jAG ÄR INGEN TALARE, MEN... CAR.L ELFGREN Många tycker som moderaterna. Men långt ifrån lika många tycker om moderaterna. Det är ett dyrt pris for ett parti att betala, att inte kunna kommunicera med väljarna på rätt sätt. J ag är ingen talare" säger Marcus talighet vid Uppsala universitet. Antonius i inledningen av sitt tal $ Innehavaren av denna professur - till romarna i William Shakespeares Kurt Johannesson - tillägnas den nyutJulius Ceasar. Orden har sedan dess komna boken Retoriskafrågor, där 27 förupprepats - på åtskilliga femtioårskalas, bröllopsmiddagar och föreningsårsmöten - av talare som verkligen inte är några talare. Men Marcus Antonius var i sanning en talare. Genom sin lite tafatta inledning söker han sympati hos sina åhörare, människor som inte heller de känner sig som några talare. Han visar att han är en av dem, en av de som kände olust inför det som sägs vara de flesta moderna svenskars stora skräck - att tala inför grupp. Retoriken som akademisk disciplin upplever sedan ett par decennier en ny vår. Vid universitet och högskolor ges allt fler kurser i retorik och vältalighet. Böcker ges ut i ämnet i en omfattning som tidigare var otänkbar. Och sedan sju •~:.t~~~~a••~~:.~~~~.~~.~~.~:~~~:s.~:.i.~~~ l CAJU ELFGIUN är ko11s11lt på B11rson Marsteller och var tidigare talskn·vare åt forsvarsministem . fattare framträder med var sin uppsats som belyser olika aspekter av retoriken. Underrubriken Texter om tal och talarefrån Qui11tilianus till Clinto11 säger något om bokens tidsperspektiv. Den som kastar sig över Retoriskafrågor l hopp om att ra sig till livs antingen handfasta tips inför sitt nästa framträdande eller dagsfärsk analys av retoriken i svensk inrikespolitik blir djupt besviken. Men den som törstar efter en bred och bildande ansats på ämnet - som framför allt synas ur vetenskaplig och litterär synvinkel och i historiskt perspektiv - finner här mycket matnyttigt. Gedigen tradition Endast en modern svensk politiker ges utrymme i boken, nämligen OlofPalme. Vid sidan av Palme figurerar några av den svenska arbetarrörelsens tidiga agitatorer och ledare i texterna. Agitation var av 250 SVENSK TiDSKRIFT naturliga skäl ett av den tidiga socialdemokratins och fackfOreningsrörelsens viktigaste vapen. Följaktligen har socialdemokratin en lång och gedigen tradition av undervisning i, och praktisk tillämpning av vältalighet, en tradition som - vill jag påstå - saknar motstycke på högerkanten. Sabel och pickelhuva Överstar, brukspatroner och kyrkoherdar behövde ju till en bötjan inte vara så värst vältaliga gentemot de politiska motståndarna; man bussade helt enkelt polisen på de uppstudsiga arbetarledarna i stället for att bemöta ord med ord. Det var ju mest praktiskt så. Men även sedan högern slutat argumentera med sabel och pickelhuva har retoriken en starkare ställning på Bommersvik än på Gimo. Förstamajtalaren kan fortfarande när socialdemokratin blivit en konservativ kraft, med viss framgång slå an strängar som i bortåt ett sekel hållit rörelsen samlad. Vi känner deras namn - Rättvisa, Jämlikhet, Solidaritet, Trygghet. Vi på högerkanten bmkar ofta fuysa åt dessa "kodord" och avfårda dem som "bara retorik". Styrkan i denna retorik är att den just genom de här parollerna, nyckelorden eller flosklerna (stryk det som ej önskas) kunnat tala till känslor som ligger djupare än de ganska ytliga åsikterna i sakpolitiska frågor. Den knyter an till det som är viktigt for mig i mitt liv, snarare än att enbart behandla de politiska forslagen och dess omedelbara konsekvenser på ett mer intellektuellt plan. Förvisso har innehållet i parollerna forändrats över tiden. För inte minst unga människor klingar många av de tidigare så viktiga deviserna tomma och innehållslösa. Och sedan valet forra hösten har socialdemokraterna av verklighetens kalla krav tvingats överge en del av sina paradnurnn1er, som snabbt och tacksamt övertagits av de svenska exkommunisterna i Vänsterpartiet. Saknar moderaterna retoriska traditioner? Inte alls. Samtidigt saknar retoriken en framstående ställning i partiets liv och kultur. Moderater brukar berönm1a sig med att vara sakliga och ha fakta på sin sida. Det ligger en hel del i detta, och det är ju heller inte en nackdel att vara just saklig och väl påläst. Tyvärr hyser denna rationalism en övertro på tabellernas, siffrornas och faktauppgifternas formåga att övertyga människor - och i motsvarande mån underkattas känslornas och symbolernas kraft. I sin sämsta form säger denna syn på politisk kommunikation att den egna politiken är så genomtänkt och överlägsen, att om fakta och argument bara upprepas tillräckligt ofta och länge kommer alla att instänuna. Du har hört det forr - "alla är egentligen moderater". Många är moderater i meningen att de tycker som moderaterna. Alltfor många av dessa är dock inte moderater i en annan mening; de tycker inte om moderaterna. Partiets framtoning, kultur och retorik kan tydligen inte slå an rätt strängar. Att människor motiveras till handling av känslomässiga argument och faktorer är inte ett påfund av moderna politiska konsulter. Det är en kunskap SVENSK T!DSKRIFT 251 som är äldre än retoriken själv. l Oräkneliga moderata partistrateger måste ha brottats med denna paradox. l Ingen tycks ha kanunit lösningen så värst nära. Tröskeln mot ordentlig tillväxt i väljarkåren verkar ligga där den ligger. Ett par, tre retoriska huvudlinjer skulle kunna urskiljas i moderata samlingspartiets politiska gärning under de senaste två decennierna. Det går säkert att finna fler, eller hitta invändningar mot denna uppdelning: God populism För det forsta, antisocialismens retorik. Den har funnit många skepnader, både i löntagarfondsdebatten och den frihetsdebatt som Gösta Bohman initierade på 70- talet. Likaså hade antisocialismens retorik en framträdande plats i den utrikes- och forsvarspolitiska striden med socialdemokraterna fram till 1989. För det andra, den goda populismens retorik. Även denna retorik bär i mångt och mycket Gösta Bohmans signum, och har åtminstone spelat en viktig roll i moderat opinionsbildning i några starka politiska frågor de senaste femton-tjugo åren. 1985 års skatteslogan "Man ska kunna leva på sin lön" är ett tydligt exempel, som egentligen avviker ganska starkt från partiets gängse uttryckssätt. Kriminalpolitiken är ett annat område där den goda populismen gjort moderaterna starka. Anders Björcks och andra moderaters jakt på maktfullkomliga (s)- koryfeer i KU ett tredje. En tredje riktning är den enda vägens retorik, som vuxit fram under Carl Bildts tid som partiledare och som kanske nådde sin höjdpunkt under den senaste borgerliga regeringsperioden. Denna retorik framställer moderaterna som en rörelse i forbund med historien. Den är intimt forknippad med en stark tilltro till högteknologins och informationssamhällets möjligheter. Styrkan i den enda vägens retorik är kanske framforallt dess framtidstro. Samtidigt kan man fråga sig om den verkligen övertygar människor i en tid där allt fårre verkar vara beredda att köpa politisk tvärsäkerhet Carl Bildt lär i en intervju ha beskriyjt BU-motståndarna i Sverige som "en mycket disparat skara som snart kommer att atomiseras". Enligt en enkel uppfattning om politisk retorik - tala till bönder på bönders vis och till lärde män på latin - borde Bildts språkbruk vara folkpartiets viktigaste tillgång. Dessbättre är verkligheten mer komplicerad än så. Bildt tycks attrahera fler väljare än moderaternas sakpolitiska forslag. Inte fOr att han talar så att alla forstår, utan genom att skapa fortroende for att han själv forstår. Det är som att gå till doktorn; man begriper inte mycket av de medicinska termerna, men känner ett fortroende for att läkaren kan sin sak. Vem skulle anfortro sig till en läkare som talar som Mona Sahlin? Carl Bildt är en politiker som i likhet med Palme väcker känslor. De flesta tycker något om Bildt. Samtidigt är skillnaderna i retorik uppenbara. Mot Bildts SVENSK TIDSKRIFT JAG ÄR INGEN TALARE, MEN ... kyliga analys och ofta högtravande, men alltid sakliga retorik kontrasterar Palmes stora känslomässiga engagemang och oforsonlighet som ibland övergick i svinaktighet. Palme blev ofta sina egna känslors fånge. I hans berömda uttalande om julbombningen av Hanoi 1972 blir detta närmast brutalt uppenbart. Fördömandet av den amerikanska politiken är ett stycke bländande retorik, men dess jämforelse med nazisternas grymheter i koncentrationslägret Treblinka är motbjudande och absurd. Månghundraåriga symboler När Marcus Antonius talade till medborgarna i Rom hade retoriken en central plats i samhället och i människors medvetande. Men var står den i dag, när utbudet av informationskanaler växer snabbt och när väljarna är kunnigare men samtidigt mer kritiska och mer skeptiska än kanske någonsin forut? statsvetaren Erik Asard skriver i Retoriska frågor om Bill Clintons installationstal som Förenta Staternas president 1993. Asards uppsats är fascinerande läsning om hur retoriken i Clintons Inaugural Speed~ söker sin klangbotten i månghundraåriga symboler, traditioner och värden, samtidigt som den obevekligen måste anpassas till en ny värld, ett nytt språk och en uppsjö nya media och kommunikationskanaler. Aten och Rom var retorikens uttryck talarens röst. I dag finns det en närmast oändlig mängd kanaler for att nå människor. När Clinton under sin presidentvalskampa~ tog på sina solglasögon och spelade saxofon i The Arsenio Hall Show var det också en form av retorik. Clinton visade i handling att han stod moderna ungdomar nära, men inte hörde hernma i "etablissemanget". Vem kunde tänka sig George Bush i samma situation? Arrangemangen kring Clintons installation var späckade med den typen av symbolhandlingar, bl.a. en resa till Thomas Jefferssons hem i Virginia. Jefferson var Förenta Staternas tredje president och det demokratiska partiets grundare. Resan foretogs i buss, ett sätt att visa att Clinton står "vanligt folk" nära. På vägen tillbaka till Washington hölls en gudstjänst i en svart forsarnling, ett sätt att visa samhörighet med USA:s minoriteter. Genom dessa och andra symbolhandlingar lyckades Clinton sätta bilden av sig själv som en "outsider", trots att han i mer än ett decennium år tillhört det politiska etablissemanget. Förlorad popularitet Bill Clinton visade med sin kampanj for tre år sedan att den politiska retoriken och sättet att kommunicera politik kan och måste fornyas. Men det finns ett viktigt forbehålL Lika skickligt som Clinton vann valet, lika oskickligt har han agerat som president i många frågor, inte minst på utrikespolitikens område. Hans popularitet forsvann nästan lika snabbt som man blir rånad på en gata i New York. En av den praktiska politikens eviga sanningar har hunnit i kapp - om man inte kan leverera det man lovat, kan inte ens skicklig retorik rädda en i längden. SVENSK TIDSKRIFT 253