Print Friendly

Burenstam Linders ”hjärtlösa välfärdsstat” lika aktuell idag

Av Stefan Fölster | 21 maj 2010

Av alla hyllmeter av böcker, utredningar och debattskrifter som har skrivits om den svenska välfärdsstatens uppgång och metamorfos under de senaste tre decennierna är Staffan Burenstam Linders ”Den hjärtlösa välfärdsstaten” den mest koncisa, välformulerade och framsynta. Det är också därför den förblir slående aktuell trots att den publicerades för nästan tre decennier sedan, 1983.

Åtskilliga av välfärdsstatens självmål inventeras krasst i denna bok. Än mer intressant är den dock därför att den förordar och förutspår statens gradvisa reträtt till förmån för ett välfärdssamhälle. Burenstam Linders vision har därmed också infriats som Sveriges faktiska färdriktning.

Med glimten i ögat etiketterade författaren sin tes ”Linder-kurvan”. I anspelning till den välkända Laffer-kurvan menar han att en alltför uppsvälld välfärdsstat faktiskt sänker välfärden. Ett exempel var den generösa sjukskrivningen som lockade för många bort från arbetsmarknaden. En halv miljon svenskar med en mager förtidspension har nu skrala förutsättningar att komma tillbaka.

Utbyggnaden av välfärdsstaten långt utöver Linder-kurvans maximum ackompanjerades av en intensiv propaganda om dess saliggörande effekter. Få uppmärksammade då att Sverige höll en tätposition i rankningen av de flesta välfärdsmått redan innan välfärdsstaten byggdes ut, och snarare tappade när statens tentakler tog grepp om allt fler samhällsfunktioner. Sverige låg till exempel långt över andra länder när det gäller förväntad livslängd på 1950- och 1960-talet. Efter det expanderade Sverige offentlig finansiering av välfärden mest av alla, men sjönk samtidigt något i rankningen av förväntad livslängd. I dag toppas listorna av lågskatteländer som Japan, Schweiz, Australien och Island.

Även välfärdsstatens utjämnande effekter på inkomstfördelning hyllades. Få uppmärksammade att Sverige hade en ovanligt jämn inkomstfördelning redan innan välfärdsstaten svällde (liksom Japan har en mycket jämn inkomstfördelning trots låga skatter) samt att välfärdsstaten snarare accentuerat förmögenhetsklyftor som är större i Sverige än i samtliga andra länder med jämförbar statistik, till och med USA.1

Både pensionssystemet och sjukpenning är nu uppstramade. De en gång heliga bostadssubventionerna avskaffade, även om det också ständigt läggs nya förslag om att åter öppna kranen i socialförsäkringarna.

För tillfället syns välfärdsstatens offer tydligast inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen. Det har dessutom blivit värre. Antalet kommuner där fler än 25 procent av eleverna i årskurs 9 är underkända i ett eller flera ämnen har fördubblat på tio år. I var femte skola får numera minst en fjärdedel av eleverna IG i de nationella proven i matematik. Detta förfall missgynnar framförallt elever från mindre studiemotiverande hem.

Det kan tyckas märkligt att de offentliga välfärdstjänsterna skulle råka ut för detta förfall i så centrala dimensioner av tjänsternas kvalitet. Förklaringen kan inte enbart sökas i de välkända svårigheterna att få en centralplanering att leverera. Det är påfallande att många av dem som mest ivrat för välfärdsstaten varit minst intresserade av att utveckla kvaliteten i den. Mätning av kvalitet har till exempel oftast införts mot motståndet från välfärdsstatens främsta fränder.

På många områden går nu den inlärda hjälplösheten i bakväxel. Fyra hundratusen svenskar har privata sjukvårdsförsäkringar. Sextio procent har en sjukförsäkring som kompletterar statens sjukpeng. Hushållssparande är äntligen tillbaka på den nivå som krävs för att så småningom bygger ”en årslön på banken”. Friskolor och privat äldreomsorg frodas.

Utvecklingen mot välfärdssamhället fortsätter, även om det är mycket är kvar att göra. Ingen regering kommer att kunna stå emot de bättre kvalitetsrankningar, lägre kostnader och större personalnöjdhet som privata verksamheter i snitt uppvisar jämfört med de offentliga.

Även ett välfärdssamhälle, där människor har en aktiv roll i sin välfärd, är dock inte fulländad utan en stor dos av vardaglig medmänsklighet. Denna mals ner i välfärdsstatens regeldjungel och budgettänkande. Här reser Burenstam Linder den kanske viktigaste framtidsfråga, utan att helt kunna besvara den. Hur byggs ett samhälle där människor styr lika mycket efter sin medmänskliga och moraliska kompass som efter överbyråkratiserade regelverk, organisationers kulturer eller kortsiktigt egenintresse.

Staffan Burenstam-Linder skriver ”Ett värdefritt samhälle är ett värdelöst samhälle”. Medmänsklighet växer när människor får ta ett ansvar för det, snarare än någon byråkrat. Då gryr instinkten att själv hjälpa, inte enbart ropa efter ett statligt bidrag när en medmänniska är i nöd. Det måste vara grunden för ett välfärdssamhälle i vilket människor upplever att hjärtat är med.

Stefan Fölster är chefekonom i Svenskt Näringsliv och har skrivit förordet till Timbros nyutgåva av Staffan Burenstam Linders bok ”Den hjärtlösa välfärdsstaten” som finns att beställa här.

Timbroseminarium 25/5.

1Se Wallen och Fölster (2009) Sjanghaja de som ligger – Sveriges mest missförstådda samhällsutveckling, Hjalmarsson och Högberg, för en utförlig redovisning och källor.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner