Print Friendly

Bo Sture Wiking; Psalmer i ny kyrkotonart

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO STURE WIKING:
Psalmer i ny kyrkotonart
Kyrkomötet har i september att taga ställning
till ettförslag om ett tillägg till psalmboken.
Komminister emeritus Bo Sture Wiking har
granskatförslaget. Han menar att detta har
en bestämd tendens: det villfräta sönder den
gällande psalmboken. Det är alltför egenartat både tillform och innehållför att vara
avsett att inarbetas i denna. Förslaget innehåller annars mycket av vacker centrallyrik,
men detta är ej detsamma som psalmer, avsedda att sjungas vidförsamlingens gudstjänster, anserförfattaren.
Prosten dr Gunnar Ekström i Falun väckte
med en motion vid 1932 års kyrkomöte tiD
nytt liv den sedan år 1921 oavgjorda men
stilla avdomnade psalmboksfrågan. Kyrkomötet beslöt – under viss suckan, förutseende arbete och strid – en skrivelse därom tiD
Kungl Maj:t; och den nyvordne ecklesiastikministern Arthur Engberg fann däri ett uppslag, som tilltalade hans ambition att bliva en
kultur- och kultusminister i stor stil. Han tiU.
kallade år 1933 biskop J A Eklund att som
ensam sakkunnig utarbeta ett nytt psalmboksförslag. Eklund arbetade som vanligt
raskt och framlade redan nästa år ett sådant
Därmed blev psalmboksfrågan på allvar
aktuell, ty ehuru Eklunds förslag möttes aY
starkt delade meningar, befanns det dock
rymma så mycket gammalt och icke mill!l
nytt, att det företecknade en väg till målet:
en ny enhetlig psalmbok. Icke minst inverkade att intresset för en sådan nu vaknade til
liv i vida kretsar; ännu på 1930-talet betral·
tades en fråga av denna art som en nationcl
angelägenhet. Engberg utnyttiade påpasstif
vinden och begärde samma år 1934, infor
stundande nytt kyrkomöte, ett yttrande övtr
förslaget av sex sakkunnige under ordför;m.
deskap av ärkebiskop Erling Eidem och me~!
lektor Emil Liedgren, vår främste hymnolog, som sekreterare. Denne skrev en prornto
moria, som hann föreläggas kyrkomötet ocl
som med tungt vägande argument angav~
dana riktlinjer, att kyrkomötet, nu vid bätm
mod, tillstyrkte arbetets fullföljande. Ent
berg skyndade att formera de sex till !l
kommitte med uppdrag att utarbeta ett nyt
förslag; ledamöter utom de två nämnda VO>
ro biskop Eklund, som dock ansåg sig
~ort sitt och avsade sig, biskop G Aulen,
professor N Ahnlund och dr N Beskow.
Också kommitten arbetade raskt och
framlade i februari 1936 ett förslag, som
otvivelaktigt kan betecknas som ett genombrott i saken. Väl blev debatten denna gång
ännu livligare och full av varandra korsande
åsikter, men man hade allmänt på känn, att
detta förslag hade ritat grundmönstret till
en ny psalmbok. Väl fick det genomgå en ny
officiell granskning av en tremanna-kommitte: biskop E Rodhe, rektor M Björkquist
och redaktör T Fogelqvist, men förlorade
därunder icke sin prägel. Under höstens
kyrkomöte arbetade ett särskilt psalmboksutskott under påtaglig entusiasm och uppnådde en god enighet. Kyrkomötet antog den
lO november ·1936 dess utlåtande, enhälligt
på två röster när. Sedan följde en slutredigering, vari Engberg själv gjorde ett sista ingrepp: det var han, som satte in n:o 534:
Sam Rännegårds Mikaeli-psalm.
”Den svenska psalmboken” blev ”av Konungen gillad och stadfäst” den 26 november 1937; man var noga med att bibehålla
både samma titel och samma underrubrik,
som 1819 års psalmbok hade haft, i en befogad känsla av att vidmakthålla en levande
tradition. Den skolboksaktiga och ledsamma
titeln ”Psalmbok för Svenska kyrkan”, som
hade stått på en lång rad förslag, blev så lyckligtvis avdankad. Psalmboken hann samma
år tryckas i en upplaga på 65 000 exemplar,
som omedelbart slutsåldes; den blev årets
julklapp framför alla andra. Den togs i allmänt bruk på Fastlagssöndagen 1938, sedan
församlingarna var för sig hade beslutat om
dess införande. Så var verket fullbordat in- 303
om ramen av sex år.
Detta är blott en mycket kort återblick på
tillblivelsen av vår nu gällande psalmbok.
Men eftersom vi nu, fyrtio år senare, sannolikt stå inför ett nytt skede i psalmbokens historia, nämligen i och med att ett färdigt förslag till ett tillägg till psalmboken skall behandlas i kyrkomötet, har återblicken befunnits nödig som en bakgrund till några synpunkter på detta förslag. Ja, denna bakgrund måste ytterligare utfyllas med några
fakta, för att förslagets innehåll och tendens
skall kunna rätt bedömas.
1937 års psalmbok
Medan den nya psalmboken var i görningen, förgrenade sig intresset på huvudsakligen tre linjer. På den första och främsta gällde det arvet från Wallin: hur mycket av detta skulle bevaras i det nya verket? Det blev
därvidlag ganska uppenbart, att en stark opinion ville ha kvar mycket -ja, allt väsentligt
av detta arv; och man kan gott säga, att detta
önskemål segrade. Krav på att 1819 års
psalmbok skulle hårdhänt kalfatras och sovras hade rests från många håll alltsedan
1840-talet och därefter, men de blevo under
slutomgångarna märkbart reducerade: ej
mindre än 377 nummer av de 500 togos
med i den nya psalmboken. Alltså skedde intet brott i svensk psalmtradition, vilket får
anses som ett prominent kännemärke på lä-
get i svensk kyrka och kultur ännu på 1930-
talet. Det kan nämnas, att bland talesmännen för den Wallinska stilen och tonen befann sig i främsta ledet Torsten Fogelqvist i
Dagens Nyheter.
304
På den andra linjen rådde en aktivitet för
att få med det bästa i väckelsetidens och de
frikyrkliga samfundens sång, de s k läsarsångerna. Det var många, som samlades
kring denna strävan, som också fann gehör
bland dem, som kanske i och för sig icke kände så varmt för denna genre. Ett icke stort
men gott urval sattes in bland psalmerna,
där de i stort sett icke ljuda med främmande
ton. Nära denna linje lågo även önskemålen
om att förvärva psalmer från systerkyrkor:
främst Finland, Danmark och Norge men
även England. Då gällde det också att få med
dylika i fullgod svensk dräkt, vilket icke var
lätt. Men åtskilliga sådana invunnos, bland
dem kanske främst Grundtvigpsalmen 332
”O liv som blev tänt” i Liedgrens mästerliga
tolkning och med Aulens kongeniala koral.
Som några måhända ännu minnas blev den
nästan en signaturmelodi för den nya psalmboken.
På den tredje linjen samlades knappast
några stora skaror men däremot några särskilt observanta, de nämligen som insågo behovet av att rikta psalmboken med nutida
psalmer och som ville gripa tillfället att så gö-
ra. Enligt dem måste alltså verketjämte hävdad tradition bära vitala drag av nyskapelse.
Den nya psalmboken borde ju vinna insteg
också i en ung generations medvetande, och
då finge den ju icke sakna prov på andlig
diktning av sådan stil och ton, som mera
omedelbart svarade mot ungdomens behov
-ja, även de äldre kunde gott behöva anamma något av sådan förnyelse. En ivrig målsman för denna linje var framför allt Emil
Liedgren. Hans överlägsna sakkunskap
sträckte sig ju över hela fältet, och han gjorde ovärderliga insatser i fråga om alla gamla
psalmer och alla äldre och nyare översättningar, men det är omisskänneligt, att han
alldeles särskilt vårdade sig om samtida nydiktning. Sina egna psalmer bedömde han
med stark självkritik. Att de togos med finge
enligt hans mening bero på att de trots sina
brister representerade nutiden. Men han
var hågad för ännu mer nytt, och i februariförslaget framkommo också en rad djärva
satsningar, ej utan drag av verklig modernism. Liedgren, i regel mycket hänsynsfuU i
sina yttranden, skrev en artikel om sina erfarenheter från kommittearbetet, där han
förrådde något av irritation: han hade mottagit och granskat mängder av nyskrivna
psalmer, men nästan alla hade följt gamla
mallar, nästan alla voro bleka imitationer av
Wallin. Sårlana behövdes icke mer. Men var
fanns något nytt, ursprungligt och äkta, nå-
got som tolkade trons sanningar med nutidens känsla och på nutidens språk?
Just det helt nya i februariförslaget utsattes för både kritik och t o m förlöjligande.!
varje fall företogs en reträtt på denna fron~
som rätt djupt smärtade Liedgren. Obesuidligen kom mycket gott nytt med i den färdiga psalmboken. Men så utpräglad som uedgren önskade förn yelsen blev den icke, odi
det kan ur ett längre perspektiv måhända Y.
gas, att psalmboken i detta avseende gick~
med ett slags latent problem.
De som hade varit med om att gestalta dta
kunde med goda skäl mena, att de hade
åstadkommit ett verk, som skulle hålla att s&.
ta på under några generationer- kanske~
så länge som den karolinska psalmboket
(124 år) och den Wallinska (118 år) men ..
minstone så länge 1900-talet räckte. Men den
presenterades för en tid, då konstans och
stabilitet i kyrko- och kulturlivet var vida
mindre än tidigare. Detta har särskilt i ett avseende varit märkbart nog. Det räknades
som en stor förmån, att så mycket av det
Wallinska arvet upptogs i den, men det blev
snart nog tydligt, att den kärlek till detta arv,
som alltså på 1930-talet var en verksam faktor i psalmboksarbetet, icke på långt när lät
sig förmedlas till nya släktled. statistiska undersökningar av psalmfrekvensen vid kyrkans gudstjänster i slutet av 1940-talet utvisade, att bruket av äldre psalmer var statt i
snabbt sjunkande, medan de nyare och nya
psalmerna förekommo ymnigt.
Vad var orsaken till denna oönskade utveckling? Säkert inverkade lekmännens förkärlek för lättare psalmer vid de kyrkliga
förrättningarna: dop, vigsel och jordfästning. Men som prästerskapets kanske enda
kvarstående privilegium gäller ännu dess
rätt att sätta psalmer för högmässan, och
utan tvivel ha de yngre prästerna vid denna
sysselsättning likaledes favoriserat de yngre
psalmerna, som med ordval och andra stilmedel ha tilltalat dem – utan att nämnvärt
bemöda sig om att söka leva sig in i de gamla
psalmernas gedignare och rikare trosvärld
och så hålla deras stämmor vid liv i kyrkans
sång. Sedan de så själva ha styrt tendensen,
säga de, att de gamla psalmerna äro ”dött
gods” – som om en sorts naturlag hade utdömt dem! Det som därvidlag särskilt smärtar oss äldre präster är att detta omdöme fälles så kallsinnigt, så utan all känsla för de för
oss oersättliga värden, som härmed sättas på
spel.
305
Den nya kommitten
Det nu föreliggande förslaget till ett psalmbokstillägg innebär en framstöt, som syftar
till en genomgripande revision av hela
psalmboken. Det heter i förordet: ”När det
kan komma att ske är ännu inte bestämt” –
att det skall ske underförstås tydligen som
avgjort. Ehuru det ännu icke förekommer
någon allmän och artikulerad opinion för en
sådan radikal åtgärd, saknas antagligen icke
utvägar att framskapa något, som kan likna
en sådan opinion. Förslaget är formellt sett
så väl utarbetat och redigerat, att det lätt nog
kan fresta kyrkomötet – om detta, som troligt är, låter sig övertygas om att ett tillägg till
psalmboken nu bör införas – att antaga det
precis som det är. Det är dock möjligt, att betänkligheter från kyrkamusikaliskt håll gentemot en rad svårsjungna koraler bland de
för förslaget nykomponerade kan verka ett
uppskov. Men metoden att via ett tillägg bereda väg för en ny psalmbok kommer säkerligen att vidhållas. Utsikten att ungefär samtidigt göra sig av med 1917 års kyrkobibel,
1937 års psalmbok och 1942 års kyrkohandbok ter sig förvisso mycket lockande för våra
reformivrare.
Den kommitte, som står bakom förslaget,
tillsattes år 1969 och bestod av docenten Ulf
Björkman, ordförande, docenten Esbjörn
Belfrage (expert på 1600-talets svenska
psalm), kyrkoherden Anders Frostenson,
musikdirektören Harald Göransson och sekreteraren pastor Per Olof Nisser. Dessa ha
biträtts av en rad experter och sekreterare,
bland vilka man särskilt lägger märke till
Olov Hartman, som med styrkan av sina
åsikter torde ha utövat ett ej ringa inflytande
306
på arbetet.
Kommitten startade ingalunda från nå-
gon nollpunkt. Redan år 1960 tillkom Hymnologiska Institutet som ett mera privat organ för ett redan då verksamt intresse för ny
dikt, sång och musik inom kyrkan. Samma
år utsände detta institut ett litet stencilerat
häfte med 23 nya psalmer samt, i färdigt
skick, den mycket spridda och uppskattade
samlingen ”Kyrkovisor för barn”. Därefter
följde andra provsatser med psalmer och koraler. Institutet kan alltså sägas ha varit en
fruktsam modercell för de senare årens målmedvetna strävanden att omskapa kyrkans
sång och musik, och kommitten får betraktas som dess äktfödda dotter.
För att karakterisera tilläggsförslaget i förhållande till den psalmbok, som man nu vill
anknyta det till – för att som sagt snart nog
fräta sönder den – är det särskilt signifikativt attjämföra den Anders Frostenson, som
frånsett Karl-Gustaf Hildebrand var den
yngste psalmisten i 1937 års psalmbok och i
sin generation med nio nummer den mest
produktive, med den Anders Frostenson,
som nu fyrtio år senare med ej mindre än åttiotre nummer är den, som framom alla andra har präglat tillägget. I honom kunde man
alltså rimligtvis vänta sig finna en förenande
länk, en som bär upp en kontinuitet mellan
1937 och 1975. Men det förhåller sig tvärtom. Den unge saknade icke egna tonfall,
men han bröt icke frappant av mot den då
förhärskande psalmstilen. Den äldre är däremot modernist; det betyder, att han skriver
i samma stil som alla de andra. Funnes icke
författarnamn vid tilläggspsalmerna, skulle
det faktiskt vara svårt – ja, i de flesta fall
rentav omöjligt att kunna särskilja bidragsgi·
varna från varandra. I några nummer slår
Frostenson följe med de yngsta: han börjar
stroferna med liten bokstav och skriver
”mej” och ”dej” och ”sej”. Det vore nog orättvist att härvidlag antyda något av anpassning
i dålig mening. Snarare förhåller det sig så,
att medarbetarna ha beslutat sig för att bilda
ett team för att med samfällda medel, både
innehållsligt och formellt, skapa ett ensartat
verk – ett som med full slagkraft skulle etablera en långt framskjuten front, ett avantgarde med fotfäste i framtiden. Och snarare
är det så, att Frostenson – och jämte honom
Hartman – ha gällt som mönsterbildande
för många av de yngre. Dessa två ha i sin tur
otvivelaktigt påverkats av den revolt i poesien, som ägde rum kort efter år 1937: fyrtiotalismen.
Det borde emellertid någon gång under
kommitterades arbete ha klarnat för dem,
att ett program av denna art, så egenartatatt icke säga så egensinnigt, så avståndsta·
gande från gängse begrepp om en psalm,
knappast kunde vara riktigt och lämpligt för
kommittens uppdrag, nämligen att åstadkomma ett tillägg till den gällande psalmboken. Här har presterats en kraftig ruptur –
hur kan man då vänta sig en sammanfog·
ning? Även om förslaget är tänkt som en torpedo under arken, även om man förväntar,
att hundratals Wallinska psalmer vid den
kommande operationen skola försvinna i
djupet ur skrovets läckor, borde kommitten
ändå ha besinnat, att mängder av gamla klassiska psalmer ovillkorligen måste bärgas och
bevaras i den nya psalmboken. Hur skola dl
dessa kunna sammanskiktas och bringas att
sämjas med det splitter nya, så helt annorlunda i fråga om anda och gestalt? Därav
kan icke bliva annat än ett ytterst disparat
verk, disharmoniskt och förvirrande – ett
verk, som icke förmår tillvinna sig förtroende på någondera hållet.
Kommitten och dess bidragsgivare ha som
sagt eggats av en ambition att skapa något
nytt för framtiden ; de ha sett framför sig
unga skaror, som med glädje komma att
anamma denna nya sång. Säkerligen behöva
de därvidlag icke bliva helt besvikna. Men
vart tar ett psalmbokstillägg vägen? Det
kommer in i kyrkorna, det skall brukas vid
de ordinarie gudstjänsterna. Och där äro, tyvärr, de unga skarorna icke nämnvärt tillstä-
des. Där sitta de medelålders och gamla –
människor, som även om de lojalt skulle vilja
pröva nyheterna, vilket knappast kan allmänt förutsättas, måste bliva desorienterade
och dekuragerade av detta inflöde av främmande ord och ton. Här hotar alltså en diskrepans mellan syftning och åtgärd, som
kan bliva ganska förödande.
Form och innehåll
Det främmande möter väl i första hand i
själva formen. När vi sjunga de gamla psalmerna, tänka vi nog icke så ofta på rimmen,
men när rim saknas, då märks deras frånvaro. De flesta av förslagets nummer ha
avkastat rimmens ok, andra ha här och var
enstaka rim, åtskilliga ha blott vokalrim.
Vinsten är onekligen den, att ordvalet blir
mindre sökt och konstlat eller mindre konventionellt. Men en förlust är, att texten blir
mindre melodiös och får en anstrykning av
307
prosa. Dessutom är det svårare att fästa texten i minnet, när den saknar rimmens stöd.
En synnerligen stor hjälp till den förtrogenhet och förtrolighet, som många av oss ha
lärt sätta största värde på, är ju att kunna
dem utantill eller, bättre uttryckt på engelska, ”by heart”.
Det finns annat främmadartat i förslaget,
främst vad innehållet angår, m a o vissa moment i den trosåskådning, som det företrä-
der och vari man rätt otvetydigt avser att
bringa nytt å bane.
All äkta psalm har och bör ha ett subjektivt tycke; den skall ha sitt ursprung i diktarens egen erfarenhet och känsla. Men den
skall också motsvara vad en annan känner
och vill uttrycka: den som sjunger psalmen
– och då icke blott en i sin ensamhet utan
flera i en gemenskap. Därvidlag finnes mycket att hämta ur allmänmänsklig erfarenhet,
men en äkta psalm kan icke enbart röra sig
inom denna något konturlösa vidd utan måste ha sin förankring i en av den kristna tron
bestämd erfarenhet och sålunda kännas vid
en begränsning, vilken ju dock bör uppfattas
som helt naturlig: inom gränserna har den
sitt hemvist. Till psalmen hör alltså, liksom
vid bönen, predikan och undervisningen, ett
väsentligt inslag av objektiva faktorer: en
kristens erfarenheter äro betingade av en
åskådning, över vilken han själv ingalunda
är herre.
Förslaget uppvisar genomgående en strä-
van att anknyta till objektiva instanser, så
icke minst genom ett rikhaltigt bruk av bibliska satser och scener; här har det förtjänster, som tacksamt böra tagas tillvara. Men
samtidigt inrymmer det nummer, som icke
308
ha någon kristen relevans. Man har tagit
med ”psalmer” av Pär Lagerkvist, Harry
Martinsson och Artur Lundkvist, utan tvivel
för att markera både vidsynthet och höglitterär ambition. I alla finnes Guds namn med,
men när det ju är notoriskt, att dessa skalder
icke bekänna kristendomen, så kunna de ej
heller med detta namn mena vad kristendomen menar. Dessa inlån äro ingen i kyrkan
gångbar valuta, och de böra därför återbetalas.
Förordet deklarerar, att ”texterna bär prä-
gel av tanken på Guds närhet och närvaro”.
Så bör det också vara, men det kan på flera
ställen sättas i fråga, om tanken är så utförd,
att den svarar mot kyrkans åskådning. Det
kan tyckas vara sedan länge otidsenligt eller
to m principiellt oriktigt att lägga en renlä-
righetens måttstock på psalmdiktning. Men
det är dock ofrånkomligt att på ett område,
där församlingens tro bekännes, bevara och
tillämpa ett sensorium för vad som är genuint kristligt. En redan ofta sjungen sång
av Frostenson (n:o 754) talar om att ”Guds
kärlek är som stranden och som gräset, är
vind och vidd och ett oändligt hem”. Detta
är förvisso religiös lyrik av hög klass, suggestiv och tjusande, men symbolerna famna här
så mycket, att det väsentliga i Guds kärlek,
det absolut personliga, förtunnas och nära
nog försvinner. Även på flera andra ställen
förekomma liknande natursymboler, som
draga Gudsbilden i panteistisk riktnilig. Närvaron får icke betonas så starkt, att den hamnar i någon sorts indifferent vilande.
Också i fråga om Kristusbilden urgerar
förslaget en tolkning, vari likaledes märkes
en risk till ensidighet. Guds Sons människoblivande är ju själva grundvalen för allt, som
sammanfattas i ordet frälsning, och det är i
och för sig helt riktigt att, som sker i förslaget, mycket ofta och mycket klart föra fram
denna trossats. Detta betyder, att Gud i Kristus har gjort sig solidarisk med mänskligheten och då icke minst med dess lidande, nöd
och sorg. De nya psalmisterna ha samfällt en
övertygelse om att just detta budskap i högsta grad svarar mot djupa behov i tidsmedvetandet, och de ha också funnit många pregnanta uttryck för denna sida i evangeliet. Men ej sällan driva de tesen nästan urskillningsl?st, så att Kristus identifieras med
vad som helst i människans elände och förkommenhet: ”en gråt och ett skrik l ur ångestens djup, l då rycker vi till, l vi hör det är
du” (n:o 753). Vidare förekommer det, att
blotta faktum, att Kristus förstår och delar
nöden, synes få betyda, att frälsningen är
vunnen. Detta intryck kan dock bero på att
språket flerstädes är hopträngt och abrup~
enligt den moderna poesiens krav, och därmed dunkelt. Härmed sammanhänger att
förslaget har föga att säga om ett drag, som
annars är markant nog i evangelierna, nämligen att det råder en fiendskap mellan Guds
rike och världen. Att all olycka icke kommer
av synd får icke skymma det faktum, att mycken olycka är en följd av synd. Att Kristus
förbarmar sig över syndare upphäver ej den
sanningen, att han fördömer synden.
I det hela kan man påstå, att förslageu
kristologi är en smula infekterad av nutidsmänniskans presumption, att hon är en varelse, som har råkat illa ut, är förbisedd iiY
ödet och utsatt för orättvisor och förtryck,
att hon nog är litet bråkig och högljudd
ibland men att hon i grund och botten är
mäll och oförarglig. Så beskaffad får hon
här veta, att hon utan vidare befinner sig i
bästa samförstånd med Kristus. Den instinkt, som präglade gammal kristendom, att
det finnes något hos Kristus att frukta för
hans helighets skull och att endast den botfardige kan våga nalkas honom, är numera
nästan helt försvunnen . I några av psalmerna eller snarare visorna, särskilt i dem av
kvinnliga diktare, umgås man så fryntligt
och familjärt med honom, att de gamle skulle ha ryst däråt. Denna reaktion är allgämt
på sin plats. Men även om förslaget här och
var överbetonar det mänskliga, det blott
mänskliga hos Kristus, bör det också framhä-
vas, att det har många uttryck för en Kristuserfarenhet, där det gudomliga i hans väsen
och gärning strålar fram och reflekteras.
Härmed är än en gång sagt, att förslaget,
hur hårt det än bör kritiseras, rymmer värden, som obetingat böra tagas tillvara.
Kristi solidaritet med alla stackare ger sedan ett grundmönster för den kristnes förhållande till medmänniskorna. Intrycken av
den rådande världsnöden skärper appellen.
Men väl mycket av relationerna till nästan
väves in i samhällsperspektiv: det är genom
stora omvälvningar av politiska, sociala och
ekonomiska inrättningar, som raserna och
folken skola komma till rätta med varandra
och bliva syskon. Nästan som enskild person,
nästan i vardagslivet kommer i skymundan.
Ilet finns inga nya psalmer för hustavlans
folk: för äkta makar, föräldrar, barn och syskon, för grannar, vänner och arbetskamrater, vilket desto mera är en brist som också
den kristna etiken härvidlag har kommit
fram till nya synpunkter på samlevnaden.
309
En krigsf”örklaring
När man läser förslagets psalmer, en och en,
och då dröjer mer eller mindre meditativt
vid dem, gör man ungefär dessa reflektioner: detta är ju sant och riktigt, eller detta
går djupt och väcker en ny insikt, eller detta
är skrovligt och oslipat men har äkta drag av
skönhet. Men vad är det som fängslar, vare
sig med igenkännande eller med överraskning eller med bägge i vartannat? Är det
icke just sådant, som är karakteristiskt för religiös centrallyrik av hög klass? Men är det
verkligen psalmer – psalmer, som man instinktivt förknippar med en kyrka, en gudsgänst, en sjungande menighet, psalmer med
genklanger från seklers hymner ända från
Psaltaren? Att begreppet psalm tack vare sin
långa historia har blivit så utpräglat och specifikt som det är, är ett faktum, som knappast kan kringgås; och därför är det svårt att
tänka sig och att yrka på en nämnvärd förändring i dess gestalt. Därför är det också befogat att undra om detta nya och med avsikt
annorlunda, som är ämnat att bli psalm, är
så koncipierat och utformat, att det också
kan nå denna sin bestämmelse. Här har obestridligen gjorts en satsning på något ovisst,
och givetvis kan kyrkomötet med ett bifall
till förslaget dela denna risk. Men det kan
därmed ingalunda undanröja den.
Kommitten har ju försökt att i viss mån
undgå beroendet av det vedertagna psalmbegreppet genom att rubricera sitt förslag
”Psalmer och visor”. Emellertid har visan liksom psalmen en historiskt given form, kännetecknad av enkelhet och folklighet. Även
om förslaget har ett antal nummer, som gå i
viston – urvalet är för övrigt snävt och ändå
föga kvalificerat – så är det i övriga delar ge- 310
nomgående präglat av en poetisk diktion,
som rör sig på långt avstånd från visans. Titeln är alltså ganska missvisande.
Sammanfattningsvis kan hävdas, att förslaget i sitt föreliggande skick icke bör antagas utan bör grundligt omarbetas. Kyrkomö-
tet kan med gott samvete repliera på sin tradition att vara granntyckt i ärenden som detta. Och eftersom det ju gäller ett tillägg ti.U
psalmboken, skulle det ej vara ur vägen med
en erinran om att det som skall läggas tiD
också bör låta sig sammanfogas med det be.
stående, ej i allo men i huvudsak homogent:
det får icke träda upp med något, som nära
nog liknar en krigsförklaring.
c
b
S<
h
Il
d
F
n

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner