Print Friendly

Bo Siegbahn; Jalta – och därefter

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO SIEGBAHN:
Jalta – och därefter
För40 år sedan -i slutskedet av andra
världskriget – träffades Roosevelt,
Churchill och Stalin på Jalta .
Konferensen har varit föremål för
mycket olika omdömen. En del anser att
västmakterna sålde Europa under denna
konferens medan andra hävdar att
överenskommelsen endast bekräftade
vad som redan skett.
Bo Siegbahn är f d ambassadör och
riksdagsman.
I år ” firas” 40-årsminnet av Jaltakonferensen. Få internationella förhandlingar
har under en så förhållandevis kort tid
varit föremål för så många olika uppfattningar och omdömen. De hårdaste kritikerna anser att västmaktsledarna Roosevelt och Churchill sålde Europa i Jalta
under det att andra, mer positiva, hävdar
att överenskommelserna där endast var
en bekräftelse på vad som redan hänt,
dvs var de ryska armeerna då stod och
på vad som under alla förhållanden skulle ha inträffat.
På svenska har ganska få, mer djuplodande analyser publicerats, trots att Jattasyndromet även för Sverige säkerligen
har haft och kommer att få central betydelse. Det viktigaste och mest välskrivna
bidraget har kanske lämnats av ambassadören Gunnar Hägglöf i boken ” Tre män
i Jalta” . Han ansluter sig i stort sett till
den senare ståndpunkten, nämligen att
Jaltakonferensens betydelse för Europas
utveckling varit starkt överdriven.
Många goda skäl kan presenteras för
denna uppfattning. De ryska armeerna
hade i februari 1945, vid tiden för konferensen, redan erövrat nästan hela Polen,
delar av Tyskland, Tjeckoslovakien och
Ungern. Rumänien, Bulgarien och kanske även Jugoslavien kan ur militär synpunkt redan härigenom sägas ha legat
inom det ryska maktområdet.
Skulle man från västmakternas sida ha
sökt ändra på dessa fakta hade man troligen måst tillgripa ett nytt eller i varje fall
ett fortsatt krig. Förutsättningarna härför var små. USA hade visserligen haft
stora framgångar i det för dem kanske
lika viktiga kriget mot Japan, men detta
land var ännu långt ifrån besegrat och
den amerikanska regeringen trodde sig
276
stå inför långvariga strider här med risk
för stora förluster i amerikanska liv.
Amerikanska överväganden
I själva verket betraktade Roosevelt det
europeiska kriget som snart avgjort och
han kom till Jalta med två helt andra
huvudintressen. Det ena var, att få en
utfästelse av ryssarna, att de senast några månader efter det europeiska krigets
slut skulle förklara även Japan krig. Detta accepterade de även men endast mot
betydande ersättning av japanskt territorium. En annan sak, är att detta medgivande genom utvecklingens gång visade
sig helt onödigt. Härom kunde kanske
dock Roosevelt inte vara underkunnig.
Det var inte heller den amerikanska
militärledningen. Dess representanter i
Jalta, med general Marshall i spetsen,
insisterade mycket starkt på en sådan
medverkan och det hade varit svårt för
Roosevelt att inte i en så allvarlig fråga
fästa största avseende vid detta. Tänk
om förlusterna utan Sovjets medverkan
sedan skulle uppgå till miljoner soldater
för vilka offer den amerikanska opinionen kunde ge presidenten skulden!
I detta sammanhang kanske man även
bör se det uttalande som Roosevelt
gjorde på Stalins fråga. Han förklarade
att det säkerligen inte skulle vara möjligt
att hålla amerikanska trupper kvar i Europa mer än högst två år. Stalin drog
härav den självklara slutsatsen att trycket ”to get our boys back” efter ganska
kort tid skulle ge Stalin tämligen fria händer i Europa.
Den andra stora frågan för Roosevelt i
Jalta var att binda ryssarna för ett medlemskap i Förenta Nationerna som nu
böljat ta form på papperet. Han var ytterst angelägen om att inte hamna i samma situation som president Wilson efter
första världskriget, då både det egna landet och under många år även Sovjet
ställde sig utanför det av honom själv
skapade Nationernas Förbund.
Han fick även på denna punkt ryskt
medgivande, även om det krävde diverse
eftergifter. Även på denna punkt kan
man kanske i historiens ljus ifrågasätta
Roosevelts förutseende och prioriteringar. Om verkligen Stalin var intresserad
av ett FN skulle han ändå efteråt ansluta
Sovjet till detta. Var han det inte, kunde
han istället skapa så många bekymmer
för denna organisation att dess värde
som fredsinstrument starkt kunde ifrågasättas. Under alla förhållanden borde det
inte behöva framstå som ett speciellt
amerikanskt intresse att organisationen
kom till stånd. Utvecklingen synes visa
att Roosevelt även på denna punkt fått
fel. Ingenting tyder egentligen på att ryska intressen låtit sig hejdas av FN:s existens; först bildandet av det östeuropeiska satellitsystemet och nu senast
Afghanistan. Att FN på sin tid kunde
genomföra Koreaaktionen trots Sovjets
motstånd berodde ju endast på en tillfällig felbedömning av Sovjet.
Ytterligare två faktorer, delvis av personlig natur påverkade de amerikanska
ställningstagandena. Roosevelt själv var
vid dålig hälsa och dog några veckor efter Jaltakonferensen. Och hans intimaste
medarbetare Harry Hopkins, som spelat
en central roll inom den amerikanska inrikespolitiken som Roosevelts specielle
rådgivare var också döende. Nästan alla
samtal med honom fick äga rum i hans
sjukrum.
Ännu viktigare var dock Roosevelts
uppfattning om sina förhandlingspartner.
Ilikhet med en väsentlig del av den amerikanska opinionen misstrodde han
Churchill eller kanske rättare sagt grunderna för brittisk utrikespolitik. Av en
något svårförståelig anledning är det en
ganska typiskt amerikansk uppfattning
att USA är en f d koloni och därför har
anledning att med stor misstänksamhet
betrakta alla koloniala tendenser. Utan
närmare analys av tidsperspektiv och
följdverkningar var man anhängare av
ett omedelbart avskaffande av alla kolonier och Roosevelt ansåg att Churchills
enda eller främsta intresse var att bibehålla det brittiska kolonialsystemet. Han
var därför mycket rädd för att Stalin
skulle tro att de båda västmakterna stod
på samma linje i dessa frågor och vid
vissa tillfällen hade han därför bilaterala
överläggningar med Stalin, vid vilka han
gjorde medgivanden över Churchills huvud.
Till detta bidrog två faktorer. För det
första är det uppenbart att han betraktade Storbritannien som för framtiden en
sekunda stormakt och att denna i stor
utsträckning skulle komma att bestämmas av USA och Sovjet. För det andra
hade han den bisarra uppfattningen att
han, med sin onekligen mycket starka
personliga charm, uppskattades mycket
mera av Uncle Joe än Churchill och att
de två därför hade lättare att komma
överens. Detta kombinerades med tron
att Stalin och Sovjet efter kriget skulle
vara berett att fortsätta ett förtroendefullt samarbete. Av den nyligen publicerade brevväxlingen mellan Roosevelt
och Churchill under kriget framgår också
denna barnatro på att nationers väsentliga intressen i hög grad kan påverkas av
277
förmodade personliga sympatier. Men
det är faktiskt, hur underligt det än kan
låta, inte ovanligt att återfinna denna naivitet även bland i övrigt mycket framstående statsmän. Dag Hammarskjöld
var t ex inte heller helt främmande för
sådana tankar.
Nu får man inte tro att hela den amerikanska utrikesledningen hade samma
optimistiska tro på en framtid med Sovjet. Den s k Rigagruppen – med ambassadören George Kennan som mest kände
representant – hade en betydligt mer
realistisk uppfattning om framtiden men
den hade svårt att göra sig gällande mot
Hopkins och andra.
Den engelska politiken
Det är nog ogensägligt att Churchill och
engelsmännen hade betydligt mera kunskaper om särskilt europeiska förhållanden än stormaktsnykomlingen USA och
i realiteten var den enda maktfaktor som
anlade europeiska perspektiv på freden
och framtiden. Oddsen var dock inte
gynnsamma.
En ganska avgörande faktor var tidsperspektivet. Amerikanarna hade redan
från början klargjort att Roosevelt måste
återvända efter sex dagar. På denna tid
kan man kanske till nöds komma överens om vissa militära samarbetsfrågor av
mera allmän natur, i all synnerhet som
det inte gällde någon koordinering av
själva krigföringen. För att däremot
komma till konkreta beslut om hela Europas framtid och de inbördes relationerna staterna emellan var tiden uppenbarligen för kort, i all synnerhet som tidigare
möten också mest sysslat med det militä-
ra samarbetet.
Ändå var alla på det klara med att det
l
\
l
278
med hänsyn till hemmaopinionen i Västvärlden var nödvändigt att komma till
några resultat som kunde redovisas utåt.
Man skall betänka att engelsmän och
amerikaner till Jalta sände delegationer
på tillsamman över 600 framstående experter, varav dock en del omkom vid en
flygolycka på vägen.
Främst va·: det kanske Roosevelts avståndstagande från brittiska synpunkter
då och då vid sittande förhandlingsbord,
med uppenbart syfte att Stalin skulle
förstå att västmaktf:rna ej utgjorde en
sammankittad enhet. Sakligt var
Churchill säkerligen också irriterad över
den ringa förståelse som hans tankar om
en kraftigare militär insats via Medelhavet rönte. Det är uppenbart att Churchill
klarare än Roosevelt såg faran av att ryssarna skulle kunna ställa västmakterna
inför ett fait accompli om de ensamma
fick möjlighet att besätta hela Östeuropa.
Men det är givet att även Churchill
och engelsmännen, liksom den amerikanska opinionen, tagit djupt intryck av
de utomordentligt svåra lidanden som
drabbat det ryska folket och de militära
framgångar som den ryska armen trots
detta kunnat åstadkomma. Trots sin oro
över framtiden sökte även han då och då
intala sig att kriget kanske gett kommunismen nya perspektiv.
Det mest skrämmande exemplet på
detta var kanske den bestialiska ryska
avrättningen av nästan hela den polska
officerskåren, 15000 människor i Katyn,
nära Smolensk. Detta massmord ägde
rum redan 1940, då Sovjet efter pakten
med Tyskland och efter sin korta intervention i det polsk-tyska kriget i lugn
och ro kunde skörda frukterna av sin
pactum turpe. Det dröjde emellertid
ända till 1943 innan man i Väst fick klart
för sig vad som verkligen hänt med de
polska officerarna.
Saken nedtystades så mycket det var
möjligt av hänsyn till det nu uppkomna
vapenbrödraskapet men det är uppenbart att den ofta plågade och oroade
Churchill. Var den typisk för rysk politik
och vad man där ansåg vara tillåtliga medel? Han ställde sig vid något tillfälle
frågan om eftervärlden skulle säga att
han varit så besatt av tanken att krossa
Hitler att han inte förstått att se den
verklige fienden till Europa, som reste
sig i öster.
Churchill var irriterad över den
ringa förståelse som hans tankar om en kraftigare militär insats via Medelhavet rönte.
Ett berömt exempel på hur Churchill
ibland kunde fö1falla till en något naiv
tro på möjligheterna till överenskommelse med Stalin var den lapp han vid
något förhandlingstillfälle överräckte till
denne. På denna hade han skrivit: i Rumänien ni 90 % inflytande, vi 10 %; i
Grekland vi 90 %, ni 10 %; i Jugoslavien
50 % vardera osv. Stalin räckte utan
kommentarer tillbaka lappen. Det är
svårt att tänka sig hur Churchill ens vid
denna tidpunkt kunde inbilla sig att och i
så fall hur en sådan delning av inflytandet skulle kunna realiseras. Hela tanken
verkar dessutom mest ge uttryck för primitiv maktpolitik.
Resultatet av konferensen
Jaltakonferensen resulterade på den politiska sidan huvudsakligen i en ”Deklaration om det befriade Europa” som –
under hänvisning till Atlantic Charter
1941 – förklarade att de europeiska folken efter befrielsen från fascismens ok
skulle få bestämma i fria val om sin framtida styrelse. I USA var man ganska
tillfreds med denna deklaration som man
trodde skulle motsvara de mål man ställt
sig. Vi vet hur utvecklingen i verkligheten blev. Stalin fortsatte hänsynslöst
sovjetiseringen av Polen och senare av
övriga Östeuropa.
Stalinfortsatte hänsynlöst sovjetiseringen av Polen och senare av övriga Östeuropa.
Från en del håll har man velat hävda
att de båda parterna uppfattat innehållet
av deklarationen på olika sätt och att
Stalin varit i god tro när han sedan skred
till handling. Något stöd för denna uppfattning kan man finna i den följande utvecklingen. Av den ovan nämnda brevväxlingen mellan Roosevelt och Churchill kan man se att båda visserligen betraktade utvecklingen i Polen som stridande mot ordalagen i Jaltabeslutet men
att det ändå nog var klokast att reagera
mycket försiktigt. Det var egentligen
först vid den nye presidenten Trumans
upprörda samtal med Gromyko något år
senare som västmaktsinställningen kom
till klart uttryck och sålunda det s k kalla
kriget tog sin böljan.
279
Kan man efter denna med nödvändighet ganska summariska genomgång av
problemen i Jalta svara på den inledningsvis ställda frågan om Europa såldes
ut i Jalta? För egen del skulle jag svara
ungefär på följande sätt: En konferens
vid denna tidpunkt av kriget var riktig.
Den borde dock i första hand endast ha
gällt akuta militära problem. Om det
emellertid ansågs politiskt nödvändigt
att träffa även beslut om Europas framtida gestaltning är själva ordalagen i det
viktigaste dokumentet om Europas befriande inte så förkastliga. Däremot var
denna anda av gemensamma mål och
intressen en ödeläggande inteckning i
framtiden. Det starka amerikanska inflytandet över västsidans insatser var kanske oundgängligt om än beklagligt. Särskilt var det olyckligt att detta helt kom
att präglas av Roosevelts och Hopkins
okunnighet om kommunismen och europeiska förhållanden. Det var under alla
förhållanden helt fel att under några dagar söka finna en trollformel för denna
framtid. Förberedande överläggningar
skulle därför i helt annan omfattning ha
fått skötas av förhandlare på en annan
nivå.
Efter Jalta
De följande åren kom att präglas av ”det
kalla kriget”. Detta var säkerligen oundgängligt. Det blev uppenbart att man i
Väst inte i längden stillatigande kunde
acceptera att halva Europa berövades
sin politiska frihet och traditionella kultur, även om den politiska friheten inte
alltid respekterats av mellankrigsregimer.
I denna strid befinner sig dock Väst
alltid i underläge. Sovjet har under över- 280
skådlig framtid kontroll över alla omfattande meningsyttringar. Under det demokratiska västsystemet måste man
emellertid alltid räkna med att opinioner
kommer att uppstå som kräver nedrustning och avspänning, dvs eftergifter för
sovjetiska önskemål. Ett färskt svenskt
exempel härpå är PaJmes nästan groteska påstående i riksdagen om moderat
krigshets med anledning av synpunkter i
en broschyr, hämtade från Atlantic
Charter- och Jaltaavtalet, om att verklig
fred inte kan uppnås i Europa utan att
nationell självbestämmanderätt respekteras. Utrymme kommer i Sverige tydligen alltid att finnas för partipolitisk bypolitik även när det gäller våra centrala
säkerhetsintressen.
Men även på ett seriösare plan befinner sig Väst i underläge. Längtan efter
avspänning i Väst (och i verkligheten sä-
kerligen också i Öst) är så stor att man är
benägen att med glädje hälsa vaije förslag som påstås gagna freden. Ett ganska
typiskt exempel är Helsingforsavtalet,
som drevs fram av ryssarna framför allt i
syfte att få en formell bekräftelse på de
av dem vidtagna ändringarna i Europas
karta. För att lyckas härmed tvingades
man gå med på en annan ”korg” som det
kallades av beslut nämligen om pressfrihet, fri förflyttning av människor etc. I
realiteten hade man, som utvecklingen
senare visade, inte en tanke på att honorera dessa medgivanden. Inte desto
mindre fortsätter denna spegelfäktning
årtionde efter årtionde, nu senast med
den ganska kostsamma, helt kosmetiska
konferensen i Stockholm om i realiteten
ganska marginella problem.
En tidigare moderat partiledare har i
Svenska Dagbladet hävdat att det alltid
är värdefullt att förhandla. Det är ett
mycket tvivelaktigt påstående i dessa
sammanhang. Det är inte säkert att västerländsk opinion är vuxen detta maktspel på ryska villkor. Som Kennan rapporterade från Moskva i samband med
Jaltakonferensen: Stalin är en man för
vilken kompromissande i västerländsk
mening är helt främmande.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner