Print Friendly

Bo Cavefors; Arbetaren i maktens skuggor och dagrar

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO CAVEFORS:
Arbetaren i maktens skuggor och dagrar
E
rnst Jiinger som för några månader sedan fyllde 95 år har upplevt
två världskrig, kejsarriket, Weimarrepubliken, Hitlerdiktaturen, det två-
delade efterkrigstyskland och ett återförenat och demokratiskt Tyskland.
Ernst Jiinger: Die Schere. Verlag KlettCotta, Stuttgart 1990
Ernst Jiinger, smädad och beundrad, den
siste av de stora tyska filosoferande
nittonhundratalsepikerna, som Thomas
Mann och Hermann Hesse kritisk
Nietzsche-lärjunge. I böckerna In Stahlgewittern, Feuer und B/ut och Die totale
Mobilmachung chockerar han borgerskapet och utmanar vänsterradikalerna. Man
kallar honom ”konservativ anarkist” och
hans inflytande berör så skilda personligheter som Jorge Luis Borges, Friedrich
Diirrenmatt, Alberto Moravia och Fran- ~ois Mitterand.
Själv anser Jiinger att den 1932 utgivna
Der Arbeiter är hans viktigaste bok. När
det nationalsocialistiska maktövertagandet står för dörren analyserar Jiinger hur
maktstaten med teknikens hjälp dödar
medborgarnas humanism. Boken är en
storslagen antiutopi, en dialektisk upplysningsskrift om hur humanitet förvandlas
till våld och bestialitet. Friedrich
Nietzsche, Oswald Spengler och Jiinger
har en vision av framtidens samhälle som
förgård till apokalypsen, de fascineras av
dödsögonblickets gränsöverskridande.
Vad som därefter kan tänkas ske, efter
återuppståndelsen, utopins förverkligande, beskriver Jiinger i böckerna Aufdem
Marmorklippen (1939) och i fredsappellen Der Friede, tänkt som de mot Hitler
revolterande officerarnas programförklaring men efter det misslyckade 20 juliattentatet inte publicerat förrän 1945.
Krigare, arbetare, smärta och död är
nyckelord till Jiingers filosofi och författarskap. I Fellinis samhällskritiska filmer återskapas i bilder Jiingers tema om
den europeiska nihilismen sådan han beskriver den i böckerna Der Kampf als
inneres Erlebnis (1922) och Vber die
Linie (1950) för att sedan i romanen
Eumeswil (1977) med ”anarken” som
språkrör låta analysera människor och
samhällen. Anarken menar att tillfälligheter och lycka är bannlysta fenomen i
den moderna värld där allt efter ”tekniska
modellers samverkan” uppfyller på förhand framställda ”planer”. I sådana ickehumanistiska samhällen blir frågan om
övergången från liv till död ett tabubelagt
ämne och befrielse, från tyrannen och
från livet under tyrannen, kan, som
Jiinger skriver redan 1934 i Vber den
Schmerz, endast ske genom smärta. Junger anpassar tyska romantikers politiska
teologi till sekulariserade icke-konfessionella samhällen. Endast i drömmens rike,
på livets bakgård triumferar det tänkbara
över det pålitliga, saxens klingor öppnas
och förblir åtskilda. När saxen slår igen
försvinner utopins verklighet är Jiingers
facit i den senaste boken, Die Schere.
Jungers historiefilosofiska bild av arbetaren i Der Arbeiter som en ”gestalt” av
muskler och järn har i Die Schere intagit
blygsammare position som en av många
medspelande figurer i vårt våldsamma århundrades spegelkabinett Nittiofemåringen Jiinger ser människan som såge
han henne från andra sidan dödsögonblicket. Apokalypsen är överstånden, Varat har efter gränsöverskridaodet andra
kvaliteter.
Martin Meyer: Ernst Jönger. Carl Hanser
Verlag, Miinchen 1990
Genomgående tema i den schweiziske
litteraturforskaren Martin Meyers biografi Ernst Junger är Jiingers trohet mot
ideal. Meyer, född 1951 och sedan 1974
kulturredaktör vid Neue Zurcher Zeitung,
placerar Jiingers verk i spänningsfältet
mellan upplysningstidens aparta filosofier och vår tids politiska och humanistiska varningsmärken och menar att först nu
börjar man skönja Jiingers inflytande på
samtiden, att han för framtiden i sitt författarskap knyter samman trådarna från
WaJter Benjamin, Ernst Bloch, Sigmund
Freud, Franz Kafka, Carl Schmitt,
Oswald Spengler och Martin Heidegger.
Med sin estetik överbryggar Jiinger klyftan som skiljer människan från samhället.
Hos romantikern Jiinger handlar det inte
endast om konstnärens frihet utan om
människans, ”arbetarens”, suveränitet då
tidssmärtan, statens totalitära anspråk,
hotar henne, då knivens egg snuddar strupen, då saxen hotar slå igen, då, enligt
marskalken Foch, den slagna armen blir
”coiffiert”.
l ett enkätsvar till Svenska Dagbladet
1915 skriver Hugo von Hofmannsthal att
kriget och kulturvandalismen är händelser av ”gigantiska mått”, att han ser slutet
på en epok. När undergångsspecialisten
Spengler några år senare tar upp samma
k:na förankrar han apokalypsen i tendenser från tiden före 1914, dekadansen
och dandyismen. Till det suggestiva med
undergång hör att den bjuder på ett slut,
att efter återuppståndelsen formas nya
krafttålt som förbereder en ny apokalyps.
Jiinger mediterar i detta vida perspektiv
523
och hans erfarenheter sträcker sig alltifrån ungdomens afrikanska äventyr och
första världskrigets soldatupplevelser till
ålderdomens anarkiska klarsyn. ”Arbetaren” är genomgående tema; soldaten
mytiseras till arbetare och återuppstår
som anark. Medan hos Karl Marx och
Mussolinis lärofader Georges Sorel arbetaren är världssamvetets hemliga subjekt
ser Jiinger ”arbetaren” som framtidens
vägröjare, den ende som härdar ut under loordnade förhållanden. Arbetaren är
spjutspetsen och en variant av Nietzsches
övermänniska. ”Arbete” är nävens styrka,
tanken, hjärtat, vetenskap, kärlek, konst,
tro, kulter, krig. ”Arbete” är atomens
svängning och kraften som sätter stjärnor
och solsystem i rörelse. ”Arbete” är mer
än arbete och Jiinger knyter an till det
preussiska pliktbegreppet samtidigt som
han menar att just detta är det enda som
är värt att bevara av preusseriet. ”Arbeta- ‘
ren” bryter gamla band och formulerar
nya frihetsnormer i en tid och under omständigheter som formar en ny aristokrati.
Jiingers aggressiva historiefilosofi ger utrymme för ”vilja till makt”; arbetaren blir
”härskare” efter en kedja av krig och inbördeskrig.
Boken Der ,r!!Oeiter skrivs efter författarens bittra erfarenheter av första
världskrigets utdragna skyttegravskrig
och slagfältens masslakter. De urgamla
europeiska folkrättsbegreppen smulas
sönder under fredsförhandlingarna i Versailles. Rättshistorikern Carl Schmitt behandlar akademiskt teoretiskt samma tema i Der Nornos der Erde im Völkerrecht
des Jus Publicum Europaeum (1950): hur
kan folkrätten försvaras och hävdas under moderna krig som mobiliserar samhällets aJla resurser, där den totala krig- 524
föringen i lika hög grad berör civilbefolkningen som soldaterna. Jiinger talar om
”Arbeits-Mobilmachung” och påpekar
att under kriget 1914-1918 är det första
gången arbetarklassen skriver världshistoria, att ”borgerskapets krigsmakt avlöses av arbetare”, att Tyskland förlorar
kriget därför att statsmakten inte förmår
hos arbetarna ingjuta tillräckligt med ”gewaltige Energie”. Krig kan endast vinnas
och samhället förändras och förbättras
om arbetet tillföres dynamiska kvaliteter.
Jiinger menar att detta sker om arbetet
och arbetaren ”stiliseras”, om arbetarens
arbete ”heroiseras”.
Erich Ludendorff skriver i Der Totale
Kriegom krigshandlingen som förnyande
kraft. Jiinger instämmer och exemplifierar med att han som ung frontsoldat gör
sina väsentligaste livserfarenheter och
börjar ana vad som finns bakom dödsmuren. I sin filosofi stiliserar Jiinger den
problematiska soldatromantiken och
kommer fram till lösenordet ”arbetare”.
Genom arbetet relateras människan inte
endast till naturen utan även till historien,
den skrivna och den oskrivna. Tidigare än
vännen Carl Schmitt, som 1943 uppmanar honom Jäsa Alexis de Tocqueville
och Juan Donoso Cortes, uppmärksammar Jiinger att i den totalitära staten är
medborgaren inte endast ”god” eller
”dålig” utan framför allt ett ickehumanistiskt objekt, ideologiskt manipulerbart. I
teorierna om ”Waldgang”, om skogsmannen, erbjuder Jiinger en utväg för
människan som vill bevara friheten och
som är beredd att radikalt ta avstånd från
statsmaktens maktanspråk över individen. Anarken definierar friheten genom
motstånd. Skogen skyddar friheten och
skogsmannen avlöser arbetaren, kollektivet ersättes av ”ny ensamhet”. Arbetaren
förändrar världen, skogsmannen, anarken överlever i världen.
Ernst Jiinger är en lysande stilist och en
av figurerna i trollkretsen kring Doktor
Faustus. Det är lätt att förhäxas av författarens teorier, det stegrar det hemlighetsfulla hos honom. Man tvingas läsa honom på nytt utifrån nya förutsättningar
allteftersom historien flyter fram över
decennierna och schackspelets pjäser
flyttas. Filosofiskt logiskt entydigt klipper
Jiingers slipade sax sönder maktens
skuggor och dagrar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner