BO CAVEFORS: Arbetaren i maktens skuggor och dagrar E rnst Jiinger som för några månader sedan fyllde 95 år har upplevt två världskrig, kejsarriket, Weimarrepubliken, Hitlerdiktaturen, det två- delade efterkrigstyskland och ett återförenat och demokratiskt Tyskland. Ernst Jiinger: Die Schere. Verlag KlettCotta, Stuttgart 1990 Ernst Jiinger, smädad och beundrad, den siste av de stora tyska filosoferande nittonhundratalsepikerna, som Thomas Mann och Hermann Hesse kritisk Nietzsche-lärjunge. I böckerna In Stahlgewittern, Feuer und B/ut och Die totale Mobilmachung chockerar han borgerskapet och utmanar vänsterradikalerna. Man kallar honom "konservativ anarkist" och hans inflytande berör så skilda personligheter som Jorge Luis Borges, Friedrich Diirrenmatt, Alberto Moravia och Fran- ~ois Mitterand. Själv anser Jiinger att den 1932 utgivna Der Arbeiter är hans viktigaste bok. När det nationalsocialistiska maktövertagandet står för dörren analyserar Jiinger hur maktstaten med teknikens hjälp dödar medborgarnas humanism. Boken är en storslagen antiutopi, en dialektisk upplysningsskrift om hur humanitet förvandlas till våld och bestialitet. Friedrich Nietzsche, Oswald Spengler och Jiinger har en vision av framtidens samhälle som förgård till apokalypsen, de fascineras av dödsögonblickets gränsöverskridande. Vad som därefter kan tänkas ske, efter återuppståndelsen, utopins förverkligande, beskriver Jiinger i böckerna Aufdem Marmorklippen (1939) och i fredsappellen Der Friede, tänkt som de mot Hitler revolterande officerarnas programförklaring men efter det misslyckade 20 juliattentatet inte publicerat förrän 1945. Krigare, arbetare, smärta och död är nyckelord till Jiingers filosofi och författarskap. I Fellinis samhällskritiska filmer återskapas i bilder Jiingers tema om den europeiska nihilismen sådan han beskriver den i böckerna Der Kampf als inneres Erlebnis (1922) och Vber die Linie (1950) för att sedan i romanen Eumeswil (1977) med "anarken" som språkrör låta analysera människor och samhällen. Anarken menar att tillfälligheter och lycka är bannlysta fenomen i den moderna värld där allt efter "tekniska modellers samverkan" uppfyller på förhand framställda "planer". I sådana ickehumanistiska samhällen blir frågan om övergången från liv till död ett tabubelagt ämne och befrielse, från tyrannen och från livet under tyrannen, kan, som Jiinger skriver redan 1934 i Vber den Schmerz, endast ske genom smärta. Junger anpassar tyska romantikers politiska teologi till sekulariserade icke-konfessionella samhällen. Endast i drömmens rike, på livets bakgård triumferar det tänkbara över det pålitliga, saxens klingor öppnas och förblir åtskilda. När saxen slår igen försvinner utopins verklighet är Jiingers facit i den senaste boken, Die Schere. Jungers historiefilosofiska bild av arbetaren i Der Arbeiter som en "gestalt" av muskler och järn har i Die Schere intagit blygsammare position som en av många medspelande figurer i vårt våldsamma århundrades spegelkabinett Nittiofemåringen Jiinger ser människan som såge han henne från andra sidan dödsögonblicket. Apokalypsen är överstånden, Varat har efter gränsöverskridaodet andra kvaliteter. Martin Meyer: Ernst Jönger. Carl Hanser Verlag, Miinchen 1990 Genomgående tema i den schweiziske litteraturforskaren Martin Meyers biografi Ernst Junger är Jiingers trohet mot ideal. Meyer, född 1951 och sedan 1974 kulturredaktör vid Neue Zurcher Zeitung, placerar Jiingers verk i spänningsfältet mellan upplysningstidens aparta filosofier och vår tids politiska och humanistiska varningsmärken och menar att först nu börjar man skönja Jiingers inflytande på samtiden, att han för framtiden i sitt författarskap knyter samman trådarna från WaJter Benjamin, Ernst Bloch, Sigmund Freud, Franz Kafka, Carl Schmitt, Oswald Spengler och Martin Heidegger. Med sin estetik överbryggar Jiinger klyftan som skiljer människan från samhället. Hos romantikern Jiinger handlar det inte endast om konstnärens frihet utan om människans, "arbetarens", suveränitet då tidssmärtan, statens totalitära anspråk, hotar henne, då knivens egg snuddar strupen, då saxen hotar slå igen, då, enligt marskalken Foch, den slagna armen blir "coiffiert". l ett enkätsvar till Svenska Dagbladet 1915 skriver Hugo von Hofmannsthal att kriget och kulturvandalismen är händelser av "gigantiska mått", att han ser slutet på en epok. När undergångsspecialisten Spengler några år senare tar upp samma k:na förankrar han apokalypsen i tendenser från tiden före 1914, dekadansen och dandyismen. Till det suggestiva med undergång hör att den bjuder på ett slut, att efter återuppståndelsen formas nya krafttålt som förbereder en ny apokalyps. Jiinger mediterar i detta vida perspektiv 523 och hans erfarenheter sträcker sig alltifrån ungdomens afrikanska äventyr och första världskrigets soldatupplevelser till ålderdomens anarkiska klarsyn. "Arbetaren" är genomgående tema; soldaten mytiseras till arbetare och återuppstår som anark. Medan hos Karl Marx och Mussolinis lärofader Georges Sorel arbetaren är världssamvetets hemliga subjekt ser Jiinger "arbetaren" som framtidens vägröjare, den ende som härdar ut under loordnade förhållanden. Arbetaren är spjutspetsen och en variant av Nietzsches övermänniska. "Arbete" är nävens styrka, tanken, hjärtat, vetenskap, kärlek, konst, tro, kulter, krig. "Arbete" är atomens svängning och kraften som sätter stjärnor och solsystem i rörelse. "Arbete" är mer än arbete och Jiinger knyter an till det preussiska pliktbegreppet samtidigt som han menar att just detta är det enda som är värt att bevara av preusseriet. "Arbeta- ' ren" bryter gamla band och formulerar nya frihetsnormer i en tid och under omständigheter som formar en ny aristokrati. Jiingers aggressiva historiefilosofi ger utrymme för "vilja till makt"; arbetaren blir "härskare" efter en kedja av krig och inbördeskrig. Boken Der ,r!!Oeiter skrivs efter författarens bittra erfarenheter av första världskrigets utdragna skyttegravskrig och slagfältens masslakter. De urgamla europeiska folkrättsbegreppen smulas sönder under fredsförhandlingarna i Versailles. Rättshistorikern Carl Schmitt behandlar akademiskt teoretiskt samma tema i Der Nornos der Erde im Völkerrecht des Jus Publicum Europaeum (1950): hur kan folkrätten försvaras och hävdas under moderna krig som mobiliserar samhällets aJla resurser, där den totala krig- 524 föringen i lika hög grad berör civilbefolkningen som soldaterna. Jiinger talar om "Arbeits-Mobilmachung" och påpekar att under kriget 1914-1918 är det första gången arbetarklassen skriver världshistoria, att "borgerskapets krigsmakt avlöses av arbetare", att Tyskland förlorar kriget därför att statsmakten inte förmår hos arbetarna ingjuta tillräckligt med "gewaltige Energie". Krig kan endast vinnas och samhället förändras och förbättras om arbetet tillföres dynamiska kvaliteter. Jiinger menar att detta sker om arbetet och arbetaren "stiliseras", om arbetarens arbete "heroiseras". Erich Ludendorff skriver i Der Totale Kriegom krigshandlingen som förnyande kraft. Jiinger instämmer och exemplifierar med att han som ung frontsoldat gör sina väsentligaste livserfarenheter och börjar ana vad som finns bakom dödsmuren. I sin filosofi stiliserar Jiinger den problematiska soldatromantiken och kommer fram till lösenordet "arbetare". Genom arbetet relateras människan inte endast till naturen utan även till historien, den skrivna och den oskrivna. Tidigare än vännen Carl Schmitt, som 1943 uppmanar honom Jäsa Alexis de Tocqueville och Juan Donoso Cortes, uppmärksammar Jiinger att i den totalitära staten är medborgaren inte endast "god" eller "dålig" utan framför allt ett ickehumanistiskt objekt, ideologiskt manipulerbart. I teorierna om "Waldgang", om skogsmannen, erbjuder Jiinger en utväg för människan som vill bevara friheten och som är beredd att radikalt ta avstånd från statsmaktens maktanspråk över individen. Anarken definierar friheten genom motstånd. Skogen skyddar friheten och skogsmannen avlöser arbetaren, kollektivet ersättes av "ny ensamhet". Arbetaren förändrar världen, skogsmannen, anarken överlever i världen. Ernst Jiinger är en lysande stilist och en av figurerna i trollkretsen kring Doktor Faustus. Det är lätt att förhäxas av författarens teorier, det stegrar det hemlighetsfulla hos honom. Man tvingas läsa honom på nytt utifrån nya förutsättningar allteftersom historien flyter fram över decennierna och schackspelets pjäser flyttas. Filosofiskt logiskt entydigt klipper Jiingers slipade sax sönder maktens skuggor och dagrar.