Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Bibliotek och föräldraledighet inte mycket värt utan trygghet

Av Aron Modig | 15 april 2016

Något saknas i vårbudgeten – pengar till statens kärnuppgifter. Det menar Aron Modig i en kommentar till regeringens proposition.

Ett säkert vårtecken är regeringens avlämnande av vårbudgeten. I onsdags var det dags, då tog finansministern den korta promenaden till riksdagen för att presentera både regeringens förslag till ändringar av budgeten för 2016 och inriktningen för den ekonomiska politiken inför kommande budgetproposition. Prioriteringarna om ”jobb, skola och klimat” uppgavs ligga fast, men mest fokus låg av naturliga skäl på att hantera det stora antalet personer som de senaste åren kommit till Sverige för att söka asyl.

Det får anses vara en speciell vårbudget, i avseende på att ovanligt stora förändringar skett sedan budgetpropositionen för 2016 lades fram den 21 september. Det illustreras inte minst av att anslagen till Migrationsverket och utgifterna för ersättningar och bostadskostnader kopplade till mottagandet av asylsökande skrivs upp med hela 31 miljarder kronor – eller 160 procent – för innevarande budgetår. Inte mycket negativt går att säga om de förslag som regeringen i budgeten lägger fram för att på olika sätt hantera migrationen och det kommande etableringsarbetet, annat än att det kommer att krävas mycket mer och att regeringens förslag till nödvändiga reformer av arbets- och bostadsmarknaderna fortsatt lyser med sin frånvaro.

Även om regeringen fortfarande blundar för dessa behov så är dock frågorna minst sagt heta i den politiska diskussionen. Något som dock saknas i såväl regeringens vårbudget som i samhällsdebatten i stort är frågan om hur vi ska adressera de mycket stora utmaningar som de funktioner som svarar för statens kärnuppgifter står inför, och som definitivt kommer att kräva mycket stora anslagsökningar under kommande år. Det handlar förstås om polisen, rättsväsendet och försvaret.

Delvis härstammar dessa behov från att Sveriges befolkning just nu växer kraftigt – under kommande år i en takt som ”tidigare bara förekommit några enstaka år på 1800-talet”, enligt SCB – medan antalet poliser inte ökar. Men vid sidan om att antalet poliser per capita minskat sedan alliansregeringen år 2010 infriade sitt mål om 20 000 poliser, så har myndighetens arbetsuppgifter också ökat väsentligt.

Idag finns, enligt polisen, drygt 50 utanförskapsområden som i olika grad är utsatta både för allvarlig brottslighet och socioekonomiska faktorer, och där det inte är ovanligt att poliser utsätts för hot och våld i samband med ingripanden. Med tanke på att utanförskapet och trångboddheten förväntas öka lär polisen behöva sätta in större resurser i dessa områden för att komma tillrätta med situationen eller åtminstone inte tappa ytterligare mark.

En inte obetydlig del av de nya arbetsuppgifterna är också direkt kopplade till migrationen. Det handlar om upprätthållandet av de inre gränskontrollerna. Om att runt 100 000 asylsökande idag bor trångt på 8 000 asylboenden spridda över landet. Om att antalet av- och utvisningsbeslut som kommer att behöva verkställas med tvång kommer att öka kraftigt de kommande åren. Men även om att antalet personer som vistas olagligt i landet, och därmed behovet av inre utlänningskontroller, kommer att öka.

Härutöver ser vi en oroväckande utveckling i olika delar av landet med hatmotiverande attacker och nyinrättade medborgargarden. Polisen har tillsammans med andra myndigheter att hantera en ny situation med ett stort antal hemlösa barn och ungdomar, många från nordafrikanska länder, i våra större städer, varav vissa begår brott men är väldigt svåra att lagföra. Polisen och samhället har också i alltför liten utsträckning klarat av att stävja framväxten av olagliga bosättningar i många kommuner över landet.

Men detta är inte heller allt. Antiterrorarbetet har fått ett nytt fokus på senare tid. Svenska medborgare har deltagit aktivt i omfattande terrordåd mot civila i andra europeiska länder och runt 300 svenskar har de senaste åren rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till terrororganisationer som Daesh. På försvars- och säkerhetsområdet har vi också Rysslands ökade aktivitet i Östersjön, sannolika ubåtskränkningar av främmande makt på svenskt territorialvatten och nyliga IT-attacker mot svenska medier.

Allt detta ska polis, rättsväsende och försvar hantera vid sidan om de arbetsuppgifter som vi tidigare såg som ”de ordinarie”.

Men varför ska vi bry oss? Ytterst handlar det om något så grundläggande som vår frihet, trygghet och säkerhet. Föräldraledighet, kultursatsningar och offentligt finansierade bibliotek är inte mycket värda om vi inte kan garantera dessa grundläggande värden. Men ändå tar vi svenskar tyvärr alltför lätt på det.

Som med det mesta annat tar allmänhetens förtroende för rättsstaten väldigt lång tid att bygga upp och det är svårt att upprätthålla, men förhållandevis lätt att skada. När vi nu ser att en alltför låg andel av vardagsbrotten klaras upp, att polisen tvingas minska sin närvaro utmed vägarna och därmed gör färre trafik- och nykterhetskontroller och när stämningen inom poliskåren, åtminstone sett utifrån, inte verkar vara den bästa. Och det samtidigt som utmaningarna blir allt större – ja, då har vi problem.

Det kommer med andra ord att vara en absolut nödvändighet att prioritera upp dessa områden i närtid, och det kommer också att kosta pengar. Förhoppningsvis får dessa grundläggande frågor större utrymme i både samhällsdebatten och såväl regeringens som oppositionspartiernas budgetar framöver.

Det vore olyckligt om statens mest grundläggande blev det minst prioriterade.

Aron Modig är riksdagsledamot för Kristdemokraterna

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism