Print Friendly

Besparingsmöjligheterna inom försvaret

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BESPARINGSMÖJLIGHETERNA
INOM FÖRSVARET
Av överste SAM MYHRMAN
I REMissDEBATTEN den 29 oktober i vudtiteln. Den främsta orsaken
år utlovade försvarsministern en
särskild militär besparingsutredning. För de flesta kom väl statsrådslöftet som en överraskning.
Ger man sig emellertid tid att nå-
got forska i frågans tidigare behandling i riksdagen, ter sig statsrådslöftet mindre överraskande.
Redan vid 1958 års A-riksdag motionerade herrar Branting m. fl. om
en effektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning och en förstärkning av den civila kontrollen
av den militära förvaltningsapparaten. Bland motiven för statsutskottets avstyrkan av motionen vid
B-riksdagen märktes en hänvisning
till, att en allmän statlig besparingsutredning, den Karlebyska, då
var igång.
Försvarsministern ansåg emellertid icke hänvisningen till den
allmänna besparingsutredningen
tillräcklig. Han tillsatte våren 1959
kanslichefen W allen att i en enmansutredning kartlägga det civila
inflytandet i nuvarande militära
organisation. Denna utrednings betänkande (oktober 1959) skall nå-
got beröras i det följande. Redan i
augusti hade emellertid den Karlebyska utredningen offentliggjorts.
Det visade sig då, att denna endast
i några detaljfrågor berör IV. huhärtill var väl, att utredningen ansåg krigsmakten så nyligen penetrerad. Försvarskostnaderna borde
– enligt utredningen – tillräckligt ingående kunna bedömas mot
bakgrunden av den ett år gamla
försvarsuppgörelsen, vari de statsfinansiella och samhällsekonomiska synpunkterna beaktats.
I press och i andra opinionssammanhang ventilerades emellertid
fortfarande frågan om militärt
slöseri. Försvarsministerns dilemma ökades – trots den klarläggande Walienska utredningen –
genom att statsutskottet hösten
1958 ju faktiskt hänvisat till Karlebys utredning. Till råga på allt
kom i oktober i år i anslutning till
förbandsövningarna – man kan
gott säga som vanligt – klandrande artiklar och insändare om
ineffektivt utnyttjande av tiden,
otillräcklig information, slöseri
med pengar osv.
Sårlana tidningsinlägg och yttranden är tyvärr inget nytt och
mestadels en jargong, som bygger
på föga reellt underlag. Det militärpsykologiska institutets attitydundersökning nyligen bland repetitionsinkallade visar en betydligt
mer positiv inställning än vad insändare av nyssnämnt slag ger vid
handen. Men det är kritiken, som
intresserar! Den socialdemokratiska tidningen Sydöstra Sveriges
Dagblad karakteriserade detta ganska träffande i en ledare beträffande besparingsutredningen den 2
november i år. Där sades bl. a.:
»Talet om slöseri med pengar ‘i det
militära’ är gammalt – och förs
av både civila, av värnpliktiga och
av yrkesmilitärer. Alla har hört det
talet – och alla har hört det så
ofta och av så många, att alla små-
ningom v e t att det slösas ‘i det
militära’. Visserligen brister väl de
flesta i bevis, om sådana skulle
krävas – eller också generaliserar
de från en liten detalj. Men det spelar ingen roll- a l l a v e t.» Man
får i den allvarliga sakfragans intresse hoppas att även herr Branting med övriga motionsundertecknare — liksom andra likatänkande
– haft tillfälle att läsa den här refererade, mycket intressanta ledaren.
Det är förvisso icke lätt att vara
försvarsminister! Kanske även han
får känna något av soldatens hårda
lott; den nämligen att i krig bli
blomsterbehängd och kysst men i
fred bli kritiserad och sparkad.
Kanske har också försvarsministern lärt sig den gamla militära regeln att anfall ofta är bästa försvar. Alltnog, han återtog själv initiativet genom att i remissdebatten
utlova en utredning.
Det bör emellertid i detta sammanhang observeras, att försvarsministern i riksdagen vid utred- 515
ningslöftets offentliggörande framhöll, att han avsåg, att utredningens
slutresultat skulle föreligga i så
god tid att den kunde utgöra en
del av underlaget för hösten 1960
erforderlig översyn av 1958 års försvarsöverenskommelse.
Om detta blir möjligt får framtiden utvisa. När detta skrives (20f
11) har utredningen ännu icke tillsatts, även om i pressen hr Älmeby
nämnts som ordförande. Härtill
kommer, att all erfarenhet visar,
att en utredning av icke fackmän
kräver en viss upplärningstid. Hatten på förhand av för de utredningsmän, som på drygt ett halvt
år ska tränga in i och bedöma de
ekonomiska förhållandena inom ett
för dem ganska okänt statsutgiftsområde.
Ser man till krigsmaktens två
huvuduppgifter, att verka fredsbevarande och – om landet ändå anfalles – kunna bjuda ett starkt
motstånd, så kan man direkt sätta
likhetstecken mellan effekt och
pengar. Ju större försvarsanslag,
desto starkare försvar. 1958 års
försvarsbeslut – byggt på en fyrpartiöverenskommelse – var det
politiska beslutet, om hur mycket
pengar vi för de närmaste åren var
beredda att satsa på vårt försvar.
För 1955 års försvarsberedning,
som under tre år genom omfattande delutredningar och undersökningar förberedde beslutet, stod
det klart, att det är pengarna på
»toppen» som betyder mest. Med
andra ord, en minskning av ansla- -~-~— -~———–
516
scherar förbi de skrytsamhetens
symboler, som i dag i form av överdrivna skolbyggnader finns lite
varstans, har de reagerat avundsjukt och surt? Nej, skälen är helt
andra och mera direkta!
Ingen del av den statliga organisationen har under senare år blivit så genomlyst som den militära
verksamheten. Sedan krigsslutet
har 5 omfattande försvarsutredningar verkat. (1946, 1950, 1954,
1955,1957, dvs. i genomsnitt en vart
tredje år!) Ett stort antal olika delutredningar har därjämte under de
senaste l O åren gjorts eller tillsatts
(pågår). För varje ny utredning
har personal fått avdelas för att
orientera i regel nya utredningsmän om den militära organisationen osv. statens organisationsnämnd har ständigt varit sysselsatt med militära undersökningsobjekt. En icke oväsentlig tid i de
militära centrala staberna har måst
ägnas åt arbete med eller remissvar
beträffande olika utredningar.
gen går direkt ut över organisationen, krigs- såväl som fredsorganisationen. Senast synpunkter på
detta framförts offentligt var i en
av överbefälhavaren signerad artikel i Finanstidningen. Vissa pressorgan skyndade sig genast att
framhålla, att överbefälhavaren
härigenom visat föga intresse för
besparingar inom försvaret och
detta trots försvarsministerns löfte
i riksdagen om en militär besparingsutredning. En enkel kontroll
kunde väl snabbt strukit bort allt
sammanhang mellan försvarsministerns riksdagsframträdande och
öB:s artikel. Den sistnämnda
måste – som alla förstår – varit
skriven dessförinnan. Det väsentliga är väl emellertid, att öB –
liksom alla andra svenska skattebetalande personer – i princip icke
kan ha något emot en besparingsutredning inom någon del av statsapparaten och därmed ej heller
inom IV. huvudtiteln. Men vad kan
då orsaken vara, att krigsmakten
icke ropade hurra i likhet med vad
riksdagslovorden efter försvarsministerns uttalande gav exempel på?
Den närmast till hands liggande
skulle kunna tros vara, att alla militära yrkesmän måste fråga sig,
varför icke samma glödande inh·esse från riksdagens och den allmänna opinionens sida också visas
andra delar av statsbudgeten! Har
yrkesmilitärerna visat något slags
speciell vårdslöshet med statens
pengar? Har exempelvis de, som
bor i otidsenliga kaserner och marFrån militär sida har alltid visats en disciplinerad och korrekt
inställning till statsmakternas utredningsfrågor; tag bara som
exempel lokaliseringsutredningen.
Hur många civila ämbetsverk har
mött upp lika öppet som krigsmakten? Samma lojala inställning kommer att visas även i fråga om den
kommande besparingsutredningen.
Det vore av värde – även om det
enbart är en gest – att ett erkännande i detta hänseende gäves den
militära ledningen från statsmakternas sida. Att ständigt göra allt
för att en fullständig insyn ska bli
möjlig, men ständigt som tack få
en ny utredning på halsen kan till
slut verka deprimerande på arbetsYiljan och öppenheten.
Det föregående kan av den icke
initierade betraktas som yrkesmässig kverulans. Det må därför här
sägas, att krigsmakten är försvarsministern tack skyldig, att han tillsatte den \Vallenska utredningen.
Genom den har utredningsverksamheten inom försvaret sedan
krigsslutet blivit noggrant kartlagd. Kanslichefen Wallen är väl
den bland alla civila medborgare,
som i dag har den största kännedomen om den militära organisationen, bl. a. genom den s. k. försvarsförvaltningsutredningen. I sin
utredning om behovet av civil insyn i det militära har han till fullo
utnyttjat sin kunskap varigenom
hans utredning blir ytterst lärorik.
\Vallen konstaterar sålunda, att
under l O-årsperioden 1948-58 har
inom försvarsdepartementet skett
23 omfattande utredningar genom
särskilt tillkallade utredningsmän
i avseende å försvarets organisation. Ytterligare en del tillkommer
med angränsande syfte. I flertalet
utredningar har det icke ingått nå-
gon militär ledamot. Han konstaterar vidare, att i augusti 1959 arbetade inom här avsett område l O
utredningar av större betydelse.
Intressanta siffror är också, att under den senaste 5-årsperioden har i
proposition framlagts och av riks- 517
dagen antagits 36 större organisationsändringar och rationaliseringar och under en något kortare
tidsperiod (ljl-56-31/8-59) i konselj beslut fattats om organisationsändringar i icke mindre än
112 fall.
Det här sagda får icke tolkas
som ett påstående, att allt som kan
göras är gjort. Det finns säkerligen och tillkommer ständigt nya
besparings- eller låt oss rättare
kalla det rationaliserings- och effektiviseringsmöjligheter. De Wallenska siffrorna kan visserligen
tyda på att besparings- och rationaliseringsmöjligheterna inom försvaret noga övervakats och övervakas. Man kan emellertid – som
W allen – ställa frågan, i vilken
utsträckning det är praktiskt möjligt att öka takten i det omorganisations- och rationaliseringsarbete
inom försvaret, som utmynnar i
beslut av statsmakterna. Försvaret
är en levande organisation; inte
något fast och stelt. Nya vapen,
nya personalbehov och organisationsförändringar med anledning
härav tillkommer successivt. Gamla
vapen försvinner, personalgrupper
blir övertaliga osv. I allt detta kommer det in i sak ovidkommande
faktorer; socialpolitiska, lokalpatriotiska, kulturella osv. Själva
statsutskottet kan ge exempel på,
hur av dylika skäl militärt föreslagna besparande rationaliseringar, organisationsändringar osv.
genom utskottets beslut förminskats och fördyrats. Detta gäller
518
såväl drift- som kapitalbudgeten.
Ett av de viktigaste medlen att
få grepp på utvecklingen och att
hålla kostnaderna nere, att så att
säga »göra pengarna dryga», är
långsiktsplaneringen. Krigsmakten
och dess ledning har drivit den linjen mycket hårt. 1958 års försvarsbeslut godtog – om än tidsbegränsat – detta system. IV. huvudtiteln är i dag den enda, där metoden
tillämpas. Det må f. ö. framhållas,
att den Karlebyska besparingsutredningen förordade ett liknande system för all statlig verksamhet.
statssekreterare Frithiofson har
i en uppmärksammad artikel i Ny
Militär Tidskrift nr l OJ59 understrukit värdet av denna långsiktsplanering, detta ramsystem. Den
främjar ett ekonomiskt handlande.
De anslagskrävande myndigheterna vet, att de kan räkna med,
planera med, vissa anslag men
också, att de måste hålla sig inom
dessa. Man borde j u då kunna förvänta sig, att äskandena i princip
skulle kunna godkännas, bara den
givna ramen icke överskrids. Det
finns föga anledning att tro, att den
militära ledningen inte skulle försöka att få ut den enligt dess bedömande största möjliga effekten
av pengarna. I det fallet har tilllämpningen från statsmakternas
sida blivit en besvikelse för krigsmakten. Regering och riksdag har
icke sällan genomfört ändringsförslag på ett annat och – som ovan
nämnts – på ett »dyrare» sätt än
vad förslagen inneburit. Politiskt
motiverade beslut har pressats in
innanför ramen utan kompensation. Och alltfort måste krigsmakten räkna med att förslag om indragning av en visserligen önskvärd men relativt sett mindre nödvändig befattning för att kunna
tillsätta en som bedömts mera nödvändig »belönas» med, att indragningen göres men icke tillsättningen. Om ett sådant system tilllämpas alltför ofta, är det icke att
förvånas över, om rationaliseringsivern hårt dämpas! Här liksom
inom i det följande exemplifierade
verksamhetsområden i försvaret
kan en »besparingsutredning» sä-
kerligen göra stor nytta genom att
ge förslag om större frihet till rationaliseringsåtgärder. Även i ett
annat hänseende kan den kommande utredningen åstadkomma
en säker besparing och effektivisering, nämligen genom att förorda
att det åtminstone för några år inte
blir några ytterligare utredningar.
Det område, som i tidningsspalterna mest utsatts för påståenden
om slöseri, är den militära utbildningen, särskilt då de s. k. krigsförbandsvisa repetitionsövningarna. Det är mänskligt, att en man,
som kanske ekonomiskt drabbas
av en militärinkallelse, och som är
van att under en 8-timmars arbetsdag köra för fullt, reagerar mot en
för honom obegriplig manöverpaus,
mot dålig information om »Varför»,
mot otillräcklig och svag ledning
osv. En av orsakerna härtill är
obestridligen bristande upplysning.
Floran av tidningsinsändare pekar
entydigt på att krafttag härvidlag
behöver göras. En del har under
senaste åren förvisso gjorts, men
mycket återstår. Detta är först och
främst en militär uppgift. Men
även andra: statsmakterna, folkrörelserna, fackföreningarna osv.
är medskyldiga. Till icke ringa del
måste den i regel oundvikliga kverulansen bottna i att vederbörande
icke vet, vad syftet är.
Anmärkningar mot slöseri med
tid och därmed med pengar under
den första tjänstgöringen kommer
oftast från de kvicktänktaste. Men
utbildningstakten måste liksom i
den obligatoriska skolutbildningen
vara upplagd på ett lägre medelintelligensunderlag. När det gäller repetitionsövningarna är bakgrunden
delvis en annan. Den allt överskuggande uppgiften är här att av en
hop människor skapa och trimma
ihop ett lag, som kan lösa en viss
uppgift, om och när det eventuellt
ställs inför denna. Det går inte här
att gå in på hela den problematik,
som ligger i ordet förbandsutbildning och tillämpningsövningar.
Men man kan onekligen göra
många jämförelser med det civila
livet i övrigt. Ett fotbollslag t. ex.
tränas hårt. Så kommer matchen,
tillämpningen! Målvakten har
långa stunder ingenting att göra.
Inga matchreferat har för den skull
talat om slöseri med tid. Inte talas
det om slöseri med tid, när en medlem i en skådespelartrupp sitter i
väntan på sitt inhopp!
519
En annan viktig sida av saken
är, att det lägsta krigsförbandet av
i dag, kompaniet, med dess huvudsakligen värnpliktiga personal till
stor del är en militär spegel av
samhället i dess helhet. Jobbaren
är jobbaren och arbetsledaren är
arbetsledaren! Men telmiken och
framförallt taktiken är ovanlig,
speciell! Under sadana förhållanden är det helt naturligt, att den
med repetitionsövningarna sammanhängande direkta utbildningen
inte alltid blir väl genomförd. Här
borde rutinerat yrkesbefäl kunna
göra en stor insats. Det är därför
viktigt att komma tillrätta med rekryteringen av det aktiva befälet.
Där finns emellertid tyvärr f. n.
stora vakanser. Det är nödvändigt,
att här satsa på en sådan lösning,
att förutsättningar skapas för ett
rationellt tillvaratagande av både
anslagna medel och samhällets ledarresurser.
Sist men icke minst är »utbildningsslöseriet» i stor utsträckning
beroende av de inkallade själva,
deras ambition och vilja att göra
tjänstgöringstvånget till vad det
kallas i lagen -en plikt! Så länge
som vårdslöshet med statens materiel (dvs. alla medborgares materiel) betraktas som mindre klandervärd än vårdslöshet med egna
grejor och så länge som medveten
maskning beundras, har det civila
samhället icke gjort sin del i den
för alla gemensamma försvarsupplysningsskyldigheten.
Även andra verksamhetsområden
520
inom krigsmakten har klandrats
för slöseri. Ett genomgående drag
är oförståelsen för det typiskt militära, det som skiljer krigsmaktens organisationskrav från det övriga samhället. Där kommer –
förenklat – främst in beredskapsoch krigsuppgiften. Det, som från
ren fredssynpunkt vore rationellt
och förbilligande, kan av beredskapsskäl icke godtas. För den oinitierade kan det exempelvis betraktas som rena slöseriet att ha en
massa småförråd av krigsmateriel
i stället för ett förrådstekniskt
klokt centraliserat storförråd. Redan riskerna vid ett överraskande
fientligt anfall är dock uppenbara.
Den militära stabs- och förvaltningsapparatens »ansvällning» är
ett annat klanderobjekt Den tidigare anförda försvarsförvaltningsutredningen, övervägande civil till
sin sammansättning, ansåg en utökning nödvändig. Det skulle föra
för långt att, vad gäller stabsorganisationen, var för sig diskutera de
få och små utökningar, som skett
i den i 1942 års försvarsbeslut
grundlagda omfattningen av våra
högre staber. Det bör dock framhållas, att den snabba tekniska utvecklingen i samhället i dess helhet
lett till en förskjutning i förhållandet arbetare – tjänstemän till
den sistnämnda gruppens ökning.
Krigsmakten är i detta hänseende
inget undantag.
En delvis annan natur har
klandret mot den militära upplysningsverksamheten. Den »politiseran, det ska den inte göra! Alltså
går det där att spara! I en interpellation i riksdagen hösten 1959
har den militära upplysningstjänstens huvuduppgift angivits vara att
upplysa allmänhet och press om
försvaret. Men det är bara den ena
huvuduppgiften. Den andra är den
interna upplysningen. Det vore väl
snarast felaktigt att inte ha en så-
dan i en organisation, som i krig
kan komma att omfatta omkring en
fjärdedel av Sveriges manliga befolkning! Kostnaden i fred är långt
mindre än en tiondels promille av
hela driftbudgeten. I stor utsträckning är den utåtriktade »militära»
upplysningen nu liksom tillförne
byggd på enskildas uppoffrande arbete. Och det varken får eller kan
göras på tjänstetid. Endast några
få militära upplysare är avlönade
härför.
Att i ett resonemang om försvarets ekonomi helt förbigå atomvapenfrågan går inte. I det ovan refererade numret av Finanstidningen påstods i ett redaktionellt
inlägg, att det verkligt radikala sättet att spara försvarspengar vore
att snarast införa atomvapen. Detta
är en missuppfattning. Rättare är
att säga, att om inte atomvapen
tillföres försvaret, måste på lång
sikt ett försök till ett bibehållande
av försvarets effekt – i detta fall
närmast dess eldkraft – medföra
en kostnadsökning och en ytterligt
omfattande sådan. Att ersätta
atomeldkraft med konventionell
eldkraft går f. ö. helt enkelt icke.
Varje steg i den riktningen kommer att ställa sig oerhört dyrt, bortsett från de därmed förenade praktiska svårigheterna. Det bör också
framhållas, att en av förutsättningarna i 1957 års öB-utredningar
var, att alla åtgärder skulle vidtagas för att så snart som möjligt
tillföra krigsmakten taktiska atomladdningar och att- inom den 10-
årsram, som man på försvarsministerns och försvarsberedningens
uppdrag räknade med – pengar
för detta program reserverades.
Taktiska a-vapen och konventionella stridskrafter kan aldrig och
har från militär sida aldrig ställts
upp som ett :.antingen – eller»
utan som ett :.både- och».
Att det går att :.spara:. – eller
rättare sagt – att rationalisera
inom försvaret liksom inom alla
statliga och privata organisationer
torde vara ovedersägligt. Inom det
militära liksom överallt pågår en
ständig jakt efter rationaliseringsobjekt. Men detta tar tid, om man
skall kunna göra det utan allvarliga, tillfälliga nedgånger i verksamheten. Av bl. a. beredskapsskäl
är detta i vart fall icke möjligt
inom krigsmakten. Det kan vidare
konstateras, att stora minskningar
i försvarskostnaderna icke går att
göra utan radikala organisationsbeskärningar. Dessa kommer då att
direkt inverka på försvarets förmåga och effekt. öB-utredningarna
1957 har klargjort, att exempelvis
en 5 % kostnadsminskning innebär
en minskning från :.Adam» till
36- 593449 Bvem111 T’idikrift H.to 1959
521
»Bertil». Detta är icke besparing
eller rationalisering. Det är nedrustning.
Ledstjärnan i 1958 års försvarsbeslut var ramiden, dvs. att de erforderliga kvalitetsförbättringarna
fick genomföras på kvantitetens
bekostnad för att ramen icke skulle
överskridas. Redan detta var i viss
mån en nedrustning. Krigsmakten
har dessutom härigenom på ett helt
annat sätt än övriga statliga verksamhetsområden blivit tvingad till
att klara ett vidmakthållande av
den relativa effekten genom :.besparingar:., dvs. rationaliseringar
inom mindre viktiga men för den
skull ingalunda betydelselösa områden. Detta var en av förutsättningarna för att försvarsbeslutet
icke skulle bli än mera organisationsminskande. Den militära ledningen arbetar efter dessa riktlinjer, så långt krafterna medgiver.
Sammanfattat skulle man då
kunna fråga sig, om inte den i remissdebatten annonserade militära
:.besparingsutredningen» rätteligen
borde benämnas »rationaliseringshjälpkommitten»? Och då kommer
ett annat problem i dagen! Värmlands Folkblad, Sydöstra Sveriges
Dagblad och fler tidningar med
dem har här satt fingret på en öm
punkt! Är det meningen, att utredningen ska spara – som det med
stor sannolikhet blir – ganska små
pengar till statskassan eller ska
den hjälpa krigsmakten att rätt genomföra 1958 års försvarsbeslut?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner