Print Friendly

Berättelsen om Sverigedemokraternas väljare

Av Klas Hjort | 25 juni 2010

Markus Uvell och Erik Meier Carlsen
Folkhemspopulismen – Berättelsen om Sverigedemokraternas väljare
Timbro 2010

Markus Uvells och Erik Meier Carlsens bok ”Folkhemspopulismen” är en bok som på allvar syftar till att förstå vilka Sverigedemokraternas väljare är. Ett försök att försöka förklara varför ett par procent av Sveriges befolkning är beredda att rösta på ett parti som av de andra brukar beskrivas som odemokratiskt och rasistiskt.

Boken har två delar, en första del av Uvell som behandlar Sverigedemokraterna utifrån statistik och djupintervjuer. Den andra delen, skriven av Carlsen, är en beskrivning av den danska politiska historia där Dansk folkeparti växer fram. Den senare delen handlar inte om Sverigedemokraterna utan om vad som fick ett liknande parti att etableras och bli en normaliserad del av den danska politiken. Carlsens del är, upplevde jag, en väldigt bra supplementerade del av analysen av Sverigedemokraterna.

Författarnas bakgrund är väldigt olika vilket påverkar utifrån vad de försöker förstå och förklara. Uvell har sin bakgrund senast på Demoskop och kommer tillträda som VD för Timbro i höst. Carlsen är författare och journalist.

Bokens tes är att Sverigedemokraterna är de som blev kvar. När Sverige snabbt förändrades politiskt, ekonomiskt och i befolkningen så blev vissa grupper kvar. I flera avseenden är analysen här mycket lik utanförskapets. När globaliseringen, och ekonomiska kriser, förändrade Sverige så skapades grupper som inte fick nya jobb, som blev kvar på mindre orter efter att industrin stängts ner. Här finns kärnan av Sverigedemokraternas väljare – unga arga och ofta arbetslösa män.

Utifrån djupintervjuer har tre arketyper skapats för att försöka förklara de som intervjuats. En är den klassiska bilden av sverigedemokrater som jag beskrev ovan. Till detta fogar Uvell två grupper. Den ena är frustrerade lärare som uppfattar att skolan gått från kunskapsförmedling till flum. Som sett sin egen status falla och uppfattar sin arbetsplats som kaotisk. Den andra gruppen är kvinnor från offenlig sektor, ofta ensamstående, som upplever en växande resursbrist på jobbet, på sina barns skolor eller kanske i omsorgen där hennes föräldrar finns. De här grupperna drivs inte av rasism utan snarare av frustration över att de uppfattar att samhället och den offentliga sektorn inte fungerar. Här uppfattas Sverigedemokraterna ge svar på de politiska frågorna som finns, och de etablerade partierna har för länge sedan slutat lyssna. Inte minst de arga unga männen uppfattar att de är helt glömda av det politiska Sverige. Istället för att lyssna och hjälpa dem är politikerna i storstäderna tillsammans med kulturpersonligheter, kändisar eller i Pridetågen. Känslan av bortglömdhet växer ur detta. Personligen tror jag att det dessutom finns en fjärde arketyp som inte tas upp i boken – invandrare, framförallt kristna grupper, med en stor misstro mot både muslimer och homosexuella.

Alla tre arketyperna har tydliga drag av att det finns en svunnen guldålder som de drömmer sig tillbaka till. Ett femtio-, eller sextiotal, där det fanns gemenskap, jobb, där resurserna räckte och där svenska företag var respekterade i världen och arbetarna hade ett större erkännande av sitt yrkeskunnande. En tid då man kunde få jobb på orten där man växte upp, där livet var förutsägbart och man kunde vara trygg. En fiktion av vår historia, men också en väldigt dyster sådan. En dröm om framtiden kan alltid ha en möjlighet att infrias medan nostalgiska drömmar om det som varit bara ökar avståndet till tiden då det var gott. Folkhemsnostalgin. En språkligt intressant detalj är att folkhemmet alltid har folk i singular. Ett folk, ett hem. Inte folkens hem utan folkets. En mycket kraftig metafor för Sverigedemokraterna att anspela på.

Sverige har i den politiska debatten länge haft en uppdelning av allt som vinnare och förlorare. Världen beskrivs som ett nollsummespel där man antingen är på ena eller andra sidan. Det här formar väljares syn på politiken. En ganska bitter ironi är att Aftonbladet och andra tidningar som stoltserar med att ta kampen med Sverigedemokraterna skapat mycket av deras ideologiska mylla genom att alltid presentera vinnare och förlorare i budgeten och annan politik. Steget från att när tidningarna listar vinnare och förlorare till att lyssna på någon som säger att om invandrarna tas bort blir du en vinnare för att det finns mer kvar är antagligen kort. Nollsummespelsdiskussionerna har spelat upp bollen och Sverigedemokraterna bara puttar in den sista biten.

Här har socialdemokratin och vänsterpartiet i sin grupp mot gruppretorik ett stort ansvar. Flyttas den politiska diskussionen från det korta nollsummespelsperspektivet till ett dynamiskt perspektiv som ser på tillväxt och vinsterna i ett brutet utanförskap ändras också möjligheterna att ställa svenskar mot invandrare. Antagligen är det också här nyckeln finns för att motarbeta Sverigedemokraterna. I dubbel mening. Skapar vi jobb och bryter utanförskapet minskas kärngrupperna för Sverigedemokraterna. Byts fokus i debatten från vinnare och förlorare till dynamik och en diskussion om hur jobb och tillväxt skapas så tappar de en retorik som de snyltat på. Mycket av grunden skulle försvinna.

Demoniseringen av Sverigedemokraterna har inte lyckats särskilt väl. Antagligen är Sverigedemokraternas väljare ofta så besvikna på det politiska etablissemanget att de snarare blir nyfikna på vad det är som skapar en sådan ilska hos alla. Jag tror Uvell är inne på ett väldigt viktigt spår här när han verkligen försöker förstå. Tyvärr kommer boken nu och inte för tre år sedan.

Folkhemspopulismen är absolut läsvärd. Framförallt Uvells del borde vara obligatorisk läsning för alla som funderar på hur Sverigedemokraterna bäst hålls borta från riksdagen efter nästa val.

Klas Hjort arbetar som handläggare åt Christofer Fjellner i Europaparlamentet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner