Print Friendly

Befolkning och utveckling

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

A D VAS NUNES:
Befolkning och utveckling
I två artiklar, som Svensk Tidskrift har
nöjet att publicera, kommer direktören i
nederländska Shell A D Vas Nunes att
behandla u-hjälpsproblematiken. I denna
första artikel är det genomgående temat
den onda cirkeln, som fattigdom, okunnighet och överbefolkning bildar. Befolkningsexplosionen kan inte hejdas
annat än genom upplysning, som den
fattiga världen inte kan ta emot. Som
läget är, menar författaren, måste det
finnas vissa kriterier på vilja till utveckling, som ett land måste visa för att få
mottaga u-hjälp. Dessa kriterier är vilja
till utbildning, vilja att skapa en hederlig
förvaltning, vilja att utveckla brukbara
kommunikationer inte bara i fysisk bemärkelse utan även informationsorgan
(där han anser att televisionen är det
sämsta) samt slutligen vilja till arbete och
sparsamhet. Han är inte heller främmande
för att ett visst mått av nationalism kan
vara nyttigt för ett u-land i utveckling.
I den följande artikeln kommer författaren att gå in på den privata företagsamhetens roll inom u-länderna.
För en stor del av u-länderna jorden runt
finns föga anledning till optimism inför
framtiden. Många befinner sig i en ond
cirkel av fattigdom, okunnighet och överbefolkning. Överbefolkningen håller dessa länder fångna i fattigdom, och därigenom slutes cirkeln.
Man har börjat inse att en omedelbar
lindring av fattigdomen genom att man
förser sådana länder med mat och förbrukningsartiklar gör mycket litet för att
permanent förbättra situationen. Tvärtom, en skeppslast spannmål kommer att
vara förbrukad innan den kommit fram
på grund av den ökade nativitet och det
ökade antal överlevande den orsakat. Det
är detta som menas med det kinesiska ordspråk, som lyder: Ge en man en fisk och
han kommer att bli hungrig igen, men
lär honom att fiska och han kommer att
kunna klara sig själv. Detta är naturligtvis
sant, men vad man förbiser är att en viss
utbildningsståndpunkt är en förutsättning
för att man skall kunna lära sig ett nytt
yrke såsom fiske, bara tillverkningen av en
användbar fiskkrok kräver avancerad teknologi!
Modern industriteknik förutsätter i regel mera utbildning, färdighet och träning
än många u-länder har tillgång till. Med
andra ord, det enda sättet att bryta den
onda cirkeln av fattigdom, okunnighet
och överbefolkning är utbildning. Endast
härigenom kan grunden läggas för mer
avancerade tillverkningsprocesser och
.samtidigt den insikten spridas, att födelsesiffrorna måste följa dödssiffrorna i deras nedåtgående trend.
xemplet Japan
detta sammanhang bör man erinra sig
apans utveckling. Denna begåvade naon, idog, ambitiös, disciplinerad och
tngt ifrån utan erfarenhet, hade sin »äroika revolution» år 1867, då den kastade
tt döende feodala system överända och
1ledde sin moderniseringsprocess.
Man har uppskattat att Japan vid den
.den hade omkring 15 000 skolor på låg- :adiet, och ehuru dessa skolor knappast
av utbildning i annat än elementa och
tbildningen i huvudsak var baserad på
e kinesiska klassikerna, fick Japan på
etta sätt en bättre utgångspunkt än de
lesta u-länder har idag.
Viljan att utvecklas fattades sannerlien inte i Japan. Så tidigt som 1872 inördes allmän skolplikt – årtionden före
aånga europeiska länder. Allmän värn- ‘likt hade införts 1871. Detta förde milJntals bondsöner ut ur deras tidigare
;olering och gav dem ett mått av utbilding och en modernare syn på tingen, som
1te får underskattas. Inte desto mindre
Jg det Japan nästan ett århundrade att
omma ifatt. Vidare är Japan den enda
ation utanför västerlandet, som förstått
tt den måste kontrollera sin befolkningskning för att kunna åstadkomma moernisering och välstånd. Japanerna har
Iturit ned sin födelsesiffra från 28,1 per
11sen under 1950 till17,2 per tusen under
960. Detta har de lyckats uppnå endast
medan befolkningen i dess helhet redan
tod på en sådan utbildningsnivå att den
asåg att en ohämmad befolkningsökning
kulle omintetgöra alla utvecklingsan- 15
strängningar.
Det förefaller inte som om det funnes
möjligheter för andra länder att kunna
följa det japanska exemplet och att på
några få år göra det som tog japanerna
årtionden. Utbildningen av ett helt folk
kräver generationer, och i många fall finns
inte så mycket tid att tillgå.
Mat, trängsel och aggression
För närvarande ökar jordens befolkning
med 70 millioner per år, huvudsakligen i
u-länderna, och den genomsnittliga konsumtionen av föda per dag ligger mellan
2 400 och 2 500 kalorier per pers<;m. Detta betyder att jordens befolkning, om man
utesluter större katastrofer, fördubblas inom 30 år och att jordens födoämnesproduktion måste göra detsamma för att kunna bevara den nuvarande ransonen per
capita, som redan den är otillräcklig. En
fördelning av tillgänglig föda innebärande
att de som »har» får mindre och de som
»inte har» får mera är ingen lösning, delvis eftersom de som »inte har» är tre
gånger så många som de som »har», delvis eftersom det inte finns någon antydan
om att någon nuvarande självständig stat
vore beredd till sådana långtgående uppoffringar.
Det är sant att framsteg görs när det
gäller att öka avkastningen inom jordbruket genom att använda sädesslag som ger
högre avkastning och genom bättre teknik
överhuvudtaget. Men det finns inga större
odlingsbara områden i gynnsamt klimat
kvar i världen idag, som inte redan är befolkade och i många fall överbefolkade.
Och många av dessa områden har genom
skogsskövling, för intensiv betning och annat som leder till erosion och förstöring av
jorden fått sin avkastningskapacitet förminskad. För att ge bara ett ex: Sahara
breder årligen ut sig åt söder med 3 till
10 km. Afrika kallas inte för inte »det dö-
ende landet».
Ett annat olycksbådande tecken är sambandet mellan trängsel och aggression, vilket påvisats av Lorentz och andra biologer vid experiment med råttor och apor.
Djur, som i frihet är endast föga aggressiva mot individer av sin egen art, blir elaka och perversa så fort de utsätts för ökad
press i form av trängsel.
Allteftersom trängseln bland människorna ökar, måste vi också vänta oss ökade
aggressioner, först och främst i de nya
jättesamhällen, som flyttningen från landet till städerna skapar överallt. I u-länderna tycks detta gå t o m fortare än det
gjorde i Europa och Nordamerika under
1800-talet. Sålunda har Calcutta redan
omkring lO millioner invånare och med
nuvarande trend kan man räkna med 30
millioner vid slutet av detta århundrade.
Att förvalta sådana befolkningscentra
med låg utbildningsnivå kommer att bli
i det närmaste omöjligt, och allteftersom
födoämnestillförseln försämras och förvaltningsapparaten slits ned kommer laglöshet och våld att öka.
Allteftersom lantbefolkningen söker sig
till de nya centra i hopp om att förbättra
sin tillvaro, kommer de växande städerna
att börja förslummas från kärnan och utåt, ett fenomen, som man redan kan iaktta
i några större västerländska städer. Skillnaden är emellertid att man i i-länderna
kan restaurera dessa stadscentra eftersom
där finns tillräckliga materiella tillgångar
och tillräcklig intellektuell och politisk
mognad för att inse vad det hela gäller.
I de flesta u-länder saknas detta; det är
t o m i många u-länder så att det absoluta
antalet analfabeter ökar i stället för minskar, därför att födelsesiffrorna är för höga
för att man skall kunna täcka det ökade
utbildningsbehovet.
Aggressioner orsakade av trångboddhet
kommer förmodligen inte att begränsas till
de stora städerna utan riskerar att orsaka
konflikter även på det internationella planet. 1967 års krig m~llan Honduras och
San Salvador är ett exempel på detta. I
San Salvador har såväl befolkningsökningen som fattigdomen varit större än i Honduras; i åratal har det gått en ström av
utvandrare från San Salvador till relativt
glest befolkade områden i Honduras ända tills öppen konflikt var ett faktum. Utvecklingen i Östpakistan kan ses som ett
annat exempel på sambandet mellan aggression och befolkningstryck: 68 millioner människor är sammanträngda inom
ett område av 142 797 km2 (Sveriges yta
449 750 km2 ) med en täthet av 475 personer per km2 (Sverige 16 personer per
km2
). Befolkningen ökar med 3 % per år
och 45 % är under 15 år, 70 %av befolkningen arbetar inom jordbruket och jordlotternas genomsnittsstorlek är 1,4 hektar.
Emellertid är utveckling någonting mera än mat, utbildning och undvikandet av
aggressioner. För att levnadsstandarden
;kall kunna höjas krävs tillgång till vissa
Jasråvaror såsom stål, koppar, aluminium
xh trä. Men om man jämför konsumbeträffande några viktiga rå-
för ett par utvalda u-länder och
dessa med motsvarande siffror för
17
ett antal i-länder, tvivlar man på att det
skall finnas tillräcklig tillgång på väsentliga råvaror för att det skulle vara möjligt att i mera anmärkningsvärd grad höja
levnadsstandarden i u-länderna. Se härom
tabellen.
Årlig
Befolkning befolkper l.7.68 ningsökn.
Konsumtion per person
i kilo
i% Stål Koppar Aluminium
3 483 1,9
2 357 2,2
201 1,4
7,5 0,6
101 1,0
88 2,9
524 2,5
: United Nations Statistical YearMetallstatistik 1959-1968,
a.M. 1969.
·L~u dU<>Ls till andra u-länder och många
råvaror, som har betydelse inom
teknik. För trä är siffrorna ännu
oroande, eftersom det är ett känt
att man redan nu avverkar skogar
över alldeles för snabbt. Räknat i
diskutera vilken slutlig konu-länderna skall eftersträva.
151 1,8 2,5
157 2,2 3,0
685 8,4 17,9
623 10,8 7,8
494 6,9 6,0
55 0,6 0,9
11 0,1 0,2
Det är inte nödvändigt för Indien att eftersträva svensk levnadsstandard, men
t o m med en hälften så hög eller bara en
fjärdedel så hög verkar det högst osannolikt att det skulle komma att finnas tillräckligt råmaterial för en befolkning på
565 millioner som ökar med 2,5 % per år
och som vid slutet av detta århundrade
nått en milliard.
Vid slutet av 1969 levde 2,6 milliarder
människor av jordens totala befolkning
på 3,6 milliarder, dvs 73,6 %, i u-länderna. År 2000 kommer deras antal att ha
18
ökat till 5,3 millarder eller 76,5 % av jordens befolkning.
Denna ·artikel diskuterar ej miljöfrågor
och ekologiska problem, men denna våldsamma folkökning i u-länderna gör att
man frågar sig vad effekten på biosfären
kommer att bli när den underutvecklade
tre fjärdedelen av jordens befolkning försöker omvandla sin värld efter västerländskt mönster utan att ha den insikt i
pollutionsproblemen, som västvärlden
själv just fått upp ögonen för.
Det verkar sannolikt att stora delar av
den »tredje världens» befolkning kommer
att drabbas av svält, krig och andra katastrofer, innan den långsiktiga utbildningsprocessen hunnit bära frukt, befolkningsexplosionen hejdats och den onda cirkeln
brutits. Detta betyder inte att i-länderna
skall sluta att ge u-hjälp. Det betyder snarare att vi måste ändra våra kriterier när
det gäller att välja ut de länder vi bör
koncentrera våra ansträngningar på, om
inte vår hjälp skall bli meningslös. Vår
hjälp måste gå till sådana u-länder där
det finns en möjlighet att nå varaktig förbättring. Vilka bör då kriterierna vara?
Det grundläggande kriteriet i detta sammanhang är att landet ifråga tydligt visar
sin vilja att åstadkomma en utveckling.
Vilka är de synliga tecken, som bevisar
denna vilja? Enligt författarens åsikt finns
det minst fyra sådana.
Utbildning
U-landet ifråga måste visa att det ger hög
prioritet åt utbildningsfrågor. Detta kan
ta sig olika uttryck. Japan införde, som
redan nämnts, allmän skolplikt 1872, alldeles i början av sin utvecklingsperiod.
Man började med lågstadiet och så små-
ningom byggde man på med högre stadier, allteftersom de lägre började fungera.
Vad beträffar det högsta stadiet, vetenskaplig forskning, började man inte räkna
med Japan internationellt förrän efter
andra världskriget. Den övriga världen
fick upp ögonen för den höjda kvaliteten
av denna forskning genom att de tidigare
traditionella billiga efterapningarna av
västerländska produkter började försvinna
från den japanska exportmarknaden.
Turkiet, ett annat framgångsrikt u-land,
fastän ännu ej på samma nivå som Japan,
har gripit sig an sina utbildningsproblem
på ett annat sätt; för att citera Ward and
Rustow: »Turkiet valde att först lägga
vikt vid mera elitbetonad utbildning på
vissa bestämda områden och poängterade
gymnasiet och den högre utbildningen på
bekostnad av en massutbildning på lägre
nivå». Ehuru de tillägger att »man nyligen börjat visa sig benägen att gå över till
den japanska inställningen», är skillnaden
mellan dessa två tillvägagångssätt alltjämt
märkbar: en viss efterblivenhet och primitivitet utmärker fortfarande delvis den
anatoliska landsbygden i en utsträckning,
som sedan årtionden varit otänkbar på
den japanska. A andra sidan skapade Turkiet under Atatiirk en västerländsk polityr bland toppskiktet mycket tidigare än
Japan under dess motsvarande utvecklingsperiod under 70- och 80-talet av förra
århundradet.
Det var emellertid i båda fallen uppen- :>art att regeringen gav hög prioritet åt
utbildning och att nationen var villig att
5öra avsevärda uppoffringar för dess moper·ni!;ering inom detta angelägna område.
som har utvecklingsvilja kan
förv;int<•~ ägna mycken uppmärksamhet åt
bygga upp en kompetent regerings- ~PJtJar·at. Dennas ryggrad är en duglig och
ämbetsmannakår. En sådan kår
inte skapas på en dag och dess uttilc!ruJ1gsmöjligheter, dess kåranda och
erfarenhet behöver tid att växa. Inoch Pakistan hade fördelen att ärva
hel del från den indiska förvaltning,
redan existerade när engelsmännen
sig tillbaka. Andra f d kolonier såsom
1n1jOI1es:ien eller Belgiska Kongo var mindgynnade i detta avseende, eftersom holJindaJrna och belgierna inte i samma grad
linmhagt sig om att skapa en inhemsk förlal.tni.ng åtminstone vad avsåg högre bet.ttning<ir, innan de lämnade landet.
Den viktigaste frågan är emellertid:
stora ansträngningar gör landet ifrå-
för att skapa en förvaltningsapparat,
är tillräckligt välutbildad och uppoch tillräckligt välbetald för att den
kunna äga motståndskraft mot kor- ?
Om svaret på denna fråga är positivt,
det också anledning att vänta sig att
i sinom tid kommer att bygga upp
modernt lagsystem och en praxis, som
~r·an1ten1r säkerhet i den dubbla bernärav fysisk säkerhet, dvs »lag och ordoch juridisk säkerhet, dvs tillgång
19
för envar till icke korrumperade domstolar.
En effektiv förvaltning har också en annan viktig följd, nämligen att den motarbetar den tendens till sociala klyftor, som
man bevittnar i många u-länder, där antingen en styrande elit (som i vissa sydamerikanska länder) eller rivaliserande
stammar (vilket är vanligt i afrikanska
länder) förorsakar en polarisering, som
försvårar en effektiv utveckling.
Ordet korruption har redan nämnts.
Det är en utbredd plåga i många u-länder
och ett av de svåraste hindren för en utveckling. Det är svårt att säga vad som i
främsta rummet bidrar till dess utbredning, den låga standarden inom förvaltningen och ofta också inom militärväsendet eller den massiva okunnigheten och
apatin hos befolkningen. Det förefaller
klart att regeringens beslutsamhet att bekämpa korruptionen är ett av de viktigaste
tecknen på ett lands vilja att åstadkomma
utveckling. I praktiken betyder detta snarare att hålla korruptionen inom vissa
måttliga gränser än att åstadkomma absolut hederlighet (detta är ju för övrigt
också ett mycket varierande begrepp) .
Men om denna kamp mer eller mindre
ges upp, antingen på grund av bristande
intresse eller för att den anses hopplös,
då kan man ganska säkert förmoda att utvecklingsviljan inte är särskilt djupt rotad.
Kommunikationer
I ordets vidaste bemärkelse utgör kommunikationerna en avgörande del av utveck- 20
lingen i ett land och är i själva verket en
grundläggande förutsättning för denna.
Härmed förstås kommunikationer i fysisk
bemärkelse såsom vägar, järnvägar och
vattenleder för att underlätta förbindelserna inom landet, men också tillfreds- $tällande telefon- och postväsende (hur
många länder, även utvecklade sådana,
håller måttet i detta avseende?) och i
synnerhet information genom press och
radio.
Huruvida »informationen» innefattar
självständig opinion oberoende av regeringens officiella åsikt är en viktigare fråga
för västerlänningar än för många u-länder. Så beklagligt det än må vara, är situationen den, att föga spelrum ges för
självständig opinion, och då ej heller för
organiserad, mångfacetterad politisk uppfattning, så länge som apati i stället för
engagemang och analfabetism i stället för
upplysning är förhärskande.
Televisionen, som är ett ovanligt dyrt
och svårskött medium, är förmodligen
mindre viktig och borde ges låg prioritet.
Olyckligtvis har den en stark lockelse som
prestigeobjekt och betraktas därför ofta
felaktigt som någonting nödvändigt.
Denna prioritering är exempel på ett
annat fall där många u-länder skulle göra
klokt i att följa det japanska föredömet:
ännu långt efter andra världskriget var de
japanska motorvägarna i ett bedrövligt
skick och oanvändbara för modern trafik.
Detta fick fortsätta till början av 60-talet,
ehuru landet redan var i färd med att
bygga upp en betydande bilindustri. Med
tanke på att det fanns ett ypperligt järnvägsnät, vilket byggts för stora kostnader
före första världskriget, menade man att
anläggaodet av motorvägar ännu inte förtjänade hög prioritet och anspråk på landets knappa resurser. Den japanska bilägaren fick därför vänta (något som han
emellertid senare tagit igen med besked! ).
Sparsamhet
Vad som påtvangs den japanska bilägaren borde också tillämpas generellt. Sparsamhet är en viktig del av den andliga
utrustningen hos dem som är angelägna
att komma framåt, och detta gäller för
nationer lika väl som för enskilda individer. Det är inte ett hälsotecken när …..”””••
länder tar stora mängder kapital i anspråk
för rena prestigeobjekt, monumentala
byggnader, olönsamma flyglinjer och
sorters industrier, som kostar pengar i stället för att ge vinst, antingen för att pro
tet drivs i för liten skala för att kunna
på egna ben i internationell
eller för att projektet är för ambitiöst
det stadium av utveckling landet
sig i.
Ej heller är det ett gott tecken när
elit åtnjuter en hög levnadsstandard
förfaller till slöseri, medan massorna
blir fattiga. Om en nation menar
med sin utveckling, borde dess folk
först och främst dess ledare visa vilja
arbeta hårt, ge ut litet men spara och
vestera desto mera. Om denna
hetsvilja förefinns, kan man numera
sig att den går hand i hand med en
om behovet av att propagera för •v’-‘””~”-
kontroll och att begränsa befolkningsexplosionen.
Olyckligtvis hamnar vi nu åter i den
onda cirkel, som omnämndes i början av
denna artikel. Födelsekontroll är inte bara
en fråga om utvecklingsvilja utan också
om folkutbildning. Detta är en långsam
process även under de bästa förhållanden,
men med tanke på problemets ytterligt
brådskande natur är måhända i detta fall
den japanska inställningen till utbildning
att föredra framför den turkiska. Att
bygga upp utbildningen nerifrån gräsrotsnivån och uppåt hellre än neråt från en
högt utbildad elit övertygar massorna
snabbare om att födelsekontroll är i deras
eget vitala intresse.
För ögonblicket är analfabetismen inte,
i motsats till vad man ofta föreställer sig,
på väg att utrotas. I procent räknat minskar analfabetismen överallt, men befolkningen ökar så snabbt att de absoluta talen
ökar i Asien och Afrika. Uppenbarligen
kan inte utbildningsmöjligheterna hålla
jämna steg med den enorma tillströmningen av barn.
Detta är inte förvånande, eftersom ökningen av antalet barn i skolåldern (5-
14 år) i u-länderna under perioden
1970-1980 kommer att bli 28% (jämfört med 2 % i i-länderna).
Nationalismen
Förutom faktorerna utbildning, förvaltning, kommunikationer och sparsamhet
har vi att räkna med nationalismen som
ett tecken på utvecklingsvilja. I Europa
har den nationalism som framträdde på
21
1800-talet blivit en av huvudorsakerna till
1900-talets kriser. Men det vore fel att anse nationalismen i u-länderna enbart och
uteslutande som en ond makt. Det är sant
att nationalism och militarism vanligen
går hand i hand, och det kan tyckas vara
ett extremt slöseri att de militära omkostnaderna i u-länderna uppskattades till 26
milliarder US dollar under 1969, två
gånger det totala beloppet för hjälp från
regeringar och offentliga och privata resurser från samtliga bidragsgivande länder
(13 milliarder US dollar 1968). Men
man får på dessa militära omkostnaders
plussida sätta att de gör den värnpliktige
läskunnig och ofta ger honom en viss teknisk utbildning. U-landsregeringarna finner också ofta att den nationella känslan
är ett användbart verktyg i kampen mot
provinsialism och bundenhet vid stammen
och att den för hela folket ökar känslan
av samhörighet med den nya nationella
enheten, medan man tidigare endast kunde identifiera sig med sin klan, kast, stam
eller religiösa samfund.
Att nationalismen är ett tveeggat svärd,
som till slut kan visa sig vara mera destruktivt än konstruktivt är någonting som
vi europeer förstår bättre än ledarna i
många u-länder. Men det är lätt att vara
efterklok, och det är svårt att förklara
för u-länderna skillnaden mellan patriotismens goda sidor (»jag älskar mitt fosterland») och chauvinismens avigsidor (»åt
fanders med våra grannar»). För ögonblicket måste ett visst mått av nationalism
accepteras såsom ett normalt tecken på
viljan att utvecklas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner