A D VAS NUNES: Befolkning och utveckling I två artiklar, som Svensk Tidskrift har nöjet att publicera, kommer direktören i nederländska Shell A D Vas Nunes att behandla u-hjälpsproblematiken. I denna första artikel är det genomgående temat den onda cirkeln, som fattigdom, okunnighet och överbefolkning bildar. Befolkningsexplosionen kan inte hejdas annat än genom upplysning, som den fattiga världen inte kan ta emot. Som läget är, menar författaren, måste det finnas vissa kriterier på vilja till utveckling, som ett land måste visa för att få mottaga u-hjälp. Dessa kriterier är vilja till utbildning, vilja att skapa en hederlig förvaltning, vilja att utveckla brukbara kommunikationer inte bara i fysisk bemärkelse utan även informationsorgan (där han anser att televisionen är det sämsta) samt slutligen vilja till arbete och sparsamhet. Han är inte heller främmande för att ett visst mått av nationalism kan vara nyttigt för ett u-land i utveckling. I den följande artikeln kommer författaren att gå in på den privata företagsamhetens roll inom u-länderna. För en stor del av u-länderna jorden runt finns föga anledning till optimism inför framtiden. Många befinner sig i en ond cirkel av fattigdom, okunnighet och överbefolkning. Överbefolkningen håller dessa länder fångna i fattigdom, och därigenom slutes cirkeln. Man har börjat inse att en omedelbar lindring av fattigdomen genom att man förser sådana länder med mat och förbrukningsartiklar gör mycket litet för att permanent förbättra situationen. Tvärtom, en skeppslast spannmål kommer att vara förbrukad innan den kommit fram på grund av den ökade nativitet och det ökade antal överlevande den orsakat. Det är detta som menas med det kinesiska ordspråk, som lyder: Ge en man en fisk och han kommer att bli hungrig igen, men lär honom att fiska och han kommer att kunna klara sig själv. Detta är naturligtvis sant, men vad man förbiser är att en viss utbildningsståndpunkt är en förutsättning för att man skall kunna lära sig ett nytt yrke såsom fiske, bara tillverkningen av en användbar fiskkrok kräver avancerad teknologi! Modern industriteknik förutsätter i regel mera utbildning, färdighet och träning än många u-länder har tillgång till. Med andra ord, det enda sättet att bryta den onda cirkeln av fattigdom, okunnighet och överbefolkning är utbildning. Endast härigenom kan grunden läggas för mer avancerade tillverkningsprocesser och .samtidigt den insikten spridas, att födelsesiffrorna måste följa dödssiffrorna i deras nedåtgående trend. xemplet Japan detta sammanhang bör man erinra sig apans utveckling. Denna begåvade naon, idog, ambitiös, disciplinerad och tngt ifrån utan erfarenhet, hade sin »äroika revolution» år 1867, då den kastade tt döende feodala system överända och 1ledde sin moderniseringsprocess. Man har uppskattat att Japan vid den .den hade omkring 15 000 skolor på låg- :adiet, och ehuru dessa skolor knappast av utbildning i annat än elementa och tbildningen i huvudsak var baserad på e kinesiska klassikerna, fick Japan på etta sätt en bättre utgångspunkt än de lesta u-länder har idag. Viljan att utvecklas fattades sannerlien inte i Japan. Så tidigt som 1872 inördes allmän skolplikt - årtionden före aånga europeiska länder. Allmän värn- 'likt hade införts 1871. Detta förde milJntals bondsöner ut ur deras tidigare ;olering och gav dem ett mått av utbilding och en modernare syn på tingen, som 1te får underskattas. Inte desto mindre Jg det Japan nästan ett århundrade att omma ifatt. Vidare är Japan den enda ation utanför västerlandet, som förstått tt den måste kontrollera sin befolkningskning för att kunna åstadkomma moernisering och välstånd. Japanerna har Iturit ned sin födelsesiffra från 28,1 per 11sen under 1950 till17,2 per tusen under 960. Detta har de lyckats uppnå endast medan befolkningen i dess helhet redan tod på en sådan utbildningsnivå att den asåg att en ohämmad befolkningsökning kulle omintetgöra alla utvecklingsan- 15 strängningar. Det förefaller inte som om det funnes möjligheter för andra länder att kunna följa det japanska exemplet och att på några få år göra det som tog japanerna årtionden. Utbildningen av ett helt folk kräver generationer, och i många fall finns inte så mycket tid att tillgå. Mat, trängsel och aggression För närvarande ökar jordens befolkning med 70 millioner per år, huvudsakligen i u-länderna, och den genomsnittliga konsumtionen av föda per dag ligger mellan 2 400 och 2 500 kalorier per pers<;m. Detta betyder att jordens befolkning, om man utesluter större katastrofer, fördubblas inom 30 år och att jordens födoämnesproduktion måste göra detsamma för att kunna bevara den nuvarande ransonen per capita, som redan den är otillräcklig. En fördelning av tillgänglig föda innebärande att de som »har» får mindre och de som »inte har» får mera är ingen lösning, delvis eftersom de som »inte har» är tre gånger så många som de som »har», delvis eftersom det inte finns någon antydan om att någon nuvarande självständig stat vore beredd till sådana långtgående uppoffringar. Det är sant att framsteg görs när det gäller att öka avkastningen inom jordbruket genom att använda sädesslag som ger högre avkastning och genom bättre teknik överhuvudtaget. Men det finns inga större odlingsbara områden i gynnsamt klimat kvar i världen idag, som inte redan är befolkade och i många fall överbefolkade. Och många av dessa områden har genom skogsskövling, för intensiv betning och annat som leder till erosion och förstöring av jorden fått sin avkastningskapacitet förminskad. För att ge bara ett ex: Sahara breder årligen ut sig åt söder med 3 till 10 km. Afrika kallas inte för inte »det dö- ende landet». Ett annat olycksbådande tecken är sambandet mellan trängsel och aggression, vilket påvisats av Lorentz och andra biologer vid experiment med råttor och apor. Djur, som i frihet är endast föga aggressiva mot individer av sin egen art, blir elaka och perversa så fort de utsätts för ökad press i form av trängsel. Allteftersom trängseln bland människorna ökar, måste vi också vänta oss ökade aggressioner, först och främst i de nya jättesamhällen, som flyttningen från landet till städerna skapar överallt. I u-länderna tycks detta gå t o m fortare än det gjorde i Europa och Nordamerika under 1800-talet. Sålunda har Calcutta redan omkring lO millioner invånare och med nuvarande trend kan man räkna med 30 millioner vid slutet av detta århundrade. Att förvalta sådana befolkningscentra med låg utbildningsnivå kommer att bli i det närmaste omöjligt, och allteftersom födoämnestillförseln försämras och förvaltningsapparaten slits ned kommer laglöshet och våld att öka. Allteftersom lantbefolkningen söker sig till de nya centra i hopp om att förbättra sin tillvaro, kommer de växande städerna att börja förslummas från kärnan och utåt, ett fenomen, som man redan kan iaktta i några större västerländska städer. Skillnaden är emellertid att man i i-länderna kan restaurera dessa stadscentra eftersom där finns tillräckliga materiella tillgångar och tillräcklig intellektuell och politisk mognad för att inse vad det hela gäller. I de flesta u-länder saknas detta; det är t o m i många u-länder så att det absoluta antalet analfabeter ökar i stället för minskar, därför att födelsesiffrorna är för höga för att man skall kunna täcka det ökade utbildningsbehovet. Aggressioner orsakade av trångboddhet kommer förmodligen inte att begränsas till de stora städerna utan riskerar att orsaka konflikter även på det internationella planet. 1967 års krig m~llan Honduras och San Salvador är ett exempel på detta. I San Salvador har såväl befolkningsökningen som fattigdomen varit större än i Honduras; i åratal har det gått en ström av utvandrare från San Salvador till relativt glest befolkade områden i Honduras ända tills öppen konflikt var ett faktum. Utvecklingen i Östpakistan kan ses som ett annat exempel på sambandet mellan aggression och befolkningstryck: 68 millioner människor är sammanträngda inom ett område av 142 797 km2 (Sveriges yta 449 750 km2 ) med en täthet av 475 personer per km2 (Sverige 16 personer per km2 ). Befolkningen ökar med 3 % per år och 45 % är under 15 år, 70 %av befolkningen arbetar inom jordbruket och jordlotternas genomsnittsstorlek är 1,4 hektar. Emellertid är utveckling någonting mera än mat, utbildning och undvikandet av aggressioner. För att levnadsstandarden ;kall kunna höjas krävs tillgång till vissa Jasråvaror såsom stål, koppar, aluminium xh trä. Men om man jämför konsumbeträffande några viktiga rå- för ett par utvalda u-länder och dessa med motsvarande siffror för 17 ett antal i-länder, tvivlar man på att det skall finnas tillräcklig tillgång på väsentliga råvaror för att det skulle vara möjligt att i mera anmärkningsvärd grad höja levnadsstandarden i u-länderna. Se härom tabellen. Årlig Befolkning befolkper l.7.68 ningsökn. Konsumtion per person i kilo i% Stål Koppar Aluminium 3 483 1,9 2 357 2,2 201 1,4 7,5 0,6 101 1,0 88 2,9 524 2,5 : United Nations Statistical YearMetallstatistik 1959-1968, a.M. 1969. ·L~u dU<>Ls till andra u-länder och många råvaror, som har betydelse inom teknik. För trä är siffrorna ännu oroande, eftersom det är ett känt att man redan nu avverkar skogar över alldeles för snabbt. Räknat i diskutera vilken slutlig konu-länderna skall eftersträva. 151 1,8 2,5 157 2,2 3,0 685 8,4 17,9 623 10,8 7,8 494 6,9 6,0 55 0,6 0,9 11 0,1 0,2 Det är inte nödvändigt för Indien att eftersträva svensk levnadsstandard, men t o m med en hälften så hög eller bara en fjärdedel så hög verkar det högst osannolikt att det skulle komma att finnas tillräckligt råmaterial för en befolkning på 565 millioner som ökar med 2,5 % per år och som vid slutet av detta århundrade nått en milliard. Vid slutet av 1969 levde 2,6 milliarder människor av jordens totala befolkning på 3,6 milliarder, dvs 73,6 %, i u-länderna. År 2000 kommer deras antal att ha 18 ökat till 5,3 millarder eller 76,5 % av jordens befolkning. Denna ·artikel diskuterar ej miljöfrågor och ekologiska problem, men denna våldsamma folkökning i u-länderna gör att man frågar sig vad effekten på biosfären kommer att bli när den underutvecklade tre fjärdedelen av jordens befolkning försöker omvandla sin värld efter västerländskt mönster utan att ha den insikt i pollutionsproblemen, som västvärlden själv just fått upp ögonen för. Det verkar sannolikt att stora delar av den »tredje världens» befolkning kommer att drabbas av svält, krig och andra katastrofer, innan den långsiktiga utbildningsprocessen hunnit bära frukt, befolkningsexplosionen hejdats och den onda cirkeln brutits. Detta betyder inte att i-länderna skall sluta att ge u-hjälp. Det betyder snarare att vi måste ändra våra kriterier när det gäller att välja ut de länder vi bör koncentrera våra ansträngningar på, om inte vår hjälp skall bli meningslös. Vår hjälp måste gå till sådana u-länder där det finns en möjlighet att nå varaktig förbättring. Vilka bör då kriterierna vara? Det grundläggande kriteriet i detta sammanhang är att landet ifråga tydligt visar sin vilja att åstadkomma en utveckling. Vilka är de synliga tecken, som bevisar denna vilja? Enligt författarens åsikt finns det minst fyra sådana. Utbildning U-landet ifråga måste visa att det ger hög prioritet åt utbildningsfrågor. Detta kan ta sig olika uttryck. Japan införde, som redan nämnts, allmän skolplikt 1872, alldeles i början av sin utvecklingsperiod. Man började med lågstadiet och så små- ningom byggde man på med högre stadier, allteftersom de lägre började fungera. Vad beträffar det högsta stadiet, vetenskaplig forskning, började man inte räkna med Japan internationellt förrän efter andra världskriget. Den övriga världen fick upp ögonen för den höjda kvaliteten av denna forskning genom att de tidigare traditionella billiga efterapningarna av västerländska produkter började försvinna från den japanska exportmarknaden. Turkiet, ett annat framgångsrikt u-land, fastän ännu ej på samma nivå som Japan, har gripit sig an sina utbildningsproblem på ett annat sätt; för att citera Ward and Rustow: »Turkiet valde att först lägga vikt vid mera elitbetonad utbildning på vissa bestämda områden och poängterade gymnasiet och den högre utbildningen på bekostnad av en massutbildning på lägre nivå». Ehuru de tillägger att »man nyligen börjat visa sig benägen att gå över till den japanska inställningen», är skillnaden mellan dessa två tillvägagångssätt alltjämt märkbar: en viss efterblivenhet och primitivitet utmärker fortfarande delvis den anatoliska landsbygden i en utsträckning, som sedan årtionden varit otänkbar på den japanska. A andra sidan skapade Turkiet under Atatiirk en västerländsk polityr bland toppskiktet mycket tidigare än Japan under dess motsvarande utvecklingsperiod under 70- och 80-talet av förra århundradet. Det var emellertid i båda fallen uppen- :>art att regeringen gav hög prioritet åt utbildning och att nationen var villig att 5öra avsevärda uppoffringar för dess moper·ni!;ering inom detta angelägna område. som har utvecklingsvilja kan förv;int<•~ ägna mycken uppmärksamhet åt bygga upp en kompetent regerings- ~PJtJar·at. Dennas ryggrad är en duglig och ämbetsmannakår. En sådan kår inte skapas på en dag och dess uttilc!ruJ1gsmöjligheter, dess kåranda och erfarenhet behöver tid att växa. Inoch Pakistan hade fördelen att ärva hel del från den indiska förvaltning, redan existerade när engelsmännen sig tillbaka. Andra f d kolonier såsom 1n1jOI1es:ien eller Belgiska Kongo var mindgynnade i detta avseende, eftersom holJindaJrna och belgierna inte i samma grad linmhagt sig om att skapa en inhemsk förlal.tni.ng åtminstone vad avsåg högre bet.ttning<ir, innan de lämnade landet. Den viktigaste frågan är emellertid: stora ansträngningar gör landet ifrå- för att skapa en förvaltningsapparat, är tillräckligt välutbildad och uppoch tillräckligt välbetald för att den kunna äga motståndskraft mot kor- ? Om svaret på denna fråga är positivt, det också anledning att vänta sig att i sinom tid kommer att bygga upp modernt lagsystem och en praxis, som ~r·an1ten1r säkerhet i den dubbla bernärav fysisk säkerhet, dvs »lag och ordoch juridisk säkerhet, dvs tillgång 19 för envar till icke korrumperade domstolar. En effektiv förvaltning har också en annan viktig följd, nämligen att den motarbetar den tendens till sociala klyftor, som man bevittnar i många u-länder, där antingen en styrande elit (som i vissa sydamerikanska länder) eller rivaliserande stammar (vilket är vanligt i afrikanska länder) förorsakar en polarisering, som försvårar en effektiv utveckling. Ordet korruption har redan nämnts. Det är en utbredd plåga i många u-länder och ett av de svåraste hindren för en utveckling. Det är svårt att säga vad som i främsta rummet bidrar till dess utbredning, den låga standarden inom förvaltningen och ofta också inom militärväsendet eller den massiva okunnigheten och apatin hos befolkningen. Det förefaller klart att regeringens beslutsamhet att bekämpa korruptionen är ett av de viktigaste tecknen på ett lands vilja att åstadkomma utveckling. I praktiken betyder detta snarare att hålla korruptionen inom vissa måttliga gränser än att åstadkomma absolut hederlighet (detta är ju för övrigt också ett mycket varierande begrepp) . Men om denna kamp mer eller mindre ges upp, antingen på grund av bristande intresse eller för att den anses hopplös, då kan man ganska säkert förmoda att utvecklingsviljan inte är särskilt djupt rotad. Kommunikationer I ordets vidaste bemärkelse utgör kommunikationerna en avgörande del av utveck- 20 lingen i ett land och är i själva verket en grundläggande förutsättning för denna. Härmed förstås kommunikationer i fysisk bemärkelse såsom vägar, järnvägar och vattenleder för att underlätta förbindelserna inom landet, men också tillfreds- $tällande telefon- och postväsende (hur många länder, även utvecklade sådana, håller måttet i detta avseende?) och i synnerhet information genom press och radio. Huruvida »informationen» innefattar självständig opinion oberoende av regeringens officiella åsikt är en viktigare fråga för västerlänningar än för många u-länder. Så beklagligt det än må vara, är situationen den, att föga spelrum ges för självständig opinion, och då ej heller för organiserad, mångfacetterad politisk uppfattning, så länge som apati i stället för engagemang och analfabetism i stället för upplysning är förhärskande. Televisionen, som är ett ovanligt dyrt och svårskött medium, är förmodligen mindre viktig och borde ges låg prioritet. Olyckligtvis har den en stark lockelse som prestigeobjekt och betraktas därför ofta felaktigt som någonting nödvändigt. Denna prioritering är exempel på ett annat fall där många u-länder skulle göra klokt i att följa det japanska föredömet: ännu långt efter andra världskriget var de japanska motorvägarna i ett bedrövligt skick och oanvändbara för modern trafik. Detta fick fortsätta till början av 60-talet, ehuru landet redan var i färd med att bygga upp en betydande bilindustri. Med tanke på att det fanns ett ypperligt järnvägsnät, vilket byggts för stora kostnader före första världskriget, menade man att anläggaodet av motorvägar ännu inte förtjänade hög prioritet och anspråk på landets knappa resurser. Den japanska bilägaren fick därför vänta (något som han emellertid senare tagit igen med besked! ). Sparsamhet Vad som påtvangs den japanska bilägaren borde också tillämpas generellt. Sparsamhet är en viktig del av den andliga utrustningen hos dem som är angelägna att komma framåt, och detta gäller för nationer lika väl som för enskilda individer. Det är inte ett hälsotecken när .....""''•• länder tar stora mängder kapital i anspråk för rena prestigeobjekt, monumentala byggnader, olönsamma flyglinjer och sorters industrier, som kostar pengar i stället för att ge vinst, antingen för att pro tet drivs i för liten skala för att kunna på egna ben i internationell eller för att projektet är för ambitiöst det stadium av utveckling landet sig i. Ej heller är det ett gott tecken när elit åtnjuter en hög levnadsstandard förfaller till slöseri, medan massorna blir fattiga. Om en nation menar med sin utveckling, borde dess folk först och främst dess ledare visa vilja arbeta hårt, ge ut litet men spara och vestera desto mera. Om denna hetsvilja förefinns, kan man numera sig att den går hand i hand med en om behovet av att propagera för •v'-'"''~"- kontroll och att begränsa befolkningsexplosionen. Olyckligtvis hamnar vi nu åter i den onda cirkel, som omnämndes i början av denna artikel. Födelsekontroll är inte bara en fråga om utvecklingsvilja utan också om folkutbildning. Detta är en långsam process även under de bästa förhållanden, men med tanke på problemets ytterligt brådskande natur är måhända i detta fall den japanska inställningen till utbildning att föredra framför den turkiska. Att bygga upp utbildningen nerifrån gräsrotsnivån och uppåt hellre än neråt från en högt utbildad elit övertygar massorna snabbare om att födelsekontroll är i deras eget vitala intresse. För ögonblicket är analfabetismen inte, i motsats till vad man ofta föreställer sig, på väg att utrotas. I procent räknat minskar analfabetismen överallt, men befolkningen ökar så snabbt att de absoluta talen ökar i Asien och Afrika. Uppenbarligen kan inte utbildningsmöjligheterna hålla jämna steg med den enorma tillströmningen av barn. Detta är inte förvånande, eftersom ökningen av antalet barn i skolåldern (5- 14 år) i u-länderna under perioden 1970-1980 kommer att bli 28% (jämfört med 2 % i i-länderna). Nationalismen Förutom faktorerna utbildning, förvaltning, kommunikationer och sparsamhet har vi att räkna med nationalismen som ett tecken på utvecklingsvilja. I Europa har den nationalism som framträdde på 21 1800-talet blivit en av huvudorsakerna till 1900-talets kriser. Men det vore fel att anse nationalismen i u-länderna enbart och uteslutande som en ond makt. Det är sant att nationalism och militarism vanligen går hand i hand, och det kan tyckas vara ett extremt slöseri att de militära omkostnaderna i u-länderna uppskattades till 26 milliarder US dollar under 1969, två gånger det totala beloppet för hjälp från regeringar och offentliga och privata resurser från samtliga bidragsgivande länder (13 milliarder US dollar 1968). Men man får på dessa militära omkostnaders plussida sätta att de gör den värnpliktige läskunnig och ofta ger honom en viss teknisk utbildning. U-landsregeringarna finner också ofta att den nationella känslan är ett användbart verktyg i kampen mot provinsialism och bundenhet vid stammen och att den för hela folket ökar känslan av samhörighet med den nya nationella enheten, medan man tidigare endast kunde identifiera sig med sin klan, kast, stam eller religiösa samfund. Att nationalismen är ett tveeggat svärd, som till slut kan visa sig vara mera destruktivt än konstruktivt är någonting som vi europeer förstår bättre än ledarna i många u-länder. Men det är lätt att vara efterklok, och det är svårt att förklara för u-länderna skillnaden mellan patriotismens goda sidor (»jag älskar mitt fosterland») och chauvinismens avigsidor (»åt fanders med våra grannar»). För ögonblicket måste ett visst mått av nationalism accepteras såsom ett normalt tecken på viljan att utvecklas.