Print Friendly

Balterna och asylrätten

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BALTERNA
OCH ASYLRÄTTEN
MAN får gå långt tillbaka i tiden för att finna någon motsvarighet till den spontana reaktion bland allmänheten, som beslutet om
utlämning av de baltiska s. k. krigsdeltagarna framkallat. Även
om en motopinion försökts, inspirerad eller dirigerad från politiska kretsar, står det utom allt tvivel att de allra flesta i icke
kommunistiskt försvurna läger känt sig upprörda över att vårt
land av utrikespolitiska hänsyn skall känna sig förpliktat att utlämna människor, som enligt svensk rättstradition borde få asylrätt och som genom hungerstrejk, självmordsförsök och andra
liknande förtvivlade åtgärder lagt i dagen sin stora fruktan för
att utlämnas.
Redan handläggningen av ärendet under samlingsregeringens
tid, när konventionen om Sveriges biträdande av stilleståndsfördraget slöts i juni, synes ha varit sådan, att en omprövning av
ärendet borde ha varit naturlig. Allt tyder på att debatten i regering och utrikesnämnd i försomras kretsade kring tre ting:
l) Skulle den tyska hitflyktade krigsmakten överhuvudtaget utlämnas eller inte~ 2) Skulle den utlämnas zonvis, d. v. s. delas upp
alltefter ursprungsort på de olika segrarmakterna, eller till någon
interallierad kommission exempelvis i Danmark eller annorledes~
3) Vilken dag skulle fixeras såsom den tidpunkt för hitkomsten
av flyktingarna, efter vilken utlämnande skulle ske~ (Det blev i
sistnämnda fall som bekant l maj.) Däremot torde vederbörande
instanser aldrig ha diskuterat de olika nationaliteter, som ingingo
i den tyska armen, och undersökt lämpligheten av någon differentiering av krigsdeltagarna i enlighet därmed. Sålunda vill det
förefalla, som om balternas eller polackernas eller fransmännens
eller till äventyrs även tjeckernas och österrikarnas särställning
aldrig skärskådats eller ens beaktats. Den omständigheten att
även flyktingar ur dessa nationaliteter kommo hit i tysk uniform,
säger ganska litet om dessa människors sinnesbeskaffenhet; tyskarna hade ju i de länder de ockuperat förbjudit varje form av
nationella förband. Dessutom anlände dessa baltiska flyktingegrupper inte i slutna förband utan hade tagit sig över hit i allehanda farkoster tillsammans med civila flyktingar, vilka sedermera avskilts från interneringslägren.
577
Balterna och asylrätten
Från rysk sida har veterligen endast krävts att tyska eller under tysk kontroll stående trupper skulle utlämnas. Då man vet att
en stor del av särskilt balterna tvångsmobiliserats, vare sig vederbörande med hot om repressalier mot släktingar eller vid risk av
straff enligt de tyska krigslagarna enrollerats, borde regeringen
redan med hänsyn därtill haft en viss marginal för diskretionär
prövning. Och eftersom det här endast rör sig om ett par hundra
flyktingar, borde det inte under det halvår de vistats här ha erbjudit några större svårigheter att företa en individuell prövning; även om vanskligheterna att här åstadkomma en objektiv
granskning icke skola bestridas, ha dock vårt lands myndigheter
under kriget gått i land med att individuellt undersöka ett par
hundra tusen flyktingefalL De ansvariga regeringsmyndigheterna
synas emellertid inte ha haft något intresse härför. Det kan nämnas att fransmän och polacker varit ytterst angelägna att få sina
landsmän utgallrade; Frankrike har redan fått hem sin kontingent, efter medgivande av Sovjetunionen, och Polen lär ha fått
löfte av Sovjetregeringen att dess »soldater» efter Cubans ankomst till Ryssland skola utskiljas och forslas till Polen.
Det väsentligaste är att Sverige, som givetvis icke haft någon
formell skyldighet att biträda eller än mindre till alla delar biträda stilleståndsfördraget, icke brukat utlämna flyktingar, vilka
i likhet med dessa balter kunna åberopa politiska grunder såsom
motiv för den begärda asylen. Svensk utlänningslagstiftning uppställer som allmänna regler, att utlämning – vilket är något annat än avvisning eller utvisning, som icke avser något visst land
som destination – ej må ske av politiska orsaker och att om utlämning ifrågasättes högsta domstolen först .skall höras. Å ven
om denna lagstiftning icke bokstavligen kan tillämpas vid massinvasion av krigsdeltagare, måste de i denna uppställda allmänna
rättsgrundsatserna i tillämpliga delar alltjämt vara vägledande
för statsmakterna. Och veterligen har Sverige – med naturligt
undantag för norska och danska quislingar – i modern tid aldrig
utlämnat politiska flyktingar. Under kriget ha myndigheterna
fäst särskilt avseende vid om flyktingen trott sig hysa fruktan,
även om direkt anklagelse för visst brott riktats mot honom. Efter
finska inbördeskriget 1918 utlämnades ingen. Fullt jämförligt med
fallet Baltikum är det polska upproret på 1860-talet; flera då-
varande ryska medborgare, som deltagit i detta, sökte en fristad
i Sverige; de utlämnades dock icke trots att tsarregeringen riktade framställningar härom till utrikesminister Ludvig Mander- 5″/8
Balterna och asylrätten
ström. Det var då otänkbart att opinionen skulle ha fallit undan
för de ryska fordringarna. Vill Sverige nu konsekvent upprätthålla asylrättens principer, bör Sverige därför varken utlämna de
balter, som tvångsmobiliserats, eller de som frivilligt slutit upp
på tyskarnas sida i tro att de därmed tjänade den undertryckta
nationella frihetens intresse. Däremot bör asylrätten icke omfatta
eventuella krigsförbrytare bland dessa krigsdeltagare; trots att
segrarmakterna ensamma kunna tänkas komma med krav, har
svenska regeringen i fjol ju förklarat sig beredd att utlämna krigsförbrytare, fastän märk väl först efter prövning av de resta anklagelserna. Och givetvis betyder ett beviljande av asyl inte att
vederbörande under alla förhållanden för all framtid skola erhålla
en fristad i Sverige. Det står vårt land fritt att utvisa dem, om
skäl därtill skulle framkomma.
Som skäl för utlämningen ha i kommunistiska och andra resolutioner framförts egentligen bara två skäl: regeringen skulle
skada förbindelserna med Ryssland, om juniavtalet ej hundraprocentigt uppfylldes, och de baltiska s. k. krigsdeltagarna vore
med all sannolikhet sådana protyskar eller nazister, för vilkas
skyddande Sverige inte kan ha något intresse.
Den första anmärkningen smakar något av ny anrättning av
1940 års eftergiftspolitik. Hur viktigt ett gott grannskapsförhållande österut än är, kan det inte få köpas med uppoffrande av
traditionella rättsprinciper eller genom utlämning av saklösa och
värnlösa människor. En sådan grundval för vänskapen är den
svagast tänkbara. Den svenska asylrättspolitiken har icke sin udd
riktad mot något visst land utan bör hävdas gentemot varje makt.
Sovjetryssland självt erkänner ju för övrigt asylrätten i § 129
av sin nya författning – den s. k. solförfattningen. Har man i
Moskwa glömt, att Lenin på sin tid tillerkändes asylrätt i Schweiz
och beviljades genomresa genom Sverige~ Kanhända skulle kommunismen aldrig ha triumferat i Ryssland, om revolutionens andlige ledare tidigare utlämnats.
Uppfattningen att Baltikum varit en hemvist för protyskar och
fascister har vunnit stor utbredning i vissa proryska kretsar men
är inte desto mindre befängd. Naturligtvis fanns det i dessa länder liksom överallt i världen Hitlerepigoner. Någon kärlek till
Tyskland existerade dock aldrig hos folket, allra minst efter den
tyska ockupationen; det är betecknande att de 167 balterna efter
sin hitkomst omöjligen kunde fördra tyskarnas sällskap utan
genast måste isoleras ifrån dem. Bland de hitflyktade baltiska
579
Balterna och asylrätten
krigsdeltagarna liksom bland de 30,000 civila baltiska flyktingarna
finns det självfallet människor ur alla politiska och sociala grupperingar. En ledande lettisk socialdemokrat har sagt att han kan
utpeka åtminstone ett tiotal socialdemokrater i den lettiska krigsdeltagarkontingenten, och ändå kunde han givetvis ej känna samtliga i lägret. Mest upprörande vore att behandla de många underåriga utan hänsynstagande till att dessa vid sina år, även om
de frivilligt enrollerat sig, inte rimligen kunde vara medvetna
om räckvidden av sina handlingar. Det bör fastslås, att någon
fascism i vedertagen mening aldrig vunnit insteg i Baltikum. Det
undantagstillstånd, som vid krigsutbrottet sedan några år tillbaka
rådde i Lettland, betingades främst av fruktan för extrema kommunistiska och nazistiska rörelser; Estland hade 1938, efter fyra
års mellanspel, då den nazistinfekterade s. k. vabsrörelsen slogs
ner, återgått till demokrati och Litauen befann sig genom 1938 års
nya författning på rak väg tillbaka till den ursprungliga demokratin.
Regeringen lät till slut de hungerstrejkande och desperata baltiska internerna i Ränneslätt tills vidare kvarstanna. Motiveringen
var rent medicinsk. Ett uppskov för frågans omprövning har
emellertid vunnits. Det vill synas, som om vissa möjligheter till
en uppgörelse i godo med Sovjetunionen skulle skönjas i det ryska
svaret på konungens vädjan till generalissimus Stalin.
För det överväldigande flertalet av dem, som höjt sina röster
till förmån för barmhärtighet mot balterna, har varje sidoblick
på svensk inrikespolitik varit fullständigt främmande. Endast det
rena humanitära intresset förklarar den enorma anslutning, som
opinionsrörelsen fick. Så mycket mera har det därför förvånat
att olika grupper inom arbetarrörelsens led velat nedvärdera
denna verkligt demokratiska opinion genom att etikettera den så-
som politisk. I själva verket har ingenting förvånat så mycket
som den likgiltighet, varmed många nu i motsats till förr velat
se på asylrättens problem. I vår våldsamma tid har asylrättens
hävdande dock blivit inte bara en rätt utan fastmer en bjudande plikt. Givetvis kan asylrättens rakryggade och konsekventa
hävdande framkalla friktioner med de stora staterna och tillfälligtvis bli en börda för ett litet land. Men denna börda få vi ta
på oss i humanitetens och mänsklighetens namn. Schweiz och
Holland ha tidigare visat oss vägen – den väg som i längden
skänker oss både världens aktning och självaktning.
580

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner