Print Friendly

Balkans farliga centrum

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BALKANS
FARLIGA CENTRUM
HAR DET MAKEDONISKA PROBLEMET FÅTT
SIN LYCKLIGA LÖSNING?
Av skriftställaren E. LANGLET, Stockholm
I STRALANDE sol från en
klarblå himmel har i Skoplje,
Makedoniens eller, som man
numera säger, Sydserbiens
huvudstad, för någon tid
sedan ett monument avtäckts,
Ehuru präglat av kraft och
rörelse samt icke abetydande
som konstverk – om också i
någon mån påverkat av
Mestrovitj’s monument till
Frankrike i Kalimegdanparken i Belgrad – är det ej
som sådant det har sin vä-
sentliga betydelse. Det är
ett minnesmärke över de skolynglingar och studenter från
Makedonien, som under Balkankrigen och världskriget
stupade för Serbien eller, om
man så vill, för Makedoniens
förening med det sydslaviska väldet. Dess avtäckning blev en folkfest av imponerande dimensioner. Från alla delar
av Makedonien strömmade människor till i tiotusental. Men så
finnes Yäl knappt en by, i vilken man icke kan finna anhöriga till
484
Ballrans farliga centrum
den ungdom, som offrade livet för en stor, helig ide och skänkte
sitt blod åt en revolution, som fyllt sin uppgift och vars frukter
nu skördas.
Ty detta monument är icke blott ett minnesmärke över den stupade ungdomen. Att den jugoslaviska regeringen först nu, sexton
år efter världskrigets slut, funnit tiden inne att i Makedoniens
huvudstad avtäcka monumentet över dess fallna ungdom, har sin
symboliska betydelse. Resandet av minnesmärket kan betraktas som
slutstenen i uppbyggandet av det jugoslaviska väldet men också
som utropstecknet efter den makedoniska rörelsens blodiga och
tragiska historia, som ett yttre tecken på att det makedoniska problemet är löst.
I årtionden har Makedonien varit den oroligaste delen av Europas oroliga hörn. I dag är det en av de lugnaste trakterna i en
av de lugnaste delarna av vår världsdel. Den makedoniska frågan
existerar icke längre. Den är löst, icke genom eld och svärd, i
vilkas tecken den så länge stått, utan genom nya vägar, nya skolhus, nya brunnar, torrlagda sumpmarker, kininpulver och sjukstugor.
Det makedoniska problemet var faktiskt till sin upprinnelse av
social karaktär. I landet härskade den muselmanska feodaladeln,
på vars gods, tsjiflik, den övervägande delen av den slaviska befolkningen arbetade som arrendatorer under förhållanden, som
mycket närmade sig livegenskapen. Då såväl ämbetsmännen som
ordningsmakten stodo under godsägarnas inflytande, voro de slaviska torparna och statarna praktiskt taget rättslösa, fullständigt
utlämnade åt godsägarnas godtycke och dessutom nästan försvarslösa mot de talrika albanska rövarbandens härjningar. I dessa
fruktansvärda sociala missförhållanden hade den makedoniska rö-
relsen sin upprinnelse. Den syftade därför snarare till en social revolution än till en politisk.. Och när den på sistone urartade till en
rent politisk rörelse, förlorade den också bondebefolkningens stöd:
dess våldsdåd blevo slag i luften, därför att den själv svävade i
luften.
Att denna ursprungligen sociala rörelse kom att kombineras med
den politiska rivaliteten mellan de olika balkanfolken och gjordes
till en bonde på det politiska schackbrädet, däri ligger dess tragik.
Och däri ligger orsaken till att den kom att spela en så framträ-
dande roll i de senaste årtiondenas europeiska konflikter.
485
E. Langlet
storgodset Bardovtsi utanför Skoplje, det vackraste exemplet på muselmansk
feodalarkitektur i Europa.
Makedoniens roll av konfliktämne är icke ny. Landet har varit
ett stridsäpple alltsedan sin första bebyggelse. Detta har sin grund
i Balkanhalvöns geografiska karaktär. Historien visar, att den
som behärskat Vardardalen, alltid varit halvöns herre.
Vardar-Moravadepressionen är den viktigaste longitudinella
förbindelsen mellan Donaudalen och Egeiska havet, den stora
färdevägen över Balkan i riktningen syd-nord och tvärtom.
Mellan Vardar och Morava finnes ingen svåröverkomlig vattendelare; där utbreder sig Kosovo Poljes, Trastfältets, svagt vågiga,
lätt tillgängliga och sedan urminnes tider lätt passerbara högslätt.
Från Kosovo har man också en lätt förbindelse med en annan sydnordlig genomfartsled, Ibardalen, och med transversalrouten
västerut till Bosnien, under det att österut en god passförbindelse
till Maricalinjen och Konstantinopel finnes.
Uppför Vardardalen trängde de första gammalhellenska kolonisterna norrut. Utmed Vardar-Moravalinjen nådde romarna för
första gången Donau, icke västerifrån över det nuvarande Kroatien, som man närmast vore benägen att tro, utan från Via Egnatia,
landförbindelsen mellan Adria och Egeiska havet, vilken förde
från Dyrrhachium, det nuvarande Durazzo, över Ohrid till Saloniki. Men när senare Pannonien erövrats, torde en romersk kolo- 486
Balkans farliga centrum
nisation med Donaulägren som utgångspunkt även ha ägt rum i
nord-sydlig riktning längs Morava-Vardarlinjen. En ring blev
därmed sluten, men i det illyriska höglandet innanför ringen fingo
romarna aldrig riktigt fast fot.
På sina plundringståg mot det lockande Bysanz trängde senare
kelter och goter, slutligen avarer och slaver ned mot söder längs
Morava och Vardar. De vunno därifrån övergång till Maricaleden,
som förde till KonstantinopeL Men så länge Bysanz behärskade
Vardar, behärskade det också Balkan.
När inom gränserna. för det nedgående bysantinska. väldet de
slaviska .medeltidsrikena uppstodo, först som vasallstater men
senare tillkämpande sig fullt oberoende, visade sig Vardardalen
åter vara nyckeln till Ba.lkanproblemet. Det första slaviska väldet, det äldre bulgariska riket, dominerade nedre Vardardalen och
tidvis hela Morava-Vardardepressionen; det senare bulgariska
tsardömet var i själva. verket makedoniskt och hade sin tyngdpunkt förlagd till området mellan Vardar och Ohridasjön. När
sedan den serbiska expansionen kom i form av ett folköverskott,
som strömmade ned från det skogiga. höglandet mellan Neretva
och Ibar till Morava- och Vardardalarna, övergick ledareställningen på Balkan automatiskt till serberna. Och just Skoplje var
huvudstad för det storserbiska rikets mäktigaste härskare, tsar
Dusjan, till vilken Bulgarien nu blev vasall.
Betecknande för Vardar–Moravalinjens betydelse är också, att
den turkiska stormvågen, som vällde fram från sydost, just på
Kosovofältet krossade det storserbiska riket. Och därmed blevo
turkarna Vardars, Makedoniens och Balkans herrar. I tsar
Dusjans borg i Skoplje tog den turkiska paschan sitt residens och
Skoplje fick namnet Yskyb. Mer än ett halvt årtusende förflöt,
innan det gamla namnet kunde återgivas staden.
Med turkarnas fördrivande genom Balkankriget blev Skoplje och
Vardar det stora konfliktämnet mellan serber och bulgarer. Bägge
folken insågo nämligen dess betydelse och voro medvetna. om att
det här ej gällde blott en flod och en stad, ett antal kvadratkilometer territorium och en halv eller en miljon undersåtar utan rätt
och slätt hegemonin över halvön. Världskriget bragte vad man
väl får anta vara det slutliga avgörandet till Jugoslaviens förmån,
men först för några år sedan har Bulgarien – efter vad det vill
synas – resignerat i kampen och erkänt Jugoslaviens maktställning.
487
E. Langlet
Horisontalstreckat område Jugoslavien, vertikalstreckat Bulgarien, raka kors
·Grekland, snedställda kors Rumänien, prickat Albanien. Inringat är det egentliga makedoniska området: de förutvarande turkiska vilajeten Saloniki, Yskyb
(Skoplje) och Manastir (Bitolj). Observera hur Vardar och Moravaflodernas
dalar bilda den viktigaste nord-sydliga genomfartsleden; motsvarande transversala samfärdselslinje går genom Maricadalen, över Sofiaslätten och genom
de dalar, som bildas av Moravas östliga och västliga armar, till Bosnien.
Vilar detta Jugoslaviens herravälde över Vardardalen och Makedonien på en sund etnografisk grund~ År det icke blott ett
faktum utan även ett, låt oss säga, moraliskt berättigat faktum~
Frågan kan icke så lätt besvaras. Svar ha otaliga gånger gjorts,
ofta med bestickande bevis men nästan alltid med förutfattat
syfte. Man erinrar sig exempelvis uppgifterna från de tre ryktbara statistikerna från tiden före världskriget, då det icke existerade någon befolkningsstatistik i europeiska Turkiet. Den ser- 488
Balkans farliga centrum
biska experten Gobtsjevitj angav befolkningen i de tre makedoniska vilajeten till 2,n miljoner, varav 2 miljoner serber, 58,000
bulgarer och 200,000 greker; bulgaren Kantsjev fann 2,2 miljoner
innevånare, varav 1,2 miljoner bulgarer och 220,000 greker men
bara 700 (!) serber; greken Nikolaides angav av 1,s miljoners befolkning blott 450,000 som slaver men däremot 650,000 som greker.
De lika starkt varierande talen för de övriga befolkningselementen
kunna här ej anges, men med turkar, albaner, kutsovlaker, judar
och zigenare kommer antalet folkslag i den makedonska häxkitteln
upp till åtta, under det konfessionerna stanna vid fyra.
Men kanske i högre grad än genom all statistik och genom allt det,
som skrivits om Makedonien i vetenskaplig form eller som medveten eller omedveten propaganda, får man en klar och som jag
tror riktig inblick i den makedoniska frågan genom den i översättning av A. Belin på Tidens Förlag utgivna romanen, »Orientexpressen» av den unge holländske författaren A. den Doolard.
Denne stöder sig på det som kanske är förmer än statistiska data
och vetenskapliga bevis: på en säker och osviklig intuition, som i
hans roman givits uttryck, som närma sig stor konst. Romanen
grundas på en intim och ingående kännedom om förhållandena
inhämtad från en långvarig vistelse i landet, under vilken författaren fullständigt levt sig in i de makedoniska slavernas känsloliv. Därför har han också som ingen annan kunnat tolka detta
med dess för alla sydslaver betecknande återhållet lidelsefulla temperament, som under ett hårt behärskat yttre döljer glödande
passioner och en ofta våldsam sensualitet på samma sätt som
starka strömmar kunna röra sig djupt nere i ett till synes lugnt
vatten. »Orientexpressen» har blivit något mer än en fascinerande
äventyrsroman. Den är den makedoniska rörelsens stora och tragiska epos: ett verk, lysande som eldarna, vilka en gång tändes
på bergens kammar för att från fjäll till fjäll sprida till allt
folket över hela Makedoniens land budskapet om resningens
utbrott.
Resningen skedde 1903, och med denna första stora revolution mot
det turkiska överväldet börjar boken. Då föddes i skenet av upprorselden, bokens hjältinna, Milja Drangov. Genom hennes liv,
hårt och dystert och tragiskt, som landets eget, få vi följa den
makedoniska rörelsens utveckling genom de åtta krigsåren och bevittna dess urartning och förfall, då den efter kriget så att säga
försökte överleva sig själv. Nu har den runnit ur i sanden och
489
E. Langlet
kvar står endast minnet av en hård och spännande kamp för en
stor ide.
Makedoniens politiska frigörelse från Turkiet medförde också
de makedoniska böndernas sociala frigörelse från de osmanska storgodsägarnas övervälde. När detta frihetsrörelsen egentliga och
väsentliga mål vunnits, förlorade den sitt berättigande. Huru
gränserna sedan blevo dragna mellan de olika balkanfolken är av
underordnad betydelse. Grekland fick lejonparten: 5l,:l% av de
tre turkiska vilajet, som kallades de makedoniska, och likaledes
ungefär hälften av deras befolkning. Därom är ingenting att säga,
trots att Saloniki är Vardarlinjens slutpunkt och den naturliga
hamnen för det enade stor-sydslaviska välde, som kanske en gång
skall komma genom att· Bulgarien uppgår som autonom del i Jugoslavien – ty detta välde är uppenbarligen på många håll slutmålet för den nyslaviska stormaktens framtidsförhoppningar, ej
minst hos de delar av Jugoslavien, som kämpa för autonomi och
tro att det blir lättare att vinna den lokala självstyrelsen, om Bulgarien införlivas. Men kampen om Saloniki är ännu ett avlägset
framtidsproblem. För ögonblicket erbjuder den jugoslaviska frihamnszonen i staden en utmärkt lösning, som tillfredsställer alla
parter. Dessutom kan man fastslå, att den södra, grekiska delen
av Makedonien, vilken grekerna själva betrakta som Nordthessalien, verkligen är till övervägande del bebodd av greker. Särskilt
efter de vidtagna folkutväxlingsåtgärderna är den slaviska minoriteten där mycket obetydlig. Den är icke heller på något vis undertryckt.
Svårare problem ha uppstått i den norra delen av Makedonien,
där blandningen av folkelement är mycket intensivare. Av detta
område erhöll .Jugoslavien redan efter andra Balkankriget fyra
femtedelar och bulgarerna fingo nöja sig med en femtedel, vilket
de naturligt nog hade svårt att smälta. Efter världskrigets för
serberna gynnsamma utgång »korrigerades» gränsen ytterligare
något till Jugoslaviens förmån genom inkorporering av några
remsor rent bulgariskt bebyggt område utmed gränsen. Detta
skedde av strategiska skäl: avsikten var att därigenom ge den viktiga Vardarlinjen erforderligt territoriellt skydd, vilket Jugoslavien som segrarstat kunde med visst fog göra anspråk på. Gränsen blev emellertid så klumpigt dragen, att den skar sönder en
mängd hemman, så att uthus och brunn somligstädes hamnade på
490
Balkans farliga centrum
D . 1.
• 2.
ITliill J.
~ 1.
~ s.
Den sydslaviska befolkningens fördelning, sedd ur rasbiologisk synpunkt,
återges här efter den polska rasbiologen .T a n C z e k a n o w s k i. Skolad i
Tyskland men numera professor i Lwow (Lemberg) är Czekano1Yski en av samtidens främsta inom den unga vetenskapen. Czekanowski anser icke, att man
kan tala om den av Deniker införda »dinariska» rasen som självständig ras
utan hetraktar den som huvudsakligen sammansatt av alpina och armenoida
raselcment.
Det område där denna befolkningsgrupp – enligt artikelförfattarens uppfattning väsentligen baserad på den sedermera språkligt slaviserade illyriska
urbefolkningen – ÖYerväger, återges här med vertikalsträckad beteckning, varvid tät sträckning (2) anger, att det armenoida elementet är i absolut majoritet,
gles sträckning (3), att detta är i relativ majoritet. Snedsträckning (4) anger
om1·åden, där det nordida raselementet är starkast företrätt, alltså i Slovenien
och Morava·-Yardardepressionen, där alltsedan den slaviska invandringen på
600-talet (och möjligen den gotiska inYasionen) den nordida raskomponenten
bevarat sin dominenta ställning. Horisontalsträckning (5) anger det område,
där mediterrana raselement – sannolikt baserade på den trakiska urbefolkningen, vilken likaledes språkligt slaviserats efter den slayiska invandringen
under det att prickning (l) anger det område, där det lapponoida inslaget är
starkast företrätt.
T s v i j i t j’s folktypsindelning återges med romerska siffror, van-id
I betecknar den ostbalkanska t~·pen,
II betecknar den centralbalkanska typen med underavdelningarna:
A Kosoyo och MoraYa-Vardartyperna;
B Västmakedoniska t,ypen;
C Sjopi- eller torlaktypen;
D sydmakedoniska typen;
491
E. Langlet
ena sidan, boningshus på andra sidan gränsen; ett och annat till
och med skars rätt itu. Detta ledde till att en del element vid
gränsen blev ett lättfånget byte för agitatorer och gav den utsinade komitadzjirörelsen frisk vind i seglen. Däri låg upphovet till
de talrika blodiga gränsincidenten 1930, som voro nära att leda
till krig: de ha, om också något skevt, belysts i Doolards bok. Genom den gemensamma gränskommissionens arbete avlägsnades
emellertid dessa vådor, och därefter urartade komitadzjirörelsen
till det rena gangsterkrig, som under ett par år gjorde Sofia till
Europas Chicago, också det livfullt skildrat i »Orientexpressen».
Men bortser man från dessa territoriellt obetydliga gränsområ-
den, äro de makedoniska slaverna att anse som serber eller bul- ·
garer? Svaret är enkelt: de äro vad man gör dem till. Men just
däri har svårigheternas kärnpunkt legat.
Makedonslaverna tala icke en utan flera dialekter, ehuru obetydligt avvikande från varandra. En del av dessa dialekter står närmare serbiskan, andra åter visa större frändskap med bulgariskan.
När de moderna serbiska och bulgariska skriftspråken i mitten av
förra seklet skapades, sökte serbern Vuk Karadzjitj fullständigt
frigöra sig från det traditionella skriftspråket, kyrkoslaviskan,
gammalslaviskan, för att i stället erhålla en trogen och nära anslutning till sin samtids talspråk i den trakt, där detta ansågs
vackrast och klangfullast, nämligen Hercegovina. Bulgarerna åter
läto av traditionsbunden pietet sitt nationella skriftspråk bibehålla
sin anknytning till gammalslaviskan, ehuruväl bulgariskt talspråk syntaktiskt avlägsnat sig längre från denna än något annat
slaviskt språk. Eftersom det nybildade skriftspråket i bägge länderna kom att i sin tur starkt påverka talspråket, så har detta
hos serberna avlägsnat sig från men hos bulgarerna närmat sig
den sydmakedoniska dialekten, på vilken kyrkoslaviskan på sin tid
uppbyggdes.
studerar man språkförhållandena närmare, finner man full överensstämmelse mellan serbiska och makedoniska på ljudlärans omIII betecknar den dinariska typen,
IV betecknar den pannoniska typen.
Det kan förtjäna omnämnas, att författarens egna iakttagelser under flera
års sammanlevnad med den sydslaviska befolkningen i snart sagt alla delar av
området på ett slående sätt synts bekräfta riktigheten av den Tsvijitj’ska typindelningen, som sedermera utbyggts och i detalj vidare undersökts av hans
lärjungar och framför allt av professor Gesemann vid Prags tyska universitet.
492
Balkans farliga centrum
råde. Bulgarerna invända häremot, att de slaviska dialekterna i
Makedonien i allmänhet ha bestämd slutartikel precis som högbulgariskan och därför måste räknas närmare denna. Serberna åter
anföra gentemot detta, att slutartikeln är ett arv från landets urinnevånare, trakerna, och förekommer i alla trakter som dessa bebott, samt sålunda upptagits även av rumäner, albaner och nordgreker. Det är naturligtvis svårt att avgöra, vilket av dessa argument är mer vägande. Ledande utländska språkmän, såsom fransmannen Meillet och norrmannen Broch, synas mest benägna att
icke hänföra de makedoniska dialekterna till vare sig det ena eller
det andra av de båda mycket närstående språken – dessa skilja
sig icke mer än norska och svenska från varandra – utan anse
dem intaga en mellanställning eller bilda en successiv övergång
mellan dem bägge.
Undersökningar med annan utgångspunkt ge icke säkrare hållpunkter. Den moderna, så att säga anatomiska rasbiologien har
här ett sällsynt intressant arbetsfält. Men de rön, den gjort, främst
av Czekanowski och hans elever samt andra polska vetenskapsmän,
tyckas även i detta hänseende fullständigt splittra sönder det
olyckliga Makedonien: Bland annat anser man sig ha fastställt en
dominerande norrlid raskomponent hos befolkningen i hela Morava
–Vardardepressionen ända från Donau ned till grekiska gränsen
– kanske ett resultat av goternas vandringar. Enligt Czekanowski
stå makedonierna i stort sett rasbiologiskt närmast – slovenerna
långt uppe i nordväst! Den humanistiska antropologien, representerad av Tsvijitj’s skola, laborerar åter med en centralbalkansk
karaktärstyp, omfattande såväl Makedoniens slaver som befolkningen i Timokdalen och på bägge sidor om den serbisk-bulgariska
gränsen i norr ända upp till Donau (de s. k. sjopi); denna karaktärstyp skulle i väster begränsas av den dinariska och i öster av .
den östbalkanska (bulgariska) typen.
I etnografiskt hänseende betona serberna gärna, att befolkningen
i Makedonien genomgående firar »slava», familjehelgonets fest, en
slags familjens gemensamma födelsedag; denna fest firas endast av serberna själva, men aldrig av de rena bulgarerna.
Serberna framhålla vidare, att den kooperativa familjeorganisationen, zadrugan, som är ett typiskt serbiskt samhällsdrag, utgör regel i Makedonien men alldeles saknas hos bulgarerna. Bulgarerna ha i stället framfört argumentet, att de invånare, som
själva kalla sig bulgarer, måste anses som sådana. Men detta be- 493
E. Langlet
mötes från serbisk sida med att benämningen bulgarer för makedoniska slaver härrör från bysantinarna, som applicerade språkbruket från Konstantinopels omgivningar, där ordet bulgar av
naturliga skäl betecknade helt enkelt »bonde», och utsträckte detta
till att omfatta de slaviska bönderna överallt i riket, varefter det
levat kvar hos grekerna utmed Egeiska havets kuster och i Makedonien. Och bägge folken hävda, att de makedoniska slaverna
känna sig som respektive serber eller bulgarer.
I själva verket torde makedonierna känna sig som just det, vartill de uppfostrats. Och man finner därför ej sällan det egendomliga förhållandet, att en del medlemmar av samma familj energiskt proklamerar sig som serber och andra lika energiskt som
bulgarer: med familjenamnen sker den enkla lilla förändringen,
att den serbiska ändelsen -itj lägges till eller dras ifrån: och så
får man exempelvis Todorov eller Todorovitj. Personligen känner
jag flera dylika fall, och man möter dem också i Doolards bok:
»Bröder råkade i slagsmål angående sina anors ursprung. Hennes
egna bröder till exempel …» säger den äldre Milja Drangov och
fortsätter senare till svågern: »Vi hör till de där olyckliga splittrade familjerna, där somliga av medlemmarna påstår, att de är
serber och andra, att de är bulgarer. I vårt fall är det ännu värre.
Jag var den enda, som övergick till exarkatet (bulgariska kyrkan);
alla mina tre bröder är fortfarande anhängare av patriarkatet
(serbiska kyrkan).»
I själva verket är – eller var, skall man kanske numera hellre
säga- den slaviska befolkningen i Makedonien, som Tsvijitj träffande säger, »une masse flottante, sans conscience nationale». Politiskt och språkligt bildar den en övergångstyp, som kan bringas
över till den ena eller andra sidan allt efter det inflytande, som
just dominerar.
Under senare delen av förra seklet, då Bulgarien, icke minst
finansiellt, åtnjöt Rysslands kraftiga stöd, kunde ett stort antal
bulgariska skolor grundas överallt i det turkiska Makedonien, där
de få kristna skolorna tidigare i huvudsak varit serbiska. Samtidigt med att ungdomen fick lära sig läsa och skriva bulgariska,
fick den också av unga, nationellt nitiska lärare veta, att den var
och alltid varit bulgarisk. Så blev generationen kring sekelskiftet
i övervägande grad bulgariskt orienterad. Till en början kunde
Serbien, som då var det mindre och fattigare landet, icke ens för- 494
Balhans farliga centrum
söka hålla jämna steg härmed. Först in på detta århundrade, när
Bulgarien närmade sig centralmakterna och Rysslands gunst överflyttades på Serbien, kunde detta på allvar börja tänka på att ta
upp kapplöpningen på undervisningens område. Den efterföljande
politiska utvecklingen har lett till att serberna vunnit tävlingen.
Serberna ha förstått att utnyttja sin seger. De ha ej blott infört
ett välorganiserat och välskött skolväsende över hela landet, som
sörjer för att den uppväxande ungdomen uppfostras i jugoslavisk
anda och icke mer tänker på något makedoniskt problem. De ha
även utfört andra fredliga bragder. Nya vägar ha sålunda byggts
i ett tätt nät över hela området. Sumpmarkerna ha upptorkats,
och befolkningens ohyggliga plågoris, malariamyggan, har utrotats, sedan man först under många år överallt försett innevå-
narna med fri kinin. I detta aY kriget förhärjade land, vars befolkning hemsökts av otaliga sjukdomar, har dock icke blott malarian utan även otaliga andra akuta och kroniska sjukdomar, så-
som fläcktyfus, dysenteri, koppor, trachom och endemisk lues, bekämpats och besegrats genom storstilad folkupplysning och energiska socialhygieniska åtgärder. Det centrala hygieniska institutet i Skoplje anses vara ett av världens främsta inom området för
de tropiska sjukdomarnas bekämpande, och i varje by ha som
filialer därtill inrättats lokala hälsovårdsstationer. Rena dricksvattensbrunnar ha borrats överallt, skilda från brunnarna för
kreatursYattning och för tvätt; moderna cementerade tvättbassänger ha byggts för lantbefolkningens bruk, avloppsledningar och
varmbadhus anlagts.
Detta är Jugoslaviens fredliga lösning av den makedoniska
frågan, det unga Jugoslaviens största kulturbragd, som av Nationernas förbund uppställts som ett mönster för världen. Ett yttre
tecken på uppskattningen därav är att det folkhygieniska arbetets
ledare och organisatör i Jugoslavien, D:r Stampar, av folkförbundet kallats att efter jugoslaviskt mönster organisera det folkhygieniska arbetet först i Grekland, senare i Turkiet och nu sist
i Kina. Denna sida av den makedoniska frågans lösning har
icke beaktats i Doolards bok.
Men Kosta Drangov, den gamla komitadzjin, har sannolikt
rätt, när han säger: Kampen om Makedonien är slut. Vad skall
komitadzjis ta sig till med bönder, som inte vilja bli befriade, enär
de sitta tryggt på egen jord. Och det gör den slaviska bonden i
Makedonien i dag. Det är väl både för Balkanfolken och Europa.
495

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner