Print Friendly

Baldwin

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Av chefredaktören ESKIL SUNDSTRÖM
STORBRITANNIENS premiärminister återinträder på världsscenen i glorian av en förkrossande valseger. Det är en stor
triumf. Och ändå saknar den nimbus. Segern ·var på förhand
upplagd. Det där alternativet, som ensamt kan ingjuta spänning
i en valstrid, var praktiskt taget obefintligt. Vissheten om den på
förhand givna segern var segerns enda fiende. Men väljarna
gjorde sitt. Englands politiska förnuft har ånyo bekräftats. Ledaren hade också otadligt gjort sitt. Han hade valt ögonblicket.
Han kunde i gammal hävdvunnen stil gott placera sig i förgrunden och kråma sig i strålkastaren. Men det gör han inte.
På något mystiskt vis ter sig därför denna senaste yttring av
engelsk demokratisk sinnesjämvikt och självdisciplin opersonlig.
Folket, hela konglomeratet av individer »i koja och slott», kan tillskriva sig självt triumfen. Allting verkar så enkelt, så besynnerligt enkelt och naturligt. England har talat. Och Stanley Baldwin
noterar stillsamt fullmakten. Det är inte alls som i de storstilade
partistridernas romantiska aera.
Baldwin är det unaerliga Englands underligaste politiker. I den
litterära porträttkonstens mästarland har han undgått att bli porträtterad. Han har som genom ett mirakel kommit de oräkneliga
försöken på skam. Han är den otacksammaste modell, som de eljest
så träffsäkra journalistiska porträttörerna råkat ut för bland moderna statsmän. Man har fått bitar av honom i all oändlighet.
Men någon helhetsbild, som går riktigt ihop, har ännu icke frambragts. Totaleffekten är antingen för platt eller för diffus.
Hur lätt var det icke att skapa en trovärdig bild av Balfour~
Etiketten fanns till hands: en lysande intelligens söndrad av filosofiskt tvivel. Eller Asquith~ Medelklassinkarnationen med strå-
lade intellekt, utstuderat engelsk i sin lugna oberördhet av tillfälliga omständigheters – t. ex. ett världskrigs – förbryllande
spel. Eller Lloyd George – med efterkrigsårens politiska Klon- 29
Eskil Sundström
dykefeber ännu i blodet? Ögonblicke,ts man, ständigt och oföränderligt, fördomsfri, dynamisk och sammanhangslös, just därför så
fascinerande. Eller Churchill, geniet, den bländande ideimprovisatören, den fladdrande stjärnan, som i varje stund fördunklar alla
firmamentets ljusbilder och som man så gärna ville men aldrig
vågar låta sig ledas av.
Varenda en av dessa män och många andra ha blivit den vittfamnande och glupska moderna publicitetens offer. Man har vetat
och vet, var man har dem i karaktärsregistret De äro ordentligt
bokförda; alla var på sitt sätt oerhört intressanta att spekulera
över. Eller rättare sagt, de voro. De verka nu fullskrivna blad.
Intet finns att tillägga. Världskriget var en livsfarlig tid för politiker i förgrunden. De blevo lekbollar i ödets hand. De gjorde,
de flesta av dem, de kraftigaste ansträngningar att anpassa sig
efter en ny tidsålders krav. Men ingen av dem förmådde någonsin
riktigt att skruva sig ur det förflutnas grepp. De sökte, som Lloyd
George, att förvandla sig till framtidens affischer, men tidens
hårda vindar sleto sönder dem. Lloyd George gjorde ett monumentalt försök att bli den utkorade frälsaren. Han hånade demokratin, långt innan Mussolini och Hitler tänkt på saken. Parlamentarismen, hans egen karriärväg, har ingen föraktfullare än
han trampat på. Genom makten av sin personlighet blev han
faktiskt diktator. Maken till Goliath hade England icke på sekler
skådat. Runt honom grupperade sig hela skaran av engelsk politisk elit. När Goliath föll, kom stenen ur en obetydlig liten
herres nypa. Det var Stanley Baldwin, som från Carlton Club
slungade den.
Baldwin var handelsminister i Lloyd Georges koalitionsministär.
1908 hade han, fyrtioettårig, blivit medlem av underhuset. Där
drog han inga ögon till sig genom »brilliant performances» som
birkenhmd, Churchill och de andra. Han var en sådan där lugnt
trägen arbetare i vingården, som man kan både ha och mista, en
kapitalist från stålindustriens läger med public-schoolbildning, ett
klart huvud med normalt gott sinne för den parlamentariska ruljangsen. Han var också Bonar Laws vän och blev tack vare denna
vänskap så småningom befordrad till en plats i regeringen.
1921 var en tid av lustig parlamentarisk lek. Frågorna regnade
över regeringen från gammalliberalernas bänkar. Enda effekten
var att den som läste Times’ parlamentsreferat, blev erinrad om att
30
forPEACE
SECIJRITY
and
PROGRESS
Baldwin
»Fredens, säkerhetens och
framstegets man. Rösta med
den nationella reger,ingen !»
Valaffisch november 1935.
det fortfarande existerade en opposition. Ingen var imponerad.
De stackars övergivna herrarna verkade måhända litet löjliga i
i sitt hedervärda uppsåt att göra sin parlamentariska plikt till det
yttersta, och deras parlamentariska plikt som opposition var att
opponera sig. Det gällde som oftast det brännande problemet om
tullskydd eller frihandel. Handelsministern var den, som merendels fick parera de kniviga angreppen, om man nu kan använda
ett så stort ord för vad som i längden blev tröttande gnat. Det
där gjorde handelsministern con amore. Han var aldrig svarslös.
Han var ofta kvick, och Times fick titt och tätt sätta parenteser
med ordet skratt inom i sina referat från frågetimmarna. Baldwin
var i alla fall ingen parlamentarisk novis. Han kunde konstgreppen. Men i kretsen av de stora kanonerna, en Curzon, en Birkenhead, en Churchill, en Austen Chamberlain – för att nu icke
nämna champion bland champions, Lloyd George själv – var
31
3-35707. Svensk Tidskrift 1935.
Eskil Sundström
han bara ett litet, svagt tindrande ljus, en aktningsvärd korpral.
I celebriteternas krets var han en namnlös man.
I det avgörande ögonblicket på Carlton Club råkade Baldwin
emellertid ha två betydelsefulla faktorer på sin sida, argumenten
och Bonar Law, då blott en skugga av sitt forna jag visserligen,
en trött och modlös man, som i hela denna sensationella episod
såg ett vågsamt äventyr, som han beskådade med halvt viljelöst,
blekt intresse, men i alla fall den Lloyd-Georgeska koalitionens
faktiske skapare och det avdomnade högerpartiets främste samlande man, en statsman med just den prestige, som gärningsmannen – Baldwin – själv saknade.
Baldwin hade tur. Omständigheterna gynnade honom. Koalitionen hade varit föremäl för flerårigt publicistiskt bombardemang. Morning Post hade excellerat i målmedveten, skoningslös
och förödande kvickhet. Den populära pennypressen, alltid redo
i spännande lägen, hade ihärdigt bidat den oundvikliga timme,
då det en gång så fängslande diktatorsexperimentet skulle få sitt
slut. Det var en mogen frukt som föll.
Men om fronderiet inom koalitionens egna led icke tagit just
den gestalt den fick, hade den med mycken sannolikhet den gången
räddats genom all den enorma statsmannaprestige den innehöll.
Man hade väntat på Austen Chamberlain. Han hade åtskilligt,
som talade för sig som högerledare. Men han anmälde sig icke. Och
det var nog bäst som skedde. Chamberlain hörde till koryfeerna.
Hans framträdande som det konservativa partiets räddare ur
koalitionsträsket skulle ha berövat aktionen karaktären av protest
underifrån, de djupa ledens uppror. Skenet av politisk maktstrid
skulle ha inställt sig.
Den halvokände Baldwin kunde icke få något sådant sken emot
sig. Han kunde icke smickras med någon slags jämbördighet med
dem han angrep. Blotta tanken att han skulle efterträda storheterna var en narraktighet och en förmätenhet.
Bonar Law fick sin chans och blev premiärminister. Medelmåttornas ministär ersatte geniernas och talangernas. I stället för
dristiga lösningar av krisproblem, som gingo över menige mans
horisont, kom parollen »safety first». Baldwin blev som lön för
sin möda finansminister. Bonar Law fick de hårdaste huggen från
32
Baldwin
gamla vänner. Mannen som hållit i skaftet, när Englands efterkrigsideal – de högst ansedda statsmannaintelligensernas partilösa samling – krossades, var för liten att bevärdigas med mer
än förbigående ringaktande åthutningar.
Bonar Law försvann. Och enligt hävd gick ledarskapet till finansministern. Vilken fadäs! Några månader efteråt ledde han
Englands stolta högerparti till ett av dess mest tillintetgörande
nederlag och öppnade socialismens väg till taburetterna.
Han hade handlat helt på eget bevåg. Han hade själv utan att
fråga någon till råds valt både ögonblicket och valparollen. Tullskydd åt Englands näringar! De välvisa kollegerna skakade på
huvudena. Partibossarna vredo händerna i sina kammare. Oppositionen jublade.
Baldwin hade emellertid hunnit bli, vad han förut icke varit,
en publik personlighet med vissa säregna drag. Han var t. o. m.
på väg att bli populär. Den kritiske betraktaren nödgades dock
intaga en avvaktande hållning. Här var- utan tvivel – en ny
gestalt, en man för sig i galleriet av sällsamma ledarskepnade.r,
redan därför betvingande. Hans propagandateknik var vida skild
från vad man vant sig vid. Han utstrålade en egenartad ambitionslös ambition. Om den varit konstlad – som skeptikerna
förstås trodde- hade den varit förbluffande billig. Den nye premiärministern hade- litet angeläget, tyckte man – låtit bekantgöra en stillös passion för sin snugga, i klass med den efter veckans
slut i sin »garden» (den där lilla fyrkanten bakom huset som
kallas trädgård) påtande kontoristens. Vad tänkte lord Curzon,
som hindrats att nå sin ärelystnads mål, att bli premiärminister,
för denna »mörka hästs» skull~ Det hade också så småningom
blivit bekant, att den där omtalade anonyme herrn, som av ruelse
över sina oförtjänta krigsvinster utan vidare återställt till finansministeriet ett betydande antal »war bonds», uppgående till en
liten förmögenhet, ingen annan var än Baldwin. Vackert gjort!
En ädel medborgares handlingssätt! Men vackrare och ädlare
onekligen, oni namnet råkat förbli dolt av glömskan … Premiärminister hade han, lät han förstå, ingen som helst åstundan att
vara. Han älskade långt mer, sade han, den idylliska tillvaron i
Worcestershire, sina böcker, sina grisar, dofterna på sin hembygds
vägar. Och pipan förstås. »Jag är en fridens man …» Pipan
kunde han alltjämt kosta på sig. Och pipan talade obestridligen
33
Eskil Sundström
mer direkt till Englands hjärta än låt oss säga Sir Austens
monokel.
Snopnare har väl ett parti sällan känt sig än Englands höger
inför den politiska förödelses styggelse, som Baldwin med sin kupp
år 1923 bragte åstad. »Safety first» kantänka! »Baldwin must go»
– skreko presslordernas plakat utmed rännstenarna. Men Baldwin gick inte. Det finns fältherrar, som först i prövningens och
motgångens melankoliska minut vinna sina truppers hjärtan och
tillgivenhet. Baldwin hade gjort två ting, som väckte sympati
hos mannen i ledet. Han hade äntligen i ett oförfärat handlingsförsök omsatt de många långa årens tjat om skydd för hemmamarknaden. Vidare hade han gjort det utan att krypa bakom nå-
gon annan. Alla de andra, kolleger och partibossar, kunde två
sina händer. Blott hans eget politiska liv var tärningskastets insats. Högerpartiet var skamfilat. England har intet ord för skadeglädje – det lånas vid behov från tyskan – men nu fanns det
behov av det. De som sagt, att koalitionen var sista skansen mot
socialismens erövring av makten, syntes dessutom ha fått rätt.
Men högerpartiet lät icke övertala sig att söka en ny ledare. Den
man, som åsamkat det dekonfityren, hade personligen utgått på
något sätt luttrad och förstorad ur alltihop.
Högern hade fått en ledare som lön för nesan.
Baldwin fastslog häromåret, då han som Lord Rector stod inför
Glasgows studenter, att statsmannaegenskaperna äro tålamod,
medkänsla, common sense, fantasi och åter tålamod. Nu blev tålamod det slagna partiets pa.roll. Det behövde icke utövas länge.
Mae Donaids kabinett föll på sitt eget svärd samma år som det
fötts. Och Baldwin var åter premiärminister.
Om man ur det politiska förloppet söker analysera fram en bild
av Baldwin, så framträder kanske starkast ett drag av förklarad
egensinnighet. Han vantrivdes i det magnifika sällskap, han befann sig i före 1922, och det magnifika sällskapet drogs heller
.aldrig till honom. Vad de beundrade hos varandra, saknade han.
Han har anseende för att vara en tämligen skral underhandlare.
‘Törhända är hans egensinnighet, hans förkärlek för att fatta stora
beslut i enrum, utslag av eget medvetande om denna svaghet. Han
bepansrar sig mot den större smidigheten. Han måste självfallet
34
Baldwin
som premiärminister kalkylera med en mångfald av faktorer och
kombinationer vid fördelningen av taburetter, ämbeten och favö-
rer. Baldwin har ådagalagt en ovanligt utpräglad obenägenhet
för att därvid tåla spring i sin kammardörr. Hans metod att utöva ansvar alstrar en viss isolering kring honom, som ger honom
ett skimmer av aristokratisk ledarhöghet, trots pipan.
Han har stått och står fri från partiberoende. Han skyggar inför den på skådespel anlagda parlamentariska teknik, som var ett
med det skede, han aldrig fann sig tillrätta i. Denna skygghet
har gjort honom lam i opposition, litet för lam för dem som lärt
sig älska gamla tiders takter. Baldwin har något av klarögd nutida ungdoms fasta saklighet i sig trots åren. Och med en ungdomlig frejdighet tar han risker.
Sitt namn som miserabel underhandlare fick han befäst, då han
1922 som finansminister återkom från Washington med sin skulduppgörelse. Någon underhandlingsbedrift har veterligen ännu
ingen kallat detta aktstycke, och den som var mest häpen, om icke
förfärad, när han erfor resultatet, var Bonar Law. Som moralisk
åtgärd var avtalet tvivelaktigt, ty det innebar ett prejudicerande
erkännande av den moraliska halten av andra partens krav, som
hade mera formellt än reellt berättigande. Baldwin slog inte för
sista gången summariskt till. Men överenskommelsen smickrade
Englands självkänsla och svaldes följaktligen, om än med litet
bitter min.
Man tror sig ibland se fadern avslöjad i sonen, den socialdemokratiske underhusledamoten. Oliver Baldwin har livet igenom haft
det väl »förspänt». Men när den unge mannen väl nått den punkt,
hans ärelystnad föreskrivit honom, har han gång efter annan
plötsligt vänt om och övergivit den. Stanley Baldwins ambitionslösa ambition har något av samma element i sig. Han byter dock
icke som sonen ståndpunkt. Han rusar icke hit och dit. Men hans
ärelystnad är i likhet med sonens av sitt eget slag. De flesta politiker, som nått toppen, visa påtaglig iver att vilja hänga fast där.
Baldwin verkar, just som han så ofta sagt, icke särdeles angelägen.
I fyra år lät han Mae Donald vara nominell chef för 1931 års
nationella samlingsregering.
Den som icke drives av stark personlig ambition, blir mindre
rädd om sin ställning. Han tar risker, så som Baldwin gjort mer
än en gång, ty han fruktar icke verkningarna för honom själv, om
riskspelet misslyckas. Gentemot sina egna anhängare har Baldwin
35
Eskil Sundström
tagit risker, som i erfarna politiska maktsträvares ögon måst
framstå som hopplös enfald.
När han utsträckte rösträtten genom den s. k. Flapper Vote,
ådrog han sig mäktiga konservativa gruppers misshag. Morning
Post var allt annat än förtjust. Presslorderna skummade av raseri
över denna barocka yttring av konservativ politik. Men också
Labour rasade. Det var Labours privilegium att införa folkliga
reformer. Det var högerns plikt att stå i vägen för dem. Likadant
i fråga om den sociala välfärdslagstiftningen. Baldwins socialpolitik har präglats av en initiativlysten framåtanda, som de betänksamma inom partiet funnit mycket nära vådlig och Labour
i tysthet fällt salta tårar över. Denne paradoxale man, safety-firstgeneralen, som så ofta i avgörande ögonblick föredragit den vågsamma risken, har aldrig förefallit mera i sitt esse som konservativ ledare än när han gjort vad socialisterna hade hoppats få göra.
Och han har alltid gjort det med lugn och oberörd min, som den
naturligaste och självskrivnaste sak i världen. Han har på så vis
efterhand lyckats distansera sina tilltagsnaste medtävlares och
motståndares förslagenhet utan att alls verka förslagen. Detta är
något av ett konststycke.
Betraktar man gången av engelsk politik under senare år, blir
facit otvetydigt, att Baldwin mer än någon annan bidragit till att
åt engelsk borgerlighet återskänka stadga och tillförsikt. Man
varseblev hans virke 1926, då generalstrejken satte England i
skakning. Hade Baldwin haft Lloyd Georges eller Asquiihs eller
Sir Austens underhandlartalanger, skulle strejken mycket sannolikt ha kunnat avvärjas. Ty de som darrade mest voro strejkledarna. Baldwin har beskyllts för att icke behörigen ha tillvaratagit de fredsmöjligheter, som erbjödo sig. Han tog en risk, och
han tog den med öppna ögon. Aratal av hot, förhalning och nya
hot hade nått sin tillspetsning. En ny förhalning öppnade ett nytt
perspektiv av precis samma sort. Baldwin lät det explodera. Operationen blev dyr. Men som förloppet gestaltade sig, blev den långt
billigare än ett förlängt sjukdomstillstånd, som måhända – dock
långt ifrån säkert – kunnat övervinnas genom en långsam sanering. »Jag är en fridens man», talte Baldwin över radion till
det strejkparalyserade England, »men jag ämnar icke förråda den
brittiska konstitutionen.»
36
Baldwin
Valfiske.
En socialdemokratisk tidnings syn på nationalregeringen 1981.
Från vänster MacDonald, Neville Chamberlain, Bald1cin.
Detta var Baldwins elddop som ledare. Alltsedan dess har han
stått för engelskt medvetande som den mest pregnanta och stabila
inkarnationen i dagens politik av traditionsbunden engelsk ande.
Han personifierar den just så som man vill ha det. Han är icke
ostentativt lysande. Han briljerar icke. Han har lyckats bliva
den obestridde nationelle ledaren och likväl bevara en försynt tillbakadragenhet kring sin person, den oundvikliga förgrundsgestalten med ett oåtkomligt privatjag framlysande i glimtar av den
sort, som engelsmannen älskar att själv besitta. Han är ingen man
med stora eller nya ideer. Han är blott en man med en ide.
Och denna ide iir förankrad i Disraelis politiska filosofi. Allt
vad den mycket beläste Baldwin sagt och skrivit, uppbärs av
samma lidelse för »de brittiska institutionerna», som uppenbarades
i Disraelis nu hundra år gamla programskrift, vilken en gång nyfödde engelsk konservativ politik. Disraelis judiskt intensiva förkunnelse av rasen, blodet och nationen som politikens ledstjärna
går igen i engelsk rashenhet hos Bald~win. Han har återupptagit
de förlorade trådarna av den konservatism, som i förra seklet kallade till försvar för rasen, blodet och nationen mot manchesterliberal utsugning under statens hägn, den konservativism, som
kristalliserade sig i ett positivt fackföreningsskydd, en positiv so- 37
Eskil Sundström
\BatiWIN;:~~nd\
PROSPEliTY
forme!
»Baldwin och välståndet
– det är något för mig l»
Valaffisch november 1935.
cialpolitik och ett målmedvetet omhuldande av allt, som ryms i
begreppet den brittiska missionen i världen.
Internationellt har Baldwin gjort folkförbundets sak till sin, som
ett värn för den fred, som Englands välfärd beror av, och som
ett värn icke minst för imperiet. Ty har icke Storbritannien via
folkförbundet fått till skänks det instrument till samaktion, som
det under slitningarna inom imperiet efter världskriget förvisso
aldrig skulle ha förmått att självt smida åt sig~
Anknytningen till Disraelis tradition i inrikespolitiken har förlänat åt engelsk konservatism en friare rymd. Det är icke längre
så trångt där som det höll på att bli. Ungdomen trivs, även de
många i den nya generationen, som ha svårt att tåligt bära synen
av slumkvarteren, dessa dystra minnesmärken från manchesterliberalismens glanstid. Var finns det parti, som kan göra mer än
38
Baldwin
konservatismen under Baldwin för att frälsa dagens England från
det förgångnas synder mot rasen, blodet och nationen~
*
Ledarens fasta och optimistiska tro på demokratien som politisk
arbetsform, hans måttfulla patriotism, så nobelt renodlad från den
sorts fosterländskhet, som blivit kallad »the last refuge of the
scoundreh, djärvheten vid sidan av måttfullheten i hans politiska
taktik och strategi ha uppfriskat nationen, befriat den från decenniers leda åt parlamentariskt tjuv- och rackarspel, eliminerat
diktaturhysteriens konjunkturer och återgivit ungdomen det hopp,
som vacklade efter Lloyd Georges katastrofala konkurs.
Baldwin med pipan, sin kärlek till grisarna hemma i Worcestershire, sin dyrkan av klassiska ideal och lusten att hänge sig åt
engelsk trivsel, har ingen medtävlare längre. Hans progressiva
konservatism har stabiliserat engelsk tillvaro och ande och därmed
blivit en styrkekälla för de små fläckar inom världsgemenskapen,
som icke givit sig hysterien i våld.
:m

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner