Print Friendly

Bakgrunden till jordbruksförhandlingarna

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~::
BAKGRUNDEN TILL JORDBRUKsFÖRHANDLINGARNA
ETT NYTT skede för de statliga ålgärderna på jordbrukets område i
Sverige kan sägas ha inträtt i och
med ett riksdagsbeslut 1947. Beslutet hade föregåtts av ett omfattande utredningsarbete inom en av
dåvarande jordbruksministern Persson-Bramstorp tillsatt kommitte,
:.1942 års jordbrukskommitte» –
även benämnd »27-mannakommitten». Ledamöterna representerade
olika yrkesgrupper och olika politiska riktningar. Det på kommitteförslaget grundade riksdagsbeslutet var på alla väsentliga punkter
enigt.
Enligt direktiven skulle jordbrukskommitten söka finna utvä-
gar för att på lång sikt tillförsäkra
den i jordbruket arbetande befolkningen en levnadsstandard likvärdig med standarden för andra jämförbara grupper. I samband med
dessa direktiv och det följande kommittearbetet präglades begreppet inkomstlikställighet för jordbruksbefolkningen. Principen om inkomstlikställighet skulle i första hand
infrias genom fortsatt och påskyndad rationalisering inom jordbruket. I den mån utövarna av ett raAv agr. lic. SVEN HOLMSTRöM
tionellt drivet jordbruk ej kunde
nå inkomstlikställighet i fri konkurrens med de priser, som är rå-
dande i import- och exporthamnar,
skulle tillses, att jordbruket erhöll
det importskydd, som vid olika tillfällen kunde behövas. Rationaliseringssträvandena och stödet för
fortsatt effektivisering från statens
sida skulle alltså kompletteras med
ett gränsskydd för jordbruket. Den
direkta sammankopplingen mellan
ett rationaliseringsprogram och ett
prissättningsprogram är intressant
och givetvis av stor betydelse för
strävandena till fortsatt utveckling
enligt sunda ekonomiska principer.
Jordbruksfolket skulle tillförsäkras
en med andra grupper jämförbar
standard, men endast under förutsättning av rationellt driven produktion. Garantierna till jordbruket skulle endast avse de kvantiteter av jordbruksprodukter, som
motsvarade konsumtionsbehovet
inom landet.
Brukningsenheternas storlek i
det svenska jordbruket varierar
starkt och det är självklart, att kravet på rationellt bedriven produktion måste anknytas till en viss
162
storleksgrupp av jordbruk. Det går
inte att med en och samma målsättning för jordbrukspolitiken tillskapa en likartad lönsamhet för
jordbruk av skiftande storlekar.
Jordbrukskommitten föreslog, att
rationellt skötta enheter inom storleksgruppen 10-20 hektar åker
skulle vara den grupp av jordbruk,
som tillförsäkrades den avsedda
lönsamheten. Lönsamhetsmåttet
skulle vara brukarens arbetsinkomst – men inte endast från
själva jordbruksföretaget utan
även från eventuellt tillhörande
skogsbruk såväl som från andra
förvärvsgrenar inom eller utanför
lantbruksföretaget Priserna på
jordbruksprodukter- och därmed
gränsskyddet – skulle avvägas så,
att det bleve möjligt för brukarna
på dessa gårdar att uppnå en sammanlagd arbetsinkomst motsvarande den hos jämförbara grupper.
Hur målsättningen effektuerats.
Jordbrukskommittens förslag och
det därpå grundade riksdagsbeslutet utlöste inte några omedelbara
inkomstjämförelser. Redan innan
jordbrukskommitten tillsattes hade
som grund för de prisreglerande åtgärderna utformats en s. k. totalkalkyl över jordbrukets intäkter
och kostnader. Denna tillämpades
under tiden 1941-1956. I denna kalkyl sökte man fånga effekten av
såväl pris- som volymbetingade
ändringar i jordbrukets intäkter
och kostnader. Själva ·principen
var enkel: man sökte fånga utvecklingen av jordbrukets totala kostnader – däri inräknat jordbrukarnas och deras familjemedlemmars egen arbetsinsats. I prisförhandlingarna sökte man så långt
möjligt anpassa produktpriserna
så, att det totala intäktsbeloppet –
dvs. totalvärdet för jordbruksproduktionen – skulle utvecklas i
takt med kostnaderna. Principen
var enkel, men de bakomliggande
utredningarna var både omfattande
och relativt besvärliga. Arbetskostnadsposten i kalkylen beräknades
med utgång från antalet arbetstimmar – arbetsvolymen reducerades
i prognoserna med procenttal grundade på utvecklingen vid bokfö-
ringskontrollerade jordbruk samt
under senare år även annat material – samt genomsnittliga löner
till lantarbetare. Härigenom kom
lantarbetarlönens utveckling att i
huvudsak avgöra takten i utvecklingen av jordbrukarnas inkomster.
Det var dock endast ifråga om den
relativa utvecklingen som jordbrukarnas inkomster var i viss mån
automatiskt knutna till lantarbetaravtalet. Ifråga om själva inkomstnivån förelåg inte någon automatik. Någon fullständig avstämning mellan intäkts- och kostnadssidan i kalkylen har aldrig fö-
rekommit. Det kan tilläggas, att intäktssidan varit relativt fullständigt redovisad medan flera poster
på kostnadssidan legat utanför kalkylen. Det felande beloppet på
kostnadssidan torde ha rört sig om
hundratals miljoner kr.
Jordbrukskalkylens tillämpning
utlöste under de första tio åren inte
några större politiska gräl och inte
heller några allvarligare åsiktsbrytningar mellan de olika intressegrupperna i samhället. Detta är
tämligen lätt förklarligt. Jordbruksprisregleringen innebar under praktiskt taget hela 1940-talet en dämpning av produktpriserna. Knappheten på livsmedel under krigsoch efterkrigsåren medförde, att
priserna i andra länder och därmed även i våra importhamnar i
genomsnitt var avsevärt högre än
de priser, som tillämpades inom
landet.
Jordbrukskalkyl och förhandlingar kom i realiteten att innebära
en prövning av vilka prishöjningar,
som erfordrades för att ge jordbrukarna nödvändig täckning för
ökade kostnader samt en rimlig inkomstutveckling med hänsyn till
utvecklingen i övrigt inom landet
samt givetvis även med hänsyn till
den målsättning som hade godtagits av 1947 års riksdag. Som förut
nämnts gjordes inte några direkta
inkomstjämförelser. Så länge man
med säkerhet visste att inkomstlikställighet ej var nådd fick jordbrukspolitiken en praktisk utformning: såvällantarbetarna som jordbrukarna var eftersatta grupper ur
inkomsthänseende, och ett visst
samspel förekom mellan jordbrukspolitik och löneavtal.
Under början av 1950-talet in- 163
trädde en radikal förändring. Den
kom i samband med den s. k. engångsinflationen. På två år, nämligen 1951 och 1952, steg den genomsnittliga timlönen till industriarbetare med 44 procent eller 120
öre per timme. Lantarbetarnas
stora lönehöjning kom först fr. o. m.
nyåret 1952. Lantarbetarlönen steg
då med cirka 55 öre per timme medan höjningen till denna grupp under 1951 stannade vid 27 öre per
timme. Här liksom vid flera andra
tillfällen kom lantarbetarna och
jordbrukarna i efterhand. Effekten
i jordbrukskalkylen blev emellertid ytterst påtaglig. 1952 års lönehöjning till lantarbetarna innebar
på jordbrukets hela arbetsvolym
en kostnadsökning med någonting
mellan 400 och 500 miljoner krtrots nedskrivningen av arbetsvolymen.
Efter denna förändring i kostnaderna kom en kraftig prisstegring
på jordbrukets produkter, vilken
medförde att priserna i våra importhamnar för första gången på
många år kom att ligga under de
priser jordbrukarna erhöll. Därmed hade jordbruksregleringen blivit ett påtagligt stöd för jordbruket,
vilket knappast kan hävdas ifråga
om 1940-talet. En livlig debatt om
jordbrukspolitiken kom att prägla
åren 1951 och 1952. Krav restes
från konsumenthåll på en översyn
av grundmaterial och metoder för
prisregleringen. År 1952 tillsattes
den s. k. jordbruksprisutredningen.
Den avgav sitt betänkande under
164
hösten 1954. Detta låg till grund
för ett principbeslut hösten 1955
ifråga om det nu gällande prissystemet. Detaljutformningen av
prissystemet utformades under förhandlingar våren 1956 och konfirmerades i ett beslut av vårriksdagen nämnda år. Totalkalkylen som
då övergavs hade varit i tillämpning cirka 15 år.
Precisering av jämförelsegrupperna.
Jordbrukskommittens rekommendationer såväl som riksdagsbeslutet 1947 hade ifråga om de s. k.
jämförelsegrupperna hållits i mera
allmänna ordalag. Det är därtill att
märka, att något försök till inkomstjämförelse enligt vad förut
här sagts ej kom till stånd i samband med totalkalkylens tillämpning. Den första inkomstjämförelsen gjordes av jordbruksprisutredningen. Utredningen preciserade
målsättningen i vad gäller de grupper av arbetare, vilkas inkomster
skulle jämföras med den s. k. basjordbrukarens arbetsinkomst. Med
hänsyn till den tekniska utveckling
som hade ägt rum och de relativt
stora krav som nu ställdes på innehavaren av ett rationellt drivet
jordbruk förordade utredningen,
att jordbrukareinkomsten skulle
jämföras med den genomsnittliga
arbetsinkomsten hos industriarbetare inom de dåvarande två lägsta
dyrorterna. Vid riksdagsbehandlingen hösten 1955 hade en viss
omläggning i dyrortsbegreppet inträffat så tillvida, att den lägsta
dyrortsgruppen slopats. Riksdagen
beslöt, att inkomstjämförelsen
ifråga om arbetarna skulle avse industriarbetare i de nuvarande två
lägsta dyrortsgrupperna, som närmast motsvarar förutvarande grupperna l, 2 och 3. Mera konkret uttryckt innebär detta, att jämförelsen skall avse industriarbetare i
södra och mellersta Sverige med
undantag för storstäderna Stockholm och Göteborg. Jordbruksprisutredningens samt 1955 års riksdags åtgärder i denna fråga innebar en precisering av 1947 års riksdagsbeslut.
Prissystemet av 19ti6.
Enligt prissystemet av 1956 består
prisstödet främst i en importavgift för varje produkt, vilken ersätter tidigare tullar och importavgifter. Importavgiften hålles
oförändrad i princip, så länge priset på den enskilda varan Jigger
inom vissa gränser, övre resp. nedre
prisgränsen. Vid viss förändring i
den allmänna prisnivån inom landet mätad i bostadsrensad konsumentprisindex skall såväl prisgränser som importavgifter justeras. En sådan justering har förekommit hösten 1957, då konsumentprisindex hade stigit med 5,1
procent från tidpunkten för prissystemets ikraftträdande. I övrigt
skall systemets tekniska detaljer
här ej beröras. Däremot kan det
vara skäl i att erinra om de praktiska konsekvenserna av det nya
prissystemet jämfört med det tidigare tillämpade:
l. Förut årliga kalkyler och förhandlingar – nu fri prisbildning
inom vissa gränser under tre år;
2. Förut fasta priser och rörliga
importavgifter – nu i princip fasta
importavgifter och rörliga priser;
3. Förut importmonopol – nu
fri import vid partipriser inom
prisgränserna och importmonopol
endast i samband med tillämpning
av kvantitativa restriktioner vid
priser utanför prisgränserna;
4. Förut årlig prisavvägning mellan olika produkter inbördes som
tagit bort åtskilligt av riskerna för
jordbrukarna – nu större prisvariationer än tidigare för enskilda
produkter och därmed ökad risk
vid ensidig produktion.
Från totalkalkyl till typkalkyl.
Totalkalkylen finns kvar. Den har
använts som underlag för bedömning i anslutning till en modifierad
s. k. fyraprocentsregeL Totalkalkylen kommer emellertid med all
sannolikhet att hållas kvar av statistiska skäl – alltså som en registrerande utredning. Som viktigaste underlag vid prisförhandlingarna tjänar däremot nu den s. k.
typjordbrukskalkylen.
Fr. o. m. 1954 har den jordbruksekonomiska undersökningen, som
bedrives av Kungl. Lantbruksstyrel- 165
sen, utbyggts och reviderats. Särskild hänsyn har tagits till önskemålen att få fram ett tillräckligt
material för gårdar inom den s. k.
basjordbruksgruppen, 10-20 hektar, jämte den närmast större gruppen, 20-30 hektar. År 1957 var antalet gårdar i den jordbruksekonomiska undersökningen:
Gruppen 2- 5 hektar
5-10
10- 20 1208
20- 30 518
30- 50 422
50–100 282
över 100
Historiskt ger jordbruksekonomiska undersökningen givetvis en
tillräcklig upplysning om det ekonomiska resultatet vid de olika
storleksgrupperna av jordbruk. Ett
prisavtal syftar emellertid framåt,
och därföt är alltid vid prisförhandlingar prognoser nödvändiga. Materialet från den jordbruksekonomiska undersökningen kan dessutom inte föreligga färdigt förrän i
det närmaste ett år efter slutet av
senaste bokföringsår. Detta innebär,
att det vid en prisförhandling ligger i det närmaste två år mellan
slutet av senaste kända bokföringsår och början av det år vilket prisförhandlingarna gäller.
Man måste därför, som redan
antytts, upprätta prognoser med
ledning av det historiska materialet från räkenskapsgårdarna. Som
ett första steg beräknas volymer
för att de olika åren skall kunna
jämföras med varandra. Med ut- 166
gång från de i räkenskaperna redovisade intäkterna resp. kostnaderna beräknas kvantiteter för
alla de varor resp. tjänster som kan
uttryckas i fysiska kvantiteter. Där
detta inte är möjligt – och det gäller främst ett stort antal poster på
kostnadssidan — beräknas »värdevolymer» genom att de olika årens
intäkts- resp. kostnadssummor omräknas med index till enhetlig prisnivå. Sedan kvantiteter resp. värdevolymer beräknats kan trenderna
studeras för såväl intäkts- som
kostnadsposterna. Med hänsyn till
utvecklingen under de senare åren
söker man därefter komma fram
till sannolika normalvolymer för
prognosåret. Sedan prognosvolymerna sålunda fixerats, beräknas
aktuella värden genom att priser
vid beräkningstillfället eller för nå-
gon näraliggande period insättes.
Man kommer på så sätt fram till intäkter och kostnader vid aktuell
prisnivå, dvs. vid den prisnivå
man har enligt löpande jordbruksavtaL Sedan intäkter och kostnader
i aktuell prisnivå är kända kan
brukarens arbetsinkomst från själva jordbruksföretaget beräknas.
Till denna lägges arbetsinkomster från skogsbruket samt från övriga förvärvsgrenar. Med hänsyn
till att jordbrukarna såväl som
andra företagare, som arbetar med
betydande realtillgångar vid beräkning i aktuella priser redovisar
vissa tillgångsvärden, vilka ej helt
motsvaras av faktiska investeringar men som ligger till grund
för beräkningen av ränteansprå-
ken, lägges cirka en tredjedel av
inkomsterna från eget kapital till
arbetsinkomsterna, innan dessa
jämföras med industriarbetarnas
årsinkomster. Det bör understrykas, att det är brukarens arbetsinkomst jämte viss kapitalinkomst,
som härvid jämföres med industriarbetarens årsinkomst.
Industriarbetarnas årsinkomster
beräknas med utgång från genomsnittliga löner enligt lönestatistiken
samt normal arbetstid – dock med
avdrag för bortavaro etc. Ackordsförtjänsterna invägas i de timförtjänster, vilka ligger till grund för
beräkningen av årsinkomster. En
viss skillnad råder så tillvida, att
man för jordbrukarna beaktar alla
inkomster av arbete från såväl
jordbruk, skogsbruk som andra
förvärvsgrenar samt inkomster i
form av produkter från det egna
företaget värderade till detaljhandelspriser, medan man för industriarbetaren endast kan redovisa
inkomsten enligt lönestatistik för
ordinarie arbetstid. Detta innebär,
att industriarbetarnas extraförtjänster ej ingår i jämförelsen.
Annat material.
Att beräkna jordbrukarens arbetsinkomst är lätt att säga men betydligt svårare att utföra. Detta står i
samband med bl. a. de stora svängningarna i jordbrukets ekonomiska
resultat från år till år beroende på
klimatfaktorn. Det är självklart,
att även arbetsredovisningen i ett
så komplicerat småföretag som basjordbruket onekligen erbjuder svå-
righeter. En annan svårighet ligger
i inventeringarna. För ett riktigt
lönsamhetsresultat kräves noggrann värdering av lagerändringar
och ändringar i värdet på djurbesättningarna. Beräkningarna av
ränteauspråk på det i jordbruket
och skogsbruket investerade kapitalet är ingalunda entydiga. Allt
detta gör, att material från flera
bokföringsår kräves för att man i
jordbruket skall kunna kornrna
fram till en riktig bedömning.
Med hänsyn till dessa svårigheter
är det fullt naturligt, att man i förhandlingarna och i det förberedande arbetet till dessa även söker
få fram annat material som kan belysa inkomsterna hos de båda jämförelsegrupperna. Ett sådant material är den av Socialstyrelsen utförda konsumtionsundersökningen
1958. I vissa sammanhang har man
även studerat taxeringsstatistiken,
som dock på grund av grupperingen på olika yrken samt med
hänsyn till olika storleksgrupper
inom jordbruket etc. strängt taget
ej kunnat ge någon information av
värde. Ifråga om jordbrukarnas inkomster har man ett omfattande
parallellmaterial i den s. k. dekla- 167
rationsundersökningen, som fortlöpande bedrives inom statistiska
centralbyrån. Med hjälp av detta
material har man bl. a. kunnat konstatera, att de i jordbruksekonomiska undersökningen deltagande
gårdarna har betydligt högre intensitet och även redovisar betydligt
högre inkomster till jordbrukaren
och hans familj än vad som gäller i
genomsnitt för jordbruk av motsvarande storlek. Detta är naturligtvis en intressant och värdefull
information, eftersom inkomstjämförelsen i samband med prisförhandlingarna skall grundas på resultat från rationellt skötta enheter
inom jordbruket. Att exakt ange
vilka jordbruk, som fyller de krav
som skall ställas på de s. k. basjordbruken är inte möjligt. Det har
emellertid visat sig, att uttagandet
av jordbruk till jordbruksekonomiska undersökningen nöjaktigt
medför den önskvärda selektionen
helt automatiskt. Det torde helt enkelt vara så, att jordbrukare, som
är villiga åtaga sig det arbete som
är förenat med att lämna erforderliga uppgifter till jordbruksekonomiska undersökningen, i genomsnitt fyller de krav, som rimligen
kan ställas mot bakgrunden av
principerna för inkornstjärnförelsen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner