Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Att vara nostalgisk är inte att vara konservativ

Av Anders Ydstedt | 9 september 2016

Amerikas guldålder var nog inte så gyllene, och nostalgi är ingen vidare bas för politisk ideologi. Anders Ydstedt har läst Yuval Levin, och börjar ana var den amerikanska valrörelsen egentligen gick snett.

Yuval Levin är en Washington-baserad konservativ tänkare som oroar sig för konsekvenserna av för mycket politisk nostalgi. När han presenterade sin nya bok, ”The Fractured Republic – Renewing America´s Social Contract in the Age of Individualism”, på American Enterprise Institute i somras summerade han träffsäkert årets presidentvalskampanj som ”en kamp mellan två kandidater i 70-års åldern som tävlar om hur man ska skruva tillbaka klockan”. Enligt Levin är problemet inte bara att de tidsperioder kandidaterna drömmer om inte var så bra – utan också att detta tankesätt leder till helt fel lösningar på dagens utmaningar.

Yuval Levin är före detta medarbetare till George W. Bush och har i likhet med många andra republikaner svårt för årets valrörelse. Hans skildring av republikanerna är av naturliga skäl mer initierad medan bilden av demokraterna bygger på ett utifrånperspektiv. Kritiken är dock stark mot båda kampanjerna.

Boken beskriver, med många intressanta referenser, hur USA efter andra världskriget hade en stark sammanhållning och en stor tilltro till stora och starka institutioner. Det var en tid då facken var starkare och stora företag samverkade med en växande stat.

President Obama berättade i sitt State of the Union-tal 2011 om den tid då amerikaner kunde få ett bra jobb nära hemmet, där det inte alltid krävdes examen och då konkurrensen om jobben bara var lokal. Jobbade man hårt kunde man både få bra betalt och hade goda chanser att få stanna livet ut på samma arbetsplats. Kanske kunde även barnen få jobb på samma företag. Denna värld har förändrats och för många är denna utveckling smärtsam.

Den republikanske presidentkandidaten Rick Santorum gör också en nostalgisk tillbakablick i sin bok Blue Collar Conservatives (2014): ”Med goda inkomster kunde amerikaner kosta på sig nya bilar, köksmaskiner och Disneylandturer. Efterfrågan höll andra i arbete och arbetsmarknaden var stark. Med stabila äktenskap kunde barnen njuta av säkerhet och uppväxtmiljöer där värderingar lärdes ut både hemma och i kyrkan och följdes upp av föräldrarna. Det är så jag växte upp.”

När demokrater skildrar utvecklingen efter denna storhetstid framhåller de att amerikanerna fått ökad social frihet och ökade möjligheter för olika minoritetsgrupper. Möjligheterna att själv få välja sitt liv har ökat samtidigt som den ekonomiska osäkerheten och klyftorna ökat.

Nostalgiska Republikaner däremot framhåller hur marknadsliberala reformer under Reagan-åren på 1980-talet ökade välståndet men också hur stora system under demokratiska perioder byggts upp på bekostnad av att familjen och frivilliga sammanhang som var starkare på 1950-talet fått en allt svagare roll.

Enligt Levin handlar det om två sidor av samma mynt. De största framstegen är samtidigt baksidan av samma mynt. Specialisering, dynamik och därmed fragmentering är det som skapat effektivare näringsliv och ökat välstånd, men denna utveckling har också gjort att den upplevda tryggheten minskat och att institutioner försvagats. Yuval Levin själv är positiv till ett öppnare och tolerantare samhälle som ger fler möjligheter för alla – och minskade krav på konformitet – men däremot är han starkt övertygad om att ingen vill backa bandet. Då på 1950-talet var ekonomin hårt reglerad, det fanns på sin höjd fyra TV-kanaler, maten skulle för en modern amerikan framstå som direkt blek och kulturutbudet magert. Marginalskatten nådde över 90 procent och arbetsmarknaden var starkt reglerad. Inkomstklyftorna var mindre men det var ett resultat av bristande dynamik i ekonomin.

Problemet idag är enligt Levin att både Demokrater och Republikaner tror att samma politik som fungerade då skulle fungera idag. Republikaner drömmer som sagt särskilt om hur Reagan-åren på 1980-talet bröt utvecklingen mot högre skatter och större stat. Demokrater tror på den starka staten och vill se nya statliga program där tanken är att pengar uppifrån ska kunna lösa alla problem. Republikaner talar då som nu om sänkta skatter och minskad stat. Levin har i och för sig inget emot sänkta skatter men välfärdsstaten har förstärkt många problem den var tänkt att lösa. Problemet med välfärdsstaten är inte bara dess storlek utan dess innehåll. I ett alltmer fragmenterat samhälle krävs istället många lösningar och de måste utformas underifrån. USA måste ta tillvara de landvinningar som ökad dynamik har gett och samtidigt återskapar den samhörighetskänsla som många verkar sakna idag. Idag ser politikerna staten och individerna men inget däremellan. Levin menar att lösningar finns i att stärka alla de grupperingar vi väljer själva; familjen, mellan grannar, i skolor, på arbetsplatser, i församlingar, i föreningslivet o s v. Det behövs en modern subsidiaritetspolitik som flyttar makt närmare den nivå där människor möts.

Betoningen av alla dessa mellanmänskliga relationer påminner mig om budskapet om vikten av moraliskt kapital från Jonathan Haidt i boken The Righteous Mind (2012). Haidt skriver att konservativa ser fler perspektiv på moraliska värderingar än vänsterprogressiva (”liberals”). Vänsterprogressiva avfärdar till exempel konservativas förmåga till empati bara för att de inte alltid accepterar vänsterns syn på behovet av att omfördela ojämnt fördelande resurser. Vänsterprogressiva har särskilt svårt att se moraliskt kapital som Haidt menar är grunden för att hålla ihop en moralisk gemenskap. Haidt framhåller att många av dessa värderingar är intuitiva (morality binds and blinds) och att vi därför ska ta det försiktigt med att omedelbart lyfta fram dem och låsa oss när vi pratar med någon från ”andra sidan”.

Kanske är det just konservativa tänkare som Yuval Levin som bäst kan beskriva båda sidor av myntet och hitta en väg framåt där vi både fortsätter öka tillväxten och ger individen mer frihet men också tar tillvara det som ger sammanhang och sammanhållning i livet. Behovet må vara stort men platsen för en sådan politik är minst sagt begränsad i årets presidentvalskampanj. Ser man längre fram än till årets presidentval är dock Levin positiv. Trump och Clinton är båda baby boomers och de är inte början utan snarare slutet på en epok.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Omslaget

Läs mer

webshop_banner

samvetsfrihetsmockup pocket