Print Friendly

Att skriva paritprogram

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

178
ATT SKRIVA PARTIPROGRAM
Som bekant pågår för närvarande
inom högerpartiet ett omfattande
arbete på ett nytt partiprogram.
Partistämman kornmer i juni detta år att få ta ställning till ett preliminärt resultat av detta arbete –
karakteristiskt nog inte ett ”prograrnförslag” utan ett ”systematiserat debattunderlag”. Helt visst
kornmer många, båda inom och
utom partiet, att konstatera, att resultatet av programkornmittens och
dess till ett par tiotal uppgående
delegationers mödor i betydlig mån
avviker från vad man hittills vant
sig vid att räkna med som produkt
av en prograrnrevision. Samrnanfattningar av den vetenskapliga och
tekniska utvecklingen på skilda fält
kornmer att uppta ett högst betydande utrymme, områden av människors liv som i tidigare politiska
program – det gäller alla partierspelat en underordnad roll eller
över huvud ej berörts kornmer att
framhävas som politiskt centrala,
i jämförelse med vilka åtskilliga
klassiska politiska stridsfrågor ter
sig som perifera eller sekundära
spörsmål. Kan detta vara ett rimligt sätt att bedriva ett modernt
politiskt programarbete?
Svaret på den frågan måste med
bestämdhet bli ja- detta är inte
endast ett rimligt sätt, det är det
enda rimliga.
Med någon tillspetsning kan man
säga, att uppgiften för ett modernt
programarbete inte är att formulera nya svar utan att ställa nya
frågor. Politikens modernisering
kan ej längre genomföras med hjälp
av nya svar på gamla frågor. De
gamla politiska frågorna har, av
naturliga historiska skäl, varit
bristsamhällets frågor, om man så
vill fattigsarnhällets. Redan avtecknar sig nu, väsentligen som en följd
av den vetenskapliga utvecklingen,
konturerna av ett annat samhälle,
överflödssamhällets. Ett samhälle
där arbetsuppgifter i väsentlig mån
övertagits av datamaskiner, där de
ekonomiska fördelningsproblemen
blir av annan karaktär än i knapphetssarnhället, där arbetets problem
– och fritidens – kornmer att få
en annan plats i livet, där behovet
av och möjligheterna för en central
planering av tidigare osedd effektivitet kornmer att skapa nya politiska problem och risker …
Det står redan nu klart, att i detta samhälle miljöfrågorna i vidaste mening kornmer att spela en
ojämförligt större politisk roll än
hittills. Skälet är uppenbart, och
ger en skarp och övertygande belysning åt de villkor som gäller
ett mot framtiden inriktat programarbete. Fattigsamhällets allt överskuggande problem var bokstavligen att nödtorftigt skaffa mat och
kläder – och att uppbygga och
upprätthålla sådana sociala institutioner som kunde reglera de brännande fördelningskonflikterna på
sådant sätt att de ofrånkomliga
friktionerna i varje fall inte satte
samhällets existens och funktionsduglighet i fara. Det säger sig självt,
att i en sådan situation spörsmål
som naturvård, human bebyggelseplanering, aktiv kulturpolitik och
liknande inte gärna kunde göra sig
gällande som politiska förstahandsangelägenheter. Det är just här omsvängningen från fattigsamhälle till
överflödssamhälle i grunden påverkar politikens villkor. De massiva,
grundläggande försörjningsproblemen kan betraktas som lösta- nu
börjar människorna observera till
vilket pris denna lösning hittills i
alltför många fall köpts. Förstörda
rekreationsområden – när fritiden
äntligen börjar bli så stor att rekreationsområden efterfrågas. En
uppenbart människofientlig bostadsmiljö i alltför många fall, en
hetsad och stressad livsföring med
förödande konsekvenser för fysisk
och psykisk hälsa och mänsklig
samlevnad – listan kunde göras
lång.
Det är väsentligt att hålla i sikte,
att dessa nya problem verkligen är
179
eller kommer att bli politiska problem. Bilgaser och blyförgiftning
kommer att spela en lika stor roll
i framtidens politiska diskussion
som sjukförsäkring eller socialhjälp i gårdagens. Vattenreningen
kommer att bli en lika viktig samhällsangelägenhet som vägbyggandet. Fritidens problem kommer att
tilldra sig lika stor uppmärksamhet som arbetstidens.
Den som vill ha ett ord med i laget i detta nya samhälles politiska
liv måste se till att det ordet kommer att vara svar på det samhällets frågor – inte på frågor relevanta i ett bristsamhälle som kommer att ligga decennier tillbaka i
tiden. Följaktligen måste han till
att börja med underkasta sig den
intellektuella disciplin som det innebär att fördomsfritt söka bilda
sig en uppfattning om hur detta
nya samhälle kommer att se ut,
framförallt i de grundläggande drag
som får anses mer eller mindre
opåverkbara för politiska beslut.
Hur kommer produktion och arbetsliv att omgestaltas av den på-
gående nya industriella revolutionen i datamaskinernas tecken? Vilka risker hotar vår miljö, vilka
skador är tilläventyrs ohjälpliga,
vilka kan vi ännu reparera eller fö-
rebygga? Vad tror sig samhällsforskningen kunna förutse om människors beteende och samvaro i den
nya tekniska miljö vi ser växa
fram? Vilka är de centrala, för oss
aktuella forskningsfälten? Än viktigare – hur kommer detta av tek- 180
nik och forskning dominerade
överflödssamhälle att fungera i det
grymt paradoxala sammanhang
som består i att större delen av
världens hastigt tillväxande befolkning samtidigt lever i misär?
litiska svaren kan inte ges med utsikt till framgång om inte frågorna är korrekt formulerade. Och med
korrekt förstås i detta sammanhang – formulerade med hänsyn
till de nya realiteterna, utan snedvridning genom värderingar och fö-
reställningar som hade en funktion
att fylla i fattigsamhällets miljö
men som just därigenom kan bli
katastrofala om de tillåtes att styra
tänkandet inför ett fundamentalt
annorlunda samhälle.
Det är på dessa områden som
framtidens politiska frågor kommer atr ställas. Svaren på politiska frågor måste i framtiden som
hittills självfallet ges av politiker,
av politiska engagerade och organiserade medborgare. Men de poOM statens självbegränsning
Människorna måste lära sig förstå att statlig samhörighet ej kräver
att alla medborgare i staten ha raka eller krokiga näsor, ljust eller
mörkt hår, lång- eller kortskallighet, ej ens samma språk eller ens
samma ideal. Det måste vara plats: i n o m staten för alla strävanden som icke bringa statens egen existens i fara, o v a n f ö r staten för alla uppgifter som kräva samhörighet mellan många staters
medborgare, och p å t v ä r e n mot staten för alla andliga och
materiella intressen som ena eller böra ena begränsade samhällsgrupper inom de särskilda staterna: vetenskapsmän, konstnärer,
bankmän, kooperatörer, industriarbetare och andra. staten omspänner ej hela människan, och försöker (len göra det lider både den
och individerna.
Eli F. Hcckscher i Svensk Tidskrift 1927

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner