Print Friendly

Arvkriget

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARVRII(ET
KRING ETT FÖRBISETT 400-ÅRSJUBILEUM
Av fil. doktor RUDOLF BERGSTRÖM, lfppsalrr
MEDAN den trehundraåriga åminnelsen av såväl den svenska
sjökartan som 1644 års sjökrigshändelser vederbörligen uppmärksammats och hugfästs, bl. a. genom utgivande av minnesfrimärken,
har ett annat sekeljubileum gått oss obeaktat förbi. Ty Sverige
kunde föregående år se tillbaka på en 400-årig tillvaro som arvrike,
alltsedan Gustaf Vasa år 1544 genom den s. k. Västerås arvförening
gjort konungadömet ärftligt inom Vasaätten. Det kan därför vara
på sin plats att i några drag teckna bakgrunden till denna märkliga händelse i vår historia.
Att ingående utreda medeltidens statsrättsliga uppfattning om
arvriket skulle här föra för långt. Det må vara nog sagt, att den
ärftliga monarkien enligt dåtida föreställningar var liktydig med
absolut monarki eller kungligt envälde. I ett valdke däremot
kunde man begränsa den blivande härskarens maktsfär genom att
ställa villkor för valet. Han fick avge en s. k. konungaförsäkran
eller handfästning, vari de kungliga befogenheterna, rättigheterna
och skyldigheterna fastställdes och avgränsades. Valriket kan
alltså betraktas som den medeltida motsvarigheten till en senare
tids konstitutionella monarki.
De nordiska länderna (Norge tidvis undantaget) voro av gammalt valriken. Sveriges karaktär av valrike var dessutom fastslagen i konungabalken av Magnus Erikssons landslag. :Men särskilt under den senare delen av unionstiden (1448-1520) blev det
alltmera uppenbart, att landets regenter började styra hän mot
arvriket. Det sagda gäller både de inhemska härskarna, framför
allt riksföreståndarna av den yngre Stureätten, och de tyskbördiga
danska konungarna av huset Oldenburg. Redan riksföreståndaren
Svante Nilssons anhängare betraktade sonen, »unge herr Sten», som
den givne efterträdaren. Sten Sture d. y:s regering formade sig
till en faktisk diktatur, och när riksföreståndaren även sökte tillskansa sig konungavärdigheten, fanns det icke längre någon tvekan om att den ärftliga monarkien var på marsch. När den unge
diktatorn vid sitt försök att slå tillbaka den danska invasionen år
1520 gick ur tiden, ansåg tydligen hans änka, Kristina Gyllen- 274
Arvriket
.stierna, sönernas successionsrätt som självklar. Hon övertog –
helt olagligt och utan rådets eller riksdagens samtycke – styrelsen i egenskap av förmyndarregent.
Samma tendenser gå igen hos de danska unionskonungarna under deras korta gästroller på Sveriges tron. Mer eller mindre framgångsrika försök att i strid mot givna utfästelser stärka konungamakten gå hand i hand med ärftlighetssträvandena. Konung Hans
lät sålunda välja sin son, prins Kristian, till sin efterträdare i Sverige. Delvis med stöd av detta val skulle det slutligen lyckas
Kristian II att även formellt göra Sverige till ett arvrike.
Segt och ihärdigt och med växlande lycka hade den svenska
aristokratien med riksrådet i spetsen motarbetat alla dessa envåldstendenser. När sturehusets ärftlighetsplaner blevo alltför uppenbara, begagnade högfrälset tillfället att efter de första nederlagen och Sten Stures kort efteråt timade frånfälle ansluta sig till
segraren och med denne ingå en överenskommelse, som åtminstone
på papperet praktiskt taget överlämnade hela regeringsmakten till
rådet. Men tiden red fort. Ett halvår senare hade Kristian II tack
vare en machiavellistisk inrikespolitik och på sistone med militärt
våldshot i bakgrunden förmått riksrådet att hylla honom som suverän arvkonung. Kröningen och blodbadet i Stockhdlm följde.
Allt motstånd tycktes lamslaget. Men reaktionen kom, när det
visade sig, att Kristian II icke förmådde kuva dalkarlarnas uppror. Rådsaristokratien avföll från Kristian och anslöt sig till Gustaf Vasa, men med den fasta avsikten att varken tillåta ett upplivande av sturediktaturen eller den oldenburgska unionsmonarIden med dess farliga prejudikat på ärftlig konungamakt. Efter
att på ett tidigt stadium ha avtvingat den unge upprorsledaren en
preliminär försäkran, som kraftigt inskränkte hans maktutövning,
lyckades man, säkert icke utan god hjälp av riksföreståndarens mer
eller mindre skickligt dolda ärelystnad, bringa det därhän, att
Gustaf Vasa valdes till landets konung – under mesta möjliga
iakttagande av de i landslagens konungabalk föreskrivna formerna.
Innebörden av det skedda var, att Sturarna och de danska
konungarna slagits ut och med dem såväl det diktatoriska styrelsesättet som den 1520 sanktionerade ärftliga monarkien. I stället
hade det gamla i landslagen uttryckligen stadgade valriket återställts. Likväl hade endast drygt tjugo år hunnit förgå, innan
Gustaf Vasa ånyo infört arvriket. Hur var detta möjligU
En forskare, Tor Berg, har påvisat det intressanta faktum, att
Gustaf Vasa redan från början icke föreföll hågad att gå med på
275
Rudolf Bergström
ett av biskop Brask något år efter kurrgavalet väckt förslag om
en officiell protest mot Kristian II:s arvhyllning. I vilken riktning den nyvalde konungens intentioner gingo är således uppenbart. Att dessa avsikter så snart kunde förverkligas ter sig emellertid ganska förståeligt .vid en blick på det. inrepolitiska läget
under de båda oroliga decennierna närmast efter kungavalet.
Gustaf Vasa beredde i viss mån de högaristokratiska kretsar,
som stodo bakom valet, en besvikelse. Han nöjde sig icke med de
blygsamma befogenheter, som enligt landslagen tillkommo honom,
utan skapade sig snart en betydande maktställning. Mot den kyrkliga aristokratien riktade han med 1527 års Västeråsrecess ett förintande slag icke blott ekonomiskt utan även politiskt, i det att
biskoparna, som dittills varit självskrivna medlemmar av riksrådet, för framtiden uteslötos ur denna korporation. Men det kan
tt andra sidan icke förnekas, att den förste Vasakonungen fört
en i det stora hela adelsvänlig styrelse, och att det världsliga frälset utgjort det säkraste stödet för hans tron. Försöken att till
sturehusets förmån störta konungen väckte oro hos adeln, som
hade allt att frukta av denna dynastis demagogisk-diktatoriska
regeringsmetoder. De många bondeupproren utgjorde samtidigt
ett hot även mot frälset och kunde därför endast ytterligare
sammansvetsa konung och adel. När det farligaste av dessa
uppror, Dackefejden, som skakat Gustafs tron i dess grundvalar
och gått fram över mördade frälsemäns lik och brinnande adelsgårdar, till sist slagits ned, var för Gustaf Vasa det psykologiska
ögonblicket inne att göra sig till ärftlig härskare. Aristokratien,
som i konungamakten funnit sitt säkraste bålverk mot den anstannande bondedemokratien, hade icke längre någon väsentlig
anledning att motsätta sig konungens arvrikesplaner. Den 13 januari 1544, omkring ett halvt år efter Dackefejdens slut, kunde Gustaf Vasa därför utan motstånd iscensätta den statsakt, som blivit
känd under benämningen Västerås arvförening.
Sammanhållningen mellan konung och adel upphörde under
Erik XIV:s regering. Denne bröt med faderns styrelsesätt. Han
gynnade de lägre klasserna på frälsets bekostnad, och hans regering formade sig i stort sett till en demokratisk diktatur av liknande slag som Sturarnas. Adeln drevs därför av sina intressen
till opposition mot konungamakten. Efter Eriks avsättning sökte
den framgångsrikt vederlägga uppfattningen om arvkonungens
maktfullkomlighet. I olikhet med vad fallet var på kontinenten,
blev det svenska arvriket därför aldrig liktydigt med envälde.
276

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner