Print Friendly

Arkitekturdebatt
Vem vill bo i en bröllopstårta?

Av Maria Eriksson | 14 februari 2014

De stora problemen med svenskt 1900-talsbyggande har inte varit frånvaron av friser och frontespiser, skriver Maria Eriksson, som menar att likriktningen behöver brytas.

Vasagatan i centrala Stockholm är ingen särskilt vacker plats. I synnerhet inte under slaskvintern. Grått, grusigt, trafik, byggcontainrar och en minst sagt rörig skyltning i gatuplanet.

En morgon får jag dock för mig att höja blicken en smula. Döm om min förvåning – några meter upp finns de där, sekelskiftesfasaderna, rad i rad. Sekelskiftet 1900 det vill säga.

Från korsningen Kungsgatan/Vasagatan, där Sveriges första trafikljus uppfördes, ser jag både Bobergs Centralposthus och Kungsbropalatset.

Det är vad många skulle kalla vackra byggnader.

Men alla andra dagar är det inte just Kungsbropalatset utan Burger King jag ser. Det är nämligen de som huserar i det gatuplan där vi fotvandrare rör oss. Man skulle alltså kunna säga att den illande röda Åhlénslogga som Linda G. Nameth ser på nybygget vid Östermalmstorg inte är något unikt, den finns i annan tappning också här – trots att huset den sitter på är både fint och gammalt.

Jag är dock inte så säker på att det är ett problem. Anledningen till att vi inte tittar på de vackra fasaderna är att Vasagatan är en levande plats. Här är stressade kostymmänniskor på väg till jobbet och vilsna turister med resväskor i släptåg. Här är hotellen, sunkhaken och pressklubben. Kinabuffé, frisör, löparbutik och de där klädaffärerna som man har svårt att föreställa sig kundkretsen till.

Här är Centralstationen, en av de få platser där Stockholm någon gång emellanåt kan kännas som den internationella storstad den vill vara, med sina taxibilar och sin cigarettrök.

Kort sagt, här är en ganska skön blandning av sådant som man tänker inte borde ha råd att hyra lokaler så här centralt och diverse medelklasstillhåll à la 2000-talet.

Jag kan slå vad om att de flesta som passerar där en vanlig dag struntar blankt i hur husen ser ut upptill.

Det är förstås inget argument för att bygga fula hus. Däremot för att det viktiga kanske inte är fasadernas utsmyckning utan hur man bygger staden. Att reducera frågan om den goda staden till vackra hus är att göra det alltför enkelt för sig. Jag tror att man missar målet om man främst fokuserar på fasaderna. Det blir så att säga lite ytligt. De stora problemen med svenskt 1900-talsbyggande har inte varit frånvaron av friser och frontespiser.

De stora problemen har varit bostadsköer och segregerade bostadsområden. Likriktningen är inte problemet, skriver Lars Anders Johansson. Jag tror att det är fel. Likriktningen är ett problem. Dels i de storskaliga byggprojekt där kommunala tjänstemän i några pennstreck lika glatt rivit gammalt och ritat nytt. Det har ofta visat sig vara förödande när kunskapen om hur en levande stad ser ut inte har funnits – eller inte har varit i takt med tidens politiska ambitioner. Jag är inte övertygad om att de miljonprogramsområden kring Stockholm som idag upplevs som avskilda från resten av staden och med en brist på affärslokaler skulle erbjuda avsevärt bättre boendemiljöer om fasaderna gick i klassicistisk stil.

Dels verkar likriktningen vara ett problem inom arkitektkåren. Om Nameth och Johansson har rätt i att alla de nu liggande förslagen till nytt Nobelcenter är fula och går i liknande stil kan man ju undra varför det ser ut så. Finns där inga arkitekter som ritar på något annat sätt? Eller vågar styrande politiker inte anlita dem som skiljer sig från mängden?

Ta Kegelgasse i Wien, där finns bebyggelse i den äldre stil som Johansson vurmar för. Men det är inte därför människor vallfärdar dit utan för att se det färgglada och härligt anarkistiska Hundertwasserhaus – när får vi se den lekfullheten i svenskt byggande?

Hundertwasser_06

Det misslyckandena i svenskt 1900-talsbyggande visar oss är svårigheterna för ytterst politiker att planera fram goda miljöer, eller om man så vill liv. Om vi gör frågan om klassisk skönhet till den främsta är sannolikheten stor att vi får miljöer som är vackra, prydliga, städade och ja, tråkiga. Visst kan vi, likt skånska Jakriborg, sätta upp bostadsområden i någon historisk stil där lokalerna hyrs ut till blomsteraffär och bageri. Men ärligt talat – vem vill bo i en bröllopstårta?

Ett av de stora problemen med senare års politiska skrytbyggnader är inte att de är hiskeligt fula, vilket en del av dem faktiskt är, utan att de är synnerligen dåliga på att integreras i något slags vardagsliv.

Själv bor jag ett stenkast från Musikens hus i Uppsala. Jag ogillar personligen stilen och framför allt de hundratals miljoner som det har kostat Uppsalas skattebetalare. Men där det nu står är problemet ett annat. Denna koloss har två små ingångar för allmänheten. Istället för att öppna sig mot platserna runt omkring signalerar det slutenhet. Det sägs finnas en skybar där uppe, med antagligen Uppsalas bästa utsikt – men är det någon som vågat sig in och uppför flygplatsrulltrapporna för att se om den verkligen ligger där? Kulturhuset i Stockholm är inte heller särskilt vackert i någon klassisk mening, men här trängs ändå barnvagnarna, de schackspelande gubbarna, kulturkoftorna och tonårsgängen. Inte så i vad som väl var tänkt att vara Uppsalas kulturella stolthet.

De lördagsförmiddagar om sommaren när hela Vaksala torg sjuder av liv står Musikens hus där stelt och stängt.

Torghandeln är måhända ingen särskilt estetisk upplevelse den heller. Högarna av gamla verktyg, skor, teknikprylar och kläder som breder ut sig över kullerstenarna är inte vackra. Jag vågar inte uppskatta hur stor del av det som är säljs som är stöldgods, men vet att man kan hitta både pälsar och mobiltelefoner för några tior. Förra sommaren kompletterades prylstånden med små matoaser. Den lilla, blå falafelvagnen. Det thailändska vårrulleståndet – ett bord, en fritös, vårrullar för 10 kronor styck. Jag hoppas ingen livsmedelsinspektion någonsin hittar dit. Glassvagnen. Och så förstås Uppsalas bästa grönsakshandel.

Är det snyggt? Vid torget ligger både nämnda Musikens hus och Leches Vaksalaskola från 1925. Men vem bryr sig? Det är ju inte för att titta på fasader vi är där. Jag fyndar ett par skor, köper en glass och slår mig ner på en bänk, strax intill alkisarna. Det är en av de bästa platser jag vet.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift och redaktör för Bortom bostadssocialismen. En uppgörelse med Sveriges sista planekonomi (Timbro).

DSC09619

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner