Print Friendly

Anfallet mot Pearl Harbour den 7 dec 1941

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANFALLET
MOT PEARL HARBOR DEN 7 DEC. 1941
Av major LENNART vo.v HEIJNE
l sAMBAND med den tilltagande spänningen mellan öst och Väst
och de senaste månadernas avslöjanden av atomkapprustningen mellan Sovjetunionen och USA har man i USA vidtagit en rad beredskapsåtgärder, som på sina håll – även i vårt land – utlöst för-·
vånade och sarkastiska kommentarer. Man glömmer då, att USA
har egna färska krigserfarenheter av följderna av sorglöshet och
vårdslösad beredskap. Namnet Pearl Harbor ger ännu efter 10 år
varje amerikan en levande tankeställare.
För att utreda händelser och förhållanden i samband med anfallet på Pearl Harbor hade sju olika kommissioner efter varandra
arbetat, då slutligen den amerikanska kongressen tillsatte »The
Joint congressional committee on the Investigation of the Pearl
Harbor Attack», bestående av tio kongressmedlemmar. Kommissionen avgav i juli 1946 sitt utlåtande. I detta säges, att granskning
gjorts av allt tillgängligt material, som kunde ha haft inflytande
på att anfallet blev en sådån överraskning. Utlåtandet är icke enhälligt; två reservanter uttala sig ifråga om vissa förhållanden
berörande regeringen och president Roosevelt betydligt skarpare ·
än majoriteten.
I det följande kommer att lämnas en på Joint Committees utlåtande grundad redogörelse för de Pearl Harbor berörande händelserna under hösten 1941. De rent militära förhållandena behandlas därvid endast i den mån så är nödvändigt för sammanhanget.
.Allmänna läget vid Hawai 1941.
Örlogsstationen Pearl Harbor är belägen ung. 15 km väster
Honolulu på ön Oahu, som är den militärt viktigaste av Hawaiöarna. I början av december 1941 utgjordes garnisonen på dessa
238
..
Anfallet mot Pearl Harbor
öar av c:a 43 000 man landtrupper och några flygflottiljer, allt till
större delen på Oahu. Stilla Havsflottan, som tidigare varit förlagd till den amerikanska västkusten flyttades på order av Roosevelt till Pearl Harbor under senare delen av 1940. Detta skedde mot
de ansvariga militära chefernas råd. Dessa ansågo nämligen, att
flottan, som ännu var underbemannad och icke tillräckligt övad,
skulle ha större möjligheter att nå en i alla avseenden bättre krigsberedskap, om den bibehölls stationerad på Västkusten än om den
ombaserades till Pearl Harbor, och att en tillsvidare vid Västkusten baserad väl övad och utrustad flotta skulle ingiva japanerna större respekt än en mindre krigsberedd vid Hawai. Roosevelts åtgärd att framflytta flottan har av kritiken tagits som
bevis på hans dilettantmässiga uppfattning i militära frågor.
Chef för landtrupperna var generallöjtnant Short och för Stilla
Havsflottan amiral Kimmel. Båda voro dugliga män med bästa
militära anseende och hade innehaft sina resp. befäl sedan början
av 1941. Samtliga landtrupper, flottan och flyget voro ännu ofullständigt utbildade. Hänsynen till övningar och fredstjänst medförde, att grupperingen och beredskapen icke blevo tillräckligt
krigsmässiga. Så t. ex. hade flottan den regelbundna vanan att
under weekend ligga inne i hamnen vid Pearl Harbor. Allt detta
fick naturligtvis japanerna snart reda på och anpassade sin anfallsplan därefter.
Den allmänna uppfattningen hos både arme- och flottcheferna
var, att ett eventuellt japanskt anfall skulle riktas mot söder och
icke österut mot Hawai. Enligt reservanterna i »Joint Committee»
var man av samma mening i Washington, ehuru detta efter anfallet icke gärna medgives. De i det följande återgivna instruktionerna m. m. från Washington till befälet vid Pearl Harbor giva
dock ett visst fog för reservanternas påstående. På grund av den
rådande åsikten att direkt fara för yttre anfall icke förelåg, blev
beredskapen vid Hawai både till lands och vid flottan ordnad i
första hand med hänsyn till skydd mot sabotage bl. a. från den
inhemska till stor del japanska befolkningen, medan fjärrspaningen, särskilt i andra riktningar än västerut, försummades. Det
japanska flyganfallet, som kom från norr, blev därför en fullständig överraskning. Striden om ansvaret för nederlaget rör sig till
stor del om, huruvida arme- och flottcheferna vid Pearl Harbor av
högsta ledningen i Washington fått tillräckliga orienteringar och
instruktioner för att riktigt kunna bedöma läget. styrkan av till
Hawai församlade stridskrafter var trots vissa brister i utrust- 239
Lennart von Heijne
ningen i och för sig fullt tillräcklig för att motstå även ett kraftigt
anfall, dock under förutsättning av tillräcklig beredskap.
Händelser före anfallet.
Före krigsutbrottet hade det amerikanska underrättelseväsendet
kunnat snappa och tolka ett stort antal meddelanden (telegraf-,
telefon-, radio- o. s. v.) mellan Japan och dess beskickningar, konsulat etc. i utlandet. Tiden för tolkningen varierade mellan endast
några timmar och upptill omkring en vecka beroende på de koder
japanerna använde. Det finns flera exempel på att ett chiffermeddelande förelåg färdigtolkat hos vederbörande myndighet i Washington lika fort som eller tidigare än hos den japanska ambassaden.
Dessa meddelanden gingo i Washington under namnet »magic». Genom dem fick regeringen undan för undan mycket tydliga upplysningar om Japans avsikter.
Spänningen mellan USA och J apan hade under år 1941 alltmer
ökats, särskilt efter den japanska inmarschen i Franska Indokina
och som följd därav spärrandet (i juli) av de japanska tillgångarna
i USA. Risken för ett krigsutbrott blev allt större.
Här återges nu ett urval av genom det amerikanska underrättelseväsendet införskaffade underrättelser av olika slag samt därav
föranledda orienteringar och order till cheferna på Hawai. Därigenom framgår även i stora drag lägets utveckling under hösten.
Den 16 oktober1 avgick det japanska kabinettet med prins Konoye
som premierminister och efterträddes av ett nytt under ledning
av general Tojo. Därmed hade det extremt nationalistiska partiet
fått definitivt övertag.
Den 5 november magic från Tokyo till ambassadören i Washington att, under hänvisning till pågående förhandlingar, »På grund
av olika omständigheter är det absolut nödvändigt att alla arrangemang för undertecknandet av en överenskommelse kunna vara avslutade den 25 november …» (sammanhänger med den japanska
anfallsplanen, se nedan).
Den 11 november nytt magic, innehållande bl. a. »att det synes
som om USA icke fullt insett hur utomordentligt kritisk situatio- 1 Beträffande de angivna tiderna gäller: Tidsskillnaderna äro medsols räknat:
Tokyo-Washington 14 tim., Tokyo-Honolulu 19, 1/ 2 tim., Washington-H0110lulu 5 1/ 2
tim. Datum ändras vid long 180• (ung. vid ön Midway). Den 7 december 1941 var
söndag enligt Honolulu- och Washington-tid. Där ej annat angives avses Washing·
tontid.
240

Anfallet mot Pearl Harbor
nen är. Det faktum kvarstår dock att förut angiven dag (25 nov.)
är absolut orubblig under nuvarande omständigheter. Dagen betecknar en definitiv yttersta gräns. Parlamentet öppnas 15 november och regeringen måste snarast ha en klar bild av situationen …»
Den 20 november överlämnade japanske ambassadören i \Vashington ett förslag av i huvudsak följande innehåll:
att både Japan och USA förbinda sig att icke företaga någon
väpnad framryckning i någon del av Sydöstasien och södra Pacifikområdet undantagandes den del av Franska Indokina där japanska trupper f. n. befinna sig,
att Japan drager tillbaka sina trupper från Franska Indokina
då fred ingås mellan J apan och Kina och fredlig överenskommelse
träffats angående Pacifikområdet,
att båda länderna förbinda sig att återställa normala handelsförbindelser med varandra, varvid USA skall tillhandahålla J apan
med begärda mängder olja,
att USA skall avstå fr-ån sådana handlingar, vilka kunna inverka
på arbetet med att återställa freden mellan Japan och Kina.
Den 22 november magic från Tokyo till ambassadören i Washington innehållande bl. a. att »av skäl som ni icke kan ana, önska
vi få förhandlingarna med USA klara till den 25 november, men
om ni kan avsluta förhandlingarna inom de närmaste 3-4 dagarna
därefter dvs. om undertecknandet kan ske senast den 29 november,
ha vi beslutat vänta till denna dag. Denna tid innebär att den satta
gränsen (deadline) absolut icke kan ändras. Därefter komma händelserna automatiskt att inträffa … Detta meddelande är tills vidare för eder personligen» (jämför orderna till japanska flottan,
se nedan).
Den 18 november hade den japanske ambassadören dessutom
föreslagit ett tillfälligt modus vivendi.
Under tiden 20-26 november behandlades frågan om detta modus
vivendi. Roosevelt tvekade länge under det att arme- och marinstabscheferna ville vinna tid för ytterligare rustningar. Men från
Chiang Kai-sjek och Churchill, vilka i likhet med berörda Stilla
Havsmakter underrättats, kommo protester i olika former. Slutet
blev att USA den 26 november avböjde modus vivendi och samtidigt avgav ett motförslag till det japanska av den 20 november.
Då detta amerikanska förslag bl. a. innehöll, att Japan skulle draga
bort alla sina militära styrkor från Kina och Indokina, måste det
ha stått klart för regeringen i Washington, att mycket ringa ut- 241
~ . .·.
Lennart von Heijne
sikt förelåg, att japanerna skulle vara villiga acceptera detsamma,
och att därför risken av ett krigsutbrott nu var överhängande.
I ett sammanträde den 25 november hos Roosevelt med utrikesoch krigsministrarna samt arme- och marinstabscheferna diskuterades inför det hotande läget den av presidenten ställda frågan
»Huru vi utan att utsätta oss själva för alltför stor risk skulle manövrera japanerna så att dessa kommo att avskjuta det första
skottet». Att så skedde var nödvändigt med hänsyn till den allmänna opinionen. Roosevelts fråga är ett vittnesbörd om hans inställning vid denna tidpunkt, som oppositionen mot honom icke har
försummat att använda.
Den 28 november magic från Tokyo till ambassadören i Washington, innehållande bl. a.:
att Japan icke kunde antaga det senaste USA-förslaget (dvs.
nyssnämnda av den 26 november) som förhandlingsbas,
att detta innebär att förhandlingarna de facto komma att avbrytas,
att om ett par dagar meddelande kommer att sändas er angivande de japanska synpunkterna på USA-förslaget, samt
att ni tills vidare icke skall giva intryck av att förhandlingarna
avbrytas utan fortsätta samtalen under förevändning, att instruktioner från Tokyo avvaktas osv.
Arme- och flottcheferna vid Ha,vai hade under de gångna månaderna vid upprepade tillfällen av Washington orienterats om det
politiska läget och krigsfaran. Några av de viktigaste av dessa
meddelanden från veckorna närmast före krigsutbrottet följa här.
Den 24 november meddelade marinstabschefen till amiral Kimme! och marindistriktscheferna vid Stilla Havet bl. a.: »Utsikterna
för gynnsamt förlopp av förhandlingarna med Japan mycket
osäkra. Detta förhållande jämte uttalanden från japanska regeringen och förflyttningar av deras flott- och armestyrkor tyder,
enligt vår åsikt, på att en överraskande anfallsrörelse åt något
håll inklusive anfall på Filippinerna eller Guam är en möjlighet … Största sekretess nödvändig för att icke komplicera en redan spänd situation eller påskynda japansk handling.» Med detta
meddelande följde till Kimmel från marinstabschefen ett handbrev vari framhålles hotet mot Siam, Indokina och Burmavägen
men ingenting om någon fara för Hawai.
Den 26 november instruktion till general Short från armestaben
att låta med flygplan utan att väcka uppmärksamhet rekognoscera
242
– .Anfallet mot Pearl Harbor
öarna Truk (tillhörande Carolinerna) och Jaluit (tillhörande Marshallöarna), således en rekognoscering i västlig och sydvästlig riktning. (Ögrupperna voro japanska mandat med örlogs- och flygbaser.)
Den 27 november, dvs. dagen efter det Washington avgivit sitt
ovannämnda sannolikt oantagbara motförslag, sände marin- och
armeledningarna i Washington till flott- resp. armecheferna vid
Hawai följande meddelanden, vilka på grund av den betydelse de
fått för frågan om beredskapen där må helt återgivas.
Till amiral Kimmel: »Detta meddelande är att anse som en krigsvarning. Förhandlingarna med Japan avseende stabilisering av förhållandena i Stilla Havet ha upphört och aggressiva åtgärder från
Japan kunna väntas inom de närmaste dagarna. Antal och utrustning
av japanska trupper samt organisationen av tillfälliga sjöstyrkor
tyder på amfibieföretag mot antingen Filippinerna, Siam eller Krahalvön eller möjligen Borneo. Verkställ lämplig försvarsgruppering
som förberedelse för utförande av uppdragen angivna i WPL 46 (en
krigsplan). Underrätta marindistriktet och armechefen. Liknande varning utsänd av War department…. Guam, Samoa anmodade vidtaga
erforderliga åtgärder mot sabotage.»
Till general Short sändes motsvarande meddelande men i något
annorlunda formulering sålunda: »Underhandlingarna med J apan
synas sluta med endast mycket små utsikter att japanska regeringen
skall återkomma och erbjuda att fortsätta. Japans kommande steg
oberäkneliga men fientliga handlingar möjliga i varje ögonblick. Om
fientligheter icke kunna undvikas önskar USA att J apan begår den
första fientliga handlingen. Denna politik får dock icke för edra åtgärder medföra inskränkningar som kunna förorsaka risker för edert
försvar. Före japanska fientliga handlingar anvisas ni att verkställa
sådana rekognosceringar och andra åtgärder som ni anser nödvändiga
men dessa skola utföras utan att den civila befolkningen oroas eller
avsikten röjes. Rapportera hit vidtagna åtgärder.
Skulle fientligheter utbryta har ni att utföra uppdragen enligt
Rainbow 5 (en krigsplan) så långt de beröra Japan. Begränsa kännedomen om detta synnerligen viktiga meddelande till minimum av
officerare.»
Genom dessa meddelanden ansägo arme- och marinledningarna
i Washington, att de båda cheferna på Hawai blivit tillräckligt
orienterade samt så varnade för risken av omedelbart förestående
krigsutbrott att all erforderlig beredskap, således även mot flyganfall, borde intagas. Joint Committee delar ehuru med en viss
tvekan denna uppfattning, men av reservanterna anses de ha varit
alltför otydliga, obestämda och i övrigt illa formulerade. Så mycket är i varje fall tydligt, att instruktionerna knappast tydde på
243
Lennart von Heijne
att Washington tänkte sig att Pearl Harbor kunde ligga inom den
omedelbara farozonen för ett flyganfall.
Omedelbart efter mottagandet av dessa telegram svarade Short
till War department: »Ref 472/27 (=nyssnämnda telegrams nummer). Rapporterar Hawai är alerterat att hindra sabotage. Förbindelse med flottan – Short.» Detta svar visar tydligt Shorts uppfattning av läget.
Till vederbörande i armestaben i Washington framlämnades te- ·
legrammet av okänd anledning utskrivet sålunda: »Rapporterar
Hawai är alerterat att hindra sabotage. Förbindelse med flottan
ref 472/27 – Short.»
I armestaben väckte svaret nog viss uppmärksamhet men några
kompletterande förfrågningar till Hawai blevo icke gjorda av olika
anledningar. Dessa uppgivas bl. a. ha varit, att i Shorts svar angivet nummer icke var armestabens utgående nummer utan förbindelsecentralens och därför icke utan vidare tillgängligt. Att
man icke tog reda på vilket telegram Short egentligen svarade på
var ju ren försummelse. En bidragande orsak härtill var att vederbörande i armestaben sådant svarstelegrammet nu blev utskrivet
trodde att det utgjorde svaret på någon rutinfråga. Att en förfrå-
gan från armestaben till Short hade kunnat klargöra hur denne
uppfattade läget samt eventuellt föranleda ytterligare instruktioner till honom är tydligt. Därigenom hade beredskapen vid det
japanska anfallet kunnat vara en annan. Då Short ej hörde något
vidare var han ju berättigad att antaga att allt var i sin ordning.
Under tiden 27 november-7 december utfördes med kryssarförband och flyg viss spaning mot väster och sydväst omkring Midway, Wake etc. men icke någon fjärrspaning mot norr eller nordväst. För flottans huvuddel fortgingo övningarna i vanlig ordning
och ingen ändring gjordes i vanan att tillbringa weekend i hamnen.
För landtrupperna anbefalldes en beredskapsgrad som (enligt reglementet) föreskrev: »försvar mot sabotage och upplopp men intet
hot utifrån». Både arme- och flottchefens uppfattning av läget var
fortfarande, att J apan skulle rikta ett eventuellt anfall mot söder
och att för Hawai i första hand erfordrades skydd mot sabotage.
För denna uppfattning fanns otvivelaktigt stöd i de från Washington meddelade orienteringarna och instruktionerna.
Den l december magic från Tokyo till ambassadören i Washington innehållande bl. a., att »dagen (29 november) angiven i vårt
meddelande (22 november) har kommit och gått och situationen
244
Anfallet mot Pearl Harbor
blir alltmer kritisk. För att hindra USA att bliva onödigt misstänksamt ha vi meddelat tidningspressen att, ehuru det finns stora
meningsskiljaktigheter mellan de båda länderna, förhandlingarna
fortsätta.»
Den 6 december tidigt på em. (Washingtontid) magic från Tokyo
till ambassadören i Washington, att svaret på USA-noten av den
26 november skulle komma snarast i 14 punkter och att det, då
situationen vore ytterst delikat, skulle tillsvidare hemlighållas samt
icke framlämnas förrän på vidare order. (Detta meddelande har
fått benämningen »pilotmessage».)
Den 6 december omkring kl. 15.00 (Washingtontid) hade de 13
första punkterna kommit och kunde som färdiga magics föreläggas
Roosevelt på kvällen. Då presidenten hade läst dem yttrade han:
)>This means war.»
De 13 punkterna innehålla en utförlig polemisk rekapitulation
av underhandlingarna mellan Japan och USA, allt i mycket skarpare ordalag än tidigare använda. I 13:de punkten säges bl. a. att
den japanska regeringen beklagar, att den icke kan acceptera förslaget (= USA-förslaget 26 november) som en bas för underhandlingar.
Den 7 december tidigt (Washingtontid) kom från Tokyo 14:de
punkten, vilken som färdig magic kunde föreläggas myndigheterna
i Washington vid 8–9-tiden på morgonen (dvs. omkring kl. 2.30
Honolulutid). Punkten innehöll bl. a., att Japan måste anse »att det
är omöjligt komma till en överenskommelse genom vidare förhandlingar».
Samma dag anlände från Tokyo till ambassadören tvenne telegram, vilka som färdiga magics omkring kl. 10.00 (Washingtontid,
dvs. kl. 4.30 Honolulutid) vidarebefordrades till presidenten, utrikesministern samt arme- och marinstaberna.
Det ena telegrammet innehöll, att noten med de 14 punkterna
skulle överlämnas till utrikesministern den 7 december kl. 13.00
(Washingtontid, dvs. 7.30 Honolulutid), det andra att sedan punkt
14 dechiffrerats återstående chiffermaskiner och hemliga handlingar skulle förstöras. (Dessa båda meddelanden ha fått benämningen »one o’clock message».)
Omkr. kl. 12.00 den 7 december begärde japanska ambassadören1
företräde hos utrikesministern kl. 13.00 (Washingtontid, dvs. kl.
1 I verkligheten var det två ambassadörer. Förutom den ordinarie, Nomura, hade
ytterligare ett sändebud, Kurusu, anlänt från Tokyo elen 15 nov. För denna redogörelse har detta ingen betydelse.
245
Lennart von H eijne
7.30 Honolulutid). Något senare begärde han anstånd till kl. 13.45,.
anlände kl. 14.05 och infördes kl. 14.20.
Kl. 13.50 samma dag mottog Navy department följande telegram
från amiral Kimmel vid Pearl Harbor: »Flyganfall mot Pearl
Harbor. Detta är icke övning.»
Ambassadören meddelade utrikesministern, under beklagande av
sin försening på grund av behov av längre tid för dechiffrering, att
han fått order att kl. 13.00 överlämna svaret på det amerikanska
förslaget av den 26 november, varefter den japanska noten med de
14 punkterna överräcktes. På ministerns fråga varför kl. 13.00,
svarade ambassadören att detta visste han icke men så var hans
order. Utrikesministern, som ju kände till de tidigare snappade
japanska meddelandena och nyss fått del av telegrammet från
Pearl Harbor, gjorde ett, tydligen för offentligheten avsett, skarpt
uttalande. Ambassadören yttrade ingenting utan avlägsnade sig.
Första flygattacken mot Pearl Harbor kom kl. 7.55 (Honolulutid,
dvs. omkr. kl. 13.25 W ashingtontid). J apans avsikt synes ha varit
att de 14 punkterna skulle överlämnas i Washington samtidigt med
eller något före anfallet. Verkliga anledningen till den inträffade
förskjutningen av tidpunkterna är icke med säkerhet känd!
Förut nämnda »one o’clock message» ansågs av generalstabschefen Marshall så viktigt att befälhavarna vid Stilla Havet (Filippinerna, Hawai, Panama och Western Defense Command) borde
varnas. Följande telegram avsändes:
»Japanerna komma i dag kl. 13.00 (Washingtontid) att avlämna
något som synes vara ultimatum. Vidare ha de fått order att
omedelbart förstöra sina chiffermaskiner. Vad angiven tid betyder
veta vi ej men var i beredskap. Delgiv de marina myndigheterna
detta meddelande.»
Både »one o’clock message» och det därav föranledda varningstelegrammet till Hawai blevo genom otur och missöden försenade.
One o’clock message avsändes från Tokyo den 7 december tidigt på
morgonen (Washingtontid) och var dechiffrerat i Navy Department
omkring kl. 7.00, men då fanns ingen översättare där utan telegrammet
1 Vid den amerikanska rättegången 1947-48 mot premierminister Tojo förklarade
denne, att det var den japanska regeringens bestämda avsikt att Japans nyssniimnda
svar, som jämnställdes med krigsförklaring, skulle avlämnas före själva attacken
mot Pearl Harbor (Pressuppgift jan. 1948). Första flygattacken ägde nu rum ungefär en halvtimme efter kl. 13.00, dvs. ungefär en halv timme före det klockslag
ambassadören anlände och en timme innan han fick tillfälle överlämna sin not. Det
faktum att flyganfallet kom »under pågående underhandlingar» och »under djupaste
fred» har givetvis till fullo utnyttjats av propagandan.
246
Anfallet mot Pearl Harbor
måste skickas till Army Department för översättning, gick därefter
tillbaka till Navy Department omkring kl. 9.00 och utdelades till berörda expeditioner omkring kl. 10.00. Enär det var söndagsmorgon
blev telegrammet icke känt av arme- resp. marinstabscheferna förrän
omkring kl. 11.00. Ett par timmar hade sålunda gått förlorade.
Varningstelegrammet till armechefen vid Hawai förlorade också
mycken tid på sin väg till bestämmelseorten. Marshall, som lade stor
vikt vid telegrammet, frågade sin signaltrafikchef hur snart det kunde
nå adressaterna och fick svaret före kl. 13.00 (Washingtontid dvs. före
kl. 7.30 Honolulutid). Nu spelade slumpen in och det blev annorlunda.
Telegrammet lämnades till War departments signalexpedition kl. 11.50.
Nyssnämnda signalchef tog själv hand om det, och då han fick höra
att War departments radio för tillfället icke kunde få förbindelse med
Honolulu, ansåg han snabbaste vägen vara via de ordinarie civila
förbindelserna. Telegrammet avsändes från signalexpeditionen kl. 12.01
(kl. 6.31 Honolulutid), teletype genom Western Union till San Francisco kl. 12.17, civil radio till Honolulu och där mottaget kl. 13.03 (dvs.
kl. 7.30 Honolulutid) och kom till signalcentralen vid armekvarteret i
Pearl Harbor först kl. 17.15 (11.45 Honolulutid). Således ett par timmar
efter anfallet. Anledningen till förseningen vid Hawai var att signalförbindelsen mellan den civila radiostationen i Honolulu och armekvarteret vid Pearl Harbor just vid tillfället ifråga icke fungerade.
Därför blev telegrammet sänt med cykelbud och detta blev uppehållet
genom bombanfallet. Hade icke »one o’clock message» och varningstelegrammet blivit försenade, skulle det sistnämnda ha nått Pearl
Harbor ett par timmar före anfallet och bort där kunna föranleda en
betydelsefull skärpning av beredskapen.
Ett antal telegram hade snappats före den 7 december, men icke
blivit dechiffrerade förrän efter denna dag. Det visade sig då att ett
par innehållit mycket viktiga upplysningar. Ett exempel må anföras.
Den 6 december (Washingtontid) snappades tvenne telegram från
Honolulu till Tokyo. De förelågo dechiffrerade och översatta den
8 december och innehöllo bl. a.: »Vid Hawai synas f. n. inga tecken
på att ballongspärrar finnas, stora möjligheter synas finnas för
överraskande flyganfall, slagskeppen synas icke ha torpednät, detaljer dock ej kända men resultatet av undersökning skall meddelas; det synes som om ingen spaning utfördes med flottans flyg.»
Anledningen till dröjsmålen med dessa telegram var, att de- i
likhet med andra telegram från Honolulu till Tokyo – voro avfattade i ett enklare chiffer, och före anfallet syntes intet skäl föreligga att antaga att de skulle vara särskilt viktiga; dessutom var
kryptopersonalen fullt upptagen med att dechiffrera telegram
Tokyo-Washington av vilka en del voro avfattade i den svåraste
japanska chiffern och därför bedömdes vara viktigare.
247
Lennart von Heijne
Anfallet.•
En förutsättning för ett japanskt framträngande söderut mot
Filippinerna, den Indonesiska övärlden etc. var trygghet mot den
amerikanska flottan. Tanken att kunna försvaga denna genom nå-
gon slags kupp i samband med ett eventuellt krigsutbrott låg nära
till hands. Vilka eventuella planer på en kupp genom sabotage mot
flottan och örlogsbasen vid Pearl Harbor, som japanerna haft, är
icke känt. För att sabotage av den omfattning som därvidlag vore
nödvändig skulle kunna utföras, måste dock ett flertal personer invigas i planerna, vilket kunde medföra alltför stora risker för upptäckt i förväg. Däremot borde ett flyganfall från hangarfartyg
kunna förberedas i hemlighet på ett helt annat sätt. Japanerna
ansägo att en dylik anfallsstyrka mot Hawai borde med hänsyn till
hemlighållandet framföras över de ensliga farvattnen i norr. Nå-
got landstigningsföretag i anslutning till flyganfallet bedömdes
icke vara utförbart.
Den 5 november (Tokyotid) utgav högste befälhavaren för flottan, amiral Yamamoto, en förberedande allmän operationsorder
med bl. a. planen för anfallet mot Pearl Harbor. Dessutom föreskrev ordern, att en viss dag, Y-dagen, skulle inledande operationer
få börja samt alla förberedelser för omedelbart krigsutbrott vidtagas, och att vid en därpå följande dag, X-dagen, krigshandlingarna skulle börja.
Den 7 november fastställdes Y-dagen till den 8 december (Tokyotid, dvs. 7 december Honolulu- och Washingtontid).
Dessa båda order voro ännu så länge endast normala militära
förberedelser i ett kritiskt läge. (Jfr ovan angivet magic av den 5
november.)
Den 2 december (Tokyotid) kom den kejserliga ordern att fientligheterna skulle börja den 8 december. Därmed hade Y- och Xdagarna blivit sammanslagna. Det är att märka att denna order,
som från Japans sida innebar beslut om krig, utgavs först några
dagar efter USA:s not av den 26 november.
Valet av den 8 december (Tokyotid, dvs. 7 december USA-tid) för
krigets början berodde på att den dagen syntes bäst lämpa sig för
den för krigsöppningen så viktiga överraskningen mot den ameri·
kanska flottan vid Pearl Harbor. Den 10 december var nämligen
1 Rörande förhållandena på den japanska sidan angiver Joint Committee sina
huvudsakliga källor vara: tagna order etc., protokoll från förhör med krigsfångar
och efter kapitulationen uppgifter frän högre japanska officerare.
248
··~–~— —– —–·—·
..
Anfallet mot Pearl Harbor
månen helt i nedan, och vidare borde anfallet äga rum en weekend
då flottan sannolikt skulle ligga i hamn; närmaste söndag till nyss
nämnda datum var just den 8 december.
Den fullständiga planen för anfallet mot Pearl Harbor var känd
endast av marinstaben och de högsta flottcheferna. Delar av densamma kände marinministern och vissa högre officerare. Kejsaren
lär på förhand endast i största allmänhet ha blivit orienterad. Ambassadören i Washington hade före anfallet icke blivit meddelad
något om planen.
Anfallsstyrkan mot Pearl Harbor utgjordes av 6 hangarfartyg
medförande 360 flygplan, ett par slagskepp och kryssare samt diverse lätta fartyg, ubåtar m. m. Styrkan, som samlats till platser
i norra Japan, erhöll den 25 november (Tokyotid) order att följande
dag i största hemlighet avgå till positionen 42° N och 170° O samt
där inträffa den 4 december (Tokyotid). Ånnu var kriget icke definitivt och flottan kunde utan svårigheter återkallas.1 (Nyssnämnd
position är belägen grovt räknat c:a 2 000 sjömil nordväst Pearl
Harbor.)
Den 2 december (Tokyotid) sedan den förutnämnda kejserliga
ordern fastställt X-dagen till den 8 december (Tokyotid, dvs. 7
december USA-tid) gav amiral Yamamoto sin berömda order
»Niita Kayama Nobore» (ordagrant: bestig berget Niitaka), vilket
var täckord för anfall enligt planerna. Nu var kriget beslutat och
verkliga krigsoperationer skulle igångsättas, men ännu hade den
japanska högsta ledningen möjligheten öppen under ytterligare
några dagar att kunna återkalla flottan, om i sista stund någon
fredlig lösning av konflikten skulle yppa sig!
Det japanska anfallet förlöpte i stort på följande sätt: Flottan
hade från sin beredskapsplats flyttats närmare Hawai och under
natten 6-7 december (Honolulutid) framfördes hangarfartygen till
200 sjömil (omkr. 360 km) norr Oahu. I daggryningen den 7 startade flygplanen mot Pearl Harbor. De första anfallsvågorna nådde
fullkomligt överraskande målen (fartygen i hamnen och flygfälten
1 Orderpunkten därom lydde: »Skulle det synas säkert att de japansk-amerikanska
underhandlingarna komma att få en vänskaplig lösning före början av fientlig handling komma alla flottans stridskrafter att beordras återsamlas och återvända till sina
baser.»
2 Huru väl japanerna lyckats hemlighålla sina planer framgår bl. a. av att i det
PM över japanska flottans gruppering, som marinministern i ·washington för ett
ministersammanträde infordrat till den 7 december på morgonen från marinens
underrättelseavdelning, upptogos alla de i anfallsstyrkan mot Pearl Harbor ingående
större fartygen såsom varande i japanska hamnar.
249
Lennart von Heijne
på Oahu), som redan nämnts kl. 7.55. Ungefär två timmar därefter
var det hela över och det japanska flyget försvunnet. Resultatet
av anfallet var på den amerikanska sidan 18 fartyg, därav 8 slagskepp, svårt skadade eller sänkta samt större delen av de på flyg.
fälten befintliga flygplanen förstörda och en förlust av omkr. 3 400
man. Japanerna förlorade endast 29 flygplan och deras flotta åter·
vände ostörd till J apan.
De närmaste lokala orsakerna till att anfallet kunde få så stort
resultat voro frånvaron av tillräcklig fjärrspaning, låg beredskap
på det i land uppställda luftvärnet och flyget samt flottans vana
att på sedan länge regelbundna tider ligga samlad i hamnen.
Under loppet av den 7 december anföllo japanerna även Hongkong, Filippinerna m. fl. mål i västra delen av Stilla Havet.
slutsatser.
I sitt slutomdöme, som icke är alltför hårt, säger Joint Committee
om de främsta orsakerna till att det japanska anfallet lyckades
(alla detaljanmärkningar förbigås här). Beträffande Hawai: bristande samarbete mellan arme- och flottcheferna samt delvis som
följd därav otillräcklig spaning och beredskap mot annat än sabotage. De underrättelser, som befälhavarna fått, anses ha fullt motiverat en högre beredskap, men »misstagen berodde på felbedömning av läget och icke på pliktförsummelse».
Beträffande Washington: otillräckligt bedömande av ett stort antal erhållna underrättelser samt underlåtenhet att närmare undersöka beredskapsläget vid Hawai med anledning av general Shorts
otydliga svar på instruktionen av den 27 november.
Reservanterna däremot yttra sig betydligt skarpare samt anföra
bl. a.: Kommissionen har varit alltför partisk till förmån för Washington. Viktiga handlingar i målet ha försvunnit eller icke varit
tillgängliga, särskilt sådana som beröra Roosevelts åtgärder. Behandlingen av den viktiga frågan om det av Japan föreslagna modus vivendi har icke blivit tillräckligt utredd. Det framhålles, att
dylikt modus vivendi kraftigt tillstyrkts av arme- och marinmyndigheterna, men att frågan plötsligt föll på grund av ingripande
från Chiang Kai-sjek och Churchill. De underrättelser om Japans
planer och förehavanden, vilka förelågo i Washington, borde ha
varit fullt tillräckliga varningar. Högsta ledningen där, som ju
hade den fullständigare kännedomen om läget, bibragte befälet vid
Hawai föreställningen att event. japanskt anfall sannolikt först
250
Anfallet mot Pearl Harbor
komme att riktas mot söder. Vidare anse reservanterna att flottan
icke skulle ha förlagts till Hawai förrän den blivit fullt krigsberedd
i alla avseenden. Slutligen rikta de ett personligt angrepp mot
Roosevelt, för att han i sin egenskap av högste befälhavare med
alla möjligheter till förfogande efter att den 6 december vid 9–10-
tiden på kvällen (Washingtontid) ha läst magic med de 13 punkterna samt enligt eget uttalande klart insett att krigsutbrott nu
syntes omedelbart förestående, icke omedelbart beordrade varningar till alla självständiga befälhavare vid Stilla Havet. De hänvisa därvid till att presidenten i vanliga fall ofta brukade själv,
även i onödan, ingripa i allehanda militära detaljer, men nu när
det verkligen gällde, svek han. Som det senare visade sig återstod
ännu omkr. 16 timmar innan anfallet kom. Vad detta kunnat betyda för beredskapens höjande säger sig självt.
Högsta ledningen i Washington hade genom magic den oskattbara fördelen att hela tiden kunna följa läget även från den japanska sidan. Till slut angavs därigenom icke blott dagen utan
nära nog klockslaget för fientligheternas början. Uppgift saknades
egentligen endast om platsen och sättet för det första anfallet.
Av ovanstående redogörelse framgår att Japan, vad aktionen mot
Pearl Harbor beträffar, väl vidtog omfattande förberedelser för att
vid ett eventuellt krigsutbrott omedelbart kunna utdela ett kraftigt
slag men icke gav order om krigshandling förrän omkr. fem dagar
efter mottagandet av den meromnämnda amerikanska noten den
26’november samt ännu under ytterligare ett par dagar hade möjlighet att återkalla sina flottstyrkor. Vid avgivandet av denna not
måste ledningen i Washington, alldeles oavsett genom magic erhållna underrättelser, ha insett att risk för omedelbart krig förelåg.
Då utrikesminister Hull i ett offentligt yttrande den 7 december
efter det japanska anfallet betecknar detsamma som en »treacherous and utterly unprovoked attack» får detta kanske mera tillskrivas stundens helt naturliga reaktion inför den katastrof som träffat
flottan.
Orsaken till att beredskapen vid Pearl Harbor icke motsvarade
lägets krav måste i första hand sökas hos ledningen i Washington,
vilken icke i erforderlig grad orienterade underlydande befälhavare. Visserligen tolkades lämnade instruktioner så (jfr de ovan
återgivna av den 27 november), att amiral Kimmel och general
Short kunde göras till syndabockar, men detta kan ändock icke
avlasta ansvaret från Washington. Emellertid, i sista hand, får nog
18- 503444 Svensk Tidskrift 1950 251
Lennart von Heijne
förklaringen till den försummelse och sorglöshet, som otvivelaktigt
förekommit, sökas i det förhållande, som J oint Committee ger uttryck för genom sin betygsättning av det japanska anfallet: »The
Japanese employed a powerful attacking force, much more powerful than they had been thought capable of utilizing in a single
tactical venture. They executed the attack with a skill, daring and
military know-how of which we thought them incapable.»
Trots det skickliga utförandet av anfallet på den amerikanska
flottan i Pearl Harbor blev resultatet därav i det långa loppet
knappast till fördel för J apan. Det för den sto:ra allmänheten i
USA fullkomligt överraskande och ofattbara nederlag flottan lidit
väckte de breda lagren på ett sätt som kanske intet annat skulle
ha gjort.
252
..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism