Print Friendly

Andres Küng; Välkommen till ett folkmord nära dig

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

F
RÅN SIN FÖRSTA STUND vid makten har kommunister i alla underkuvade länder utpekat
olika samhällsgrupper som spärrats in i läger
för tvångsarbete och indoktrinering, ofta kallad
”omskolning”, eller för omgående avrättning.
Det började med ”avkosackiseringen” i Ryssland och
Ukraina under Lenins tid och följdes av ”avkulakiseringen” i samma länder under Stalins tid. Denna (brist på)
människosyn, enligt vilken människor sågs enbart som
företrädare för vissa ”intressen” eller som medlemmar av
vissa samhällsklasser eller andra sociala grupper, fick sin
fortsättning i Baltikum genom de stora avrättningarna,
arresteringarna och deportationerna under 1940-talet.
Under den första sovjetiska ockupationen,1940-41,
dömdes 179 människor till döden i Estland av sovjetiska (folk)domstolar, medan c:a 2 200 dödades på andra
sätt. De flesta mördades av de s k förintelsebataljonerna
eller av säkerhetspolisen NKVD, bland annat i Tartus
och Kuressaares fängelser.
I Tartu gömde kommunisterna 190 lik i en brunn på
gården till en polisstation. På samma gård hölls några
årtionden senare specialdresserade hundar, som vid behov
sattes in mot estländare som krävde frihet för sitt land och
ett slut på den kommunistiska terrorn. I Kuressaare
genomfördes morden på gården till stadens medeltidsslott.
Under hela den sovjetiska tiden var det förbjudet att
skriva eller tala om de kommunistiska morden. Men hösten 1988 kunde en tidning på Ösel publicera en ögonvittnesskildring av en överlevande:
”Såvitt jag vet var det bara tre som sköts ihjäl och
som senare återfanns i brunnen. Alla andra torterades
till döds. De var omkring hundra. Ingen vet exakta antalet. Tortyrmetoderna var många; på en man skar man
av läpparna, på en annan näsan, tungan, öronen. Många
hade man kokat fötterna på, hos någon ena foten och
hos andra båda. Det fanns också offer, från vilkas rygg
man skar ut hudstycken och på vilka man band händerna på ryggen med taggtråd. Några stack man ut ögonen
på. En kvinna fick brösten bortskurna.”
Förintelsebataljonernas massterror drogs inte igång
till följd av balternas militära motstånd, som en del kommunister har påstått. Den baltiska gerillakampen mot
den sovjetiska ockupationsmakten -liksom senare mot
den nazistiska- uppstod till följd av ockupanternas terror mot civilbefolkningen. Till världssamfundets lista
med namn som Lidice, Oradour och Babij Jar kan bara
från Estland fogas namn som Kabala och Kautla. I den
senare byn plågade de sovjetiska bataljonernas medlemmar ihjäl varenda människa de mötte. Den yngsta var
två månader och den äldsta 78 år.
Redan hösten 1939 hade den sovjetiske vicekommissarien för statens säkerhet, general Ivan Serov, undertecknat ordern om massdeportationer från baltstaterna.
Enligt denna order, nr 001223 av den 11 oktober 1939,
skulle en rad befarat antisovjetiska element skickas iväg
till sovjetiska läger. Bland grupper som särskilt nämndes märktes medlemmar i alla icke-kommunistiska partier (från högern till socialdemokraterna och frihetliga
socialister), personer som hade uteslutits ur kommunistiska organisationer, poliser, militärer och hemvärnsmän,
högre statstjänstemän och diplomater, domare och åklagare, köpmän, präster, ägare till stora hus och hotell,
anställda vid utländska företags dotterbolag, andra personer med omfattande utlandskontakter (till och med
esperantister, frimärkssamlare och rödakorsare), samt
släktingar till människor som flytt västerut.
Från Estlands deporterades under detta enda dygn
9 250 personer, från Lettland 15 081 personer och från
Litauen omkring 13 600 personer, sammanlagt c:a 38 000
balter under ett enda dygn.
säkerhetspoliserna behövde inte ange skäl när de mitt
i natten kom för att hämta misstänkta människor. Alla
familjemedlemmar måste följa med – också spädbarn,
gamla och sjuka. De hopsamlade kördes på lastbilar till
närmaste järnvägsstation, där kvinnor och barn skildes
från männen för att kanske aldrig återse dem.
Ofta dröjde det dagar innan färden fortsatte till sibiriska läger. De gallerförsedda godsfinkorna och boskapsvagnarna saknade sanitära inrättningar och stanken blev
fruktansvärd. De flesta spädbarn, sjuka och åldringar
dog under den vanligen veckolånga färden till den sovjetiska Gulagarkipelagen.
S
OVJETISKA OCH ANDRA kommunister har anfört olika
skäl för att försvara massdeportationerna från Baltikum. För det första har det hävdats att de borgerliga
regimerna under mellankrigstiden förföljde kommunister och därför var det inte mer än rätt och rimligt, eller
åtminstone följdriktigt och förståeligt, att kommunistregimerna förföljde borgare. Jämförelsen haltar på flera
sätt. Under de ”borgerliga” regeringarna, som i verkligheten även leddes av socialdemokratiska statsministrar,
greps en del kommunister som på sovjetiskt uppdrag
försökte störta landets lagliga och demokratiska regering, exempelvis under 1924 års kommunistkupp i Estland. Sammanlagt greps i mellankrigstidens Estland 258
personer av skäl som möjligen kan kallas politiska. Det
kan jämföras med att kommunisterna efter 1940 års
ockupation bara under under de två första månaderna
grep 7043 personer, vars ”brott” vanligen bestod i att de
tillhörde ”fel” samhällsgrupper. Kommunisterna tog alltså på två månader 27 gånger fler människor än vad ickekommunisterna hade gjort på två årtionden- och kommunisternas offer var dessutom oskyldiga.
För det andra har det påståtts att deportationerna
var nödvändiga för att rensa länderna från ”antisovjeEV)
c:
::J
E
E
o
:::&::::
01
o
o
Q)
”O
~
lSvensk Tidskrift 11999, nr 31fil
EV)
r::
::J
E
E
o
~
tiska element” inför det nazityska anfallet. Men samma
dag som deportationerna inleddes, publicerade det sovjetiska partiorganet Pravda ett meddelande frän nyhetsbyrån TASS som ”bryskt avvisade alla rykten om ett möjligt tyskt angrepp på Sovjet som provokationer”. Dessutom var 28,4 procent av dem som deporterades frän Estland under 14 är och 17,3 procent över 50 är; de skulle
i ett krigsfall knappast ha kunnat välla kommunisterna
större skada. Bara 21,5 procent var män 20-49 är, som
kunde betraktas som vapenföra. I själva verket var det
just dessa massdeportationer som mer än något annat
bidrog till att göra balterna till glödande antikommunister och sovjethatare. Först sedan de tyska nazisterna
hade visat sig lika omänskliga som ryska och andra kommunister blev de lika hatade av balterna.
Bland de deporterade frän Estland fanns drygt 400
judar. Som så ofta drabbades judar ännu härdare än
andra folkgrupper av en diktatorisk regim. Judarna
utgjorde 0,4 procent av Estlands befolkning enligt den
då senaste folkräkningen, men 4 procent av antalet
deporterade. I Litauen utgjorde judarna nästan en tolftedel av befolkningen, men en femtedel av de arresterade och deporterade under den första sovjetiska ockupationen.
D
EN FÖRSTA MASSDEPORTATIONen skulle enligt planerna ha följts av en andra och en tredje. Den andra
skulle ha ägt rum redan månaden efter, i juli 1941. Men
den tyska frammarschen gick så snabbt att de kommunistiska förintelsebataljonerna inte hann med vare sig
den andra eller tredje deportationsvågen-utom på Ösel
dit tyskarna nådde senare än till fastlandet. Att döma av
det som kommunisterna hann med på Ösel skulle den
andra och tredje vägen ha blivit betydligt mer omfattande än den första. Enligt de utförliga namnlistor som
fanns klara för hela landet skulle lika mänga ha deporterats som kom att skickas iväg våren 1949 i samband
med tvångskollektiviseringen av det baltiska jordbruket.
En av de deporterade var en ung pojke som skrev
dagbok frän den vårdag då han och hans föräldrar skickades till Sibirien till den dag år 1944 då papperet tog
slut för honom. Pojken och modern skildes som vanligt
från fadern före avfärden till Gulagarkipelagen. Pojken
skildrar allt som händer i hans vardag, hur den ene lekkamraten efter den andre dör av undernäring, hur en
bekant stjäl potatis för att inte svälta ihjäl och kastas i
fängelse som straff, hur han och modern klarar livet
genom att äta nässelsoppa. Var tredje eller fjärde dagboksanteckning slutar med frågan: ”Pappa, var är du?
Varför för du mig inte härifrån? Gud, kan du inte vara
snäll och hälsa till min pappa”. Men pappan är förstås
redan död. Kanske skulle en bok som denna – en estnisk Anne Franks dagbok- kunna bidra till att fä något
lm lSvensk Tidskrift 11999, nr 31
fler svenskar att förstå vad våra baltiska grannfolk drabbades av, om något svenskt förlag ville ge ut den?
Bland de deporterade var Estlands president Konstantin Päts, som sändes iväg redan i juli 1940 och arresterades i juni 1941 för att därefter hållas fängslad på
olika platser tills han dog på ett mentalsjukhus i Burasjeva i Ryssland i januari 1956. I juni 1977 nåddes vi i
väst av tre av presidentens brev, skrivna i sovjetisk fängenskap-förmodligen 1953, eftersom Päts nämner sin
förestäende 80-ärsdag. Breven bär hans namnunderskrift
och tumavtryck.
DET SJÄLVsTÄNDIGA Estlands siste president berättade att han hade utsatts för alla former av förödmjukelser och hotats till livet. Han fick inte använda sitt
eget namn utan kallades bara ”nummer 12”. Han tilläts
inte skriva till sina anhöriga eller ta emot hjälp frän dem.
I ett av breven vände sig Päts till världsopinionen och
vädjade om hjälp till de baltiska folken. Breven föranledde ingen reaktion frän världsorganisationen eller frän
ansvariga politiker i grannländer som Sverige. Hans kvarlevor hittades 1990 och begravdes om i Tallinn.
Sammanlagt deporterades åtta tidigare statsöverhuvuden och 38 ministrar från Estland. Samma öde drabbade tre f d statsöverhuvuden och femton ministrar från
Lettland, samt presidenten, fem statsministrar och 24
andra ministrar frän Litauen.
Bland dem som deporterades och senare avrättades
fanns också ett stort antal officerare, bland dem 79 generaler och överstar från Estland. I Lettland beordrades
alla högre lettiska officerare till Moskva för ”kompletterande utbildning” dagen före 1941 års massdeportation; de flesta arresterades vid ankomsten och sköts senare eller spärrades in i läger.
I Lettland arresterades och dömdes enligt Röda
Korsets ofullständiga statistik 7020 lettländare (före den
stora deportationen i juni 1941); av dessa arkebuserades 980 personer och begravdes i åtta massgravar. Resten
sändes till sibiriska läger. Sedan följde den första stora
deportationen i juni 1941, beskriven av den lettiske historikern Agnis Balodis i Lettlands och det lettiska folkets
historia (1990):
”Chocken som drabbade det lettiska folket var fruktansvärd. Efter den 14 juni var folk rädda för att vistas
hemma, mänga övernattade hos bekanta på avlägsna
platser eller flydde till skogs, stämningen var desperat. Ett
makabert inslag var det att myndigheterna låtsades som
om ingenting hänt, tidningarna skrev inte en rad om
deportationerna, ingen lämnade några upplysningar om
de försvunna, ingenstans kunde man vända sig för hjälp
eller besked. Världen teg.”
Under den nazistiska ockupationen av Baltikum
dödades omkring 6 600 estländska medborgare. Av dem
var nästan l 000 judar. De tyska nazisterna dödade också
en stor del av drygt 36 000 sovjetiska krigsfångar som de
tog under striderna i Estland.
I Lettland dödades omkring 80 000 invånare – alla
de nästan 70 000 judar som hade stannat i landet, samt
drygt 10 000 letter och andra lettländska medborgare.
Sammanlagt mobiliserade den kommunistiska och nazistiska ockupationsmakten omkring 250 000 lettländska
medborgare, varav c:a l00 000 dog i striderna.
I Litauen dödades mer än 100 000 litauiska judar av
ockupationsmakten och deras handgångna män. Judarnas andel av befolkningen sjönk från åtta procent före
andra världskriget till under en procent efteråt. Bara
20 000 av de drygt 150 000 förkrigsjudarna överlevde
Förintelsen.
Inför den andra sovjetiska ockupationen hösten 1944
flydde uppåt 300 000 balter västerut. Medan de flesta av
de omkring 70 000 estniska flyktingarna valde sjövägen
till Sverige eller Finland, flydde de flesta letter och litauer
till Tyskland. Tusentals balter dog under flykten, omkring
4000 av dem när fartygen ”Moero” och ”Nordstern” gick
i kvav på Östersjön.
SVERIGE TOG EMOT omkring 32 000 estländare (varav
omkring 7000 estlandssvenskar), närmare 5000 letter och drygt 400 litauer. Balterna blev den första stora
flyktinggruppen som kom till Sverige och stannade. De
mötte stor mänsklig men liten politisk förståelse. I börjande belades de t o m med sk propagandaförbud, dvs
de fick inte vittna offentligt om det kommunistiska (och
nazistiska) förtryck de hade varit utsatta för. För landsmännen i de gamla hemländerna väntade ytterligare
några årtionden av folkmord och förtryck, förryskning
och allmän ofrihet, militarisering och växande miljöförstörelse, utan att omvärlden brydde sig nämnvärt.
Under den andra sovjetiska ockupationens första årtionde, från 1944 till 1953, arresterades omkring 20 000
människor av föregivet politiska skäl i Estland. Omkring
13 000 av dem sändes till arbetsläger, där många av dem
senare dog. Enligt sovjetiska uppgifter dödades omkring
1500 gerillakämpar, s k skogsbröder, i Estland.
Den antikommunistiska gerillakampen i Litauen blev
den mest långvariga och omfattande i efterkrigstidens
Europa, fast få utomlands hörde talas om den. Omkring
25 000 litauiska gerillamän dödades av sovjetmakten. För
att försöka knäcka gerillan deporterades 41158litauer i
maj 1948.
Natten till den25mars 1949 släpades ytterligare nästan 100 000 balter från sina hem och sändes i boskapsvagnar till sibiriska läger. Många av dem var småbönder
eller anhöriga till tidigare deporterade. Av de deporterade
var närmare 20 500 estländare, c:a 40 500 lettländare och
omkring 33 500 litauer.
Många män flydde till skogs under deportationsnatten och gick med i gerillan. Därför tvingades kommunisterna samla ihop och skicka iväg fler kvinnor och barn än
de från början hade tänkt sig, men de fick inte tag i tillräckligt många för att kompensera bortfallet av män. Än
en gång hade den kommunistiska planekonomin misslyckats.
ANDELEN MÄNNISKOR som deporterades varierade i
olika delar av landet, men i snitt sändes 7,6 procent
av befolkningen iväg. Enligt den estniska forskaren Aigi
Rahi, som specialstuderat deportationerna från områ-
det kring universitetsstaden Tartu, riktades deportationen direkt mot barn, kvinnor och äldre. Andelen män i
arbetsför ålder var bara 12 procent.
Av 1949 års deporterade dog uppskattningsvis var
tionde i Sibirien. Eftersom förhållandevis många av dem
var äldre, skulle en del av dem ha dött också om de hade
fått stanna i Estland. Men det är förstås ingen ursäkt för
att de inte fick sluta sina dagar som fria män i sitt eget
hemland.
År 1950 deporterades ytterligare 1415 est- och lettländare från de delar av det självständiga Estlands och
Lettlands territorium som hade avskilts år 1945 och
införlivats med Ryssland.
Året efter skickas några hundra medlemmar av förbjudna religiösa samfund och sekter i Estland till sibiriska läger.
Våren 1950 antog de baltiska kommunistpartierna,
på order från Moskva, resolutioner som lades till grund
för att arrestera intellektuella grupper som lärare, författare, konstnärer, musiker, advokater och läkare. Också
inhemska kommunistledare anklagades för att vara ”borgerliga nationalister”, bland dem partiets förste sekreterare, regeringschefen och ordföranden för Estlands
Högsta Sovjets presidium och andra ledande ”junikommunister”, alltså estniska kommunister som hade kommit till Estland från Ryssland efter ockupationen i juni
1940. I slutet av samma årtionde utrensades ordföranden
för Lettlands Högsta Sovjets presidium, regeringschefen, flera ministrar, partisekreterare, chefredaktörer och
andra ledande partimän, sedan en grupp lettiska ”nationalkommunister” med vice regeringschefen Eduards
Berklavs i spetsen hade lyckats skaffa sig flertal i det lettländska kommunistpartietrs viktigaste organ, politbyrån. Eftersom sovjetledaren Nikita Chrusjtjev i sitt ”hemliga tal” tilll956 års sovjetiska partikongress hade talat
om alla folks rätt att välja sin egen väg till socialismen,
trodde de att denna rätt också gällde letterna. De hade fel.
Vid samma tid avsattes undervisningsministern, universitetsrektorn i huvudstaden och flera professorer i
Litauen- alla anklagade för att vara ”borgerliga nationalister”.
Efl)
t::
::s
E
E
o
~
lSvensk Tidskrift 11999, nr 31 m
E
~
s::
:J
E
E
o
:::.:::
en
o
o
Q)
”‘C
1–t
SAMMANLAGT DEPORTERADES under Stalins tid
omkring 139 700 människor frän Lettland. Under
hela den kommunistiska tiden arresterades 51973lettländare, varav 1986 enligt officiella uppgifter arkebuserades.
Det sammanlagda antalet kända offer för kommunisternas folkmord i Lettland – arresterade, avrättade och
deporterade- uppgick alltså till191673 människor. Det
motsvarar ungefär 15 procent av landets befolkning
enligt 1959 års folkräkning. I verkligheten torde antalet
ha varit ännu större, eftersom långtifrån alla arresteringar, avrättningar och deporteringar antecknades och
bevarades i olika arkiv. Många lettländare dödades dessutom i Ryssland, men ingen vet hur mänga: av de lettländare som bodde i Sovjetunionen före andra världskriget drabbades omkring 70000 av 1937-39 års terrorvåg
och 25 000 av dem dödades.
I Litauen uppgick det sammanlagda antalet kända
offer för kommunismen enligt samma beräkningssätt
till c:a 360 000 människor; c:a 130 000 deporterade (varav
28 000 dog i Sibirien), c:a 200 000 arresterade (varav
149 741 senare överfördes till kommunistiska koncentrationsläger), 25 000 dödade motståndsmän och 2 747
dödade fångar i litauiska fängelser.
Esterna utgjorde enligt 1938 års uppgifter drygt 93
procent av befolkningen i Estland. Ett halvsekel senare
hade deras andel sjunkit under 60 procent. Inget annat
land i Europa hade råkat ut för så stora befolkningsförluster under och efter kriget som Estland (och Lettland).
Ännu vid början av 90-talet hade esterna inte uppnätt
samma antal som före kriget, ockupationerna och deportationerna.
”Det övriga Europa känner inga så dramatiska
befolkningsförändringar och kan därför ha svårt att fatta
vad esterna utsatts för”, konstaterade Lennart Meri, då
välkänd författare och filmare samt sedermera utrikesminister och president i Estland, när jag intervjuade honom
i början av 90-talet. ”Det finns inget att jämföra med.
Men man kan försöka föreställa sig Moskva med 15 miljoner invånare, där halva befolkningen bestod av kineser
och där t ex trafikpoliserna med ”storebrors” rätt bara
talade kinesiska. Och där man på restaurangerna hade
ersatt de gamla besticken med rispinnar.”
Läget var inte bättre i Lettland, sett ur det lettiska
folkets synvinkel. Letterna var i början av 90-talet nästan
100000 färre än de hade varit före andra världskriget.
Andelen letter i Lettland sjönk under samma tid från 82
till 52 procent.
Oversatt till svenska förhållanden skulle de baltiska
befolkningsförlusterna under andra världskriget motsvara att mer än en miljon svenskar hade arresterats eller
deporterats. De estniska erfarenheterna skulle vidare ha
inneburit att halva befolkningen i exempelvis Stockholm
bestod av ryssar- medan de lettiska erfarenheterna skulE!J lSvensk Tidskrift 11999, nr 31
le innebära att mer än två tredjedelar av den svenska
huvudstaden befolkades av rysktalande. Gatuskyltarna
skulle ha varit tvåspråkiga, men de flesta taxichaufförer,
postkassörskor, affärsbiträden och andra skulle bara ha
talat ryska. Vid alla sammanträden hos myndigheter, föreningar och organisationer och på arbetsplatser skulle det
ha räckt med en enda enbart rysktalande för att också alla
svenskar måste försöka rådbräka det ryska språket. Om de
då tog till det reaktionära argumentet att man borde fä
tala svenska i Sverige, skulle de ha stämplats som ”borgerliga nationalister” och ”antikommunister”, och hade tvingats att förklara sig för den kommunistiske partiorganisatö-
ren på sin arbetsplats och kanske för säkerhetspolisen.
DEN SOM r BERUSAT- eller rent av nyktert tillståndsjöng den gamla, förbjudna nationalsången ”Du
gamla, du fria” eller gömde den gamla blå-gula flaggan på
vinden skulle, om han eller hon blev upptäckt, ha kunnat
dömas till ett års straffarbete eller spärras in på mentalsjukhus. De som hade drömt om att resa utomlands eller
att få köpa en egen bil om tio år hade kunnat glömma
det, om de hade en anmärkning i sin arbetsbok.
Estland tvingades under den kommunistiska tiden
att ta emot drygt sju miljoner invandrare, framför allt
ryssar, som i de flesta fall aldrig rotade sig eller brydde sig
om att lära sig landets språk. I Sverige skulle de ha motsvarat att ungefär 35 miljoner invandrare kommit och
gått, och att ungefär fem miljoner av dem hade stannat
med en rad språkliga och andra förmåner.
Invandring till ett fritt samhälle, där den inhemska
befolkningen inte utsatts för folkmord och inte känner
sin framtid hotad, är en sak. En annan sak är massinvandring utan att landets egna myndigheter kan påverka den,
och där den inhemska befolkningen sätts i strykklass
medan invandrare ges förtur i arbets- och bostadskön.
Med facit i hand är det närmast ofattbart att ester,
letter och litauer- efter årtionden av förryskning och
förtryck -lyckades frigöra sig utan att kröka ett enda här
på en enda rysk invandrares huvud. Kanske insåg de att
även de flesta ryssar var kommunismens offer snarare än
dess aktiva eller passiva hantlangare och medlöpare.
Andres Kling (andres.kung@mailbox.swipnet.se) är bl aförfattare till en rad böcker om Baltikum. I mars 1990 grundade han
tillsammans med Håkan Holmberg, Peter Luksep och Gunnar Hökmark Måndagsrörelsen, som höll 79 måndagsmöten på Norrmalmstorg till stöd för Baltikums befrielse.
De flesta sifferuppgifter om Estland i denna artikel bygger på
översikten Estonian researchers ‘ data about actual human losses
in Estonia from 1940 to 1956, sammanställd av Toomas Hiio vid Estlands presidentkansli, ansvarig för kommissionen som undersöker
nazistiska och kommunistiska krigsförbrytelser i andra världskrigets
Estland. E-post: thio@vpk.ee

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner