Print Friendly

Anders Johnson; Folkpartiets skadeskjutna generation

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FOLKPARTIETs SKADESKJUTNA
GENERATION
ANDERS JOHNSON
En generations erfarenheter sätter ofta avtryck i partierna. I folkpartiet fostrades runt 1968 en
splittrad skara liberaler. Per Gahrton var medelpunkten. Detta arv påverkar partiet än idag.
ad en människa gör
V
och hur hon tänker
under det tredje decenniet av sitt liv har
stor betydelse får hur
hennes liv och tänkande i fortsättningen gestaltar sig. Partier formas av
människor. Och partiernas tillbakagång och professionalisering har gjort
att det numera bara är en relativt liten
grupp, ofta hel- och livstidsengagerade, människor som innehar den avgörande makten.
Partiernas inre liv, deras fram- och
motgångar, deras styrkor och svagheter kan därfår belysas i generationsperspektiv. De människor i 20-årsåldern som under en given period väljer att aktivera sig i ett parti kan får
lång tid prägla partiets utveckling.
Och om ett parti tappar en ungdomsgeneration, kan detta också ra
ANDERS JOHNSON är född 1955,
gick med i FPU och Folkpartiet
1970.
16
fåljdverkningar under flera decennier.
Den eftervalsdebatt som fårekommit om moderaterna handlar i mycket om den generation unga män
(uppgifter om att det även fårekommer kvinnor har inte nått oss utomstående) som härdades 1968, fick
framträdande roller under moderaternas starka uppgång under de fåljande 15 åren och som behållit sm
starka ställning sedan dess.
Jag skall här i ett generationsperspektiv beskriva folkpartiets något
skakigare utveckling sedan 1968. För
att fårstå vad som hände börjar vi i en
radiostudio i början av 1960-talet.
Där arrangeras en debatt mellan
kommunisthövdingen Hilding Hagberg och den nye FPU-ordfåranden
Per Ahlmark. Den senare avgår med
en fårkrossande seger.
I dag kanske detta inte ter sig särskilt märkligt. Men fram till det
Ahlmark blev FPU-ordfårande 1960
hade ungdomsfårbunden normalt
letts av medelålders farbröder som
SVENSK TIDSKRIFT
knappast intagit någon mer framträ-
dande roll i den allmänna debatten.
Ahlmark hade inte ens uppnått rösträttsåldern då han blev ordfårande
men han framstod snabbt som en
skarp debattör.
Ahlmark var inte ensam. I ungdomsfårbundet samlades, skolades
och slussades sedan vidare till partiet
en av folkpartiets mest profilerade
generationer, vanligen kallad halmhattarna. FPU framstod under fårsta
halvan av 60-talet som det naturliga
alternativet får många radikala, antiauktoritära ungdomar. Högern var
höger. Centern var landsbygd. Kommunisterna var totalitära. Socialdemokraterna var statsbyråkrati.
Vietnam, hippies
och nymarxism
Sedan kom 1968 med Vietnam, hippies, nymarxismen och allt det andra.
Många i FPU rycktes med av vänstervågen. Året efter valdes Per
Gahrton till ordfårande i ungdomsfårbundet. Han kom att representera
en mittenbnje i förbundet. Till höger
om honom stod ungefår halva FPU,
som ville fortsätta som ett ungdomsförbund i nära samverkan med folkpartiet. Till vänster om honom fanns
cirka en tredjedel av forbundets
medlemmar som vid ingången till
1970-talet snarare var socialister än
bberaler.
Över halva 70-talet kom att präglas
av hårda falangstrider inom FPU.
Socialisterna troppade så småningom
av. Det gjorde också många vettiga
ungdomar som inte stod ut med det
ständiga myglet i personfrågor. Det
är nog i efterhand uppenbart for alla
av oss FPU:are som var aktiva på 70-
talet och som i dag är kvar i folkpartiet att den pobtiska utveckbngen i
FPU på vår tid till stora delar förde in
i en återvändsgränd. Det som var riktigt tänkt, var inte särskilt nytt. Och
det som var nytt, var for det mesta
feltänkt.
Vänsterflum ·
Trots socialisternas successiva uttåg
ur FPU under 70-talets forsta år, dominerades FPU:s pobtiska tänkande
av allehanda vänsterflum en bra bit in
på 80-talet. Låt mig bara ta ett exempel, nämligen inställningen till EU –
eller EG, som det då hette. Så här
stod det i FPU:s handlingsprogram i
över ett decennium:
”Av flera skäl, såsom EG:s anknytning till NATO och EG:s utveckbng
mot en gemensam utrikespolitik men
också av hänsyn till en fortsatt trovärdig alliansfrihet, en radikal jämlikhetspolitik, en framgångsrik regionalpolitik samt en solidarisk u-landspolitik som kommer hela befolkningen
till godo är ett svenskt medlemskap
uteslutet.”
Att av hänsyn till alliansfriheten vara mot EG-medlemskap på 1970-talet tyckte jag var en respektabel
ståndpunkt, även om jag inte delade
den. Men de övriga argumenten var
ju en direkt förolämpning mot alla de
liberaler inom EG som ville använda
gemenskapen for att forverkbga liberala värden.
Så såg alltså FPU ut före och efter
1968. Hur har då detta påverkat folkpartiets utveckbng?
Halmhattsgenerationen tog över
partiet i mitten på 70-talet, tågade in
i kanslihuset 1976 och övertog hela
regeringsmakten under ett knappt år
1978-79.
Stort inflytande på det strategiska
tänkandet hade partisekreterare Carl
Tham. Vi var en del inom partiet
som redan då uppskattade honom lika mycket som huvuddelen av
Högskolesverige har givit uttryck for
under senare år. Han kunde länge
domptera partiet i 70-talets två huvudfrågor: kärnkraften och löntagarfonderna. Inte så att Tham alltid hade
samma åsikt. Tvärtom. Men då
Tham bytte åsikt for att det skulle
passa i det partitaktiska pusselspelet,
så såg han till att partiet också bytte
åsikt. I början av 80-talet blev det bara for mycket. Då folkpartiet intog en
liberal ståndpunkt i löntagarfondsfrå-
gan fick Tham nog och gick.
SVENSK TIDSKRIFT
Många andra i halmhattsgenerationen troppade av efter regeringstiden
och valkatastrofen 1982. De fa som
var kvar, var tämligen skadeskjutna
och kunde inte forma något effektivt
ledarskap for partiet.
stolligheter
Genom Bengt W esterbergs lysande
valseger 1985 kunde ett generationsskifte och en långsiktig nytändning
ha ägt rum. Men den generation som
åldersmässigt låg rätt till, alltså min
egen, hade ju skadeskjutet sig själv
redan i ungdomsförbundet. Dessutom var vi inte så många. Flera i vår
generation hade lätnnat därfor att
man blev socialist eller inte stod ut
med personmyglet. De kvarvarande
folkpartisterna i denna generation
hade ägnat tid och kraft under de formativa åren i livet åt att inom organisationen slåss for eller mot (i mitt fall
mest mot) allehanda stolligheter i
stället for att gemensamt utveckla nya
och vettiga liberala ideer.
Följden blev att 1985 års valseger
inte blev intåget for en ny, liberal generation, utan ett inval av en spridd
skara medelålders folkpartister. Detta
hade fordelen att något nytt generationskotteri av proffspolitiker inte
uppstod. Aandra sidan kan man nu
konstatera, då nästan av alla Westerbergeffektens barn med eller utan fri
vilja har lämnat sina politiska uppdrag, att fa av dem har skrivit in sina
namn i den politiska historien.
17
m
<
>
r
o
m
>
-;
-;

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner