Print Friendly

Anders Åslund; Polen på god väg

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

POLEN PÅ GOD VÄG
ANDERS ÅSLUND
Några vinterdagarfor jag och en vän runt i bil i sydöstra Polen. Detta brukade vara Polens mest
efterblivna område, men idag är den ekonomiska blomstringen imponerande. Landet har inträtt i
grosshandlarnas tidevarv. I varje by möts vi av skyltar om grosshandel. Knappast någon butik,
ens i en liten by, är av sämre kvalitet än den skulle kunna vara i Sverige. En mängd stora
familjevillor har byggts under de senaste åren. Fönyelsen är överväldigande.
”””‘ et är lätt att förstå att Polen
~ har Europas högsta ekonoJmiska tillväxt om 4 procent
– ~ 1993 och snarast litet mer i
k Samtidigt sjönk budgetunderskottet
till 3,5 procent av BNP och inflationen
sjunker likaså stadigt. Arbetslösheten har
bö~at sjunka från dryga 15 procent, obetydligt högre än Västeuropa.
Utrikeshandelsbalansen är något ansträngd p g a kombinationen av västlig
protektionism och lågkonjunktur,
medan Polen åtnjuter högkonjunktur.
Idag uppskattas den totala produktionsminskningen 1990-91 till endast 5-10
procent.
Polen har hitintills lyckats med sitt systernskifte bättre än något annat av de andra 26 postkommunistiska länderna i
Östeuropa och f d Sovjetunionen såtillANDERS ÅSLUND är professor vid Handelshögskolan i Stockholm och chef for det Östekonomiska Institutet.
vida att det totala fallet i BNP varit minst,
vändpunkten kom tidigast (efter två år)
och dagens tillväxt är störst.
Sorglig valutgång
Om systernskiftet har varit så lyckosamt,
hur kan vi då förklara att postkommunister vinner ett demokratiskt
parlamentariskt val endast fyra år efter att
den kommunistiska diktaturen gått ur tiden, så som skedde den 19 september
1993?
Är friheten så föga värd? Sitter Östeuropa så fast i de kommunistiska formarna?
Kommer Polen nu att misslyckas med att
bygga ett ”normalt” samhälle, som termen länge lytt? Är Polen typiskt eller är
det ett särfall? Även om valutagången är
sorglig, är det nödvändigt att analysera
den.
Trots de ekonomiska framstegen förlorade samtliga sex regeringspartier, och
endast ett återfinns i den nya sejmen
(riksdagen).
SVENSK TIOSKI’.IFT 17
Valutgången var väntad. De sista valprognoserna överensstämde relativt väl
med valresultatet, och ingen skyller på
valfusk.
Vänstern gick kraftigt framåt. Vänsterdemokratiska alliansen, som främst bygger på det tidigare kommunistpartiet, fick
20,4 procent av röstema mot 12,0 procent i forra parlamentsvalet i oktober
1991, och det bondeparti som tidigare
var ett kommunistiskt stödparti ökade sitt
röstetal från 8,7 procent 1991 till 15,4
procent. Dessutom fick den nya arbetarunionen, ett socialdemokratiskt, vänsterpopulistiskt parti sprunget ur solidaritet,
7,3 procent.
Förlorade röster
Även om de två postkommunistiska partierna bara fick 36 procent av de 52 procent som röstade, har de fatt majoritet i
parlamentet. Vänsterns totala röstetal
stannar vid 43 procent, men hela 38 procent av röstema gick till partier som inte
kom in i den polska sejmen. Det är därfor
vänstern blivit så stark i parlamentet.
Antalet partier i sejmen minskade från
29 till 6, tack vare att ett extremt proportionellt valsystem ersattes av ett proportionellt valsystem med en rimlig tröskel
om fem procent. En rad höger- och
centerpartister fick 3-5 procent av röstema och kom inte in i parlamentet.
man och omstrukturerar sin vildvuxna
partiflora. I mångt och mycket har de
bråkiga polska högerpolitikerna Btt vad
de fortjänat. Medan vänstern enats i tre
partier har högern fordelats på ett dussin
egentliga partier.
Förhoppningsvis skärper s1g den
polska högern och sluter sig samman i
mer substantiella partier och lägger sina
många petitesstrider åt sidan. Om högern
omorganiserar sig i ett fatal någorlunda
begripliga partier, bör valdeltagandet
också öka, ty då kan väsentliga frågor betonas och skiljelinjerna lär bli klarare.
Problemet är inte bara partisplittring.
En motbjudande och hätsk personlig polemik har florerat mellan högerpolitiker i
åratal. Detta började med den s k striden
på toppen i början av systemskiftet innan
Lech Walesa valts till president, och sedan dess har personbråk florerat, trots att
alla sagt sig vara uttrötta på dem. Demokratiska unionen, som är det ledande regeringspartiet, har varit minst engagerat i
dessa strider och fick trots allt 10,6 procent av röstema mot 12,3 procent 1991.
Prästernas läxa
Valet var även starkt antiklerikalt. Polackerna, som varit vana att ära och vörda
sina präster men inte lyda dem, har blivit
upprörda när prästerna drivit igenom politiska krav om mycket strikt abortlagstiftning och katolsk undervisning i skoSplittrad höger loma. Remarkabelt nog kom inget
På kort sikt kan detta forefalla orättvist, kristdemokratiskt parti in i parlamentet i
men på längre sikt bör det rimligtvis ta detta Europas mest katolska land. Hoppas
foljden att den polska högern tar sig sam- att Polens präster lär sig av den läxan.
18 SVENSK T IDSKRIFT
Den ekonomiska framgången är ove- las i de anställdas lönekuvert. Sannolikt är
dersäglig, men bakom den höga tillväx- det här vänsterdemokraterna och arbetarten döljer sig några viktiga sociala fakta. unionen vunnit flest röster.
Tillväxten sker i en ny privat foretagarsektor, och där görs väl stora formö-
genheter. Mer än 60 procent av Polens
arbetskraft återfinns i den privata sektorn,
men hälften av denna består av ett
stagnant småjordbruk.
Svår strukturomvandling
En polsk anomali p g a att kommunistema aldrig lyckades kollektivisera jordbruket är att alldeles for många blev kvar
i denna huvudsakligen privata och därfor
förhållandevis humana sektor. Det polska
jordbruket domineras av minimala gårdar
om bara några hektar, och bönderna
kommer att tvingas genomgå en svår
strukturomvandling. Denna forsvåras av
att hela Västeuropa är avskräckande
protektionistiskt i fråga om jordbruk.
Här finns en långvarig politisk surdeg
och grogrund for destruktiv populism, ty
det finns ingen behaglig lösning. Tre
fjrädedelar av Polens bönder bör helt enkelt rationaliseras bort inom något decennium, och de lär inte uppskatta det.
Bönderna håller sig till tre populistiska
bondepartier, varav bara det mest
vänsterorienterade kom in i sejmen. det
blomstrande sydöstra Polen vi for igenom hade stött bondepartier och postkommunister.
Ungefår en tredjedel av arbetsstyrkan
arbetar i statliga storforetag som ej
privatiserats och som anpassar sig relativt
långsamt till marknaden, vilket återspegLångsam privatisering
Problemet är att privatisering av statliga
storforetag gått mycket långsamt i Polen,
betydligt långsammare än i Tjeckien och
Ryssland. I själva verket har bara 300.000
arbetsplatser i större och medelstora foretag överforts från den statliga till den privata sektorn genom privatiseringen.
Korruptionen är ansenlig, p g a att privatisering och liberalisering trots allt gått
alltfor långsamt, samt att statsapparaten
var så svag när kommunisterna lämnade,
samtidigt som de offentliga utgifterna var
alldeles for stora. Av naturliga skäl drabbar kritiken regeringspartierna.
I valet i oktober 1991 fick vänsterpartierna, inklusive det vänsterorienterade bondepartiet, faktiskt bara 23 procent av rösterna. Ett sådant forhållande
kan knappast forväntas vara i en tid av instabilitet då de sociala skillnaderna av naturliga skäl ökar. Att vänsterns totala
röstetal i år ökade till 43 procent är inte
heller särskilt imponerande utan bör snarare ses som en normalisering.
Partipolitisk normalisering
Det har talats mycket om att alla Östeuropas länder har helt olikartade partistrukturer och att inget av dem har en
partistruktur som påminner om något
västlands, medan mönstrena i väst tenderar att vara mer likartade. Vidare tenderar
de östeuropeiska partierna att sakna speSvEN sK T IDs KR IFT 19
cifik social bas. I så motto innebär emellertid det polska valet en påtaglig modernisering och normalisering.
solidaritetstiden är definitivt förbi,
vilket symboliserades av att fackföreningen solidaritet inte kom in i sejmen,
något som måste välkomnas, då det har
en korporativistisk innebörd att en fackförening sitter i ett parlament.
Vänsteralliansen har synbarligen lyckats bredda sitt stöd utanför den gamla
kommunistkretsen till att även omfatta
åtskilliga arbetare. Arbetarunionens kärna
påminner om det svenska Vänsterpartiet,
universitetsutbildade vänsterpopulister i
den offentliga sektorn, men det har även
langat upp många arbetare. Någon sociologisk valanalys föreligger inte än, men
synbarligen är det främst arbetare och
bönder som gått åt vänster, medan borgerligheten inte mobiliserats.
samt att sejmen bara omfattar sex partier,
bör helt nya förutsättningar för politisk
stabilitet och parlamentariska kompromisser ha skapats.
Unga och omärkta
Vänsteralliansen har framsprungit ur det
gamla kommunistpartiet, men dess program är mycket liberalt och bör
programmässigt snarast jämföras med
folkpartiet. Det förespråkar officiellt
massprivatisering av storföretag. Ledarna
är liksom i bondepartiet påfallande unga
och förhållandevis omärkta av kommurusmen.
De tre ledande postkommunisterna
som framstår som rena liberaler är partiledaren och gruppledaren i parlamentet
Alexander Kwasnieski, Vice premiärministern och finansministern Marek
Borowski och privatiseringsministern
Kaczmarek. Även om massan av
Ny stabilitet parlamentsledamöter och partiarbetare är
Den liberaldemokratiska kongressen, betydligt mer kommunistiska vet de att
som dessvärre inte kom in i sejmen, är ett
utpräglat högerliberalt företagarparti, och
Demokratiska unionen representerar den
bildade medelklassen. Problemet är resterande höger- och centerpartier, varav
flera nu överväger sin fortsatta existens.
Ofta representerar de en förvirrad blandning av antikommunism, nationalism,
katolicism och populism. Flertalet reflekterar vare sig någon social gruppering eller ett modernt samhälle.
I och med att de polska riksdagspartierna nu tenderar att företräda klarare politiska linjer och sociala intressegrupper
det var dessa liberaler som säkrade valsegem åt dem.
Irreversibelt systemskifte
Därför framstår dessa postkommunistiska
partier inte som så farliga, utan snarast
som svenska socialdemokrater på 1930-
talet. De betonar sin finansiella ansvarsfullhet och liberalism, och talar bara vagt
om en mer socialorientering och viss industripolitik. Systemskiftet har gått så
långt att det förefaller irreversibelt. Frå-
gan kvarstår emellertid i vad mån det
gamla kommunistiska etablissemanget
20 SVEN SK TtDSKRI FT
kommer att pressa fram ökade krediter, proletariat i en lågproduktiv, socialistisk
subventioner och därmed inflation, när sektor. Den stora reaktionära jordbruksde väl kommit in i ministerierna. sektorn är ett speciellt polskt problem.
Uppskruvade förväntningar
Ett problem som levt kvar sedan
systemskiftets inledning var att det förklarades alltför illa för befolkningen, och
förväntningarna var ursprungligen överdrivet uppskruvade. Till skillnad från andra östeuropeer har polacker och ungrare
inte varit särskilt tacksamma för den frihet som bjöds dem efter kommunismens
fall, ty dessa två folk åtnjöt redan ett flertal friheter.
Sammanfattningsvis förefaller det viktigaste felet ha varit rent politiskt. Den
polska vänstern har lyckats modernisera
sig och hålla sams, medan den polska hö-
gem ännu ej moderniserats, men däremot splittrats och käbblat inbördes, så att
inte stort mer än halva väljarkåren brytt
sig om att rösta. Femprocentströskeln bör
så småningom lära den polska högern en
läxa, ochju tidigare desto bättre. Den katolska kyrkan borde lära sig att dess makt
är andlig och inte politisk.
Långsam privatisering
Vänstersegern är delvis ett tecken på hur
långt systemskiftet i Polen har kommit,
att folk vågar tänka på fördelning och
inte bara om systemskiftet över huvud taget skall lyckas, samt att partistrukturen
normaliserats. Delvis visar den faran i en
alltfår långsam privatisering av storindustrin, som kan leda till ett stort kvarglömt
Vid nästa val borde högern ha hunnit
hämta sig och omorganisera sig totalt.
Den sociala strukturen förvandlas snabbt,
de unga drar sig alltjämt åt höger, och de
unga är många i Polen. Det nya valsystemet har förhoppningsvis gjort pariamentet och Polen regerligt.
Viktigtför Ungern
Vad betyder valutslaget i Polen för andra
partier i Östeuropa? Mitt intryck är att
det haft föga betydelse för Ryssland, ty
ländemas situation är så olika. Sannolikt
är den polska valutgången viktigare för
länder som kommit längre på väg mot en
stabil marknadsekonomi, och kanske
främst för Ungern som har val i år.
De tre kristdemokratiska partier som
regerar i Ungern verkar ha regerat sönder
sig. Striden lär främst stå mellan två
högerliberala partier och ett moderniserat
postkommunistiskt parti av mycket liberalt snitt. I Ungern har privatiseringen av
storföretag liksom i Polen gått alltför
långsamt, och jordbruket befinner sig i
svår kris. År efter år har BNP sjunkit litet
i stället för att stiga som förväntat. Stämningen är pessimistisk. Framför allt ungdemokraterna är emellertid ett mycket
starkare högeralternativ än något parti i
Polen.
”Trade not Aid”
Kan Väst göra någonting för att motverka en postkommunistisk revansch? Ja,
SvENsK T!DSKRIFT 21
framfor allt bör Västeuropa reducera sin
extrema jordbruksprotektion. Ett flertal
länder i Östeuropa är naturliga jordbruksexportörer av rang, men idag förvandlar Västeuropas protektionism deras
potentiellt lönsamma jordbruk till krisbranscher. Följden blir att stora landsbygdsbefolkningar sällar sig till destruktiva populistiska partier vilka bidrar
till att destabilisera både ekonomi och
politik.
Få svenskar tycks inse att EFTA-länderna faktiskt är vida mer protektionistiska i fclga om sitt jordbruk än EG. Runt
om i Östeuropa hörs önskan om ”trade
not aid”, och något viktigare än att liberalisera vår jordbruksimport kan vi inte
göra for Östeuropa.
22 SvEN sK TIDsKRI FT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner