Print Friendly

Anders Arfwedson; Till sist

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS ARFWEDSON:
Till sist …
några inopportuna tankar kring arbetslivets
villkor, ty liksom 1960-talet handlade om uländerna skall 1970-talet handla om arbetslivet. Det har blivit bestämt så, eftersom vi lever i ett land där man bara klarar av att debattera ett ämne i taget.
Nyligen hade jag anledning att återvända
till Strindbergs Röda Rummet, närmare bestämt till det berömda inledningskapitlet där
Arvid Falk redogör för sina erfarenheter
från Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner. Det är, som de flesta säkert
erinrar sig, en bitande satir över de byrå-
kratiska arbetsformerna sådana de kunde
utvecklas i ett statligt ämbetsverks skyddade
miljö. Beskrivningen av de tomma ämbetslokalerna, de heta diskussionerna kring inkö-
pet av två gross Sheffields tvåbladiga N:o 4
utan korkskruv samt sorterandet (kronologiskt och alfabetiskt) och inbindandel av lö-
nekvittenserna är en sannskyldig nidbild av
svenskt 1800-talsförvaltning i arbete.
!\1en även en satir måste innehålla en kärna av sanning. Annars är det ingen satir,
utan en lögn rätt och slätt. Kärnan av sanning i Strindbergs skildring ligger, enkelt uttryckt, i att det inte krävdes särskilt mycket
arbete av en statlig ämbetsman. När man väl
var antagen i statstjänst kunde man – förså-
vitt man överhuvudtaget uppehöll tjänsten
och inte bara lyfte lönen – i regel falla in i en
jämn lunk. Ärendenas oföränderlighet gav
rutin och säkerhet. Likaså kunde en omåttlig
tidsutdräkt i handläggningen tolkas som ett
uttryck för noggrannhet.
Idag, hundra år senare, är situationen inte
densamma. Det finns förvisso några gemensamma drag. Arvid Falk kunde knappast hitta någon enda ämbetsman på plats vid sitt
besök i kollegiet. En nutida medborgare har
liknande bekymmer, men nu gäller det svå-
righeten att få tag på statstjänstemän per telefon.
Den stora skillnaden ligger i att statsförvaltningens tjänstemän inte är sysslolösa
idag. De arbetar faktiskt, både plikttroget
och energiskt. Det finns inga metoder att
mäta produktiviteten inom den offentliga
sektorn, men det betyder inte nödvändigtvis
att offentliganställda är mindre flitiga än privatanställda. Om Strindberg hade kunnat
återuppstå och fått skildra ett modernt ämbetsverk – förslagsvis i kvarteret Garnisonen i Stockholm – så hade kontrasten inte
bara gällt de yttre och mycket påtagliga skillnaderna. Han hade tvungits erkänna, att
1970-talets svenska statstjänstemän är ett flitigt släkte, som väl gör skäl för sin lön (varvid dock är att märka, att statens kaka fortfarande är knapp, både före och efter skatt).
Ändå skulle 1970-talet behöva sin Strindberg. Vi skulle ha både nytta och glädje av
någon som på ett lika effektivt sätt avslöjade
vår tids sjuka inom statsförvaltningen – den
orimliga ambitionen attförändra. Vad som
utmärker den svenska förvaltningen till skillnad från flertalet utländska, är nämligen inte dess långsamhet och ineffektivitet, utan
dess energi och beskäftighet. Den genomsnittlige svenske statstjänstemannen är rastlöst verksam med att författa PM, yttra sig
över PM, skriva nya instruktioner och sitta i
arbetsgruppssammanträden (det heter arbetsgrupp numera; en arbetsgrupp verkar
på något sätt effektivare än en kommitte).
Han är ständigt i färd med att förbereda för- 248
ändringar.
Nu skall först erkännas, att många förändringar självfallet är både ofrånkomliga och
välkomna. I många fall utgör de bara en
motsvarighet till de tekniska och ekonomiska förändringar som sker i samhällslivet i övrigt. Varför skulle exempelvis statsförvaltningen avstå från att göra bruk av den moderna datatekniken?
Men det finns en annan förändringsmani
hos statsförvaltningen, som bottnar i en politisk vilja att mer och mer ta befälet och helt
styra all verksamhet. Man nöjer sig inte med
en förvaltande och samordnande funktion .
Man vill reformera, initiera nytänkande och
omorganisera, inte därför att det föreligger
något känt behov från fältet, utan därför att
man anser att statsförvaltningen skall ligga
ett steg före, vara en ”spjutspets in i framtiden”.
Med denna förvaltningsfilosofi blir det
den förändringsaktive byråkraten som befordras. Riktigt bra är det när byråkraten
kan bidra till att genomdriva förändringar i
strid med önskemålen hos den fältorganisation (motsvarande) han är satt att betjäna.
Då har ju byråkraten på ett påtagligt sätt visat hur viktig hans insats är för att framåtskridandet inte skall avstanna.
Det är tillväxten av många nya byråkrater
av denna förändringsambitiösa sort som
medför så otroligt mycket pappersarbete i
dagens samhälle. Det är också deras obändiga förändringsdrift som skapar odrägliga arbetsmiljöer för så många människor. Ty inte
nog med att man måste vara beredd att anpassa sig till de ofrånkomliga förändringarna (de som betingas av ändrade tekniska och
ekonomiska villkor). Man skall också leva
med alla de centrala ”påhitt” som föds ur
förändringsambitionerna.
Inom stora delar av samhällslivet (det gäller allt från lärare till småföretagare) finns
det inte längre ett rimligt mått av kontinuitet
i verksamheten. Det skapar i sin tur svårigheter att förvärva säkerhet och rutin i yrkesutövningen och en känsla av att alltid befinna sig i uppbrott. Det värsta är att det i denna process finns en inbyggd accelerationsmekanism. Initierade förändringar kräver
många följdändringar. Dessa ger ofta upphov till effekter som man inte tänkt sig. Så
får man anledning att förbereda nya förändringar, allt i ett ständigt uppskruvat tempo.
För allt flera blir arbetsmiljön ett evigt provisorium.
Om vi inte snart skall gå mot en allmän
förändringskollaps i samhället måste förvaltningsfilosofin förändras, reformeras i ordets
egentliga bemärkelse. En lagom tröghet i
den statliga förvaltningsapparaten är enbart
en fördel. Måttliga ambitioner hos byråkraterna vore ett politiskt hälsotecken. Tyvärr
tror jag att en sådan reformation ställer två
krav: att vi får ett regeringsskifte och att
högeffektiva kopieringsapparater (typ Rank
Xerox) stoppas.
l skrivande stund förefaller det första av
dessa båda krav vara det som är lättast att
uppfylla.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner