Print Friendly

Anders Arfwedson; Makt och ansvar

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
ANDERS ARFWEDSON:
Makt och ansvar
Det klagas ofta över att näringslivets män så
sällan aktivt engagerar sig i politiken. Att vår
viktigaste samhällssektor är så svagt företrädd
i den svenska riksdagen är också något av en
anomali. Det har inte alltid varit så, men det
finns flera förklaringar till att det blivit så.
Den viktigaste förklaringen är kanske att en
modem företagsledare knappast kan förena
sitt chefsskap för en industri med det tidsödande riksdagsarbetet. En annan, och inte oviktig,
förklaring är att näringslivets ”inblandning” i
politiken ofta ses med misstänksamhet.
Det anses naturligt att en socionom är riksdagsman med socialpolitik som specialitet. Det
väcker inget uppseende om en skoldirektör placeras i riksdagens utbildningsutskott. Men om
en bolagsdirektör bänkar sig vid skatteutskottets bord är det en händelse som genast skulle
framkalla misstänksamhet och nidskriverier i
åtminstone A-pressen.
En av de få förgrundsgestalterna inom
svensk industri som – utan att vara riksdagsman – ändå trotsar den oskrivna lag, som
förbjuder näringslivsmän att uttala politiska
åsikter, är Curt Nicolin. Sina åsikter om svensk
skattepolitik har han ofta gett uttryck åt i sin
egenskap av ordförande i skattebetalarnas förening. Följaktligen är han van att bli utskälld.
Bokförlaget Askild & Kärnekull, som med
beundransvärd påpasslighet engagerar personer som kan ha något intressant att skriva, har
nu också fogat Nicelin till sin litteraturlista.
I boken ”Makt och ansvar”, som utkom i oktober, ger Nicelin sina läsare en mer utförlig
beskrivning av hur han ser på svensk politik
av idag.
Det har blivit en utomordentligt lättläst och
pedagogisk bok. Tankarna som framförs är
minst av allt originella. Hade boken givits ut
i t ex Västtyskland, hade läsaren möjligen frå-
gat sig: Varför ger en industriman ut en bok
med så mycket självklarheter- låt vara lätttillgängliga och kloka?
Men nu är det alltså i Sverige boken utkommit, och det förändrar saken. Vad som på
många håll utomlands kan te sig självklart –
att företag måste gå med vinst, att lönen bör
stå i relation till arbetsinsatsen, att den som
bär ansvaret också måste få vissa befogenheter
osv- är i svensk politisk debatt inte alls självklart. Det är tvärtom i högsta grad omstritt.
Därför tvingas den, som tagit som sin uppgift
att försvara dessa i grunden banala teser, att
ta det hela ganska elementärt. Det är vad
Nicelin gjort. Med en enkel och ytterst kortfattad argumentering tar författaren död på
t ex den omhuldade föreställningen om aktieägare som något slags krösusar, vilka lever
kräseliga på de utdelningar aktierna ger. Han
skriver: ”Det är en ganska vanlig föreställning
att aktieägarna i industrin kan hålla sig med
hög konsumtionsstandard baserad på utdelningarna från företagen. Under 1960-talet har
till privata aktieägare i Sverige, varav industrin svarar för ca 85 %, utdelats i runt tal
l 500 miljoner kr efter skatt. Dessa aktieägare
har under samma tid inbetalt nytt aktiekapital
av storleksordningen 3 000 miljoner kr för att
hålla industrin igång. Dessa medel har kommit
ur andra tillgångar eller inkomster än aktier
och utdelningar.”
Med samma enkelhet i argumenteringen behandlar Nicelin frågan om löneutjärnning i industrin: ”Vi har under hela efterkrigstiden
lidit brist på yrkesarbetare och gör det fortfarande. Det blir sannolikt svårt att rekrytera
människor till en sådan utbildning, om inte
den ekonomiska gottgörelsen för yrkesarbetare
förbättras. Premien för verkligt yrkeskunnande
är i industrin blygsam. Här skär sig industrins
intressen mot jämlikhetspolitiken. De lågavlönade kan endast få god lön om industrin
fungerar väl. De kanske får lov att finna sig
i att deras yrkesutbildade kolleger har bättre
ersättning än vad de själva kan få.”
Visst är detta elementärt – men vem vill
påstå att klarläggandena är obehövliga?
Nicelin är trogen det klassiska liberalekonomiska idealet i den meningen, att han anser
att företag måste leva i öppen konkurrens och
l
·-






:l
l


r
l
~
:
tl
l
l _
l

l
,_
l
106
försöka stå på egna ben. Subventioner av olika
slag menar han vara av ondo och han är kritisk till de industriledare, som förordar subventioner exempelvis för att bekosta forskningsoch utvecklingsarbete. Att ge subventioner till
utveckling är som att ge arsenik till hästar,
säger han på ett ställe. Det hjälper för stunden men stjälper i längden.
Nicolin har gjort sig känd som en hård kritiker av den ideologi som driver tesen, att den
offentliga sektorn alltid måste expandera, och
som betraktar alla krav på kostnadsmedvetande inom denna sektor som oförsyntheter. Detta
återkommer även i boken. Inte minst kritiserar
han socialdemokraternas okritiska anammande
av stordriftsprincipen som – omplanterad på
offentliga institutioner – ofta leder till
omänskliga resultat. Utmärkande för stordriften på det industriella området är, hävdar han,
att den medför sjunkande personal- och kapitalbehov. Men inom den offentliga sektorn
medför mastodontskolor och jättesjukhus ofta
motsatsen; de skapar underlag för en ständigt
växande administration, som varken bidrar till
bättre undervisning eller bättre vård, men
däremot ofta till att människorna får anpassningssvårigheter. Han efterlyser ekonomiska
efterkalkyler av genomförda reformer som ett
medel att skaffa sig ökad kunskap inför nya
reformer. På den punken är det verkligen inte
svårt att instämma.
Att Nicolin är en man med fasta ekonomiska
principer, både när det gäller sin syn på hur
industrier skall drivas och hur den offentliga
sektorn skall skötas, utesluter inte att han har
stor förståelse för många av de politiska strä-
vanden som varit aktuella under senare år.
Han tar upp både arbetsmiljöfrågorna, miljö-
förstöringen, frågan om den ekonomiska tillväxten kan fortgå hur länge som helst, u-ländernas utvecklingsproblem osv, men genom·
gående för hans resonemang är en nykter in·
sikt om att verkligheten sätter gränser för våra
möjligheter att nå de högt ställda målen: ”Den
jämlika världen synes för avsevärd tid förbli
en utopi”, konstaterar han a propos de globala problemen, och det är nog att uttrycka
saken optimistiskt.
Boken heter som sagt ”Makt och ansvar”.
I det stora perspektivet ser Nicolin ett alltmer
växande ansvar för dem som leder industrin.
De har att komma tillrätta med ständigt sti·
gande anspråk på välfärd för de många män·
niskorna och på ökat samhällsansvar i olika
avseenden, samtidigt som tilltagande råvaru·
knapphet och hotande energibrist gör det
omöjligt att fortsätta utplundringen av jordens
resurser enligt den exponentiella kurva som
hittills följts. Kraven på industriledarna växer
för varje år – men finns också förståelsen för
att deras uppgift är svår?
Dagens uppgift kan inte vara att stoppa den
industriella utvecklingen, skriver Nicolin. Uppgiften måste vara att omlänka den på ett så·
dant sätt att mesta möjliga resursskapande
och dynamik bibehålles, samtidigt som vi ser
till att behärska problemen. Det ankommer i
första hand på samhällsledare och industriledare att förtroendefullt diskutera hur detta
bäst skall förverkligas.
Nicolin är inte ensam om att konstatera att
det ofta brister ifråga om det ömsesidiga för·
troende som han ser som en förutsättning för
att problemen skall kunna lösas. Hans bok
visar också med all önskvärd tydlighet hos
vilka dessa brister är som störst.
v
n
k
d

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner