Print Friendly

Allt du vill veta om Åke Ortmark och lite till

Av Mats Johansson | 14 juni 2013

Åke Ortmark
Makten och lögnen
Bonniers 2013

ortmark_makten_och_lognenSom det anstår författaren är Åke Ortmarks memoar ”Makten och lögnen” (Albert Bonniers förlag) avslöjande, för upphovsmannen som för hans olika livsmiljöer. Han har mycket att berätta från ett långt liv i främst medievärlden, och många sidor (700) att berätta det på. Ska man sammanfatta ett halvsekels egna ambitioner och möten med makthavare tar det plats. Ingen möda lämnas ospard i strävan att besvara frågor om Åke och hans värld.

Utgångspunkten är referenser till några filosofiska följeslagare genom livet: Ingemar Hedenius, Bertrand Russell, Karl Popper, Herbert Tingsten. För yngre läsare som aldrig hört talas om dem kan sägas att de är döda vita män med sinne för livets större frågor, sådana som inte längre avhandlas i offentligheten; om Gud och döden och sanningen och meningen med livet och sånt som inte twittras om på hipster-Söder eller tvittras om på Fejan.

Där han följer sina egna fotspår genom samtidshistorien finner han åter Marcus Wallenberg, den äldre, av vilken han tecknade ett berömt porträtt i sina första storsäljande maktspelsböcker på 60-talet och därigenom skapade en genre som står sig väl än i dag. Det var en tid då Sverige led av kompromissanda, falskt samförstånd, dolska ränker mellan eliterna och hemlighetsmakeri – en korporatism på högsta nivå som förtjänade att vädras ut.

Ortmark var en av de ledande städarna i folkhemmet, sannolikt med en mer bestående gärning än den tidens många vänsterradikala posörer. Ty han angrep den offentliga lögnen från ”andra sidan”, inte med 68-ornas förvridna perspektiv utan med den nyfikne liberalens; varför lever inte kapitalisterna som de lär och varför hycklar de som kallar sig socialister?

Han kunde ställa de rätta frågorna utifrån sin bakgrund i näringsliv och USA, tennis och segling. Och han lyckades få svar, även av dåtidens politiker som tog det som en personlig förolämpning om det fanns följdfrågor på en högtidlig deklaration. Så var de också hårda maktmänniskor (Erlander, Sträng, Per Åsbrink).

Om en av deras efterföljare skräder Ortmark, själv en gång socialdemokrat, inte orden:

”Gång på gång har Palme kunnat beläggas med lögner. Han framstår som en av de stora lögnarna i svensk politik… Det säger en del om det servila klimatet i Sverige att landets kanske mest uppmärksammade politiker… har kunnat bete sig på detta vis utan att hans biografer blivit intresserade.” En samtida politisk makthavare som Olof Lagercrantz avfärdas i liknande ordalag efter sin revolutionsromantiska period.

Interiörerna från Sveriges Radio och Television är sedelärande, inte minst skildringen av extremvänstern bland arbetskamraterna som skapade en totalitär anda på redaktionerna (och övervakades av säkerhetspolis). Från partisympatimätningarna som utförs med jämna mellanrum av Göteborgs universitet vet vi att journalistkåren ideologiskt står långt till vänster om väljarkåren, med avtagande röd men tilltagande grön prägel. Det kan inte komma som en överraskning för någon som hört något inslag i redaktionernas kampanj för jordens undergång av miljöskäl, den reservationslösa anslutning till uppvärmningsprofeterna som på senare år inkluderats i Åke Ortmarks lista över fenomen i tiden som bör granskas kritiskt, även när ändamålen uppges vara goda.

Nytändningen efter public service-åren behandlas utförligt; de över 300 personintervjuerna i TV8 och Axess-TV. Om dessa är att säga att Ortmark på nytt, efter ”skjutjärnsjournalistiken”, skapade en egen svensk genre efter förebild från BBC:s David Frost och Robin Day. I boken ”Den undflyende sanningen”, utgiven till Ortmarks 75-årsdag, skriver jag om en av hans specialiteter som intervjuare: markören tystnaden, ”det korta ögonblicket av ingenting som säger allt… programledaren låter tystnaden tala, det blir tyst någon sekund i studion innan han upprepar en fras ur det icke nöjaktiga svaret, med lätt höjt ögonbryn och en mild huvudvridning… här har sagts något mindre begåvat, inte helt genomtänkt, nästan undvikande, i värsta fall dumt, kanske rent felaktigt – för att inte säga osant.”

Det verkar ha varit ett hyggligt liv, trots enligt egen utsago ständig underbetalning, en tidigare galen fru, cancer, stamning, otillfredsställda bekräftelsebehov, ett oavbrutet sökande efter svaret på frågan vem han är, samt en obesvarad kärlek till teatern i form av ospelade pjäsmanus som inte funnit väg till landets scener. Hittills, är väl bäst att tillägga, ty när det gäller Åke Ortmark, född 1929, vet man aldrig var han dyker upp nästa gång.

Det är en mäktig tidskrönika han presterat, en sådan som knappt skrivs längre.

mats_johanssonMats Johansson är journalist och författare med ett tillfälligt uppdrag som riksdagsledamot.

Självdeklaration: Jag nämns i boken. Jag har känt Åke sedan jag medverkade som bisittare i hans program i TV8. Jag blev också intervjuad där som politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet. Jag har gästat hans hus på franska Rivieran. Jag gillar honom.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner