Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Akademiska teorier kan inte ersätta politiska beslut

Av Hugo Fiévet | 15 januari 2016

topper_akademiska

Det är problematiskt att rakt av översätta akademiska teorier till politik. Modern identitetspolitik är ett uppenbart exempel, skriver Hugo Fiévet.

Att det behövs mer forskning, evidens eller akademisk rigorositet i den politiska debatten är det få som inte skulle hålla med om. Problemet är bara att detta ofta inte stämmer. Bra beslutsunderlag är alltid önskat, men ersätter aldrig det faktiska beslutsfattandet.

Akademiska infallsvinklar är tvärtom behäftade med stora problem om de förs över till politik. Den kanske bästa startanalysen av akademiska fel i politik kommer från Karl Marx. Han anklagade alla tidigare ideologier för att analysera samhället; nu var det tid att förändra samhället. Så länge detta inte kombineras med ideologiska system som inte tål kritik, till exempel marxismen själv, är denna föresats mycket rimlig. Politik handlar om att vilja och handla, inte om att bygga logiskt ett koherent system.

Karl Popper menade att falsifierbarhet är den rimligaste definitionen för vetenskaplighet. Filosofiskt kan detta givetvis diskuteras. Alla större teoretiska system är icke-falsifierbara. En materialist utesluter undersökningar av icke-materia – vilket är teorins utgångspunkt. Ser man agenten som den drivande parten i historien kommer detta vara vad man ser i källmaterialet. Bra teorier är mer fruktbara än sanna. Översätts detta till politik blir resultatet dock fatalt.

Modern identitetspolitik och intersektionalitet är de uppenbara exemplen. De är direkt hämtade från akademiska miljöer och är rakt igenom ofalsifierbara. Etniska, könsmässiga eller sociala kategorier determinerar människans plats i samhället, dock inte hierarkiskt utan efter vem som är mest förtryckt. Debatten ska sedan formateras efter detta. Personer som anses överordnade som vita, män eller västerlänningar kan inte debattera frågan eftersom dessa inte upplevt förtryck. De som inte är vita, män eller västerlänningar och inte delar analysen är antingen lurade, köpta eller korkade. Detta skapar ett olidligt debattklimat. Istället för att diskutera sakfrågor diskuteras egenskaper. Vem blir klokare hur den ska rösta av detta? Istället för att hitta gemensamma lösningar hittas fiender. Inget samhälle skapar förtroende genom detta.

Begreppet bulverism myntades av C.S Lewis, han som skrev Narnia-böckerna. Bulverismer innebär ett ständigt duckande för sakfrågor för att istället psykologisera kring personens ställningstagande. Identitetspolitik kraschar lätt i detta men är inte synonymt med det. Det är viktigt att veta hur situationer, psykologiska eller fysiska, har uppkommit men denna vetskap i sig löser absolut ingenting. Hur ett problem uppkom kan säga något om dess lösning men ger inte svaret. Jagas man av en lavin blir man inte tryggare av att ha med sig en världsledande meteorolog. Att vara upprörd över till exempel de snabba förändringarna i svensk migrationspolitik är legitimt så länge man har ett konkret förslag. Mer, mindre, något annat. Att i långa artiklar lägga ut sina värderingar, misstänkliggöra andras motiv och prata om att vi måste prata om saker är meningslöst.

Man kan även vända på detta och psykologisera sig själv. Politiker är ansvariga för konsekvenserna av sina handlingar. Det är man inte akademiskt. Det enda man förlorar genom dåliga akademiska teorier är tid. Politiker måste bära ansvaret för sina beslut; eller frånvaron av beslut. Regeringen Löfvens behandling av migrationsfrågan är återigen ett praktexempel. Att först lämna garantier att man aldrig kommer ändra politiken och sedan, när konsekvenserna av blivit uppenbara, ursäkta sig med att ”vi har varit naiva” är inte hållbart. Politikers uppgift är inte att analysera sig själva utan att komma med sakliga förslag. Det är okej att ändra sig när man misslyckats men då måste man visa varför ens analys var den rimligaste för stunden och inte berätta att man menade väl. Det hjälper helt enkelt ingen.

De akademiska perspektiven är berikande. De ger analysverktyg och i bästa fall goda beslutsunderlag. De ersätter dock inte det som är politikens kärna. Att ta krångliga beslut med svårförutsagda konsekvenser.

Hugo Fiévet är 2:e vice ordförande Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism