Print Friendly

Akademisk undervisning contra forskning

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AKADEMISK UNDERVISNING
CONTRA FORSKNING
Av professor GUSTAF AoKERMAN, Göteborg
NÄR en vetenskapsman befordras till professor, är det ju uteslutande på grund av vetenskapliga arbeten och meriter. Sedan han
erhållit sin professur, är det emellertid ett helt annat slags arbeten,
som falla på hans lott och ofta dominera hans nya verksamhet,
nämligen den akademiska undervisningen. Man säger ofta att den
vetenskapliga och den undervisande delen av en akademisk lärares
verksamhet betinga och befrukta varandra. Detta är emellertid
på sin höjd en halvsanning.
Här som ofta annars får man göra en del distinktioner för att
komma till ett någorlunda verklighetstroget resultat. För det
första får man skilja mellan högre och lägre undervisning. Den
lägre primära undervisningen, som i de flesta ämnen avser studierna t. o. m. betyget AB i kandidat- och magisterexamina, kan
i stort sett inte anses vara av vetenskaplig karaktär, utan avser inlärandet av vissa grundkurser, som äro nödvändiga för att eleverna senare självständigt skola kunna bedöma den vetenskapliga
litteraturen i ämnet och själva utföra någonting av vetenskaplig
valör. (Grundkurser för betyget AB kunna dock ofta utföras enligt några olika huvudalternativ för att tillgodose olika studieinriktningar.) Först härefter, fr. o. m. betyget A i nyssnämnda
examina, kan den egentliga vetenskapliga undervisningen sägas
börja. Den får då mindre karaktären av undervisning i vanlig mening än av ett avgivande av stimulerande synpunkter från lärarens
s~da. Den alldeles övervägande delen av de akademiska studierna
avse emellertid kunskaper för olika slags ämbetsexamina och höja
sig därför inte över den nyssnämnda primära lärostadiet.
Beträffande den ovannämnda högre, verkligt vetenskapliga undervisningen är det riktigt, att den för lärarens vidkommande väl
låter förena sig med hans vetenskapligt produktiva verksamhet.
Hans samvaro med de studerande, som driva dessa studier, tar
visserligen även den en del tid för honom, men därunder är det ej
endast han som ger livgivande impulser till eleverna, utan han
115
i• <· :’;,.
‘ YHi · ”‘” ~-.i!.~—·· j.·:· –=·~–: –.tt…….
. ,
f • ;
·,
,•O:_· ··~.. ‘ ~ –
..-.·_ ..
·—~-·’~·.
Gustaf Åkerman
mottager ofta själv sådana från dem och deras frågor och invändningar.
Helt annorlunda förhåller det sig med den primära undervisningen. Här gäller det för läraren huvudsakligen att på ändamålsenligaste sätt mata in de stipulerade grundkurserna samt att
granska enkla proseminarieuppsatser. Med denna undervisning
följa vidare tentamina av olika omfattning i olika ämnen. Dessa
innebära bl. a., att professorn skall vara gårdvar och skilja ut de
ganska talrika getterna från fåren. Till högskolorna komma nämligen utom talrika mer eller mindre duktiga studenter även ett betydande antal underhaltiga sådana, som inte vunnit inträde i fackhögskolorna. Dessa måste nu genom tentamina i möjligaste mån
skiljas ut även vid högskolorna, vilket är en både tids- och kraftkrävande procedur. Att tentera duktiga studenter innebär föga
belastning för läraren, men tentamina med de dåliga är en både
krävande och i längden något deprimerande verksamhet.
Denna primära undervisning med tillbehör erbjuder emellertid
till en början ett avsevärt intresse även för den forskande vetenskapsmannen. Under sin docenttid har han mest dvalts uppe i de
högre vetenskapliga rymderna. (Professor Birck i Köpenhamn
sade mig en gång att en viss bok var så pass svår, att den inte passade för professorer utan blott för docenter.) Sedan docenten blivit
professor, tvingas han genom den primära undervisningen ned på
jorden och lär sig då ofta att en hel del problem kunna tas betydligt enklare än han .förut varit van vid. Han lär sig då också att
tala i ett så enkelt och naturligt språk som möjligt, vilket blir av
värde även vid hans senare vetenskapliga forskning och skriftställeri. Den primära undervisningen blir sålunda till en början
att betrakta som en allmännyttig andlig värnplikt.
Allt detta har emellertid sin tid, Det som den akademiska läraren ur ovannämnda vetenskapliga och pedagogiska synpunkter
kan få ut ur den primära undervisningen har i allmänhet skett på
fem a sex år, om han från början tagit saken allvarligt. Därefter
blir denna undervisning mera enbart tids- och kraftkrävande och
utan egentlig stimulans för honom. Härigenom gör den ett motsvarande intrång i hans rent vetenskapliga verksamhet och måste
därför sägas bli en direkt fiende till denna. Det torde vara viktigt
att framhålla och understryka detta och inte låta hela saken förbli i ett förskönande halvdunkel.
I och med att en person övergår från docent- till professorsställning, kan man under nuvarande förhållanden på grund av den pri- 116
• r
-f-!,:
~’ .
Akademisk undervisning contra forskning
mära akademiska undervisningens krav säga att han passerat sin
Yetenskapliga höjdpunkt. Som professor blir han vanligen under
en längre begynnelsetid ganska starkt sysselsatt med att få form
på sin primära undervisning. När detta arbete nått verkliga resultat, och han därefter skall fullfölja undervisningen i de uppnådda
formerna, har han vanligen hunnit bli en smula till åren, och hans
kvantitativa arbetsförmåga börjar härefter långsamt att minskas.
Samtidigt ökas vanligen elevantalet och tentamensbördan. Allt
detta gör, att den lediga reserv av tid och arbetskraft, som blir
kvar för hans egentliga forskning, minskas successivt ända fram
till pensionsåldern. Vidare ökas ju åldersskillnaden mellan en professor och hans nya elever oavlåtligt under hela hans ämbetstid,
Yilket i och för sig är ägnat att göra den primära undervisningen
allt mindre givande för båda parterna.
I stort sett kan man därför säga att genomsnittskvaliteten av
en professors arbete av rent yttre skäl successivt sjunker, från det
han slutar att vara docent tills han får sin professorspension. Givetvis finnas icke så få undantag från detta utvecklingsschema,
men i stort sett tol’de det dock stämma. Denna utvecklingsgång
blir oftast särskilt kännbar för de vetenskapsmän, som äro bäst
ägnade till forskare. Sådana personer äro vanligen mera ide- och
uppslagsrika än andra, och just för dem kommer den ständigt återupprepade, tämligen likartade primära undervisningen och examinationen att kännas mera tyngande än för andra.
I nyssnämnda avseenden komma professorerna att stå i en egendomlig och ofördelaktig motsättning till ämbetsmän på andra områden. Duktiga ämbetsmän kunna vid något senare år räkna med
befordran till ändå högre poster inom karriären. Man utnyttjar
då deras förut samlade erfarenhet, så att de få översynen över de
mera rutinmässiga arbeten, som de tidigare utfört, och befrias
från att själva utföra desamma. Genomsnittskvaliteten på deras
arbete stiger alltså i stort sett ·med åren.
För att åstadkomma något liknande inom den akademiska världen borde man bryta med den nuvarande regeln, att en professors
åliggande förbli av samma slag från hans utnämning till hans avsked. Hans samlade tjänstetid borde i stället indelas i vissa etapper av inbördes ganska olikartad karaktär.
I filosofiska fakulteten med dess stora allmänna ämnen kunde
etapperna lämpligen gestaltas på ungefär följande sätt. Under de
första fem åren av sin ämbetstid borde professorn på vanligt sätt
själv utföra den löpande primära undervisningen, genomtänka dess
117
…………. .·;·
• -·~,-…::….,.:: ~-~– __ii
• r
f f
.:,
·-,”‘l- ,f”:..;. .i. ) .. –
Gustaf Åkerman
problem och söka utfinna dess brister. Vidare skall han söka
få fram begåvade elever, som senare kunde lämpa sig att bli biträdande lärare.
Härefter skulle lämpligen följa en andra etapp på två, tre a
fyra år, då professorn huvudsakligen skulle skriva de kompendier
och läroböcker, som han på grund av den första etappens erfarenheter funnit erforderliga. Att sådana skrifter vanligen i hög grad
äro behövliga för den primära undervisningens effektivitet har jag
sökt visa i min artikel »Högskolearbetets rationalisering» i den nyutkomna boken »Universiteten i en ny värld». För att kunna koncentrera sig på denna viktiga pedagogiska författarverksamhet
borde professorn kunna erhålla rikligt med tjänstledighet med bibehållande av sina löneförmåner. Biträdande lärare finge då sättas in för att upprätthålla motsvarande löpande undervisning.
Under den härefter inträdande tredje etappen skulle professorn
inte själv behöva utföra någon primär undervisning av betydelse.
Dock borde han nog själv i början av varje läsår ge några få allmänt orienterande och animerande föreläsningar för nybörjare i
ämnet. I övrigt skulle den primära undervisningen utövas av biträ-
dande lärare, som professorn utvalt, Den skulle utföras på grundval av de kompendier och läroböcker han tidigare utarbetat samt
annan av honom bestämd litteratur. Även tentamina upp till betyget AB i kandidatexamen skulle utföras av de biträdande lä-
rarna. Allt detta skulle fordra ganska mycket pengar, men det
vore synnerligen väl använda pengar.
För all denna primära undervisning skulle professorn utöva en
allmän inspektion och övervakning. Han borde sålunda bevista
vissa lektioner och tentamina av nya biträdande lärare och i samband därmed ge dem råd och anvisningar. Detta skulle strida mot
den f. n. allmänt följda regeln, att en akademisk lärare aldrig bevistar en annan lärares lektioner eller tentamina. I fall av här angivna beskaffenhet vore dock en sådan anordning synnerligen befogad. Tid efter annan skulle professorn vidare revidera sina förut
utförda kompendier och läroböcker och föra dem up to date och
även i övrigt revidera kurslitteraturen. Då och då kunde han även
i samråd med vederbörande biträdande lärare anordna skriftliga
tentamensprov och kontrollera deras resultat och därmed hela den
primära undervisningens nivå.
Under den första etappen på fem år skulle professorn sålunda
utföra den primära undervisningen; under den andra etappen
på två a fyra år skulle han organisera den; och under den
118
.’ ….
Akademisk undervisning contra forskning
tredje och längsta etappen skulle han övervaka och successivt
justera den. Härigenom skulle man, liksom för andra högre
tjänste- och ämbetsmän, ta i anspråk professorernas organisatoriska talanger och inte tvinga dem att ständigt själva utföra den
hithörande enklare rutinverksamheten.
Under den tredje etappen skulle professorerna givetvis huvudsakligen sysselsätta sig med forskning och därmed mer eller
mindre sammanhängande högre undervisning. Det föreskrivna antalet lärotimmar torde då för deras del lämpligen böra nedsättas
från fyra timmar i veckan till två eller tre timmar, såsom nu är
möjligt vid Stockholms Högskola. Undervisningens form kunde
nu också göras betydligt friare och t. ex. mest bestå av diskussion
av vetenskaplig litteratur eller kritik av elevernas arbeten.
För kontrollens skull borde professorerna i denna etapp årligen
avge inte alltför knapphändiga berättelser om den vetenskapliga
verksamhet de under året utövat. I sista hand borde kanske universitetskanslern, personligen eller genom fackliga ombud, hålla
ett vakande öga över allt detta. Härigenom skulle man motverka
att professorerna alltför mycket utnyttjade sin nu erhållna fria
ställning till ekonomiskt lönande privatverksamhet eller dylikt.
För vetenskapsmän av mera påtaglig kvalitet skulle ju denna kontroll bli mycket litet betungande. Om åter någon professor med
hänsyn till kontrollen hellre skulle vilja stå kvar vid att själv utöva den primära undervisningen, skulle detta stå honom fritt.
Genom en sådan rationell klyvning och differentiering av en professors verksamhet i olikartade perioder skulle man på ett långt
effektivare sätt än nu utnyttja hans andliga krafter och förmögenheter. Detta skulle utgöra en utomordentlig vinning både för honom själv och hans elever och därmed för vetenskapen och samhället på det hela taget. Härigenom skulle man på ett fruktbart
sätt komma till rätta med den nuvarande segslitna och kraftödande motsättningen mellan akademisk undervisning och akademisk forskning.
Det kan slutligen framhållas att vårt land intar en rätt unik
ställning i fråga om att belasta de högre vetenskapsmännen med
primär undervisning. I England och Amerika litar man för så-
dana ändamål helt och hållet till de s. k. supervisors och assistenter av olika slag, i Tyskland till stor del till die Privatdocenten och
i Danmark till auktoriserade eller oauktoriserade manuduktörer.
För vetenskapens och forskningens blomstring och förkovran torde
det vara nödvändigt att snart införa något liknande även hos oss.
119

– r< •
–~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner