Print Friendly

Afrika i stormaktsstrategin

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

AFRIKA I STORMAKTSSTRATEGIN
»REVOLT I NYASALAND, upplopp i
Belgiska Kongo, starka motsättningar i Syd Rhodesia» – det är
nyhetsrubriker som på sista tiden
väckt uppmärksamhet och oro över
hela världen. Ty även om de afrikanska folkens frigörelsekamp är
en lokalt begränsad företeelse har
den vittgående återverkningar.
Detta sammanhänger med den
svarta kontinentens ökade betydelse. För endast några årtionden
sedan betraktades Afrika som en
råvarufattig kontinent, vilken
knappast kunde försörja sin egen
befolkning. Den moderna tekniken
har i ett slag förändrat bilden och
numera anses Afrika som ett av
jordens viktigaste rävarnområden
– en utveckling, som bland annat
lett till starkt stegrat intresse för
exploatering från utomstående staters sida. Detta gäller i främsta
rummet stormakterna, som inlett
en formlig kapplöpning för att
säkra sitt ekonomiska och strategiska inflytande inom området.
En kontinent med jättelika resurser
Afrika är med sina nära 30 miljoner km2 jordens i storleksordning
andra kontinent men folkmängden
Av kommendörkapten T. WULFF
utgör endast 214 miljoner eller ca
8% av jordens totala befolkning. Av
denna folkmängd är ca 7 miljoner
vita. Den färgade befolkningen livnär sig genom primitivt åkerbruk
och boskapsskötsel, men dessa nä-
ringar har efter hand mött ökande
svårigheter beroende på den av erosionen orsakade jordförstöringen.
En omläggning av Afrikas näringsliv är därför ur flera synpunkter
angelägen. Även om åkerbruk och
boskapsskötsel står lågt finns vissa
distrikt, som producerar för export.
Egypten har en framträdande plats
på bomullsmarknaden, Västafrika
exporterar vegetabiliska oljor samt
kakao och Sydafrika är ledande
inom ullproduktionen.
Under senare år har Västerlandet
fått upp ögonen för de jättelika rå-
varureserver som slumrar i Afrikas
jord. Utvinningen av dessa rikedomar befinner sig ännu på begynnelsestadiet och det fordras i de flesta
fall omfattande investeringar och
högtstående teknisk expertis för att
få fram råvarorna. Afrika svarar
redan för huvuddelen av världsproduktionen i fråga om guld och diamanter – råvaror, som varit förhållandevis lätta att utvinna. För
354
närvarande är intresset mera inriktat mot de nyupptäckta strategiska
råvarorna.
De franska områdena i Nordafrika har på sista tiden tilldragit
sig mycket stor uppmärksamhet genom de betydande råvarutillgångar
som konstaterats där. Oljeutvinning
har nyligen igångsatts från de nyupptäckta fyndigheterna i södra Algeriet och Sahara. Redan 1960 beräknas dessa källor ge en årlig oljekvantitet på 10 milj. ton och fransmännen har ställt i utsikt att produktionen 1970 skulle kunna bli
tillräcklig för hela Västeuropas
oljeförsörjning. Men det är icke
bara olja som påträffats – även
kol, naturgas, mangan, tungsten,
platina och uran – har konstaterats i Södra Algeriet. I det närbelägna Mauretanien har fransmännen funnit stora järnmalmstillgångar, vars exploatering nätt och
jämt påbörjats. Malmkroppens
storlek har här angivits till 100
miljoner ton. När stordriften om
något år kommer igång beräknas
den årliga malmproduktionen
komma upp i 9 miljoner ton.
Inom Central- och Sydafrika har
också påträffats stora råvarutillgångar. Här bör främst nämnas de
nyupptäckta järnmalmsförekomsterna i Liberia, där exploatering
delvis drives av svenska företag.
Nimbafältet i Liberia omfattar totalt cirka 300 miljoner ton 65% -ig
malm. Arsproduktionen beräknas
vid full drift bli ca 10 miljoner ton.
I Guinea har också påträffats betydande järnmalmsförekomster och
dessutom finns här ca 150 miljoner
ton bauxit, som utgör råmateriel
vid aluminiumtillverkningen.
Ett område som torde komma
alltmer i blickpunkten är Belgiska
Kongo, där mycket stora råvarureserver ännu ligger outnyttjade. Redan 1952 yttrade president Eisenhower »Föreställ er vad som skulle
hända om t. ex. Belgiska Kongo föll
i händerna på våra motståndare».
Eisenhower syftar härvid på landets stora urantillgångar, som för
närvarande helt domineras av Väst.
På sista tiden har även ett annat
atomåldersmineral blivit starkt eftersökt nämligen litium, som används vid framställning av vätevapen. Världens största litiumtillgångar finns i Belgiska Kongo. Vid
sidan av dessa exklusiva mineral
finns också stora fyndigheter av
koppar, zink, kobolt och mangan.
Belgiska staten planerar att bygga
världens största kraftstation på 36
miljoner kilowatt vid Ingafallen i
Kongofloden och först sedan denna
utbyggnad genomförts kan exploateringen av Kongos rikedomar
komma igång på allvar.
Bland övriga rävarnområden märkes Syd Rhodesia, som har betydande fyndigheter av koppar, krom
och litium. Här brytes även större
delen av världens beryllium – en
metall som används i atomreaktorer. En annan metall av stor strategisk betydelse är niob, som används vid tillverkning av reamotorer och raketer. 85% av världens
niob kommer från Nigeria. I Sydafrika har guldet sedan länge utgjort den viktigaste råvaran. Numera är emellertid slagghögarna vid
guldgruvorna i Johannesburg nästan lika värdefulla – det har nämligen visat sig, att de innehåller
uran.
Växande militär betydelse.
Det har på senare tid allt klarare
framgått vilken betydelse Afrika –
främst då Nordafrika – har för
NATO-försvaret. En sovjetisk framstöt över Mellersta östern och
Nordafrika skulle kunna innebära
ett allvarligt hot i Europaförsvarets
flank. I olika sammanhang har
också framhållits att en rysk offensiv via Afrika skulle innebära ett
hot även mot Sydamerika. Bortsett
från att Afrika sålunda kan utnyttjas som språngbräde för en
fortsatt offensiv utgör kontinenten
i sig själv ett ur militärpolitisk synpunkt värdefullt område främst genom de strategiska råvarorna. Innehavet av de afrikanska uran- och
litiumtillgångarna kan bli av utslagsgivande betydelse i den framtida kampen mellan stormaktsblocken.
Trots växande motstånd från
olika nationalistiska kretsar spelar
Afrika en viktig roll som basområde för Västmakternas militära
styrkor. Efter utrymningen av den
brittiska Suezbasen har Storbritannien skapat en ny militär bas i
Kenya, varifrån flygburna förband
snabbt kan dirigeras till hotade om- 355
råden. I Nordafrika förfogar Västmakterna fortfarande över ett antal baser, även om dispositionsrätten är omstridd i vissa fall. De fyra
amerikanska flygbaserna i Marocko
kan f. n. icke utnyttjas av USA på
grund av den inhemska ledningens
starka motstånd mot att hysa främmande trupper. De franska baserna
i Algeriet kan utnyttjas, men den
tunisiska flottbasen Bizerte har numera begränsat värde. USA, Storbritannien och Frankrike håller
också stora flygbaser i Libyen, men
även här har växande motstånd
kunnat märkas. En ny NATO-bas
har under senaste året vuxit upp i
Karnina i Belgiska Kongos urskogar. Basen har främst tillkommit
för att skydda urangruvorna. Den
viktiga flottbasen Simonstown nära
Goda Hoppsudden återlämnades för
två år sedan av britterna till Sydafrika. NATO-styrkor skall dock få
använda basen vid skärpt läge eller
krig. Även den franska flottbasen
Dakar i Västafrika kan bli en viktig
NATO-bas i krigstid.
Afrikas strategiska betydelse
sammanhänger också med närheten
till sjöfartsvägarna mellan Västeuropa och Mellersta östern. Om en
motståndare får fast fot på Afrikas
kust finns det stor risk för avbrott
i Västs sjöförbindelser genom Medelhavet och runt Kap. På sista tiden har ytterligare en faktor tillkommit som ökar kontinentens militära betydelse. De stora ökenvidderna i norr har nämligen visat sig
vara synnerligen lämpliga för prov
356
med moderna atom- och robotvapen. Redan i år planerar fransmännen att pröva den första franska
atombomben syd om Colomb-Bechar i Saharaöknen.
Politisk frigörelse och omgruppering.
Afrikas politiska karta har under
senaste årtiondet undergått betydande förändringar. Vid andra
världskrigets slut fanns endast fyra
fria afrikanska stater: Egypten,
Ethiopien, Liberia och sydafrikanska Unionen. Under 1950-talet
har ytterligare sex fria stater tillkommit nämligen Libyen 1951, Sudan, Tunisien och Marocko 1956,
Ghana 1957 och Guinea 1958.
Under 1960 väntas de brittiska
områdena Nigeria, Uganda och Tanganjika vinna självständighet. En
särställning intar Centralafrikanska
federationen bestående av Nordoch Syd Rhodesia samt Nyasaland.
På grund av inbördes stridigheter
försenas områdets fulla frigörelse
från Storbritannien.
Frankrike är f. n. den europeiska
makt, som behärskar de största
områdena i Afrika. De viktigaste
franska besittningarna är Algeriet,
Franska Västafrika och Franska
Ekvatorialafrika. Genom att låta de
olika afrikanska områdena ingå
med relativt stor självständighet i
Franska Unionen har de Gaulle sökt
att finna en form för fortsatt
franskt-afrikanskt samarbete. De
största ofria områdena är Belgiska
Kongo, Brittiska Kenya samt Portugisiska Angola och Portugisiska
Ostafrika. Inom båda förstnämnda
områdena har starka nationalistiska rörelser framträtt och krävt
revision av nuvarande styrelseform.
Belgien har måst tillmötesgå kraven
på vidgad demokrati, men i Kenya
har den vita befolkningsgruppen ensam ledningen. Förhållandena i Kenya utgör ett synnerligen svårlöst
problem, som är särskilt oroande
med hänsyn till Kenyas militära
betydelse för Västmakterna.
Ett nytt drag i den politiska bilden är strävan att åstadkomma en
union av afrikanska stater. Främste
talesmannen för dessa nya ideer är
Ghanas premiärminister Nkrumah.
En första början togs hösten 1958
då Ghana och Guinea beslöt att ingå
en union och avsikten är att denna
skall utsträckas att omfatta hela
Västafrika från Nigeria till Spanska
Västafrika. Här kan spåras fröet
till kommande motsättningar mellan negerrepublikerna och de västeuropeiska stormakterna.
Sovjets inflytande ökar.
Efter sin långa rundresa i Afrika
1957 konstaterade den amerikanske
vicepresidenten Nixon: »Kommunisterna är frenetiskt verksamma
för att övertyga Afrikas folk att de
är mycket aktivare än vi, när det
gäller att stödja folkens naturliga
strävanden att vinna oberoende,
jämnställighet och ekonomisk framgång». Sovjets strävan att vinna inflytande i Afrika har sedan blivit
allt mera markant.
Det finns knappast någon möjlighet att majoriteten av Afrikas färgade skulle vinnas för kommunismen och ryssarna har därför gått
fram med speciella metoder i sin
infiltrationsteknik. Ett förhållande,
som man särskilt söker framhäva,
är Sovjets intresse för att hjälpa de
undertryckta folken i deras frihetskamp mot kolonialmakterna. Detta
kom särskilt fram under den arroasiatiska konferensen i Kairo vid
årsskiftet 1957-58. Sovjet och Kina
var representerade vid konferensen,
men inga västerländska stater fick
närvara. Konferensen blev en klar
rysk framgång då de färgade folken
bl. a. uttalade sig för ett omedelbart
förbud mot atomvapenprov, vilket
var helt i Sovjets linje. Det väckte
också stor uppmärksamhet bland
delegaterna, när Sovjet erbjöd sig
att lämna ekonomiskt bistånd utan
några villkor. Efter konferensen
bildades ett sekretariat för arroasiatisk solidaritet med säte i Kairo.
Sovjet blev representerat även i
denna organisation, som snart inriktades på Västmaktsfientlig propaganda främst i Afrika.
I slutet av 1958 hölls en panafrikansk konferens i Accra, vid vilken
Sovjet också var representerat. Huvudmålet för denna konferens var
att söka få till stånd en afrikansk
union av fria stater och den ryske
delegaten framställde härvid Sovjet
so.m den enda hjälpen mot imperialisterna.
Vid sidan av denna propagandabetonade verksamhet har Sovjet
357
sökt att vinna insteg i Afrikas fria
stater genom ekonomiska avtal.
Under 1956-58 har Egypten fått
ryska krediter på sammanlagt 235
miljoner dollars och vapenhjälp till
ett värde av omkring 250 miljoner
dollars. Hösten 1958 tillkännagav
Moskva att Sovjetregeringen beslutat låna ut 400 miljoner rubel för
Assuandammbygget samt ställa erforderlig teknisk expertis till förfogande. Sedermera har det dock
visat sig, att detta belopp endast
täcker en del av kostnaderna för
bygget. Sudan erbjöds under 1958
ett stort ryskt lån, men affären kom
aldrig till stånd beroende på regimförändringen i Sudan. I Nordafrika
har Sovjet sökt att vinna insteg i de
nybildade staterna och har haft
vissa framgångar i Libyen och Marocko. Dessutom har det klart
framgått att Sovjet indirekt stöder
den algeriska motståndsrörelsen.
I Guinea har den ryska infiltrationen varit särskilt märkbar, vilket
delvis sammanhänger med att premiärministern Toure har utbildats i
Prag och är stark kommunistsympatisör. I samband med Guineas utträde ur Franska Unionen indrogs
även de stora franska krediter, som
varit avsedda för utbyggnad av industrier och kraftverk inom landet.
Sovjet söker nu överta dessa åtaganden och ett tecken härpå är att
ryska och tjeckiska tekniker anländer till Guinea i ständigt ökat
antal. Det starka sovjetiska inflytandet i Guinea är allvarligt eftersom det finns påtaglig risk för fort- 358
satt rysk expansion inom närliggande fria negerstater.
Västs försök att konsolidera sin
ställning.
När det gällt att stärka Västmakternas inflytande i Afrika har USA
gått i spetsen. Vid två olika tillfällen har amerikanske vicepresidenten Nixon gjort rundresor till de
nya afrikanska staterna för att därigenom försäkra dessa om USA:s
stöd. Den 1957 antagna Eisenhowerdoktrinen, som närmast var
påkallad av utvecklingen i Mellersta
östern, utgör också en hjälp för
Västmakterna i Afrika. Eisenhowerdoktrinen omfattar nämligen följande afrikanska stater och områden: Marocko, Libyen, Egypten,
Sudan, Ethiopien, Kenya, Uganda,
Tanganjika och Belgiska Kongo.
USA har direkt engagerat sig inom
detta område för att avskräcka från
väpnad kommunistisk aggression.
Samtidigt har USA inriktat sin ekonomiska hjälpverksamhet på de berörda staterna- ett åtagande, som
för Afrikas del betytt väsentligt
mera än löftet om militärt bistånd.
Västs insatser i Afrika måste i
hög grad inriktas på det ekonomiska området. De färgade folken
har icke själva resurser att utvinna
sina länders rikedomar – härför
behövs investeringar och tekniskt
bistånd utifrån. Det är då av största
betydelse att exploateringen bedrives på sund basis och att landets
egna befolkning får en rimlig utdelning av rikedomarna. Ur Västmakternas synpunkt får inte de
afrikanska områdenas styrelseform
vara det väsentliga- avgörandet är
i stället om de ekon<~miska kraftlinjerna kan ledas mot Väst i stället
för mot öst.
De västeuropeiska kolonialmakterna har numera i större eller
mindre grad insett betydelsen av en
sund politik gentemot Afrikas inhemska befolkning och den påbörjade politiska emancipationen fortsätter framförallt i de brittiska områdena. Även Frankrike och Belgien
tar ökad hänsyn till den färgade befolkningens krav. Ansträngningarna från de västeuropeiska staternas sida motarbetas emellertid genom den hårda raspolitik, som förs
av sydafrikanska Unionen.
Fransmännen har sedan någon
tid varit inne på tanken att skapa
ett förenat Europa och Afrika- ett
Eurafrika – där Västeuropa skulle
svara för erforderligt kapital och
teknisk sakkunskap, .medan Afrika
skulle bidraga med råvarorna. Realiserandet av sådana planer kunde
onekligen innebära ett betydande
ekonomiskt uppsving för de berörda
områdena. I dagsläget, när Västeuropa icke ser ut att kunna lösa
sina interna ekonomiska problem,
måste emellertid Eurafrika-projektet skjutas på framtiden. Men skulle
frågan om Västeuropas enhet kunna
lösas, då får Eurafrika-projektet
förnyad aktualitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner