Desinformation ett vapen mellan krig och fred

Rysslands informationskrigföring kräver ingen krigsförklaring eftersom informationsflöden generellt sett inte kan begränsas. Framför allt Baltikum, men även Sverige, är utsatta för denna spridning av desinformation, skriver Jakob Ljungman.

Rysslands invasion och efterföljande illegala annektering av Krim, samt den pågående invasionen av östra Ukraina, är exempel på hur Ryssland för den moderna striden på flera nivåer. Ett centralt slagfält är informationsarenan, där stridande parter slåss om att påverka allmänheten. Den desinformation som ryska massmedier, landets armé av internettroll och nyttiga idioter i väst förmedlar är ofta rena falsarier ackompanjerade av dito bilder.

Källan till många nyheter är sociala medier som trots att de blir avfärdade som felaktiga, inte återkallas i rysk massmedia. Allmänheten blir kanske varse informationskrigföringens realiteter under kriser och krig, när intensiteten är som högst. Men kriget på informationsarenan är konstant. Det är en ofrånkomlig konflikt som aldrig upphör.

Att föra krig på denna arena kräver ingen krigsförklaring eftersom informationsflöden generellt sett inte kan begränsas. Det finns ingen kostnad associerad med att överträda en gräns i informationskriget. Vi har nu nått ett skede där gränsen mellan krig och fred suddas ut. Därför är det ingen överraskning att våra grannländer i Baltikum utsätts för desinformationsspridning från ryskt håll. Syftet med angreppen är att destabilisera, fragmentera och försvaga de politiska strukturerna i landet och samhället i stort. Det långsiktiga målet är att vinna kontinuerligt inflytande i de politiska beslutsprocesserna.

I Litauen har man under några år kunnat bevaka och motverka de angrepp som landet utsätts för. Ryssland försöker smutskasta Litauens internationella samarbeten och engagemang. Dessa engagemang är ofta desamma som Sveriges. Under Litauens EU-ordförandeskap hösten 2013 misskrediterades och smutskastades landets internationella åtaganden och engagemang aktivt i ryska medier.

Även den politiska eliten i Litauen utsattes för sådana angrepp. President Dalia Grybauskaite var målet för en smutskastningskampanj i november 2013. Syftet var att förmå presidenten att inte ställa upp till omval i maj 2014. Presidentkansliet hänvisade till den särskilda utredningstjänsten SIS när man meddelade att det var första gången i modern tid som ryska underrättelsetjänster koordinerat angripit Litauen och dess president på ett sådant sätt. I slutändan misslyckades misskrediteringskampanjen och president Grybauskaite är nu omvald – den första litauiska presidenten att bli det efter självständighetsförklaringen.

Situationen i Litauen, Estland och Lettland visar att man trots medlemskap i en militär allians själv bär ansvaret för att försvara det egna landet mot desinformation och annan psykologisk krigföring, precis som varje land måste kunna försvara sig mot ett fysiskt militärt hot. Därför är kombinationen av informationskrigföring och ökad fysisk militär aktivitet i Östersjöregionen en allvarlig utveckling.

Allvarligt är också den svenska naiviteten i bemötandet av desinformation när den presenteras som fakta. Än värre är det politiska ledarskapets ointresse för landets säkerhet, även i denna ”fredstid”.

Den psykologiska försvarsförmågan är, likt resten av landets försvar, nedprioriterad. Samtidigt har det under en lång tid pågått försök att påverka den svenska opinionen till Putinregimens fördel. Ett exempel är den mediala förvridningen av den ukrainska oppositionen mot Janukovitj som högerextremistisk.

Sverige är under angrepp: svartmålning av vår utrikesminister, och av landet som ett demoraliserat, hedonistiskt paradis – Europas dekadenta utpost – florerar i ryska medier. Detta sker i syfte att cementera en negativ bild av Sverige utomlands och det finns ingen anledning att tro att denna informationskrigföring kommer att avta.

Enveckasförsvaret bygger på en förväntan att någon annan nation stödjer oss vid ett fysiskt angrepp. Om människorna i dessa länder har en starkt negativ bild av Sverige minskar det sannolikt deras vilja att ingripa till vårt försvar.

Jakob Ljungman studerar statsvetenskap i Lund. Han har tidigare praktiserat vid Sveriges ambassad i Litauen och arbetat inom Försvarsmakten.

En längre version finns i hans aktuella rapport för tankesmedjan Frivärld.