Tysk valduell

Skatter, autobahnavgifter och elpriser. Det var några av de frågor som Angela Merkel (CDU) och Peer Steinbrück (SPD) debatterade i söndagens TV-duell. Anders Ydstedt skriver om opinionsläget inför valet i Tyskland 22 september.

Kanske har de rätt, de som menar att Merkels strategi är att göra årets tyska valrörelse tråkig för att minska valdeltagandet vilket i sin tur skulle gynna CDU. Helt klart är att valrörelsen haft lite svårt att ta fart och de största konflikterna har inte varit mellan partierna utan snarare inom dem. SPDs partiordförande Sigmar Gabriel har under valrörelsen gång på gång gjort utspel riktade mot sin egen kanslerkandidat Peer Steinbrück och CSU-ordföranden Horst Seehofer sätter krokben för Angela Merkel.

En möjlighet att lyfta valdebatten var den stora och enda TV-duellen som sändes parallellt på fyra tv-kanaler i söndags. Valdebatten var Peer Steinbrücks chans att ta initiativet då hela hans valrörelse hittills följts av misslyckanden. Inför debatten kallade Die Welt honom för ”Pleiten-, Pech- und Pannen-Peer” (konkurs-, otur- och olycks-Peer) men pekade samtidigt på att Steinbrück hade allt att vinna på debatten. Givet de extremt låga förväntningar på honom kunde även en hyfsad insats ses som en framgång och kanske vända trenden för SPD.

I medialt stora frågor som hur Tyskland ska hantera Eurokrisen, konflikten i Syrien eller USAs signalspaning finns det i sak ingen skillnad mellan SPD och CDU. När det kommit till beslut har SPD röstat med CDU, vilket Merkel inte var sen att påtala när Steinbrück försökte formulera en egen linje i dessa frågor.

Annars handlar SPDs valagenda i år om att kraftigt höja skatterna på högre inkomster och att införa en förmögenhetsskatt. En undersökning från opinionsinstitutet Allensbach, med ungefär samma status som SOM i Sverige, visar att många tyskar anser att det finns en ekonomisk ojämlikhet och att denna ökar. Det finns också, än idag, stora skillnader i synen på marknadsekonomi i de gamla och nya förbundsländerna. I öst anser en majoritet, 61 procent, att marknadsekonomi leder till ökad social orättvisa. SPD har försökt göra politik av dessa uppfattningar men ser man närmare på vad som är rättvist hamnar ”att kunna leva på sin lön”, ”att alla barn ska ha lika chans att få god utbildning” och ”att staten garanterar en grundtrygghet” högt på listan medan omfördelning via inkomstskatt eller införande av förmögenhetsskatt hamnar längre ned. Det finns också ett solitt stöd för normer som att ”de som jobbar hårt ska tjäna bra” och att ”de som arbetar ska tjäna mer än de som inte gör det”.

Steinbrück, som var finansminister under Merkel i den stora koalitionen 2005-2009 och som enligt media allra helst skulle vilja bli bankdirektör, verkar själv inte tro på partiets skatteagenda. För att komma ifråga som partiets kanslerkandidat fick han dock acceptera förslagen och därefter har han tvingats fortsätta försvara förslagen även sedan partiordförande Sigmar Gabriel på tagit avstånd från dem.

I TV-duellen hänvisade Merkel till den stenhårda kritik som riktats mot SPDs skatteförslag, inte minst från Tysklands så viktiga Mittelstand, dvs de medelstora familjeföretagen. ”Inga experiment!”, är Merkels standardsvar och man får hoppas att hon håller fast vid detta motstånd mot skadliga skatter på företagande.

Steinbrück pressade Merkel hårt på kraven från CSU-ordföranden Horst Seehofer och CDU-ledaren i Hessen, Volker Bouffier, om att införa vägavgifter för utländska bilister på Autobahn. Seehofer har till och med ställt ultimatum om detta för en eventuell kommande regeringsmedverkan. Dilemmat, vilket Steinbrück framhöll, är att EU-lagstiftningen inte tillåter avgifter för bara utlänningar. Bouffiers och Seehofers förslag innebär därför i praktiken Autobahnavgifter även för tyskar, ett enormt impopulärt förslag.
Merkel deklarerade bestämt att med henne som förbundskansler blir det inga vägavgifter. Steinbrück kunde dock visa på en tydlig spricka inom CDU/CSU och Seehofer har i veckan påstått att han ringde upp Merkel direkt efter debatten och vidhöll sitt krav.

De kraftigt höjda elpriserna har förvandlat Merkels då opportunistiska svängning, efter Fukushima, i energifrågan till en kraftig belastning idag. Der Spiegel har denna vecka temat Luxus Strom (lyxström) och det nya modeordet är Stromarmut – ”elfattigdom”. Den förre miljöministern Jürgen Trittin (Die Grüne) hävdade en gång att energiomställningen bara skulle kosta genomsnittstysken lika lite som en glasskula. Men faktum är att elpriserna mer än fördubblats det senaste decenniet och prognoserna pekar på fortsatta höjningar. Eftersom pensioner och socialbidrag inte har kompenserat för höjda elpriser föreslår både SPD och FDP nu sänkt moms och skatt på el. Grundproblemet, att de som investerat i solceller och vindkraft får kraftiga subventioner, löses dock inte. Och som om inte detta är nog så måste Tyskland köra kolkraft när sol och vind inte räcker till. Förra året ökade kolkraften med fem procent men eftersom subventionerna till sol och vind förstört marknadsprissättningen kommer elkunderna att få subventionera även kolkraften som nödvändig kraftreserv.

I TV-duellen kom Merkel med en nyhet; en översyn av dessa subventioner, den så kallade EEG. Enligt Der Spiegel tittar Tyskland på det svenska elcertifikatssystemet där politiker inte direkt behöver ta ansvar för ökade elpriser eftersom kostnader och subventioner hanteras av tjänstemän på Energimyndigheten i Eskilstuna. Elcertifikatssystemet är något bättre än dagens tyska system men är ingen garant mot felaktiga investeringar och höjda elpriser.

Angela Merkel, som hade slutrepliken, avslutade med att önska tyskarna en god kväll och TV-bolagens mätningar direkt efter debatten visade att det blev en tämligen god kväll för Merkel – men även för Steinbrück. ZDF utpekade Merkel som vinnare med 40 mot 33 procent (Forschungsgruppe Wahlen), RTL gav en svagare seger för Merkel, 44 mot 43 procent (Forsa) medan ARDs mätning visade på fördel Steinbrück med 49 mot 44 procent (Infratest).

Frågan är dock om inte debattens förlorare var Sigmar Gabriel och Horst Seehofer.

Sigmar Gabriel – eftersom Peer Steinbrück inte alls visade sig vara ett svagt kort i debatten. Det är alldeles för tidigt för Gabriel att räkna ut Steinbrück och fundera på egna karriären efter valet. Särskilt otrevligt var det nog hemma hos Gabriel när moderatorn Stefan Raab pressade Steinbrück på om han ändå inte kunde tänka sig att ställa upp som vice kansler i en stor koalition, något som en majoritet av tyskarna önskar. Visserligen avvisade Steinbrück propåerna men det kanske ändå blir så efter valet.

Seehofer fick blankt nej från Merkel till sitt förslag om väg- och bilavgifter och här finns inget tvivel om att Merkel har opinionen på sin sida i frågan. Bayern har delstatsval en vecka före förbundsdagsvalet och enligt media avvaktar Merkel nu med att framträda i Bayern tills valresultatet är klart där. Det handlar inte bara om CSU utan även om FDP överhuvudtaget ska klara sig kvar i delstatsparlamentet, det senare påverkar CDUs strategi kring taktikröstandet.

I det tyska valsystemet har varje väljare två röster, en på kandidat och en på parti. CDU satsar hårt på att få båda rösterna, men risken är att Merkels 180-graders omsvängningar i olika frågor gör att borgerliga väljare denna gång har lättare att lägga sin röst på FDP. En andraröst på FDP blir både en garant för fortsatt Merkelstyre men kan också bli en markering mot hur CDU gett upp tidigare positioner, till exempel om kärnkraft.

Hur går det då efter valet? En stor del av debatten handlar redan om med vem Merkel kommer att bilda regering och vilken politik en sådan ska föra? Störst skillnad skulle det bli med SPD och Die Grüne. I så fall kan vi bland annat få se en annan skattepolitik. Om FDP åker ut blir ett sådant resultat mer troligt. Mest sannolikt är dock att Merkel fortsätter med FDP eller bildar stor koalition med SPD. Enligt Allensbach räknar 63 procent med en valseger för CDU/CSU. Några större skillnader mot idag lär det i så fall inte bli, oavsett koalitionspartner. Paradoxalt nog kan en stor koalition få något större rörelsefrihet åtminstone det första året, eftersom CDU och FDP idag saknar majoritet i förbundsrådet.

För oss som är intresserade av sakfrågorna kan det vara intressant att reflektera över vem som egentligen styr dagordningen när makten väljer att göra oppositionens politik till sin egen så fort det finns risk för motgångar. Hur mycket makt har egentligen en regering som gör motståndarnas förslag till sina egna?

På många sätt påminner valrörelsen 2013 om 2009. Även då räknade en stor majoritet med en valseger för CDU/CSU. 47 procent av tyskarna ser hoppfullt på framtiden (Allensbach). En skillnad mot 2009 är enligt Allensbachs mätningar att denna gång är det SPDs anhängare som upplevs mer aktiva och hårdande kämpande, trots eller kanske just på grund av partiets underläge. Det blir spännande att se om CDUs strategi med en tråkig valrörelse där alla konfliktfrågor lyfts bort, håller ända fram i mål.

Aktuella opinionssiffror från Forsa/RTL 2013-09-04
CDU 40
SPD 23
Grüne 11
Die Linke 9
FDP 5
AfD 4
Piraten 3

Anders Ydstedt är entreprenör, författare och styrelsordförande för Svensk Tidskrift.