Möt antibiotikautmaningen med borgerlig politik

Medicinen blir överlag alltmer anpassad till individen, vilket ger stöd åt den borgerliga uppfattningen att valfriheten är en viktig del av vår välfärd. Waldemar Ingdahl tycker att socialminister Göran Hägglund ska ta chansen och visa att en borgerlig politik står för individualisering, anpassning och uthållighet.

Waldemar Ingdahl har en uppmaning till socialministern.

Varje år dör mellan 180 och 260 personer i Sverige till följd av bakterier som antibiotika inte längre biter på. I Europa dör 25 000 årligen. Vårdkostnaderna för antibiotikaresistensens effekter i Europa uppgår till 1,5 miljarder euro årligen och problemen riskerar att bli än större i Afrika och Asien. Det är en dyster påminnelse om att hotet från smittsamma sjukdomar och pandemier inte är så långt borta.

Den 3 juli arrangerade Uppsala universitet ett seminarium i Almedalen med namnet Stopp för nya operationer – multiresistenta bakterier tar över! På längre sikt kan många operationsingrepp som nu är rutin bli omöjliga att utföra.

Universitetets beskrivning av seminariet utstrålar kamplust: ”för att möta hotet mot invasionen av multiresistenta bakterier måste samhället mobilisera sina resurser i ett gemensamt försvar”. Det låter som ett krig där politiker, myndigheter, läkare och näringsliv redan vet vad som måste göras. Bara samhällets resurser mobiliseras så kommer vi att kunna mota den osynliga fienden.

Samhällets resurser behövs för mycket annat också. Vilka är alternativkostnaderna till att mobilisera mot antibiotikaresistensen? Är de föreslagna åtgärderna rimliga och effektiva? Finns det lättare och billigare sätt att uppnå samma mål? I rapporten Världens väntan på antibiotika från Timbro presenteras några av de vanligaste teorierna om varför vi håller på att få slut på denna viktiga medicin och vad som är rimliga lösningar på problemet.

Ofta pekas läkarnas oaktsamhet med att skriva ut för mycket antibiotika ut som roten till problemet. Andra menar att patienterna, genom vårdvalet, pressar läkarna att skriva ut recept. Ett centralt mål har satts upp om att minska antalet recept till 250 per 1000 invånare och år. Nästan vart tredje antibiotikarecept ska bort, oavsett skillnader i demografi och sjukdomsbilder i Sveriges län.

Antibiotikaresistens är ett storstadsfenomen. Det finns stora regionala skillnader som inte förklaras av hur sjuka invånarna är. I Stockholms län, som ligger högst, skrevs det år 2011 ut 417 recept per 1 000 invånare – i Jämtland skrevs det ut 314 recept. För barn upp till 6 år låg Skåne högst med 561 recept jämfört med Jämtlands län på 226 recept. Skälet till skillnaderna kan vara varierande medvetenhet bland läkarna, skillnader i infektionsläget under året och skillnader i benägenheten bland invånarna att söka vård.

Antibiotikabruket har minskat på djur i Sverige och sedan år 2006 är det i EU förbjudet att ge antibiotika i tillväxtsyfte. Varför minskar då inte de resistenta bakterierna? Det är svårt att följa upp vad som är orsak och verkan i livsmedelsproduktionens komplicerade kedja, och även här är resistensen inte direkt kopplad till just förskrivningen.

Evolutionen gör att de bakterier som inte klarar antibiotika dör ut. De som överlever anpassar sig och förökar sig. Sedan 1992 har förskrivningen minskat med 30 procent. Trots det ser vi ett ökande antal utbrott av resistenta bakterier. Det är en kapplöpning mellan bakterierna och människan, där vår styrka är vår uppfinningsrikedom att finna nya sorters antibiotika.

Det är svårt att forska fram ett nytt antibiotikum, bara en av tio substanser som testas blir ett läkemedel. Av de antibiotika som finns på marknaden utvecklades 75 procent före 1970-talet. I dag tar det 8 år innan ett läkemedel blir godkänt, både i Sverige och USA.

EU verkar förstå att regelverket skapar hinder för forskningen, och har satt den europeiska läkemedelsindustrin i en svår situation. Samtidigt som de ska utveckla ny antibiotika får det inte sälja lika mycket av den. Det betyder inte att reglerna ändras. Istället har kommissionen gått in med pengar i en offentlig-privat samverkan med den europeiska läkemedelsindustrin för att få den att forska fram nya antibiotika. Fast mer pengar och att bara forska vidare i gamla hjulspår löser inte problemen. Det är därför läkemedelsindustrin kan avsluta en hel inriktning som inte ger resultat och flytta resurserna till forskning som är mer framgångsrik.

Problemet är globalt, men förutsättningarna är mycket olika för världens länder att kunna möta det. I vissa utvecklingsländer är det först nu som möjligheten att alls få antibiotika finns, vilket i sig är ett mycket positivt genombrott. Risken finns att antibiotikaresistensen även här kopplas till uppfattningen att ett diffust globalt hot måste lösas genom ökad centralisering och kontroll. Då börjar myndigheterna se användningen av antibiotika som problemet istället för resistensen.

Medicinen blir överlag alltmer anpassad till individen, vilket ger stöd åt den borgerliga uppfattningen att valfriheten är en viktig del av vår välfärd. Nu har socialminister Göran Hägglund chansen att i sitt tal i Almedalen söndagen den 8 juli visa att en borgerlig politik står för individualisering, anpassning och uthållighet. Precis de egenskaper som behövs för att stimulera uppfinningsrikedom.

Waldemar Ingdahl är VD för Eudoxa, en liberal och oberoende tankesmedja inriktad på frågor om hur naturvetenskapen och tekniken förändrar vårt samhälle.