Den ryska nationalismen växer med upprustningen

Den ryska nationalismen eldas oförtrutet under på ett oförsiktigt sätt av den ryska ledningen. I den ryska militärdoktrin som presenterades i februari utpekas väst och Nato som den största militära faran. Inte heller för mindre stater i landets närhet utgör militärdoktrinen något lugnande dokument, skriver Jan Leijonhielm tidigare chef för Rysslandsstudier vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

Den ryska politiska ledningen har, liksom sina sovjetiska föregångare, en förkärlek för att förmedla sin syn på försvars- och säkerhetspolitik i högtidliga former. Sålunda uttrycks denna i koncept, doktriner och visioner med olika tidsperspektiv, för närvarande är det 2020 som gäller.

Att dessa ofta saknar realism vad gäller verkligheten eller är överoptimistiska är av mindre betydelse. De är nämligen främst formulerade med tanke på att ge den egna befolkningen och utländska intresserade en bild av ledningens tankegångar och därmed anpassade till den förda och tänkta politiken. De utgör därigenom ett instrument snarare än en praktisk handbok.

Även tågordningen mellan de olika delarna är sedan länge fastställd: först kommer traditionellt ett utrikespolitiskt koncept (2008) som utgör bas för ett säkerhetspolitiskt dito (2009), vilket militärdoktrinen i sin tur vilar på. Den senaste, och tack vare interna strider om innehållet, starkt försenade militärdoktrinen utgör en fortsättning på Putins syn på omvärld och militär utveckling. Den kan ses som en uppföljning av den säkerhetspolitiska utvecklingen under hans tid och de viktigaste punkterna illustrerar detta.

Vem skriver då ihop denna doktrin? Svaret blir att det i många avseenden förefaller vara en kompromiss mellan statsledning, militära akademier, säkerhetsrådet och ledande militärer. Flera parter har dock anledning att känna sig besvikna, så nämns till exempel inte den pågående mycket genomgripande reformeringen av krigsmakten som officerskåren kraftigt motsatt sig. Denna har under det senaste året kraftigt beskurits i samband med övergång till ett brigadsystem, samtidigt som man skrotar stridsvagnar men beställer ett stort antal stridsflygplan.

Den maktkamp som utspelats mellan politiker och generalstaben har resulterat i att den senare förlorat sitt inflytande. Den ryska officerskåren är i dag närmast på krigsfot med den civile försvarsministern Serdjukov och torde vara den mest kritiska yrkeskategorin av alla.

En av de viktigaste slutsatserna i doktrinen är att några militära hot mot Ryssland för närvarande inte föreligger. Den ideologiskt motiverade storkrigsrisken är sedan ett antal år borta. Däremot anser man att de militära farorna, som kan utvecklas till hot, har ökat. Här utpekas i första hand Natos agerande genom utvidgning i Rysslands närområde eller utplacering av defensiva missiler där, något som militären lyckats övertyga den politiska ledningen om skulle innebära att den strategiska balansen rubbas.

Denna syn på hot eller faror från väst utgör en övergripande strategi från en rysk ledning som metodiskt under en följd av år byggt upp bilden av ett aggressivt Nato och då främst USA. Ryssland är enligt denna syn allt mer inringat, kärnvapen kan sättas in i missiler nära gränsen, Ryssland respekteras inte och dess förslag om en ny säkerhetsordning i Europa ignoreras.

De ryska ambitionerna att framstå som en regional och snart global stormakt i takt med ekonomisk och militär återvunnen styrka framgår tydligt. Att respekt är något som måste förtjänas och knappast kan åstadkommas genom att invadera mindre stater i omgivningen och utöva utpressning eller hot mot andra, är uppenbarligen den ryska ledningen främmande. Den nämnda strategin förefaller ha lyckats: cirka hälften av den ryska befolkningen anser att det föreligger ett militärt hot från väst. Den ryska nationalismen firar nya framgångar och eldas oförtrutet under på ett oförsiktigt sätt av den ryska ledningen.

De reella planerna eller tydliga instruktioner saknas oftast i militärdoktrinen. Sålunda innehåller den senaste som publicerades i februari inte några detaljer kring den intressanta frågan om kärnvapenanvändning i konflikter – sådana är fortfarande hemliga. Det enda vi får veta är att Ryssland förbehåller sig rätten till första användning av dessa vapen om landet kan anses hotat, även om en paktmedlem angrips med någon form av massförstörelsevapen.

Tolkningsrätten ligger därmed hos presidenten. En förstaanvändning av kärnvapen ligger djupt rotad i den ryska militärens föreställningsvärld, av intervjuer med ryska generaler aktiva före Sovjetunionens kollaps framgår att man inte hade för avsikt att bry sig om politikers utfästelse att inte först använda kärnvapen. Taktiska kärnvapen används, åtminstone i utbildningen av högre officerare, fortfarande som en form av kraftigare artilleri, där precisionsvapen saknas.

Av doktrinen och debatten kring den har framgått att Ryssland också förbehåller sig rätten att angripa ett annat land, där en styrkeuppbyggnad bedöms ske. ”Vi tänker inte sitta och vänta”, som en högt uppsatt säkerhetspolitiker uttryckte det.

Sammantaget kan man konstatera att den ryska militärdoktrinen fortfarande speglar ett ålderdomligt militärt tänkande hos en nationalstat av 1800-talskaraktär, även om vikten av det moderna krigets karaktär understryks. Man säger att man inte kan se det storskaliga kriget, men rustar sig för det genom mobiliseringsplaner, utbildning och en obsolet övningskaraktär. Krigsmakten ska även efter reformen bestå av en miljon man under vapen och den kontraktsanställda delen ska uppgå till cirka 200 000.

Mottagandet av doktrinen har varit blandat: ryska bedömare har ömsom kallat den för enbart hetluft, andra har sett den riktad mot Kina, medan man i väst främst reagerat på att väst och Nato fortfarande utpekas som den stora militära faran. För mindre stater i Rysslands närhet utgör militärdoktrinen inte något lugnande dokument. Sedan 2009 existerar nämligen en rysk lag som stipulerar rätt för Moskva att ingripa varhelst och hur som helst till försvar av ryska medborgare i utlandet.

En sådan rätt kan åberopas när tillräckligt många ryska medborgare – de kan vara hur nya som helst som vi sett i t ex Sydossetien eller Ukraina, där många fick ryskt medborgarskap per omgående – utsätts för något som i Moskva tolkas som hot. Ryssland eftersträvar heller inte något inflytande för mindre stater när det gäller internationell säkerhet; balansen ska upprätthållas mellan organisationer, ungefär som mellan gamla Warszawapakten och Nato.

Vid en samlad syn på rysk säkerhets- och utrikespolitik kan man konstatera att den första har varit ganska framgångsrik: Georgien besegrades och landets Nato-medlemskap är skjutet på en lång framtid, Sydossetien och Abchazien är förlorade för Georgien, USA gav upp planerna på att placera ut defensiva missiler och radar i Polen och Tjeckien (även om nu Rumänien och Bulgarien står på tur i detta avseende) och Nato skickar fredstrevare.

Utrikespolitiken är däremot grundligt misslyckad: ingen stat av någon betydelse, inte ens de närmaste vapenbröderna i de forna sovjetrepublikernas säkerhetsallians CSTO har erkänt de två utbrytarstaterna, relationen med Ukraina har varit hårt ansträngd, de baltiska staterna upplever ett växande hot och relationerna med väst, inte minst Sverige, har varit frostiga.

Ännu en gång kan konstateras att Ryssland inte har några genuina vänner, bara intressen. Militärdoktrinen fullföljer dessvärre en negativ trend i rysk utveckling som karaktäriseras av överdriven säkerhetsuppfattning, nollsummetänkande i säkerhetspolitiska sammanhang, en kraftig satsning på militär modernisering och aggressivt uppträdande mot de stater som inte accepterar den förda politiken eller vill söka medlemskap i Nato. En bestämmelse i doktrinen som ger militären rätt att användas för att bevara säkerheten i samhället, d v s stabiliteten, är avslöjande för hur den ryska ledningen tänker i säkerhetstermer även när det gäller en inrikespolitiskt tänkbar utveckling och i förlängningen även sin egen ställning.

Ryssland förtjänar nog en bättre ledning.

Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudier vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), är knuten till ett underrättelseprojekt vid Försvarshögskolan.