Idéernas betydelse i politiken

Anförande vid Bohmanfondens idéseminarium den 22 november 2011

Valsegrar och maktinnehav ska inte föraktas, men de är ändå medel. Ytterst handlar politik om att vinna gehör för det man tror på och tycker är rätt. Den övertygelsen satt djupt hos Gösta Bohman. I synen på vad som är kärnan i det politiska uppdraget har Bohman väldigt mycket att erbjuda, nu som då, skriver PJ Anders Linder i detta anförande som hölls vid Bohmanfondens idéseminarium den 22 november 2011.

I början av 1960-talet skrev sociologen Daniel Bell en mycket uppmärksammad bok om ideologiernas slut. Tre decennier senare höjde Francis Fukuyama budet och förklarade att hela historien var slut. Vad han syftade på var historien som idékamp. Demokratin och marknadsekonomin hade segrat och skulle aldrig mer utmanas på något mer grundläggande sätt.

Budskapet har blivit väl etablerat i sin förenklade form. En gång i tiden fanns det kanske behov av ideologier och värderingar, men det var då det. Samhället har förändrats. Välståndet har ökat. Skillnaderna har utjämnats. Vi hör alla hemma i mittfåran och politikens uppgift är att lösa praktiska problem. Tal om idéer håller bara liv i förlegade konflikter.

I Sverige var vi ovanligt tidigt ute. Det mest kända exemplet är Herbert Tingstens Från idéer till idyll, som publicerades vid 1960-talets mitt. Bokens huvudtes har sammanfattats så här: ”de principiella konflikterna mellan de politiska riktningarna har reducerats till ett minimum, en övergång från politik till förvaltning är på väg.”

Då var det 25 år kvar till Fukuyama. Och två år kvar till 68.

I ena stunden dödförklarades idépolitiken, i nästa kom vänstervågen. Ytterkantsvänstern fick aldrig många röster i val, men den spelade stor roll för dagordningen. Socialdemokratin radikaliserades kraftigt. Och så småningom höjde även borgerligheten sin idépolitiska profil. I stället för en idyll av förfinad förvaltningsteknik fick vi politisering, lidbommeri och löntagarfonder – men också en renässans för den frihetliga filosofin och de marknadsekonomiska idéerna.

I dag är stämningsläget lugnare. Partiernas angrepp på varandra kan vara hårda, men när det gäller honnörsorden och den politiska praktiken har skillnaderna tonats ned. Det är trångt i mitten. Men som vi lärde oss efter 1968: Lugn och frid i dag betyder inte med säkerhet lugn och frid i morgon.

Jag ser inga skäl att önska sig tillbaka till gårdagens storslagna strider som den mellan Frihet och Socialism eller den mellan Marknad och Plan.

Men.

Oavsett om vi gillar det eller inte: Idéerna är alltid med oss.

Frånvaro av ideologisk debatt är inte detsamma som frånvaro av idéer. Politiker kan säga att man absolut inte ska ta hänsyn till annat än det praktiska och förnuftiga. Men när de prioriterar utgår de alltid från en uppfattning om vad som är rätt och fel, förståndigt och stolligt, modernt och förlegat.

Ett exempel: En minister säger att man inte ska privatisera företag på ett ideologiskt sätt utan använda intäkterna till att betala av på statsskulden. Han är säkert ärlig i sin övertygelse att han bara är pragmatisk och praktisk. Men vad han gör är att ansluta sig till en av tidens dominerande tankar. Att sänka statsskulden är det normala. Att fördela försäljningsintäkterna till hushållen, eller att satsa dem på utökad offentlig service, är exotiskt.

Mer privata förmögenheter. Mer offentlig sektor. Mer amortering. Bara en av åtgärderna är just nu så allmänt accepterad att den uppfattas som okontroversiell och icke-ideologisk. Men alla tre speglar värderingar och idéer.

I varje tidsperiod finns uppfattningar som känns så självklara att de inte behöver motiveras. Men även sådana kan ändras över tid, och verklig politisk framgång innebär just att man lyckas ändra på synsätt som går den egna hållningen emot. Att man får genomslag för sina idéer. Valsegrar och maktinnehav ska inte föraktas, men de är ändå medel. Ytterst handlar politik om att vinna gehör för det man tror på och tycker är rätt.

Den övertygelsen satt djupt hos Gösta Bohman. Han var inte bara partiledaren som räddade sitt parti undan sotdöden och kunde ta plats som ekonomiminister i den första borgerliga regeringen på 40 år. Han var också – ja, framför allt – idédebattör och övertygelsepolitiker. Som sådan har satt sin prägel på samhällsklimatet långt efter att han lämnat sina formella uppdrag.

Gösta Bohman blev partiledare 1970. Redan från början var han tydlig i sin syn på det politiska uppdraget och polemiserade mot Tingsten: ”Utan gemensamma grundläggande värderingar, utan det som brukar kallas för politisk ideologi, förlorar ett politiskt parti snart sitt existensberättigande.” Han talade om ideologin som ”vår kompass vid orienteringen i verklighetens snårskog”.

Tjugo år senare, vid Moderaternas partistämma i Linköping, höll han ett tal som han själv kallade sin avskedsföreläsning. Och när han då skulle summera sin insats tog han upp samma tråd som när han en gång tillträdde: ”Jag vågar påstå att vi – mer än de andra politiska partierna – strävat efter att hålla den tidlösa ideologiska lågan brinnande…”

Det kom knappast som en överraskning för åhörarna. Gösta Bohman hade ständigt återkommit till betydelsen av konsekvens och att stå upp för det man tror på. Han medgav – en smula motvilligt – att det är nödvändigt med kompromisser för alla som är engagerade i praktisk politik, men såväl politiker som väljare måste ha klart för sig att det handlar om kompromisser och varför kompromisserna görs.

Bohman var sällan överens med Olof Palme, men i memoarerna citerar han med gillande en gammal artikel ur tidskriften Tiden av just Palme: ”att politiken ska stå i samklang med folkmeningen kan inte rimligen betyda att politikerna ständigt skall ligga med örat till marken för att söka avlyssna opinionens svängningar och helt rätta sitt handlande därefter.”

Bohman varnade för att anpassa sig till tidens melodi. Han ville se långsiktigt på sin insats. Han drevs av en äkta övertygelse om att den radikaliserade socialdemokratin hade fört in Sverige fel kurs – och att det fanns bättre alternativ. Han ville övertyga människor om att det fanns en annan väg än mer politisering, mer beslut över individernas huvuden, högre skatt och mer offentliga utgifter. Han talade om ideologisk konsekvens därför att han hade idéer och ville få stöd för dem.

Det handlade förstås också om politik i en annan bemärkelse. Bohman ville etablera Moderaterna som borgerlighetens ledande kraft och göra sitt parti till Socialdemokraternas huvudmotståndare. Det krävde tydlighet och uthållighet. Vad ängslighet, taktiserande och eftergifter gav för resultat hade han lärt sig under 1960-talet, då Högerpartiet svajade omkring och försökte att vara till lags.

Hans alternativ var att vända skutan 180 grader: Att stå upp för sina åsikter och inte vara rädd för konflikt.

Han hade god hjälp av sin starka övertygelse att många fler människor än de som röstade på Moderaterna egentligen tyckte som han, och att de skulle komma ombord om bara de fick klart för sig vad hans politiska budskap egentligen gick ut på. I Gösta Bohmans föreställningsvärld stod det moderata genombrottet och det socialdemokratiska sammanbrottet alltid för dörren.

Vad hade då idépolitikern för idéer?

Jag håller med Carl Bildt, som vid ett tidigare seminarium med Bohmanfonden sade att Gösta Bohman såg det som fullständigt självklart att vara liberal och fullständigt självklart att vara konservativ. Liberalismen och konservatismen må ibland ha varit varandras främsta motståndare, men det är uppenbart att Bohman hämtade inspiration ur bägge traditionerna.

Han använde gärna de ideologiska begreppen i sina tal. Vid Muf-stämman 1980 uppmanade han ungdomarna att inte låta dagspolitikens turer och måsten skymma den grundläggande uppgiften. Moderaternas främsta uppgift, sade han, är: ”att företräda … den idétradition i västvärlden som smälter samman konservatismens tankar om hur förändringsarbetet ska bedrivas med liberalismens mål om vidgad frigörelse och öppenhet …”

Men detta betyder inte att han ville omvandla samhället i enlighet med ideologiska teorier och –ismer. Han läste mycket, och han hämtade inspiration ur sin läsning, vilket bidrog till att göra honom njutbar att läsa i än i dag. Men han var allt annat än en skrivbordspolitiker.

Hans liberalism och konservatism gick tvärtom ut på att skydda enskilda människors vardagsliv mot makthavare som ville genomföra ideologiska projekt och lägga livet till rätta. När samhällsingenjörerna ville driva igenom sina planer uppifrån värnade han om det frivilliga, det ömsesidiga och det hävdvunna. Den märks inte minst i hans arbete mot rivningsraseriet i Stockholms innerstad och i hans kamp för att skydda den bofasta skärgårdsbefolkningens livsvillkor. I bägge fallen drevs han av samma starka rättskänsla: Det är fel att sitta i sammanträdesrum och fatta beslut som inte visar respekt för verklighetens individer, familjer och näringsidkare. Man får inte offra enskilda för att uppnå kollektiva mål.

En del blev irriterade på naturlyriken i Bohmans tal och artiklar och viftade bort hans iakttagelser som meningslösa dekorationer. De förstod inte att beskrivningarna av floran och faunan; öarna, isarna och fjärdarna; var en lojalitetsförklaring med verkliga miljöer och verkliga människor. De begrep inte att en av Bohmans viktiga drivkrafter var viljan att skydda en existerande livsstil och gemenskap mot ingrepp och tvingande påbud. Men många läsare och åhörare förstod: De hade kanske inte erfarenhet av just skärgårdsliv. Men de kände för andra miljöer och gemenskaper, som var hotade på ungefär samma sätt.

Gösta Bohman förknippas ofta och med rätta med återupprättandet av den fria marknadsekonomin och kampen mot högskattesamhället. Men frågan är om inte två andra teman engagerade honom ännu mer: upprätthållandet av rättssäkerheten och omsorgen om demokratins kvalitet.

Åter handlar det om att värna enskilda människor. Utan fungerande rättsstat står individen hjälplös när hon hamnar i konflikt med det kollektiva intresset. ”Vi vill inte leva i ett genomreglerat samhälle, inte i en polisstat”, skrev Bohman i en debatt om skärpt jakt på skattesmitare. ”För mig är den enskilda människans krav på skydd viktigare än statens ekonomiska intressen.”

Och demokratin är en verklig demokrati först när det finns klara och tydliga regler till skydd för minoriteter och medborgerliga fri- och rättigheter. Demokrati får aldrig reduceras till den ena gruppens maktutövning över den andra. Bohman var mycket förtjust i ett citat av den amerikanske författaren Walter Lippman: ”I ett fritt samhälle är det icke staten som förvaltar människors angelägenheter. Den skipar rätt mellan människor som förvaltar sina egna angelägenheter.”

Sitt allra mest uppmärksammade linjetal höll Gösta Bohman i Uppsala i slutet av maj 1980. Där varnade han för utvecklingspessimism och kollektivism. ”Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället”, sade han: ”Det är dags att fullfölja det frigörelsearbete som präglat västerlandet i 200 år.” Senare samma år efterlyste han till och med en ”liberal revolution”.

Det är starka formuleringar. Men de betyder inte att manade till ideologiska experiment. Han ville inte ha någon ny och för det svenska samhället helt okänd politik. Hans liberalism hade inga prefix, och den var varken dogm eller frälsningslära. Vad ”revolutionen” i grunden gick ut på var att avsluta en parentes och återknyta till den framgångsväg som Sverige hade följt fram till mitten av 1960-talet, då radikalismen kopplade greppet om de styrande. ”Det avgörande”, sade han, ”är att återvinna respekt för realism och förnuft.”

Gösta Bohman var verksam under en extraordinär tid i svensk politik. Samtidigt som Uppsalatalet hölls pågick en intensiv debatt om att införa löntagarfonder, som i realiteten skulle ha avskaffat det privata näringslivet. På några få år hade skattetrycket rusat i höjden och den offentliga sektorn expanderat enormt. Arbetsrätten hade detaljreglerats – och inte till företagsamhetens fördel. Politiken och byråkratin hade flyttat fram sina positioner på snart sagt varje område.

I dag, trettio år senare, har denna övertro på politiken lagt sig. Skattetrycket har dämpats. Företagande gillas av de flesta. Det finns ett sunt ramverk för den ekonomiska politiken. Det finns valfrihet i välfärden. Sverige är medlem av EU:s rättsgemenskap. I mångt och mycket har Gösta Bohmans förhoppningar om en liberal revolution blivit verklighet.

Fast inte heller nu står tillvaron stilla, och det råder ingen brist på politiska arbetsuppgifter. En del är välbekanta om än i ny skepnad, andra är nya.

Vi kan inte gå till Gösta Bohmans liv och verk och vänta oss precisa besked om med vilka åtgärder som utmaningarna ska mötas, eller hur dagens politiska budskap ska utformas. Samhällsklimatet är ett annat, de politiska förutsättningarna likaså. Var tid får lov att hitta sitt tilltal och sitt förhållningssätt.

Annat är det med idéerna och värderingarna. I synen på den enskilda människans värde. I kravet på ödmjukhet hos dem som har makten. I viljan att värna frihet och rättssäkerhet. I synen på vad som är kärnan i det politiska uppdraget. Där har Gösta Bohman väldigt mycket att erbjuda. Nu som då.

PJ Anders Linder är politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet.

Läs mer om Gösta Bohmans demokratisyn:

Demokrati och frihet av Gösta Bohman (1982)

Demokrati – varför det? av Gösta Bohman (1985)