Lisa Abramowicz; Journalistisk Jihad i Jenin
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Journalistisk Jihad
i Jenin
l av Lisa Abramowicz
Tunga media mäter uppgifter och fakta från olika aktörer med helt olika
måttstockar när de rapporterar från Mellanösternkonflikten.
Och det betyder att rapporteringen inte går att lita på.
W
ALL WTREET JOURNAL beskriver på
ledarplats den 11 april i år hur journalister har formulerat sig under den
senaste Mellanösternkrisen med rubriken ”Sharia Journalism”. Bland annat
tar ledaren upp hur hård kritik har riktats mot Israel för
att försvåra arbetet för journalister under en alltmer krigsliknande situation, men kritiken mot den palestinska
sidan har varit mycket hovsam eller obefintlig.
ning, vilket är anledningen till att världen över huvud
taget känner till incidenten. RAI försökte försvara Cristianos oprofessionella beteende med att säga att han hade
blivit misshandlad av palestinier tidigare.
Det fanns många meter film som visade de spontana
glädjeyttringarna över terrordåden den 11 september i de
palestinska områdena och som helt sonika beslagtogs av de
palestinska myndigheterna. Utländska filmteam avvisades
från de palestinskkontrollerade områdena då och senare.
Arafat och den palestinska
myndigheten (PA) har enligt
David Horovitz (Jerusalem
Report) i åratal kunnat hota och
misshandla journalister utan att
det gjorts något större väsen av
det. Ett exempel är den brutala
lynchning av två israeliska reservister som ägde rum i Ramallah
i oktober 2000 och som filmades av italienska fotografer. Riccardo Cristiano från den statliga
TV-stationen RAI skrev efteråt
ett brev till den palestinska myndigheten och bad om ursäkt för
”Vanligt är att publicera att HOT MOT
JOURNALISTER GÅR HEM
’sex palestinier har dödats i
Gaza’, men inte att skriva att
det skedde i samband med
eldstrider eller då en självmordsbombare försökte ta
sig in i ett hus.”
Men inte skulle väl svenska
journalister låta sig hotas till
att inte skriva annat än sanningen och hela sanningen?
Tja, ska man tro röster från
Publicistklubbens senaste
möte, den 13 maj, så är det
både på grund av palestinska
hot och att man vill hjälpa den
svagare parten som obehagliga fakta om den palestinska
sidan inte riktigt kommer
sina landsmän, som förklarades vara från en privat TVstation. ”Vi understryker att vi respekterar de regler för
adekvat journalistiskt arbete med den palestinska myndigheten som vi har och därför skulle vi aldrig göra något
sådant.” Brevet publicerades senare i en palestinsk tidfram, eller får en mer undanskymd plats i rapporteringen.
En skillnad för reportrar är ju också att Israel är en
öppen demokrati med yttrandefrihet medan den palestinska myndigheten och de palestinska områdena inte
~
(O
CL
OJ
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 3-41 DJ
är det. Resultatet är att rapporteringen blir obalanserad
och missvisande. Denna obalans tar sig till exempel
uttryck i att mängder av obekräftade palestinska påstå-
enden som misskrediterar Israel snabbt och noggrant
rapporteras. Om det senare visar sig vara osanning eller
överdrift, är man inte lika snabb med att dementera dessa
påståenden, om det alls görs.
Det är alltså av flera olika skäl och omständigheter
viktigt att särskilt noga granska rapporteringen från Mellanöstern.
Det finns flera korrespondenter i Mellanöstern som
sköter sitt svåra och ibland farliga arbete på ett balanserat sätt. Det gäller även redaktioner och redaktörer här
hemma. Det finns dock de som inte gör det. Det finns de
som förvandlar sig från rapportör till debattör, eller till
och med försvarsadvokat för den ena sidan i konflikten.
Information förvandlas till desinformation.
H)ERTEN I JENIN
Tidningarnas Telegrambyrå (TT) har påfallande ofta haft
svårt att hålla isär nyheter och åsikter i MellanösternEN HELT ANNA BILD FRÅN AP
En helt annan syn präglade den amerikanska nyhetsbyrån AP: s rapportering under samma tid. Till skillnad
från TT berättade man att israelisk militär direkt vid
inträdet i lägret möttes av våldsamt motstånd. ”Beväpnade män i lägret hade förberett stora mängder hemmagjorda granater och bomber och byggt barrikader för
att försvåra israelernas inträde.” (3/4 -02)
AP gör också en telefonintervju med Ziad Amer, lokal
ledare för al-Aqsa-brigaden – en grupp som har kopplingar till Arafats Fatah-rörelse och som tagit på sig flera
av de senaste självmordsattackerna. ”Vi ska ge ockupanterna en läxa de aldrig kommer att glömma”, säger
Amer till AP. När Amer ”såg de israeliska trupperna på
väg in, samlade han sitt gäng av unga miliser med gevär
och barn med granater för att bemöta dem. En timme
senare var han död, skjuten av israelisk stridsvagnseld.
Han sköt mot stridsvagnen, sa ett vittne, och stridsvagnen sköt tillbaka”, skriver AP. Medan TT:s rapportering
under den första veckans strider präglas av osammanhängande brottstycken av palestinska vittnesmål om förkonflikten. Ett exempel är
Stefan Hjerten, TT: s Mellanösternkorrespondent, som skrev
om vapensmugglingsbåten
Karine A den 8 februari i år, där
alla argument som talade för att
båten inte kunde vara Arafats
och hans myndighets ansvar
radades upp. När sedan Arafat
och PA tog på sig ansvaret för
vapensmugglingen, dementerade inte Hjerten sina påståenden.
”… den ’vackra sången i
ödelse och våld mot civila,
karaktäriseras AP-telegrammen
till stor del av förståelse för och
legitimering av den israeliska
försvarsmaktens våld.
Födelsekyrkan’ överröstas av
israeliska stridsvagnars motorskrammel. Det pågår dessutom
Den dödade al-Aqsa-ledaren
Amer är enligt AP ”precis den
typ av palestinsk militant som
israelerna riktar in sig på i sin
operation, vars uttalade mål är
att krossa ’terrorismens infrastruktur’ på Västbanken. Medkämpen Osarna Najeh säger att
Amer tillbringade sju år i israeliskt fängelse under den första
israelisk skottlossning. Som om
det var en kyrkokör som barriHjertens rapport från Jenin
den lO april byggde bland annat
på ”rykten” från ”en flicka, vars
kaderat sig i Födelsekyrkan.”
israeliska pojkvän inkallats och befann sig nära Jenin”.
Samma telegram berättade att ”dödssiffrorna stiger ständigt på båda sidor- hos israelerna i tiotal, på den palestinska sidan i hundratal”. Vem som förser Hjerten med
dessa alarmerande siffror framgår inte. Uppskattningen
att antalet döda palestinier i Jenin räknas ”i hundratal”
återkommer bland annat dagen därpå i Göteborgs-Posten. Om den är hämtad från TT eller annorstädes framgår ej.
Human Rights Watch räknar senare till 52 döda
palestinier, varav de allra flesta i strid, en siffra som kan
tänkas ”stiga något, dock ej dramatiskt”. Amnesty International bekräftar senare via sin militäre expert David
Holley samma siffror. Nu har även den palestinske Fatahledaren Moussa på Norra Västbanken tagit tillbaka de
tidigare höga siffrorna (500) och räknar med 56 döda
palestinier.
l:fllSvensk Tidskrift l2oo2,nr 3-41
intifadan … När han var aktiv i Fatah dömdes han till mord
på en palestinier som var misstänkt kollaboratör.” (4 april).
AP pratar också med en Hamas-ledare på plats, som
säger att”Arafats Fatah-rörelse och andra fraktioner har
gått samman och delat ut bälten med dynamit till det
belägrade lägrets invånare. ’Ingen jobbar som Fatah eller
Hamas, alla jobbar tillsammans'”, berättar Hamas-ledaren för AP (6 april).
Denna rapportering som berättar om strider och inte
om massakrer bekräftas av arabiska tidningar som AlAhram. Men svenska TT vet alltså bättre.
När palestinska offer skördas beskriver TT dem i bilder med namn, ålder, kön, yrke medan sällan detaljer
om israeliska offer avslöjas. Många tidningar klipper
dessutom i TT: s telegram på ett sätt som gör nyhetsrapporteringen ännu mer missvisande. Vanligt är att
publicera att ”sex palestinier har dödats i Gaza”, men
inte att skriva att det skedde i samband med eldstrider
eller då en självmordsbombare försökte ta sig in i ett hus.
RADION DELTAR OCKSÅ l KAMPEN
Det finns andra exempel på rapportering där journalister driver sina privata teorier utan att redovisa något underlag:
”Många anser att Sharon vill göra slut på palestinierna, men
det kommer han ju inte att lyckas med” rapporterade Sveriges
Radios Mellanösterkorrespondent Lars Gunnar Erlandson i
God morgon Världen i P1 den 30 december 2001. Ingen källhänvisning, ingen kommentar från programledaren, bara ett
påstående om stämpling till folkmord så där i förbigående.
Jag kontaktade Erlandson angående uttalandet. Erlandson rättade sig till att den palestinska opinionen (”Många
anser ’visar sig vara’ den palestinska opinionen menar”, det
vill säga motparten i konflikten, inte några namngivna elelr
israeliska källor.) menar att Sharon vill förvisa palestinierna (Det är ju inte heller sant, men i alla fall en helt annan
sak än folkmord). Den 17mars är Erlandson på plats för att
rapportera om den senaste utvecklingen, och beger sig till
Betlehem. Därifrån rapporterar han om palestiniernas frussällan varken israeliska offer eller israeliska militärer eller
politiker. Men vi kan alltid vara säkra på att få den palestinska (och oftast obekräftade) versionen av händelserna.
Aftonbladets Olle Svenning skrev i december att ”Sharon gav order om massakrerna i Sabra och Shatila’~ Svenning
svarade på förfrågan om detta att Sharon hade ”en indirekt
skuld’~ För mig är det en väldig skillnad mellan ”gav order”
och ”indirekt skuld’: För Svenning är det samma sak.
Just Aftonbladet präglas av en onyanserad Israelkritik bland såvälledarskribenter som krönikörer. Tidningen kan inte ens avhålla sig från gamla antisemitiska
associationer såsom rubriken på ledarplats just vid påsktid- ”Den korsfäste Arafat”, en analogi till den korsfäste Jesus för vilken judarna har fått skulden i 2000 år.
Krönikören Carl Hamilton beskrev nyligen Israels
handlingar som ”folkmordspolitik”.
INTE VILKA MEDIA SOM HELST
Det är alltså inte vilka media som helst som gör sådana övertramp, utan det gäller Sveriges största nyhetsbyrå, det licensfinansierade public serviceorganet Sveriges Radio, och Svetration när den ”vackra sången i
Födelsekyrkan” överröstas av israeliska stridsvagnars motorskrammeL Det pågår dessutom israelisk
skottlossning. Som om det var en
kyrkokör som barrikaderat sig i
Födelsekyrkan. Först senare får vi
veta att palestinska krypskyttar
hela morgonen har skjutit från
Betlehem mot en Jerusalemförort
”Erlandson kan utförligt beskriva
riges största tidning. Till raden
kan man också lägga riksdagens
annars snustorra officiella tidskrift ”Från Riksdag&Departement” som den19mars publicerade en bakgrundsartikel om
Mellanöstern med en minst sagt
obalanserad syn på konflikten.
Också där drevs Lars-Gunnar
Erlandssons tes om att 700 000
palestinier skulle ha fördrivits,
jagats på flykt, den 15 maj 1948.
Visst är det legitimt att rapportera kritiskt från Israel, precis
som från vilken annan stat som
helst. Självklart är riskerna för
att göra sådant som det finns
hur två palestinier skjutits ihjäl
utanför den israeliska staden
Hadera, utan att nämna att
dessa två tidigare anfallit en
Ensidigheten kan vara ännu
värre. Erlandson kan utförligt
beskriva hur två palestinier
skjutits ihjäl utanför den israeliska staden Hadera, utan att
nämna att dessa två tidigare
anfallit en israelisk personbil
israelisk personbil och dödat
respektive skadat dess
passagerare.”
och dödat respektive skadat dess passagerare. Palestiniernas terror beskrivs som ett uttryck för desperation
medan israeliskt försvar mot denna terror är ”hämnd”.
Den 15 maj rapporterade Erlandson från al Nakba
(Katastrofen)- åminnelsedagen av Israels bildande 1948.
Han berättade då helt sensationellt att 700 000 palestinier
”fördrevs” den 15 maj 1948.
Sanningen är att flyktingfrågan är mycket komplicerad. Många flydde och andra fördrevs under det blodiga krig som varade i över ett år. På båda sidor av konflikten. Aven judar från de områden som Jordanien kom
att ockupera. Det faller på sin egen orimlighet att de
nyblivna israelerna, som då endast var 650 000 människor skulle ha fördrivit 700 000 palestinier på en dag.
I Erlandsons rapportering intervjuas eller porträtteras
anledning att kritisera särskilt stora i en så komplicerad
konflikt som den i Mellanöstern.
Men det är oacceptabelt med en så obalanserad och
partisk journalistik som vi ser i rapporteringen från Israel.
Journalisterna gör ett dåligt jobb när kritik endast riktas
mot Israel och när rapporterna från den palestinska verkligheten endast går ut på att utmåla palestinier som offer
som i sin desperation inte har några andra val än terror.
En sådan dålig beskrivning av verkligheten ökar varken
förståelsen av den komplicerade konflikten eller underlättar självständiga ställningstaganden.
Men det kanske inte ens var meningen?
Lisa Abramowicz (e.abramowicz@telia.com) är ordförande
i Svensk Israel-information.
~
ro
o..
Q.)
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 3-41 11J
i Jenin
l av Lisa Abramowicz
Tunga media mäter uppgifter och fakta från olika aktörer med helt olika
måttstockar när de rapporterar från Mellanösternkonflikten.
Och det betyder att rapporteringen inte går att lita på.
W
ALL WTREET JOURNAL beskriver på
ledarplats den 11 april i år hur journalister har formulerat sig under den
senaste Mellanösternkrisen med rubriken ”Sharia Journalism”. Bland annat
tar ledaren upp hur hård kritik har riktats mot Israel för
att försvåra arbetet för journalister under en alltmer krigsliknande situation, men kritiken mot den palestinska
sidan har varit mycket hovsam eller obefintlig.
ning, vilket är anledningen till att världen över huvud
taget känner till incidenten. RAI försökte försvara Cristianos oprofessionella beteende med att säga att han hade
blivit misshandlad av palestinier tidigare.
Det fanns många meter film som visade de spontana
glädjeyttringarna över terrordåden den 11 september i de
palestinska områdena och som helt sonika beslagtogs av de
palestinska myndigheterna. Utländska filmteam avvisades
från de palestinskkontrollerade områdena då och senare.
Arafat och den palestinska
myndigheten (PA) har enligt
David Horovitz (Jerusalem
Report) i åratal kunnat hota och
misshandla journalister utan att
det gjorts något större väsen av
det. Ett exempel är den brutala
lynchning av två israeliska reservister som ägde rum i Ramallah
i oktober 2000 och som filmades av italienska fotografer. Riccardo Cristiano från den statliga
TV-stationen RAI skrev efteråt
ett brev till den palestinska myndigheten och bad om ursäkt för
”Vanligt är att publicera att HOT MOT
JOURNALISTER GÅR HEM
’sex palestinier har dödats i
Gaza’, men inte att skriva att
det skedde i samband med
eldstrider eller då en självmordsbombare försökte ta
sig in i ett hus.”
Men inte skulle väl svenska
journalister låta sig hotas till
att inte skriva annat än sanningen och hela sanningen?
Tja, ska man tro röster från
Publicistklubbens senaste
möte, den 13 maj, så är det
både på grund av palestinska
hot och att man vill hjälpa den
svagare parten som obehagliga fakta om den palestinska
sidan inte riktigt kommer
sina landsmän, som förklarades vara från en privat TVstation. ”Vi understryker att vi respekterar de regler för
adekvat journalistiskt arbete med den palestinska myndigheten som vi har och därför skulle vi aldrig göra något
sådant.” Brevet publicerades senare i en palestinsk tidfram, eller får en mer undanskymd plats i rapporteringen.
En skillnad för reportrar är ju också att Israel är en
öppen demokrati med yttrandefrihet medan den palestinska myndigheten och de palestinska områdena inte
~
(O
CL
OJ
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 3-41 DJ
är det. Resultatet är att rapporteringen blir obalanserad
och missvisande. Denna obalans tar sig till exempel
uttryck i att mängder av obekräftade palestinska påstå-
enden som misskrediterar Israel snabbt och noggrant
rapporteras. Om det senare visar sig vara osanning eller
överdrift, är man inte lika snabb med att dementera dessa
påståenden, om det alls görs.
Det är alltså av flera olika skäl och omständigheter
viktigt att särskilt noga granska rapporteringen från Mellanöstern.
Det finns flera korrespondenter i Mellanöstern som
sköter sitt svåra och ibland farliga arbete på ett balanserat sätt. Det gäller även redaktioner och redaktörer här
hemma. Det finns dock de som inte gör det. Det finns de
som förvandlar sig från rapportör till debattör, eller till
och med försvarsadvokat för den ena sidan i konflikten.
Information förvandlas till desinformation.
H)ERTEN I JENIN
Tidningarnas Telegrambyrå (TT) har påfallande ofta haft
svårt att hålla isär nyheter och åsikter i MellanösternEN HELT ANNA BILD FRÅN AP
En helt annan syn präglade den amerikanska nyhetsbyrån AP: s rapportering under samma tid. Till skillnad
från TT berättade man att israelisk militär direkt vid
inträdet i lägret möttes av våldsamt motstånd. ”Beväpnade män i lägret hade förberett stora mängder hemmagjorda granater och bomber och byggt barrikader för
att försvåra israelernas inträde.” (3/4 -02)
AP gör också en telefonintervju med Ziad Amer, lokal
ledare för al-Aqsa-brigaden – en grupp som har kopplingar till Arafats Fatah-rörelse och som tagit på sig flera
av de senaste självmordsattackerna. ”Vi ska ge ockupanterna en läxa de aldrig kommer att glömma”, säger
Amer till AP. När Amer ”såg de israeliska trupperna på
väg in, samlade han sitt gäng av unga miliser med gevär
och barn med granater för att bemöta dem. En timme
senare var han död, skjuten av israelisk stridsvagnseld.
Han sköt mot stridsvagnen, sa ett vittne, och stridsvagnen sköt tillbaka”, skriver AP. Medan TT:s rapportering
under den första veckans strider präglas av osammanhängande brottstycken av palestinska vittnesmål om förkonflikten. Ett exempel är
Stefan Hjerten, TT: s Mellanösternkorrespondent, som skrev
om vapensmugglingsbåten
Karine A den 8 februari i år, där
alla argument som talade för att
båten inte kunde vara Arafats
och hans myndighets ansvar
radades upp. När sedan Arafat
och PA tog på sig ansvaret för
vapensmugglingen, dementerade inte Hjerten sina påståenden.
”… den ’vackra sången i
ödelse och våld mot civila,
karaktäriseras AP-telegrammen
till stor del av förståelse för och
legitimering av den israeliska
försvarsmaktens våld.
Födelsekyrkan’ överröstas av
israeliska stridsvagnars motorskrammel. Det pågår dessutom
Den dödade al-Aqsa-ledaren
Amer är enligt AP ”precis den
typ av palestinsk militant som
israelerna riktar in sig på i sin
operation, vars uttalade mål är
att krossa ’terrorismens infrastruktur’ på Västbanken. Medkämpen Osarna Najeh säger att
Amer tillbringade sju år i israeliskt fängelse under den första
israelisk skottlossning. Som om
det var en kyrkokör som barriHjertens rapport från Jenin
den lO april byggde bland annat
på ”rykten” från ”en flicka, vars
kaderat sig i Födelsekyrkan.”
israeliska pojkvän inkallats och befann sig nära Jenin”.
Samma telegram berättade att ”dödssiffrorna stiger ständigt på båda sidor- hos israelerna i tiotal, på den palestinska sidan i hundratal”. Vem som förser Hjerten med
dessa alarmerande siffror framgår inte. Uppskattningen
att antalet döda palestinier i Jenin räknas ”i hundratal”
återkommer bland annat dagen därpå i Göteborgs-Posten. Om den är hämtad från TT eller annorstädes framgår ej.
Human Rights Watch räknar senare till 52 döda
palestinier, varav de allra flesta i strid, en siffra som kan
tänkas ”stiga något, dock ej dramatiskt”. Amnesty International bekräftar senare via sin militäre expert David
Holley samma siffror. Nu har även den palestinske Fatahledaren Moussa på Norra Västbanken tagit tillbaka de
tidigare höga siffrorna (500) och räknar med 56 döda
palestinier.
l:fllSvensk Tidskrift l2oo2,nr 3-41
intifadan … När han var aktiv i Fatah dömdes han till mord
på en palestinier som var misstänkt kollaboratör.” (4 april).
AP pratar också med en Hamas-ledare på plats, som
säger att”Arafats Fatah-rörelse och andra fraktioner har
gått samman och delat ut bälten med dynamit till det
belägrade lägrets invånare. ’Ingen jobbar som Fatah eller
Hamas, alla jobbar tillsammans'”, berättar Hamas-ledaren för AP (6 april).
Denna rapportering som berättar om strider och inte
om massakrer bekräftas av arabiska tidningar som AlAhram. Men svenska TT vet alltså bättre.
När palestinska offer skördas beskriver TT dem i bilder med namn, ålder, kön, yrke medan sällan detaljer
om israeliska offer avslöjas. Många tidningar klipper
dessutom i TT: s telegram på ett sätt som gör nyhetsrapporteringen ännu mer missvisande. Vanligt är att
publicera att ”sex palestinier har dödats i Gaza”, men
inte att skriva att det skedde i samband med eldstrider
eller då en självmordsbombare försökte ta sig in i ett hus.
RADION DELTAR OCKSÅ l KAMPEN
Det finns andra exempel på rapportering där journalister driver sina privata teorier utan att redovisa något underlag:
”Många anser att Sharon vill göra slut på palestinierna, men
det kommer han ju inte att lyckas med” rapporterade Sveriges
Radios Mellanösterkorrespondent Lars Gunnar Erlandson i
God morgon Världen i P1 den 30 december 2001. Ingen källhänvisning, ingen kommentar från programledaren, bara ett
påstående om stämpling till folkmord så där i förbigående.
Jag kontaktade Erlandson angående uttalandet. Erlandson rättade sig till att den palestinska opinionen (”Många
anser ’visar sig vara’ den palestinska opinionen menar”, det
vill säga motparten i konflikten, inte några namngivna elelr
israeliska källor.) menar att Sharon vill förvisa palestinierna (Det är ju inte heller sant, men i alla fall en helt annan
sak än folkmord). Den 17mars är Erlandson på plats för att
rapportera om den senaste utvecklingen, och beger sig till
Betlehem. Därifrån rapporterar han om palestiniernas frussällan varken israeliska offer eller israeliska militärer eller
politiker. Men vi kan alltid vara säkra på att få den palestinska (och oftast obekräftade) versionen av händelserna.
Aftonbladets Olle Svenning skrev i december att ”Sharon gav order om massakrerna i Sabra och Shatila’~ Svenning
svarade på förfrågan om detta att Sharon hade ”en indirekt
skuld’~ För mig är det en väldig skillnad mellan ”gav order”
och ”indirekt skuld’: För Svenning är det samma sak.
Just Aftonbladet präglas av en onyanserad Israelkritik bland såvälledarskribenter som krönikörer. Tidningen kan inte ens avhålla sig från gamla antisemitiska
associationer såsom rubriken på ledarplats just vid påsktid- ”Den korsfäste Arafat”, en analogi till den korsfäste Jesus för vilken judarna har fått skulden i 2000 år.
Krönikören Carl Hamilton beskrev nyligen Israels
handlingar som ”folkmordspolitik”.
INTE VILKA MEDIA SOM HELST
Det är alltså inte vilka media som helst som gör sådana övertramp, utan det gäller Sveriges största nyhetsbyrå, det licensfinansierade public serviceorganet Sveriges Radio, och Svetration när den ”vackra sången i
Födelsekyrkan” överröstas av israeliska stridsvagnars motorskrammeL Det pågår dessutom israelisk
skottlossning. Som om det var en
kyrkokör som barrikaderat sig i
Födelsekyrkan. Först senare får vi
veta att palestinska krypskyttar
hela morgonen har skjutit från
Betlehem mot en Jerusalemförort
”Erlandson kan utförligt beskriva
riges största tidning. Till raden
kan man också lägga riksdagens
annars snustorra officiella tidskrift ”Från Riksdag&Departement” som den19mars publicerade en bakgrundsartikel om
Mellanöstern med en minst sagt
obalanserad syn på konflikten.
Också där drevs Lars-Gunnar
Erlandssons tes om att 700 000
palestinier skulle ha fördrivits,
jagats på flykt, den 15 maj 1948.
Visst är det legitimt att rapportera kritiskt från Israel, precis
som från vilken annan stat som
helst. Självklart är riskerna för
att göra sådant som det finns
hur två palestinier skjutits ihjäl
utanför den israeliska staden
Hadera, utan att nämna att
dessa två tidigare anfallit en
Ensidigheten kan vara ännu
värre. Erlandson kan utförligt
beskriva hur två palestinier
skjutits ihjäl utanför den israeliska staden Hadera, utan att
nämna att dessa två tidigare
anfallit en israelisk personbil
israelisk personbil och dödat
respektive skadat dess
passagerare.”
och dödat respektive skadat dess passagerare. Palestiniernas terror beskrivs som ett uttryck för desperation
medan israeliskt försvar mot denna terror är ”hämnd”.
Den 15 maj rapporterade Erlandson från al Nakba
(Katastrofen)- åminnelsedagen av Israels bildande 1948.
Han berättade då helt sensationellt att 700 000 palestinier
”fördrevs” den 15 maj 1948.
Sanningen är att flyktingfrågan är mycket komplicerad. Många flydde och andra fördrevs under det blodiga krig som varade i över ett år. På båda sidor av konflikten. Aven judar från de områden som Jordanien kom
att ockupera. Det faller på sin egen orimlighet att de
nyblivna israelerna, som då endast var 650 000 människor skulle ha fördrivit 700 000 palestinier på en dag.
I Erlandsons rapportering intervjuas eller porträtteras
anledning att kritisera särskilt stora i en så komplicerad
konflikt som den i Mellanöstern.
Men det är oacceptabelt med en så obalanserad och
partisk journalistik som vi ser i rapporteringen från Israel.
Journalisterna gör ett dåligt jobb när kritik endast riktas
mot Israel och när rapporterna från den palestinska verkligheten endast går ut på att utmåla palestinier som offer
som i sin desperation inte har några andra val än terror.
En sådan dålig beskrivning av verkligheten ökar varken
förståelsen av den komplicerade konflikten eller underlättar självständiga ställningstaganden.
Men det kanske inte ens var meningen?
Lisa Abramowicz (e.abramowicz@telia.com) är ordförande
i Svensk Israel-information.
~
ro
o..
Q.)
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 3-41 11J