Utrotningskriget mot judarna


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~—~–’–
UTROTNINGSKRIGET
MOT JUDARNA
DEN 17 december 1942 uppläste den engelske utrikesministern i
underhuset en av de allierade staternas regeringar samt av franska
nationalutskottet undertecknad deklaration, vari de förklarade, att
det var dem bekant, att de tyska myndigheterna nu hölle på att för~
verkliga planer på att utrota det judiska folket i Europa. Under
fasansfulla förhållanden transporterades judar från alla ockupe~
rade länder till Östeuropa och Polen. »Alla judar med undantag
för några särskilt specialiserade arbetare, som. behövas för krigsindustrien, föras systematiskt bort från de ghetton, som de tyska
inkräktarna inrättat. Man hör aldrig mer talas om dem, som bli
bortförda. De arbetsföra sändas till arbetsläger, där de måste arbeta, till dess döden följer, och de svagare dö av köld eller hunger
eller utsättas för avsiktliga massakrer vid massexekutioner.» Deklarationen föranledde en kort debatt. Efter dess slut reste sig underhuset och ägnade genom en minutslång tystnad de judiska martyrerna sin hyllning.
Om den skoningslösa behandlingen av judarna finnas redan åtskilliga beskrivningar, som ha få motstycken i historien. Givetvis
äro dylika skräckskildringar svåra eller omöjliga att kontrollera,
helst som de av Tyskland erövrade östeuropeiska områdena numera
äro liksom medelst en järnridå skilda från det övriga Europa.
Men det har dock ej av nazisterna förnekats, att avlivningar
av judar där systematiskt äga rum. Det kan ej heller råda
något tvivel om att den psykiska tortyr, som offren underkastas före och under deportationerna till Östeuropa – sålunda
kontrollerbara fakta- är av den art, att sådant icke ansetts vara
möjligt i 1900-talets Europa. Det torde vara tillräckligt att hänvisa
till de schweiziska tidningarnas framställningar av hur det tillgick
i Vichyfrankrike vid deportationstågens avgång, då barnen sletos
från föräldrarna, eller till vederhäftiga författares beskrivningar
– bland vilka några översatts till svenska – av förhållandena i
deportationstågens godsfinkor, vari offren inpackats, eller till skild- 16
Utrotningskriget mot judarna
ringar härrörande från sådana journalister, som med tysk tillåtelse
besökt exempelvis Warszawas ghetto och beskrivit de svältande
och vanärade judarnas bottenlösa elände.
Hitler har som bekant upprepade gånger förkunnat sin avsikt
att utrota judarna från Europa, det blivande tyska »storrummet»,
och de tyska myndigheterna medge i överensstämmelse härmed ej
längre utresa åt judar, även om dessa förete inresevisum till neutralt land. Enligt Hitler är det judarna, som äro de egentliga upphovsmännen till det nu pågående kriget, till vilket Tyskland är
alldeles oskyldigt. Orsaken till att de låtit det utbryta, är helt
enkelt den, att de så hoppas kunna utrota de ariska folken för att
sedan själva kunna behärska jorden. (Hitlers tal i Berlins sportpalats 30 jan. 1942.) Men resultatet skall bli- det har Hitler varierat i olika tal – att det öde judarna tilHinmat arierna, nu skall
drabba dem själva. I sitt nyårsbudskap till det tyska folket i år
uttryckte han saken så: »Denna gång komma inte på nytt ostraffat
millioner hyggliga människor att av en förbannad ras drivas ut
på slagfältet och offras, för att den internationella judendomen
skall kunna göra sina affärer eller få leva ut sitt gammaltestamentliga hat.»
Den så att säga ideologiska grundvalen för denna åskådning,
som är nazismens officiella och bibringas eleverna i de tyska skolorna, äro de bekanta »Zions vises protokoll», som, sedan de gjort
sin tjänst hos den ryska antisemitismen, med lysande framgång
lancerats i Tyskland av bland andra Alfred Rosenberg. Enligt
denna bok utgör det judiska folket en fantastiskt mäktig, hemligt
organiserad international av nidingar, som med infernaliska ränker arbetar på den icke-judiska mänsklighetens underkuvande. Att
»protokollen» avslöjats som ett falsarium, har ej nämnvärt minskat
deras propagandistiska kraft, emedan de, enligt den nazistiska dogmatiken, ge en riktig bild av den judiska »världsfienden», vare sig
de äro äkta eller ej. I den nazistiska religionen – det är knappast
missvisande att benämna den så- intager juden samma plats som
djävulen fordom i den kristna, och judehatet har därför blivit ett
livsåskådningselement Redan från begynnelsen blev antisemitismen ett medel att bibringa nazisterna det hat, som enligt deras
uppfattning är en nödvändig förutsättning för den fanatiska kampvilja, som för till seger.
I tider av stor materiell och andlig nöd söker sig »folkvreden»
ett hatobjekt enligt minsta motståndets lag. Det ligger i grupphatets natur, att den skyldige alltid är någon, som ej tillhör den
17
,. .•..- .
t'(
-..L-~~–~—-’-”
Utrotningskriget mot judarna
egna gruppen. »Om Tibern steg till stadsmuren», skrev Tertullianus, »om Nilens översvämningar ej gåvo fälten nog vatten, om
himlen ej skänkte regn, om jordbävning inträffade, om pesten rasade, skallade ropet: ’kasta de kristna för lejonen’!» Citatet ger
judarnas situation vid tiden för Weimarrepublikens, »juderepublikens», fall. Anloppet på denna – av nazister och nazistsympatisörer – skedde i det maniakaliska judehatets tecken. Sedan gick
utvecklingen obönhörligen fram över den europeiska judenheten,
först i Tyskland sedan i de av Tyskland ockuperade länderna och
i dess vasallriken. T. o. m. Mussolini, som före sitt förbund med
Hitler tagit bestämt avstånd .från antisemitismen, tvangs att införa
judelagar efter tyskt mönster.
Många av nazismens vänner och motståndare i Tyskland hade
väntat sig en annan utveckling. Man hade trott, att Hitler, sedan
han 1933 delvis såsom antisemitismens främste målsman lyckats
erövra makten, småningom skulle skjuta judefrågan i bakgrunden
efter att ha fördrivit en del av de tyska judarna, konfiskerat deras
egendom och utstött de övriga ur den tyska folkgemenskapen. Att
så icke blev fallet, hade emellertid många orsaker av inrikes- och
utrikespolitisk art. Endast ett par av dem kunna här beröras.
Den nazistiska »elitens» välde över tyska folket och dettas hegemoni över främmande nationer kan enligt nazistisk uppfattning
endast upprätthållas av »hårda» härskare. Antisemitismen betraktas i S. S.-formationerna och i andra elitkadrer medvetet som en
nyttig »skolning i herremakt». Ej mindre viktig är den roll, antisemitismen särskilt efter 1933 kom att spela i den nazistiska världspropagandan, varpå utomordentligt stora summor mark frikostigt
offrats. Genom att väcka det slumrande judehatet hos nationerna
hoppades man kunna vinna inflytelserika grupper i alla land för
hitlerismen. Metoden, belyst i flera intressanta framställningar
om .femte kolonnens organisation och verksamhet i olika länder, var
densamma som i Tyskland före 1933: landet i fråga förklarades
vara behärskat av diaboliska judar, från vilka det gällde att befria det. Rauschning berättar i »Nihilismens revolution», att Hitler
låtit undfalla sig följande betecknande ord till honom: »Ni skall
få se, hur liten tid vi kommer att behöva för att kasta världens
ideer och synpunkter över ända blott genom att angripa judarna…
Om judarna förintades, måste man uppfinna dem.»
Antalet judiska civilpersoner, som av nazisterna hittills direkt
eller indirekt drivits i döden, har beräknats till cirka 2 millioner.
De flesta av dem ha givetvis omkommit genom hunger, köld och
18
’—–,-,,–~—————
Utrotningskriget mot judarna
umbäranden eller ha tvungits att taga sitt, i många fall också de
sinas liv. De i Tysklands våld ännu varande judarna torde uppgå
till ungefär 5 millioner.
Att millioner av Europas befolkning bragts om livet eller invigts
åt döden utan dom och rannsakan, ja, utan att något juridiskt brott
lagts dem till last, endast på grund av att de tillhöra en ras, vilken
dekreteras vara mindervärdig och tillvitas planer, på vilkas existens ingen människa utanför det nationalsocialistiska lägret tror
– det är en i världshistorien enastående tilldragelse. Reaktionen
har också blivit våldsamt stark, säkerligen starkare än nazisterna
väntat, starkast säkerligen i de ockuperade länderna, t. ex. i Holland,
vars 180,000 nu till deportation dömda judar både som medborgare
och människor åtnjöto allmän aktning. I vårt land ha judeförföljelserna, särskilt de i Norge, framkallat en praktiskt taget enhällig reaktion och till följd av den nazistiska mentalitet, som de
avslöjat, tvivelsutan mer än något annat skadat ’l’ysklands anseende.
De principer, på vilka den mänskliga sammanlevnaden sedan
århundraden baserats i Europa, vila ytterst på vördnaden för
människovärdet. Det övervåld, s·om nu med berått mod begåtts och
begås mot den försvarslösa europeiska judenheten, bär vittnesbörd
om ett åskådningssätt, som är oförenligt med dessa principer. Redan 1938, efter de då timade judeprogromerna, skrev Svensk Tidskrift: »Det kan ej tänkas en civilisation, förtjänt av detta namn,
om elementära rättsgrundsatser, uppbyggda under seklers möda
och utgörande ovillkorliga beståndsdelar i en västerländsk kultur,
trampas i stoftet.» Vad som därefter skett, mitt i Europas hjärta,
gör hotet mot civilisationen, mot de kristna humanitetsidealen än
mer skrämmande.
19