Kina och den rättrådige tjänstemannen

Kinas kommunistiska parti håller på att ömsa skinn och bli Kinas konfucianska parti. Man kan föreställa sig att de styrande i Kina hoppas på att läran ska få undersåtarna att avstå från demokratiska reformer och lita på att det är partiet som bäst styr Kina in i framtiden. Magnus Bonde reflekterar över konfucianismens betydelse för den kinesiska politiken.

Vad kan den perfekte byråkraten lära oss om livet? Inte mycket, tänker du kanske. Men för Mästaren Kong, eller Konfucius, som vi i västerlandet sedan gammalt kallar honom, var byråkraten, tjänstemannen, ett föredöme för alla.

I Kina är konfucianismen på uppgång. Mäster Kong har kopplat greppet om ynglingen Marx och tvingat ned honom på knä. När president Hu Jintao höll sitt installationstal 2005 talade han i konfucianska termer om ett harmoniskt samhälle och en harmonisk värld. Sedan dess har både han och premiärminister Wen Jiabao citerat Konfucius vid flertalet tillfällen. Kinas kommunistiska parti håller på att ömsa skinn och bli Kinas konfucianska parti. Under Maos tid var Konfucius skrifter förbjuden läsning, men nu reser man statyer över honom, såväl på universitetet Quinghua i Peking som på Himmelska fridens torg. De konfucianska skolorna och instituten blir allt fler.

Och ledarnas vurm delas av massorna. Boken ”Konfucius i hjärtat” av Yu Dan, universitetslektor i mediakunskap, har blivit en bästsäljare med över 20 miljoner sålda exemplar. Boken, som bygger på en serie mycket populära tv-sända föreläsningar, har skapat debatt kring det konfucianska arvet. Enligt Dan själv beror det stora intresset på ett ideologiskt tomrum i dagens Kina, men också på att vanligt folk fått större frihet och själva söker svar. De vill utforska det kulturarv de tidigare förmenats. Och populärkulturen hakar på: i januari i år hade storfilmen om Konfucius liv världspremiär, med Chow Yun-Fat, en av Kinas mest kända skådespelare, i huvudrollen.

Vem var han då, Mäster Kong? Konfucius levde under den så kallade ”vår och höstperioden”, en tid då rivaliserande småstater slogs om makten i Kina. Enligt krönikören och historieskrivaren Sima Qian, som levde ungefär fyrahundra år efter Konfucius död, ska Mästaren ha fötts 551 f.Kr. i staten Lu, vilken låg i södra delen av dagens Kina. Han kom från en fattig familj med anor, och han arbetade sig upp i landets förvaltning. Till sist blev han justitieminister och gjorde på kort tid stor succé.

Eftersom han var så rättrådig och ett sådant moraliskt föredöme, slutade folk att göra fel. Slaktarna slutade att lura på folk dåligt kött, saker som glömdes på gatan blev aldrig stulna, kvinnor och män promenerade på skilda trottoarer och idkade ingen otukt. En sådan framgångssaga var mer än vad härskarna i grannstaten Qi kunde tåla. De saboterade den goda ordningen, genom att skicka vackra danserskor och snabba hästar till fursten av Lu. Denne blev helt upptagen av gåvorna och brydde sig inte längre om sin minister, Mäster Kong. Då hans tjänster inte efterfrågades gav sig Konfucius iväg på vandring genom Kina, i sällskap med sina trogna lärjungar. Efter många, långa års kringflackande tillvaro återvände han till staten Lu, och dog där år 479 f.Kr.

I väst beskrivs konfucianismen ofta som ärkekonservativ och föråldrad. Läran om de fem banden – de mellan furste och undersåte, man och hustru, föräldrar och barn, äldre bror och yngre bror, äldre vän och yngre vän – brukar lyftas fram. Konfucianismen ser samhällsordningen som strikt hierarkisk, där den överordnade ska visa kärlek och välvilja, medan den underordnade ska visa lydnad och vördnad. Man kan föreställa sig att det är detta som de styrande i Kina vill förmedla till sina undersåtar. De hoppas på att läran ska få dem att avstå från demokratiska reformer och lita på att det är partiet som bäst styr Kina in i framtiden. De vill själva framstå som idealiska tjänstemän, som genom sin vishet och rättrådighet vinner hela folkets hjärta.

Och det kan sannerligen behövas, för verkligheten i dagens Kina är en helt annan. Den utbredda korruptionen håller på att äta upp partiet inifrån; den undergräver förtroendet för de styrande. Kinesen på gatan är utless på politiker som skor sig på hans bekostnad. Exemplen är legio. I de stora städerna säljs mark för allt högre priser och pengarna hamnar i partipamparnas fickor. Inom gruvnäringen skor sig de lokala partifunktionärerna och riskerar arbetarnas liv genom att borra för många hål och för tätt. De flesta mutbrott utreds inte alls, och många menar att de som döms bara är de som varit klantiga och vars brott är alltför iögonfallande. De blir syndabockar som kan offras.

Trots att så många inom statsapparaten är inblandade tycks ändå myndigheterna försöka få bukt med problemet. År 2009 dömdes minst 15 tjänstemän på guvernörs- eller ministernivå för korruptionsbrott, vilket var den högsta siffran på 30 år. Straffen är mycket hårda, som livstids fängelse eller dödsstraff. Den kinesiska staten har börjat uppmana tjänstemän på olika nivåer att deklarera sina egendomar, inkomster och investeringar samt vilka arbeten deras närmsta släktingar har. Det kan vara början till ett officiellt system för egendomsdeklaration.

Oklanderliga tjänstemän av Konfucius sort är alltså en bristvara. Tänk om man kunde få alla att tjäna statsmakten på samma osjälviska sätt! Kanske är djupare skolning i de konfucianska klassikerna en väg att gå?

När man läser Samtalen med Konfucius, som en bildad kines förr förväntades kunna utantill, blir konfucianismen inte lika lätt att avfärda. Boken består av korta sentenser, kärnfulla uttalanden av Mästaren. Det är en djup bok som manar till eftertanke. För mäster Kong är etiken, det rätta uppträdandet, religion.

Konfucianismen försöker återskapa ett ursprungligt tillstånd av harmoni som för länge sedan gått förlorat. Den tar sikte på en bättre värld, där människorna är dygdiga, och därför inte gör en massa onda ting. Till sin natur är människorna egentligen jämlika – de har samma möjligheter att utveckla insikt och visdom – men i samhället behövs fungerande hierarkier. Konfucius talar om himlens väg, som är de principer människan bör inrätta sina liv efter. I sitt liv bör människan sträva efter harmoni mellan yin och yang, balans mellan ytterligheter.

För Konfucius är det i synnerhet de i ledande ställning som ska visa vägen till ett rätt liv. Genom det goda exemplet ska fursten styra landet. Det är alltså det goda föredömet som är nyckeln till gott styre. Och det är inga små krav han ställer på de styrande: Fursten ska vara mild, vänlig, hövisk, måttfull och förbindlig. Han ska vara ödmjuk mot alla, alltid värdig. Han ska upphöja de rättfärdiga och skjuta undan de orättfärdiga. En lärd man ska vara allvarlig för att väcka vördnad. Han ska tänka innan han talar och aldrig handla överilat. Den upphöjde söker inte strid, utan drar sig hellre tillbaka. I längden kommer han ändå alltid att segra. ”Den som leder sitt land med hjälp av rättfärdigheten kan förliknas vid den norra polstjärnan, vilken står orubblig; alla stjärnor vänder sig mot den.”

Konfucius talar inte om kärlek, som Jesus, inte om medlidande, som Buddha. Konfucius nyckelord tycks istället vara rättfärdighet eller etikett. Den fullkomlige är ett föredöme i vad han än tar sig för. Han är ytterst noga även med detaljer, som hur länge man bör sörja sina föräldrar, hur musik ska spelas eller hur man ska klä sig. Och en överordnad princip är det ofta citerade: ”Vad jag icke vill att människorna ska göra mig, det vill jag icke heller göra människorna.” Konfucius säger också: ”att kuva sig själv är att vända sig till vad rätt är, detta är godhetens fulländning.” Den fulländade har alltså tyglat sitt jag, och hävdar inte sig själv, utan bemöter alla med medkänsla och medmänsklighet.

Hur många ledare i vår moderna värld är det som satsat på den metoden? Det finns väl en handfull: Mahatma Gandhi, Nelson Mandela och Vaclav Havel. Hu Jintao och hans partibröder kvalificerar sig knappast. Kinas behandling av politiska dissidenter, tibetanska munkar, Falun gong-anhängare och uigurer är inte precis föredömlig. Den lära de vill använda att kuva sina undersåtar med kan bli utgångspunkten för än större missnöje.

Hur har vi det då i Sverige – har Konfucius något att lära oss? Sverige är förvisso ett genombyråkratiserat samhälle, men för ovanlighetens skull ett samhälle där tjänstemannen åtnjuter allmänhetens förtroende. Kanske är detta förtroende överdrivet högt. Vi brukar ju påstå att korruption knappast existerar i vårt land, men en del skandaler de senaste åren visar att det inte stämmer.

Om Sverige är ett byråkratiskt land, så är det ändå ingenting jämfört med EU. EU, denna koloss på lerfötter, är ju själva sinnebilden för byråkrati. Organisationen är skuldtyngd, trött och splittrad. Idétorka råder. Vem ska övertyga alla miljontals EU-medborgare om att den europeiska drömmen lever? Kanske är det EU-tjänstemannen vi ska sätta vårt hopp till, en hårt arbetande, opartisk förhandlare som aldrig ger upp sin strävan efter demokrati, rättvisa, fred och broderskap – det krävs en tjänsteman av Konfucius mått för att klara det.

Magnus Bonde är lärare i svenska och religionskunskap på gymnasieskolan Spyken.