Dags att skriva om SVT:s sändningstillstånd

Samtidigt som frågan om Sveriges Televisions oberoende ständigt debatteras saknas helt en motsvarande diskussion om barnprogrammen. Philip Lerulf har granskat barnprogram som gjorts av Utbildningsradion och som det senaste året sänts i antingen SVT1 eller SVT2. Inget av programmens innehåll kan ens med den godaste vilja beskrivas som sakligt och opartiskt, skriver han.

För att få reda på vad befolkningen egentligen tycker om public service kan man med fördel studera förtroendesiffrorna. Gör man det framstår stödet för en television i allmänhetens tjänst som välförankrat. Så har det varit under lång tid. För public service har tillitssiffrorna varit viktiga, inte minst i arbetet för att rättfärdiga en licensfinansierad verksamhet. Så sent som hösten 2010 svarade 75 procent av de tillfrågade i den så kallade Förtroendebarometern som genomförs vid Göteborgs universitet att de hade mycket eller ganska stort förtroende för Sveriges Television.

Men höga förtroendesiffror är inte självklara. Förtroende är en färskvara som ständigt måste motiveras. Avgörande för ett högt förtroende är att programmen, både till innehåll och presentation, är sakliga och opartiska i enlighet med de tydliga skrivningarna i sändningstillståndet från staten.

Till skillnad från TV-program som vänder sig till en vuxen publik har programmen för de yngre tittarna hittills ägnats begränsat intresse. Samtidigt som frågan om Sveriges Televisions oberoende ständigt debatteras saknas helt en motsvarande diskussion om barnprogrammen. Det är märkligt av flera skäl. Barn tillbringar många timmar framför TV-apparaten, sammanlagt över tiotusen timmar under uppväxtåren enligt Folkhälsoinstitutet. Barns TV-tittande kan således knappast betraktas som ett randfenomen i samhället.

I rapporten ”Frikopplad television”, som jag presenterade vid ett seminarium på Timbro på onsdagen, berättar jag om en handfull barnprogram som gjorts av Utbildningsradion och som det senaste året fått tablåutrymme i antingen SVT1 eller SVT2. Inget av programmens innehåll kan ens med den godaste vilja beskrivas som sakligt och opartiskt.

Ett axplock ur rapporten illustrerar.

I serien Banderoll gjordes ett program som handlade om ekonomikrisen. Avsnittet sändes i SVT2 i januari förra året. Johan Ehrenberg, välkänd vänsterdebattör men för tittarna endast presenterad som ”journalist”, beskriver helt oemotsagd att alla bubblor och alla kriser egentligen beror på samma sak: att några få har väldigt mycket pengar som de inte vet vad de ska göra av” och att samma människor då lånar ut sina pengar. Inte med ett ord nämns det att bubblor av olika slag inte sällan uppkommer som en direkt följd av politiska beslut som koncentrerar kapital till vissa investeringar och sektorer. Den amerikanska bolånekrisen, som ytterst berodde på att den federala staten under lång tid uppmuntrade landets banker att låna ut pengar till människor med begränsade möjligheter att klara av räntebetalningarna för sina bolån, är ett av de tydligaste exemplen. Om detta får de unga tittarna ingenting veta.

Sakligheten hamnar på undantag även i Banderollavsnitt ”Om konsumism” som sändes i SVT2 i januari 2010. Den här gången handlar programmet om kortleksproducenter. Till tonerna av Alfred Hitchcocks skräckfilmer utmålas de som ondskefulla intressen som bara är ute efter att lura av de unga små barnen deras veckopeng. En företrädare för föreningen Sveriges konsumenter syns i bild och förklarar milt att det inte behöver vara negativt att konsumera. ”Det skapar arbetstillfällen, vilket är bra, framför allt när det är kris”. Det är en underdrift av rang. Man behöver inte falla på knä vid konsumtionens altare för att medge att tillverkningsindustrin, inräknat företag som gör kortlekar, skapar sysselsättning, genererar skatteintäkter och i förlängningen lägger grunden för vårt välstånd. Inte heller detta informeras de unga tittarna om.

Exemplen är många fler. Intresserade uppmanas att ladda hem och läsa rapporten. Den ligger numera uppe på Timbros hemsida.

Gemensamt för de totalt sex programmen som jag har granskat är att de har gjorts av Utbildningsradion i syfte att fungera som pedagogiska hjälpmedel i klassrummet. Syftet med de tillspetsade vinklarna och den bristande sakligheten i beskrivningarna av olika frågor är, som UR själv förklarar det, att uppmuntra till samtal och diskussion mellan eleverna och läraren.

Huruvida det är en framgångsrik pedagogisk metod att ge skeva beskrivningar av angelägna ämnen som ekonomi, konsumtion och klimat/miljö till de unga tittarna vet jag inte. Det är fullt möjligt att en påläst lärare efter sändningen i samtalet med eleverna kan uppväga de sakliga brister som programmen bevisligen har. Däremot torde det vara svårt för att inte säga omöjligt för en förälder i hemmet, än mindre ett barn i 8-12 årsåldern, att på egen hand förstå skillnaderna mellan sakliga påståenden och provokativa tillspetsningar avsedda att väcka debatt i klassrummet.

Under rapportpresentationen på Timbro på onsdagen framgick det att UR inte tycker att provokativt vinklade program står i strid med kraven på saklighet och opartiskhet. ”Våra program ska fungera både i hemmet och i skolan” heter det i broschyren ”UR – tar barn på allvar” som företaget nyligen gav ut.

Det är sant att vare sig SVT eller UR begår något formellt fel när UR:s utbildningsprogram avsedda för klassrummet visas som barnprogram i SVT. Utbildningsradions sändningstillstånd kräver till och med att företaget vidaresänder så mycket som möjligt av sin produktion i SVT. Men ur tittarens perspektiv är frågan om utgivarskapet rimligtvis underordnad uppfattningen av det som syns i TV-rutan. Det är tittarens upplevelse av TV-utbudet som avgör om hon känner förtroende för SVT eller inte.

Att självständighet och oberoende är centrala värden för SVT och dess legitimitet vet vi sedan tidigare. Men att som företaget rulla ut stora reklamkampanjer med budskapet ”Fri television” för att överbevisa sina starkaste kritiker räcker inte. För att försäkra sig om ett fortsatt högt förtroende för public service måste SVT stoppa vidaresändningen av UR:s medvetet provokativa utbildningsprogram. Rent praktiskt handlar det om att göra ett tillägg i sändningstillståndet där det klart och tydligt framgår att utbildningsprogram avsedda för klassrummet inte med automatik kan presenteras som barnprogram i vardagsrummet.

Philip Lerulf är researcher på Timbro.