Print Friendly

1936 års kyrkomöte

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

1936 ÅRS KYRKOMÖTE
Av rektor CARL ERNS T GÖRANSSON, Kalmar
DET tjugonde i raden av allmänna kyrkomöten i vårt land, kyrkans särskilda riksdag efter ståndsrepresentationens avskaffande,
har just gått till ända. Det kommer att sätta spår. Främst beror
detta därpå, att nu slutbehandlats två frågor av svåröverskådlig
räckvidd icke blott för kyrkan, utan för andelivet överhuvud i
Sverige. Det är frågorna om psalmboken och stiftsstyrelsen.
Men mötets program var annars nu· som alltid stort och skiftande nog: arbetsmaterialet utgjordes av 10 kungliga skrivelser
och 42 motioner. Dock gällde den ena skrivelsen och ej mindre än
7 av motionerna samma ärende, psalmboksfrågan. Det säger ju
också rätt mycket om dennas dominerande plats.
Här kan icke bli fråga om att registrera alla ärenden, som handlagts av 1936 års kyrkomöte. Men jag skall söka ge en redogörelse
för det viktigaste, som avhandlats där. Och då stannar jag först
vid domkapitelsreformen, som nu äntligen kommit i hamn efter
decenniers växlande öden på kyrkomöten och riksdagar och efter
en lång rad sakkunnigutredningar. Nu blev ärendet mötet förelagt av Kungl. Maj :t, sedan riksdagen för sin del redan fattat beslut i saken. Men detta skedde efter täta och intensiva framstötar
från kyrkomötet självt. Så skrevo både 1926 och 1929 års möten
till Kungl. Maj:t därom. Vad som gjort detta spörsmål så brännande är egentligen mindre något allmännare missnöje med de
nuvarande domkapitlens sätt att handha stiftsstyrelsen än den särdeles förståeliga meningen hos kyrkans folk, att domkapitlens
sammansättning under tidernas lopp blivit ohjälpligt föråldrad
och ovillkorligen krävde en rationell anpassning till tidsläget.
Från att under medeltiden ha varit en rent kyrklig församling
hade ju domkapitlen i Sverige efter gymnasiernas tillkomst från
1600-talets första decennier blivit s. k. lärarekapitel, bestående till
övervägande del av lektorer. Detta innebar ingen olägenhet, så
länge gymnasiernas arbetsuppgift väsentligen var begränsad till
676
1936 års kyrkomöte
att förse kyrkan med präster och lektorerna själva voro präster.
Men allteftersom gymnasiernas verkningskrets vidgades och deras arbete sekulariserades samt i samband därmed lektorerna ej
blott till stor del stannade utanför prästerskapets led utan
stundom komma att bland sig räkna personer utan sinne för kyrkans gärning, blev denna sakernas ordning allt mer och mer
ohållbar. Det är under dessa förhållanden närmast ägnat att förvåna, att den gamla domkapitelssammansättningen, som i sin nuvarande form går tillbaka till tiden för den ärevördiga karolinska
kyrkolagens tillkomst – lagen bär årtalet närmast efter kyrkolagens, alltså iir 1687 – kunnat passera genom naturvetenskapernas genombrottstid, genom 80-tal och sekelskifte utan större slitningar och därunder utföra ett arbete, som inför den stundande
avvecklingen utlöst avskedsord av sympati, tacksamhet och vemod från stiftschefers sida, bl. a. nu i kyrkomötet, där biskop Billing erinrade om att lektorerna utövat sitt ledamotskap som en
del av sin iimbetsuppgift, varav följt en ansvarskänsla, grundlighet och oviild vid iirendenas handläggning, som varit en stor tillgång för kyrkan. Lektorerna ha, framhöll han vidare, därjämte
haft den lyckliga ställningen att vara personligen fria från intresse i frågornas utfall.
Men allt detta kan givetvis ej förringa viirdet av en reform,
som tar sikte direkt på domkapitlens numera – särskilt sedan
läroverksärendena år 1904 utbrutits och fått sin särskilda målsman i nuvarande skolöverstyrelsen – så alldeles övervägande
rent kyrkliga arbetsuppgifter och som öppnar utsikter till att
jämka tyngdpunkten av domkapitlens verksamhet över från det
administrativa till mera direkt ingripande i kyrkans liv och gärning. Då domkapitlen nu skola utgöras av biskopen, domprosten,
en av stiftets prästerskap vald präst, en av ombud för pastoraten
vald lekman, en av konungen förordnad i allmänna värv förfaren
lekman och en likaledes av konungen förordnad sakkunnig på
folkundervisningens område jämte, i universitetsstäderna, två av
teologiska fakulteten valda teologie professorer, så har emellertid
den synpunkten noga tillvaratagits, att vår kyrka är en folkkyrka, där lekmannaelementet icke får undanskjutas, varjämte
också på ett lyckligt sätt den uppgift tillgodosetts, som stiftsstyrelsen ännu har kvar i folkundervisningens tjänst, nämligen att
vara mellaninstans mellan de lokala skolmyndigheterna och skolöverstyrelsen, en punkt, som tidigare vållat mycken strid och
677
Carl Ernst Göransson
många olika förslag. Mycket har förr också dryftats, om någon
rest av de nuvarande lektorskapitlen kunde räddas. Man hade
exempelvis tänkt sig att behålla teologie lektorn, och departementschefen statsrådet Engbergs »lärde» ledamot var tydligen
ämnad som en förbindelselänk mellan gammalt och nytt. Till
följd av riksdagens beslut i saken blev nu härav intet, men det är
mycket betecknande för den uppskattning, som lektorernas insats åtnjuter, att kyrkomötets lagutskott nu uttalat önskvärdheten av att »åtminstone något av den fond av erfarenhet av domkapitelsarbetet, som förefinnes inom de nuvarande kapitlen, om
möjligt bevaras», då konungen förordnar lekmannaledamot med
förfarenhet i allmänna värv, och tillika yttrat, att det vidare lär
»kunna förväntas, att man inom läroverkslektorernas krets kan
påträffa lekmän, som äga den sakkunskap på folkundervisningens
område, som fordras av den andre av konungen förordnade ledamoten. Ä ven i ett sådant fall kan något av det gamla lektorskapitlets traditioner bevaras inom det nya domkapitlet».
En mycket svår, mycket ömtålig och mycket viktig fråga förde
biskop Billing inför kyrkomötet med sin motion angående smidigare former för samarbete mellan riksdag och kyrkomöte. Kyrkomötet har ju i frågor av kyrkolags natur så tillvida en mycket
stor makt, som det genom sitt veto kan hindra, att ett riksdagsbeslut av Kungl. Maj:t upphöjes till lag. A andra sidan kan
kyrkomötet icke självt göra någon framställning till riksdagen,
liksom ej heller till kyrkliga myndigheter, utan är, när det gäller
initiativ, helt hänvisat till underdåniga skrivelser till konungen,
som därmed förfar efter behag. I fråga om samarbetet mellan
riksdag och kyrkomöte råder vidare det otympliga förhållandet,
att ett lagförslag från endera av dessa institutioner måste fullständigt oförändrat antagas av den andra, om det icke skall helt
förfalla. Och då nu kyrkomöte icke med säkerhet kan beräknas
bliva inkallat tidigare än efter fem år från sista sammanträdet,
blir betänksamheten hos kyrkomötet helt naturligt, frånsett alla
andra eventuella anledningar till försiktighet, redan härför så
stor, att man icke gärna söker en i och för sig aldrig så önskvärd
ändring i ett av riksdagen redan antaget förslag av verkligt
värde för kyrkan. Biskop Billing antydde nu såsom möjliga utvägar bl. a., att i analogi med vad som gäller för riksdagen, urtima kyrkomöten kunde inkallas, helst medan riksdagen vore sam- 678
1936 års kyrkomöte
lad, för någon särskilt viktig frågas behandling, och vidare, att
en delegation från kyrkomötet skulle kunna träda i förhandling
med riksdagen och möjligen inom vissa gränser även fatta beslut
å mötets vägnar. Kyrkolagsutskottet erinrade emellertid, att
mötet redan 1932 avböjt tanken på ett »urtima kyrkomöte», då ett
förslag i denna riktning kunde leda till att kyrkomötet inkallades
till lagtima möte blott vart femte år och dessemellan blott för behandling av särskilda av Kungl. Maj:t till kyrkomötet hänskjutna
frågor, vilket skulle innebära en avgjord försämring av de nuvarande förhållandena, enär kyrkomötet numera i regel inkallas
vart tredje år eller ännu oftare och då alltid med obeskuren rätt
att till behandling upptaga varje fråga, som av ledamot motionsvis framlägges. En delegation, sådan motionären tänkt sig, fann
utskottet varken möjlig eller lämplig. I debatten, där bl. a. generaldirektör Holmdahl talade för utskottets avslagsyrkande och
biskop Billing som reservant, blev kampen lång och hård. Utskottet segrade med några få rösters övervikt, men kvar står en
enhällig önskan inom kyrkomötet, att en framkomlig väg snarast
måtte utfinnas att utbyta dessa opraktiska arbetsformer mot uppbyggande samverkan mellan riksdag och kyrkomöte, framför allt
vår kyrka till gagn.
En hel rad spörsmål gällde prästerskapet, dess andliga och materiella förhållanden, liv och gärning.
Hit hör den gamla frågan om semester för prästmän, nu hänskjuten till mötet av Kungl. Maj:t utan att först ha passerat riksdagen. Lagförslaget i saken avser endast ett provisorium i avbidan på en allmän lönereglering för prästerna. Men redan detta
första trevande steg, som närmast gäller att bereda äldre kyrkoherdar utan ämbetsbiträde en månads välbehövlig vila, är betydelsefullt. Säkerligen kommer ett mera definitivt ordnande av
frågan ej att låta alltför länge vänta på sig, när nu början en
gång är gjord. I vår jäktade tid kan sannerligen även en prästman behöva en avspänning och kraftförnyelse.
En tidsenlig åtgärd har statsrådet Engberg även vidtagit genom att föreslå borttagandet av den spärr för prästernas pensionering, som§ 3 i lagen av den 9 dec. 1910 om emeritilön f. n. utgör
och som stadgar, att »kyrkofonden eljes åliggande utgifter skola
i främsta rummet bestridas», innan medel därur få användas till
pensioner. Tid efter annan har visserligen det till pensioneringen
679
Carl Ernst Göransson
anslagna beloppet höjts, men det har dock endast kunnat bli ett
lappverk, och i kyrkans tjänst kvarstå alltjämt många präster,
som överskridit ej blott sin nominella pensionsålder, 70 år, utan
även 75-årsåldern. Kyrkomötet biföll givetvis Kungl. Maj:ts förslag, och det är nu att hoppas, att denna lagstiftning snart fullföljes, så att pensioneringen av landets prästerskap, kyrkan och
församlingarna till gagn, kan fullt genomföras. Kyrkofonden synes kunna bära det.
För mötet förelåg också en kunglig skrivelse rörande ändring av
lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst. Denna
skrivelse har visserligen tillkommit som en- av riksdagen redan
antagen – konsekvens av sista riksdagens beslut angående på-
följdsstraffens avlägsnande ur allmänna strafflagen. Men det nya
lagförslaget medger, såsom kyrkolagsutskottet uppvisade, möjlighet för domkapitel till avstängande av präst från tjänstgöring i
långt fler fall, än förut varit möjligt. Hädanefter kan nämligen
detta ske icke blott efter laga, kraftvunnen dom, som medför avsättning, utan redan på grund av åtal för brott, varå kan följa
avsättning. Jämte antagande av detta lagförslag anhöll nu mötet
på förslag av kyrkolagsutskottet med anledning av motion av herr
Ljung m. fl. om utredning angående ytterligare möjlighet för domkapitlen till avstängande av präst från tjänstgöring i det fall, att
han omedelbart efter utståndet straff skulle återinträda i tjänstgöring i sin församling till uppenbar skada för församlingslivet.
Månheten om att till det kristna livets vård och fromma tillse,
att prästen personligen är väl skickad för sitt höga och grannlaga
värv hade även föranlett en motion av domprosten Brundin m. fl.
Under diskussionen härom i mötet framhölls jämte svårigheten
att rätt bedöma en prästkandidats personliga kvalifikationer även
den fostrande inverkan, universitetens teologgrupper utövade på
sina kamrater, och mötet beslöt, i förvissning även att såväl
biskoparna som de teologiska fakulteterna skulle komma att ägna
denna sak all uppmärksamhet, att icke avlåta någon skrivelse till
Kungl. Maj:t i ärendet. Däremot beslöt kyrkomötet på grund av
motion av biskop Bergqvist m. fl. att anhålla om Kungl. Maj:ts
utredning angående skyldighet för präst att, i likhet med vad som
nu gäller för läroverkens lärare, underkasta sig läkarundersökning, för att det, på given anledning, skall kunna utrönas, huruvida prästs hälsotillstånd är sådant, att han icke kan tillfredsställande sköta sin tjänst.
680
1936 års kyrkomöte
En viktig ecklesiastik löncfråga fick av kyrkomötet sin bekräftelse, när detta med i protokollet uttalad tacksamhet godkände·
Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut angående ändrade grunder
för biskoparnas avlöning, vars bestridande härigenom överflyttas
på kyrkofonden, vilken samtidigt övertar den hittillsvarande
biskopslöneregleringsfonden. Den i hög grad otidsenliga ojämna
lönefördelningen biskoparna emellan, som i förening med vissa
byggnads- och underhållsskyldigheter gent emot biskopsgården
på sina håll lett till rena oefterrättligheter, har härmed äntligen
fått sin justering, sedan biskopslönerna nu fixerats och satts i
jämnhöjd med landshövdingarnas. Med denna lönereforms genomförande bortfaller också ett ofta åberopat hinder för den välbehövliga stiftsreglering, som ännu alltjämt väntar på sin lösning och vars angelägnaste detaljer äro kraven på särskilt stift
för Stockholm och för återupprättande av Kalmar stift – önskemål, som av årets kyrkomöte på nytt understrukits med anledning av undertecknads motion om ett stift med biskopssäte i
Kalmar. Nu kunna nämligen ej längre ekonomiska hinder åberopas för inrättande av behövliga nya stiftsstyrelser, enär kyrkofondens medel väl torde räcka till för ändamålet. Behovet av särskilt de båda nämnda stiftens inrättande är ju också sedan länge
fulltygat.
En annan grupp ecklesiastika tjänstemän, nämligen klockare,
organister och kantorer, ha däremot på grund av olika uppfattning hos riksdag och kyrkomöte ännu ej fått sinlöne-och boställsfråga ordnad. Efter motioner av biskop Auh~n m. fl. och Håkan
Ohlsson avlät mötet nu ånyo underdånig skrivelse i ärendet. I
detta sammanhang kan påpekas, att kyrkomötet nu efter motion
av herrar Ljung och Thulin ingick till Kungl. Maj:t med anhållan, att det år 1861 lämnade medgivandet för kvinna att förestå
.organistbefattning nu måtte utsträckas att omfatta även klockaresyssla, som är förenad med organist- eller kantorsbefattning eller
med båda, utan att särskilt tillstånd därtill skulle behöva sökas.
Jag övergår nu till en kort redogörelse för de viktigaste frå-
gorna av mera direkt själavårdande natur.
Dit räknar jag då, ehuru efter motionären professor Holmquists
i Lund uppläggning av frågan saken även har andra sidor, en
framställning till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning an- 681
Carl Ernst Göransson
gående kyrkornas öppethållande även under vardagar, främst för
enskild andakt och religiös samling i en splittrad och jäktad tid,
en framställning, som föregicks av ett storstilat anförande av
motionären med vid utblick över den kyrkliga utvecklingen i vårt
land ända från reformatiorrens dagar.
Dit räknar jag också mötet underdåniga skrivelse på grund av
två särskilda motioner av dels herrar Engdahl och Björkquist,
dels herrar Löwenhjelm och Norberg om ordnandet av den andliga vården vid försvarsväsendet, en angelägenhet, som efter
regementspastorsinstitutionens indragning år 1925 kommit i ett
otryggt läge, i det att ett centralt organ, som kunde sammanhålla
och i kontakt med den militära ledningen organisera kyrkans arbete på detta viktiga område, numera saknas. Visserligen lämnar
staten anslag till ändamålet, f. n. 50,000 kr., men verksamheten
uppehålles helt av frivilliga krafter – soldaternas vänner, f. d.
regementspastorer och ett av Diakonistyrelsen tillsatt utskott.
Dit hör ävenledes ett knippe motioner av herrar Lindström,
Thulin och Söderholm angående effektivt förbud mot offentliga
nöjestillställningar på de större helgdagarna samt förbud mot
idrottstävlingar, skytteövningar ävensom skytte- och motortävlingar under gudstjänsttid och å vissa helgdagar jämte böndagarna. Med glädje konstaterade man här, att gymnastik- och
idrottsföreningarnas riksförbunds överstyrelse utfärdat generellt
förbud mot offentliga idrottstävlingar å juldagen, långfredagen,
påskdagen och pingstdagen – ehuru det upplystes, att detta förbud tyvärr ej överallt respekterades – och att skytteförbundens
överstyrelse meddelat, att övningar och tävlingar i målskjutning
ej förekomme på dessa dagar. Om behovet av effektivt förbud mot
offentliga nöjestillställningar å nämnda helgdagar – någon på-
följd vid brott häremot har hittills ej förekommit – samt därom
att förbudet borde avse även tiden efter kl. 9 på kvällen och även
inbegripna motortävlingar, var man ganska ense, och mötet anhöll om åtgärder i denna riktning. Men när det gällde utredning
om idrottstävlingar o. d. på de stora helgdagarna och böndagarna,
gingo meningarna i sär. A ena sidan var man mån om den nu
mer än någonsin behövliga helgdagsron, å andra sidan var man
angelägen om fortsatt gott samförstånd med idrottsfolket och behjärtade deras särskilda förhållanden. Vid votering på denna
punkt fick man den ytterst sällsynta sensationen att vädja till den
förseglade sedeln, som fällde utslaget till förmån för avslag å
682
1936 rlrs kyrkomöte
ut:,;kottets förslag om utredning angående böndagarnas ställning i
detta sammanhang.
Till detta själavårdande område hör ej minst den ytterligt svåra
frågan angående prästs skyldighet att viga frånskilda. Motionä-
rer voro denna gång prof. Anders Nygren, kyrkoherden Bengt
.Jouzon och biskopen Gustaf Ljunggren. Vad som nu åter vållade
denna frågas framliiggande inför kyrkomötet – den förekom redan på vårt första kyrkomöte, år 1868, och har sedan många
gånger itterkommit – är givetvis den alltmer tilltagande lösligheten på äktenskapslivets område. Motionärerna anförde bl. a.,
att »i många fall står frånskilds ingående av nytt äktenskap i så
flagrant strid mot kristen anda och uppfattning, att kyrkans medverkan vid sådant äktenskaps ingående måste te sig såsom en
osannfärdighet och att denna medverk”an, där den påfordras, ej
kan lämnas utan samvetets kränkande hos den präst, som skall
verkställa vigselm. Bland flera vägar att söka en lösning av frå-
gan hade motionärerna, som medgåvo, att fall kunde finnas, där
från kristen synpunkt intet vore att invända mot kyrklig vigsel
av frånskild, anvisat såsom den mest framkomliga den, att prästs
skyldi.ohet att viga frånskild skulle upphöra och att det lämnades
åt den enskilde prästens beprövande, huruvida han skulle medverka vid dylik vigsel eller ej. Frågan, som givit ett kraftigt eko
i pressens såväl ledare som insändareavdelningar, föranledde en
6 timmar lång, rikt givande och alltigenom högt liggande debatt
inför fullsa”tta läktare. Kyrkolagsutskottet hade avstyrkt motionen, men biskop Billing och prof. Nygren samt herr Svensson i
Kompersmåla hade reserverat sig. I debatten gåvo motionärerna
och andra talare skrämmande verklighetsskildringar av läget
och av prästernas samvetsnöd inför problemet, varvid om den nuvarande ordningen bl. a. fälldes det omdömet, att prästen från
predikstolen predikar ett och vid vigselförrättningen i handling
tillämpar dess raka motsats, och vigseln av frånskilda i vissa fall
betecknades såsom en kyrkans välsignelse över äktenskapsbrott.
Biskop Billing utvecklade hela frågekomplexet i ett fängslande
anförande på över timmen, däri han sökte visa, att kyrkan här
har att hävda äktenskapets helgd med större stränghet, än staten
kan göra. När Moses såsom lagstiftare för människornas hårdhets skull tvangs att uttala en annan mening än den, han såsom
profet hyllade, gav han oss en ledning, menade biskopen. Där staten tvingas att handla såsom Moses-lagstiftaren, där måste kyr- 683
-±8- :Hi !i H~•. 81’1>11Hic Tidskrift 1!!36.
Carl Ernst Göransson
kan dock följa Moses-profeten. A andra sidan framhölls vådan
av att hänskjuta denna ömtåliga fråga till den enskilde prästen:
detta skulle, med skyldigheten till prövning av människors hjärtan och njurar, till sist vålla honom än större samvetsnöd. Bl. a.
biskop Bergqvist och generaldirektör Holmdahl försvarade utskottets ståndpunkt, och den senare underströk särskilt, att kyrkan genom vigselaktens krav på helgd över äktenskapet bättre tar
tillvara kristen ståndpunkt än genom att draga sig tillbaka. Av
flera talare framhölls, att ett bifall till motionen till sist måste
leda till det obligatoriska civiläktenskapet. Tungt vägande inlägg gjordes av bl. a. prosten Thölen för motionen och kyrkoherden Ankar för utskottet. Utgången, som blev, att någon framställning till Kungl. Maj :t ej skulle ske, bestämdes helt visst i ej ringa
mån av ett klart och ener~iskt yttrande av biskop Rodhe, som menade, att motionen genom att väcka oro haft en uppgift att fylla,
men framhöll, att ett bifall till den till sist skulle föra kyrkan in
på en isoleringens linje. Men detta är, sade han, icke evangeliets;
där möter en ande, som skapar en kärlekens kontakt med människorna. Kungl. Maj:t skall inte utreda prästens samvetsbetänkligheter; det måste han göra själv.
Det sista arbetsplenum var ägnat den ojämförligt största frå-
gan vid årets kyrkomöte, psalmboksfrågan. En påtaglig avspänning i detta ömtåliga spörsmål hade åstadkommits genom det sist
framkomna sakkunnigeförslaget – »septemberförslaget» – det resultat, som uppnåtts genom dåvarande ecklesiastikministern
Andrres kloka åtgärd att till direkt samarbete sammanföra väl
utvalda målsmän för kyrka och skönlitteratur: biskop Rodhe, rektor Björkquist och doktor Fogelqvist. På detta betänkande nedlade nu ett särskilt utskott, »psalmboksutskottet», ett 3 veckors
intensivt glädjefyllt och av utmärkt samförstånd präglat arbete,
som resulterade i ett enhälligt tillstyrkande av septemberförslaget med däri av utskottet företagna ändringar, vilka bestodo i
några jämkningar i fråga om urvalet ur den nuvarande psalmboken, införande av nio förut ej föreslagna psalmer samt en del
utbyten mellan de båda sista sakkunnigeförslagen ävensom en
ganska lång rad av textändringar, särskilt i nydiktningen. Den
nya psalmboken skulle få tas i bruk adventssöndagen 1937 eller
senast fastlagssöndagen 1938. Detta utskottets psalmboksförslag,
som innehöll 600 nummer, mottogs med mycken sympati av kyrko- 684
1936 ärs kyrkomöte
mötets medlemmar, och man kunde iakttaga, hur betänkligheterna
i psalmboksfrågan undan för undan gåvo vika. Icke förty tog debatten, som slutade på Mårten Luthers dag, ej mindre än omkring
13 timmar i anspråk och sträckte sig över två dagar. Den hade
lockat en fulltalig publik. Vad som nu kom även dem, som i det
längsta ställt sig betänksamma, att ansluta sig till utskottets förslag, var i ej ringa mån den alltmer klarnade insikten om den på-
gående flykten, särskilt från den yngre generationens sida, från de
wallinska psalmerna till de s. k. Nya psalmer. Den hade röjts redan
av den under senaste tiden förda psalmboksstatistiken, och den vitsordades ur praktiken från de mest skilda håll. Man ansåg därför
allmänt, att det var högsta tid att rädda det värdefulla i den wallinska psalmskatten genom att, som nu skett, inordna den i ett
organiskt sammanhang i en enhetligt upplagd psalmbok. Som förtjänster i förslaget framhölls bl. a. även att den med sig införlivat
åtskilligt av det bästa i de evangeliska systerkyrkornas, särskilt
Danmarks, sångskatt samt innehöll ett värdefullt urval ur vår
egen tids psalmdiktning, representerad av namn sådana som Eklund, Liedgren, Beskow, Frostenson m. fl., och betydligt fylligare
än den nuvarande psalmboken tillgodosåg ungdomsverksamhetens, missionens och diakoniens psalmbehov. -Under debatten
framhölls även den synnerliga förtjänst, som statsrådet Engberg
nedlagt på denna stora frågas lösning, och statsrådet vädjade till
mötet att antaga det nu framlagda förslaget samt utlovade, att
Kungl. Maj :t vid psalmbokens utredigering skulle till det yttersta
respektera kyrkomötets intentioner. Han begagnade även tillfället att tacka och hylla vår nu levande störste psalmsångare, biskop
Eklund, vars sakkunnigeförslag av 1934 varit grundläggande för
det psalmboksarbete, som nu låg färdigt.
Omkring 40 medlemmar yttrade sig i frågan, d. v. s. 2 /a av hela
antalet ledamöter av kyrkomötet. Ehuru de flesta bekände, att de
måst göra ett eller annat offer för åstadkommandet av en samförståndslösning, hade dock ingen något från utskottet avvikande
yrkande utom biskop Billing, som utförligt motiverade ett förslag
om uppskov för vinnande av ytterligare något rådrum, innan
akterna slötes, varvid han särskilt hoppades på ett något fulltonigare och fylligare urval av vår egen tids diktning, samtidigt
som genom ett sådant uppskov ett koralboksförslag hunne utarbetas i kontakt med det avslutande arbetet på texten. Allmänt
ansåg man dock, att vådorna av ett sådant uppskov vore för stora
685
Carl Ernst Göransson
och utsikterna till vinningar för osäkra. Och så blev resultatet av
överläggningen, att kyrkomötet med 52 röster mot 2 antog utskottets förslag till ny psalmbok för svenska kyrkan.
Till känslan av att man här upplevde ett betydelsefullt historiskt ögonblick bidrog på ett fascinerande sätt det tal, varmed
biskop Eklund avslutade de många yttrandenas rad. Han hade ej
deltagit i själva debatten. Men nu lät han blicken glida tillbaka
över de långa utredningarnas år, skildrade sin första kontakt med
psalmboksfrågan år 1883, nämnde om sitt verk i den svenska
psalmbokens tjänst och tackade för glädjen att ha fått arbeta
med. Avsjungandet av verserna 3-6 ur W allins underbara slutpsalm och ärkebiskopens över kyrkomötets beslut nedkallade välsignelse höjde stämningens gripenhet.
686

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner