Print Friendly

1914 – och 1936

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

1914 OCH 1936
Av kommenddrkaptcn E. BIORKLUND, Stocklwlm
ÅRTIKELN i Svensk Tidskrifts förra häfte angående det planerade ryska anfallsföretaget mot Sverige i början av världskriget
har återgivits i både svensk och utländsk press, vilket förklaras
därav att den behandlade ett för Sveriges öden avgörande skede.
Genom skriftliga och muntliga förfrågningar, ibland även genom
kompletterande upplysningar om händelserna år 1914, haYa
många personer Yarit vänliga nog att bidraga till en kontakt
mellan författaren och publiken, på vilken den förre satt högt
värde. Intresse för saken har ådagalagts från personer ay vitt
skilda partipolitiska ursprungsbeteckningar och tiinkesätt. Åtskilligt av vad som därvid framkommit är även av den art, att
det förtjänar att komma till mera allmän kännedom.
I intet fall har man bestritt riktigheten av de framlagda forskningsresultaten; tvärtom hava flera upplysningar bestyrkt Yad
där anfördes. Från många håll har man till mig ställt frågor
dels om händelseförloppet i yissa detaljer, dels om huru motsYarande situation sannolikt skulle komma att te sig i nuvarande tid,
sedan flygvapnets utveckling komplicerat problemen och en viss
omvärdering med hänsyn till nu bestående förhållanden blivit
nödvändig. Sistnämnda spörsmål är förvisso alldeles särskilt intresseväckande, varför jag nedan framlägger några synpunkter
jämväl på denna vidgade problemställning. Detta är ocksä anledningen till att den föreliggande artikeln givits ovanstående
rubrik. Mitt syfte är härvid främst att söka att belysa vissa omständigheter, som äro värda uppmärksamhet, därest nutilldags
ett krigshot i norra Europa dessvärre skulle uppkomma.
Vad först beträffar 1914 års händelser, har den ene av amiral
von Essens stabschefer år 1914, f. d. kommendören Rudensky,
understrukit att det för ett rätt bedömande av händelseförloppet
måste ihågkommas, att man på rysk sida år 1914 ägnade stort intresse åt att uppsnappa bl. a. tyska och svenska radiotelegram.
318
d
1914 – och 1936
I anledning härav må från svensk sida återgivas, vad den svenska
kustflottans chef, amiral Wilhelm Dyrssen, meddelade i en intervju år 1924 angående sina minnen från krigstiden. Dyrssen angav, att vi i svenska flottan genom upptagandet av ryska radiotelegram fingo det första meddelandet om krigsutbrottet mellan
Ryssland och Tyskland och att man sedan på såväl svensk som
rysk sida fortsatte att avlyssna radio och lösa motpartens ahiffer.
Von Essens tilltänkta operation visade enligt D., huru allvarligt
läget i själva verket var. »Det var säkerligen icke minst genom
den blotta existensen av vår starka och välrustade flotta, som de
krigförande vid moget övervägande avhöllo sig från allvarligare
väldsgärningar. Det vore lyckligt, om de som nu sitta och bestämma över Sveriges öde, hade den erfarenheten för ögonen i
sitt görande och lätande.» Riktigheten av citatets första sats har
nu, tolv år efteråt, bestyrkts av chefen för ryska högkvarterets
marinstab, amiral Russin. Citatets sista sats stämmer till eftertanke …
Man har till mig sHillt frågan om ursprunget till de rykten,
vilka cirkulerade i Petrograd den 7 augusti om att den svenska
flottan utlöpte för att söka strid med den ryska. Någon saklig
anledning till dessa rykten fanns givetvis icke. Den dåvarande
svenske marinattachen i Petrograd, kommendörkaptenen G. D. ,V.
Lilliehöök, har nu bestyrkt den oro, som därstädes rådde i väntan
på en förnyad svensk neutralitetsförklaring efter Englands inträde i kriget. Till hans kännedom kommo under dessa dagar
nämnda rykten, liksom något senare uppgifter att delar av
svenska flottan skulle av von Essen hava innestängts i ett sund
eller en vik av Östersjön. Dessa senare rykten torde hava härrört
från medlemmar i general van der Flit’s stab, vilka kände till
von Essens operativa avsikt mot den del av svenska flottan, som
man på rysk sida förmodade befinna sig i Fårösund. Vidare föreligga nu bindande bevis att von Essens ultimatum-brev författades redan under de allra första augustidagarna, alltså en viss tid
innan han gick ut på operationen den 9-11 augusti.
Man har också sport mig, vad som sannolikt skulle hava
inträffat, därest von Essen icke blivit återkallad i tid utan med
sin flotta framkommit till Fårösund och funnit, att någon mindre
svensk sjöstyrka alls icke befann sig därstädes. J ag har själv
tidigare ställt samma fråga till amiralen Russin och kommendören Rudensky. Båda hava försäkrat, att det i så fall icke fnn- 319
E. Biörklund
nits någon tanke på att gå till Stockholms skärgård för att söka
ställa ultimatum till den svenska kustflottans huvudstyrka. Från
rysk sida måste man nämligen besinna, att huvudfienden var och
förblev den tyska flottan, och att man vid en strid med den
syenska huvudflottan riskerade sådana skador och förluster, som
hade iiYentyrat ryska flottans möjlighet att fylla sina uppgifter
till ]’inska vikens skydeL Ett flertal vittnesmål föreligga, enligt
vilka Yon Essen ansåg en operation mot Stockholms skärgård
alltför vågad. Detta belyser det sätt, på vilket stormakter ofta se
på en mindre stats krigsmakt, och klarlägger att även en numerärt underlägsen flotta kan – liksom en underlägsen arme eller
ett underlägset flygvapen – hava sin vikt i vågskålen och. tillsammans med andra faktorer kanske åstadkomma elen avgörande
ÖYervikten.
studerar man ingående dessa förhållanden från 1914, ledes
tanken ofelbart till att söka genomtränga, huru förhällandena i
en liknande situation sknlle ställa sig i våra dagar. Utan att på
något sätt överdriva krigsfaran eller bidraga till något slags
panikstämning, anser jag att klokheten bjuder oss att söka lära
av vad vi upplevt för att vara beredda, därest historien dessvärre
skulle visa tendenser till att upprepa sig.
I första hand kan då icke nog starkt understrykas behovet av
en stark och handlingskraftig men samtidigt klok riksstyrelse,
som icke tager onödiga risker. Att inskärpa detta är ingen
truism. Vikten av i en dylik situation fattade beslut samt betydelsen och konsekvenserna av diplomatiska åtgärder eller av
fällda uttalanden äro i sanning oerhörda. Icke minst gäller det
att i dylika lägen hava tillförlitliga upplysningar utifrån, för att
riksstyrelsen i tid skall kunna fatta riktiga beslut eller vidtaga
rätta dispositioner.
En betydande ovisshet vid spelöppningen kan vid konflikter i
framticlen icke undgås. Vi behöva endast erinra om att i dessa
dagar vissa stormakter hava stor svårighet att bestämma sitt
ställningstagande till för flera veckor sedan timade händelser.
Att i en oviss situation hålla rätt kurs, är icke lätt. Härtill kommer, att den utrikespolitiska inställningen i ett stort antal länder
pendlar mellan å ena siclan en solidaritetspolitik, vilken för
många utgör den enda vägen att förhindra kaos men som till
följd av bristande effektivitet hos Nationernas förbund ännu med- 320

1914 – och 1936
för betydande risker för deltagarna, och å andra sidan en strävan
att återgå till den gamla beprövade neutralitetspolitiken. Mellan
dessa båda poler – viljan att göra en insats och viljan att hålla
sig utanför – pendlar i ett stort antal länder även allmänhetens
inställning. Men allt detta skapar en betydande ovisshet, där den
enda återstående aktionslinjen för många blir att i det längsta
stödja solidaritetspolitiken i Nationernas förbunds anda för att
vid behov söka falla tillbaka på neutralitetspolitiken såsom en
sista reserv. Läget av i dag är därför i dessa hänseenden dessvärre ojämförligt mera komplicerat och svåröverskådligt än det
var år 1914, då Sveriges föresats att hävda sin neutralitet var
given.
Krigsförklaringar äro ju i och för sig synnerligen beklagliga
dokument, men än värre är det att igångsätta krigsoperationer
och krigföring utan krigsförklaring. Ty med ett sådant system
kastas det lilla, som finnes kvar av folkrätten i krigstid, i smältdegeln. Rättstillståndet blir därmed än ovissare och risker uppstå, att spörsmål, som förut lösts enligt erkända rättsprinciper,
nu kunna giva anledning till komplikationer och ytterligare konflikter. Tyvärr synes med hänsyn till Kelloggpakten utvecklingen gå i den riktningen, att krigsförklaringar ej längre äro
brukliga.
Neutralitetsförklaringar, vilka förut på ett skäligen enkelt sätt
kunde klarlägga situ?-tionen, kunna numera av folkförbundets
medlemmar utfärdas endast i det fall, att det gäller s. k. >>tillåtna
krig». Huruvida ett krig blir av tillåtet eller otillåtet slag, avgöres som bekant av förbundspaktens bestämmelser men kan icke
i förväg överblickas. Härvid må beaktas, att vid mera omfattande konflikter, där ett flertal stormakter äro engagerade, anledningar finnas att betvivla att folkförbundsrådets beslut skola
kunna fattas enhälligt. Föreligger ej enighet, brister därmed
sannolikt förutsättningen för att kriget skall rubriceras som
»otillåtet», sanktioner kunna i detta fall ej påbjudas, och en
utanför konflikten stående medlemsstat kan avgiva neutralitetsförklaring. Men vid fall åter, där en »angripare» konstateras och
där ekonomisk sanktionsskyldighet föreligger, kan man icke utfärda en neutralitetsförklaring, utan man är bunden vid solidaritetspolitiken. I detta sammanhang måste man dessutom hava
klart för sig, att stormakterna inom eller utom förbundet givetvis
komma att göra sitt bästa för att söka göra spelöppningens regi
321
j
E. Biörklund
sådan, att den påverkar folkförbundets beslut i för dem önskvärd
riktning. Detta förhållande kommer att medverka till att försvåra ställningstagandet, försåvitt icke en flagrant angreppshandling utförts.
Föreligger emellertid ett sanktionskrig, kunna neutralitetslagar följas endast i den mån de ej komma i konflikt med folkförbundspakten. Ovissheten om huruvida en konflikt antager
karaktären av tillåtet eller otillåtet krig medför dessutom, att
man gör klokt i att hålla neutralitetsvägen öppen. Den svenska
regeringen förklarade också år 1934 officiellt i Geneve: »Under nuvarande förhållanden bjuder likväl den mest elementära försiktighet den ansvariga regeringen att förbehålla sig rätten att vid
behov välja neutralitetens väg.>> För att en dylik möjlighet skall
stå öppen, måste man sålunda undvika att vidtaga åtgärder, vilka
omöjliggöra att vid behov närma sig meutralitetslinjen».
Det får emellertid givetvis förutsättas, att vi, så länge vi tillhöra Nationernas förbund, vid utbrutna konflikter fylla våra förpliidelser enligt förbundsakten, allt i den mån tydliga förpliktelser föreligga samt i övrigt i den utsträckning, som konung och
riksdag finna lämpligt. I dessa hänseenden kan man med fog tala
om ett maximi- och minimiproblem. Var gränsen i solidaritetsavseende i ett konkret fall kommer att ligga, beror väl främst av
angreppshandlingens moraliska och juridiska art samt i andra
hand dels av tyngden i den diplomatiska påtryckningen från
andra förbundsmedlemmars sida, dels av vår legitima önskan att
undgå att ställas inför ett ultimatum från oss närliggande stormakters sida.
Medför medlemskapet i folkförbundet sålunda vissa risker, så
bör man ej heller glömma, att icke-medlemskap sannolikt medför
än större risker till följd av ökad isolering, icke minst med hänsyn till att dock så gott som samtliga nordeuropeiska stater tillhöra förbundet. Att under sådana omständigheter ställa sig utanför förbundet kan endast vedervågas av en stat, som på grund av
sin starka maktställning anser sig kunna uthärda en politisk isolering. Man bör dessutom bemärka, att förbundspaktens bestämmelser om ömsesidigt bistånd utgöra en stor tillgång för med oss
befryndade östersjöstater i ett mera utsatt läge än Sveriges och
att det icke kan vara i Sveriges intresse, att dessa länder undandragas ett välbehövligt stöd. Förbundspakten giver dessutom
vissa regler för utförandet av detta ömsesidiga bistånd, vilka
322
1914 – och 1936
regler äro internationellt vedertagna och dessutom – vilket icke
iir oviktigt -hava godtagits av Sveriges riksdag.
:Man måste konstatera, att det finnes mycket små utsikter att
hiixa det osäkerhetstillstånd, som medlemskapet i folkförbundet
medför. Detta hindrar dock ej, att vi söka motverka att man i
Yiktigare främmande länder tillskriver oss avsikter, som vi i
själva ycrkct icke hysa, samt att vi frejdigt gå in för att reformera Nationernas förbund så, att det opartiskt fyller sin uppgift.
Vid en skiirpt situation erfordras givetvis stor återhållsamhet i
den svenska pressen. Legitima svenska försvarsberedskapsåtgärder i sådana fall få icke oriktigt utmålas såsom aktiva krigsförberedelser, ty ett dylikt förfarande kan komma stor skada
::[stad.•Jämför man det läge, som förefunnits under senare tid för
de engelska stridskrafterna i Medelhavet, med den situation, som
för oss skulle uppstä vid en liknande konflikt inom östcrsjö-
bäckenet, så erhåller man en ungefärlig uppfattning om arten av
de J)roblem, vilka då föreligga för oss. Att våra åtgärder i dylikt
fall måste Yara synnerligen väl genomtänkta, är uppenbart. Att
miirka iir att England i vad aYser fartygs tillträde, uppehåll och
proviantering m. m. under det italiensk-abessinska kriget tillHimpat neutralitetsreglerna för italienska strids- och trängfartyg.
Xeutralitetsrcgler äro alltså icke utan betydelse även under sanktionskrig.
Skullc nu för tiden en spänd politisk situation inträffa, måste
man dessutom betänka, att flygvapnets utveckling kommer att
Yäsentligt öka oron och kanske medföra, att viktiga beslut måste
fattas så snabbt, att diplomatiska förhandlingar med andra makter icke medhinnas. Risken för flyganfall utan föregående krigsförklaring kan i Yissa lägen tyviirr icke helt förbises. Detta
fordrar i sin tur ökad beredskap vid inträffade politiska förYecklingar.
Ar 1914 kunde det förekomma, att ryska krigsledningen länge
lcnle i den felaktiga tron, att en svensk sjöstyrka låge i Fårösund.
Något misstag av denna art är numera svårligen möjligt, ty Yarjc
Yiktigare sjöoperation föregäs i allmiinhet av flygspaning, vilken
alltså medgiver att ömsesidigt få en biittre inblick i den andra
statens militiira dispositioner. :B’ör att få denna ökade inblick
maste man dock hava flygstridskrafter, som verkligen äro i stånd
<1 t t genomföra erforderliga spaningsU])pdrag. Och innan ett
krigsutbrott inträffat, bör man betänka, att dylik spaning över
323
E. Biörklund
främmande land och vatten kan medföra risk för vådabeskjutning, som kan orsaka att man indrages i förvecklingar mot sin
vilja. Åtskilliga försiktighetsmått beträffande flygvapnets utnyttjande måste i ett dylikt ovisst läge företagas. Det svåra blir att
förena detta säkerhetskrav med nödvändigheten att likväl hålla
sig underrättad, om i närliggande länder dispositioner vidtagas,
som tyda på mot Sverige fientliga avsikter.
Vad sanktionerna beträffar, hava de sista månadernas erfarenheter bidragit till att skapa klarhet om vad de kunna innebära.
Vi hava sett att utpekandet av angriparen kan fungera. Vi hava
skapat bestämmelser om kreditspärr och övat oss i metoden för de
ekonomiska förbindelsernas avbrytande. Samtidigt hava vi dock
genom uteblivandet av en »oljespärr» erfarit betydelsen av att
mäktiga världsmakter (t. ex. U. S. A.) stå utanför förbundet, vilket kan bli av stor betydelse även om en konflikt i norra I<Juro1m
uppkomme. Vi hava även fått beskåda ett system, där man, allt i
den vällovliga avsikten att icke utbreda konflikten, förhandlat
med angriparen om sanktionernas omfattning och sålunda kommit fram till vad jag skulle vilja kalla »av angriparen indirekt
sanktionerade sanktioner». Systemet att vissa makter förbereda
sitt ställningstagande på detta sätt, torde svårligen kunna förhindras. Problemet om huru förfaras skall med export av vapen
och vissa för vapenproduktionen erforderliga råvaror, hestär
alltjämt.
Jag ingår här icke på de problem, som äro förknippade med den
moderna krigföringen, men vill understryka, att vi under den
ovissa tid, som medföljer en konflikt, icke få förglömma att omedelbart träffa anstalter för vår folkförsörjning, och detta vare
sig vi sedermera bliva indragna i krigiska förvecklingar eller ej.
Konvojer och eskorter kunna sålunda komma att genast krävas
för skydd av vår sjöburna handel. Att bedriva självuppgivelsens
politik beträffande våra sjöförbindelser är varken klokt eller
svenskt.
Summa summarum: Möjligheterna för att krigs- och neutralitetsförklaringar utebliva vid en kommande konflikt samt osäkerheten beträffande sanktionernas tillämpning och omfattning i
olika fall medför, att ovissheten numera är större än förr, därest
– mot alla förhoppningar – en konflikt skulle utbryta, som berör
östersjöbäckenet. Bestämmandet av Sveriges ståndpunktstagande
är beroende av såväl förhandlingar inom folkförbundets organ
324
1914 – och 1936
och med vissa oss angränsande makter som av den svenska regeringens och eventuellt även riksdagens granskning av omständigheterna i fallet i fråga. Allt detta tager avsevärd tid, vilket förlänger riskmomentet. Vore nu folkförbundsorganisationen allmän
i den bemärkelsen, att åtminstone alla stormakter tillhörde densamma, och vore dess bestämmelser klara, automatiska och effektiva, så skulle ett sådant förhållande givetvis verka i hög grad
avskräckande på en angripare och den allmänna säkerheten därigenom ökas. Men så är f. n. ej fallet. I nuvarande läge måste
man därför tyvärr anse, att krigsrisken för oss är större än förr.
Orsaken härtill ~ir i främsta rummet den, att vi vid vissa uppkomna konflikter äro förpliktade att deltaga i ekonomiska sanktioner liksom att diplomatisk påtryckning från stormakter kan
föranleda oss att gå med på sanktioner av sådan art, att de kunna
bliva synnerligen allvarliga för en »angripare»; denne kan härigenom drivas till hot om militär aktion mot de förbundsmedlemmar, vilka igångsätta eller kunna väntas igångsätta sanktioner
av för honom farlig omfattning. I dylika situationer gäller det
förvisso att hava medel för att värja sin självbestämningsrätt.
Folkförbundets värde såsom garanti för de mindre staternas
oavhängighet, därest de angripas av en stormakt, har icke genom
senaste års händelser kommit i någon gynnsam belysning.
Vad riskmomenten beträffar, få vi ej heller förglömma att vi,
förutom i förbundspakten, jämväl genom 1921 års Ålandskonvention åtagit oss garantiförpliktelser, som kunna fordra en insats.
Låtom oss därför hålla oss med ett försvar, som ingiver respekt
både till lands, till sjöss och i luften och som kan giva oss· bästa
möjliga stöd för att hävda det ståndpunktstagande till en konflikt, vilket i det förevarande läget synes oss riktigt och lämpligt.
Och låt de stridskrafter, vilka i första hand skola stå redo att
möta en sådan situation, vara väl beredda!
325

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner