Tony Gunnarsson: En musikalisk motståndsrörelse

Komikern och språkvetaren Fredrik Lindström har i många år analyserat den svenska mentaliteten i föreställningar och tv-program. Han menar att vi är ovanligt nationalistiska – men på ett udda sätt. Vi ser Sverige som världens bästa land med världens bästa system, lagar och teknik. Trots vissa bakslag det senaste decenniet lever bilden kvar, vilket märks i vårt förtroende för myndigheter och mästrande uttryck som ”In Sweden we have a system”.

Samtidigt anses öppen patriotism i Sverige vara skamlig och omodern. Därför blandas statshyllningen med självironi och förakt för den svenska kulturen. ”Typiskt svenskt” är ofta något dåligt, ”osvenskt” något avundsvärt. Politiker och kulturpersonligheter har omväxlande kallat svensk kultur för töntig, destruktiv eller icke-existerande. En tidigare statsminister hävdade att ”ursvenskt är bara barbariet”. I Lindströms beskrivning är det staten – modern, normskapande och traditionalistfientlig – som hyllas, inte folkkulturen.

Jag tänker på detta när jag läser Timbros nya antologi Kramgoa texter – Hur dansbanden förändrade Sverige. För även om dansbandsmusiken, när den växte fram under slutet av 1960-talet, i mycket var en produkt av 40-talets baby boom, en ny ungdomskultur och det nya Sveriges framväxt, blev det snart tydligt att något skavde. Dansbandsmusiken passade inte riktigt in i det moderna projektet. I antologins kanske bästa text konstaterar Andreas Johansson Heinö att dansbandsmusiken är så underskattad och nedsnackad just för att den är så ”typiskt svensk”.

I vänsterns skottglugg

Det svepte i slutet av 60-talet en kulturell vänstervåg över landet, skriver Thomas Deutgen i sitt kapitel om dansbandshistoria: ”Människor demonstrerade och proklamerade mot skivindustrin och när 60-tal blev 70-tal var protesterna som värst”. PM Nilsson skildrar i bokens förord hur kulturvänstern vid tiden bedrev en aggressiv kampanj mot bland andra Stikkan Anderssons import av anglosaxisk populärmusik. Den amerikanska och kommersiella kulturen skulle bekämpas till förmån för vänsterns egna progressiva och politiska yttringar.  Kampanjen var relativt framgångsrik med nedläggning av populära radioprogram i statsradion och förbud mot översatt musik i Svensktoppen.

Men resultatet blev ändå inte vad vänstern hade hoppats på, den åstadkom inte deras egen kulturella hegemoni, för, skriver Deutgen, ”där fanns en musikrörelse som redan då inte lät sig kvävas, nämligen dansbandsmusiken”. Dansbanden sjung visserligen också på svenska, men musiken var varken politisk eller progressiv. Den sjung om den lilla snarare än den stora världen, om kärlek och längtan, i stället för politik.

Dansbanden motarbetades också, men var inte lika beroende av de kanaler som vänstern försökte ta kontroll över: de var i huvudsak liveakter som spelade direkt för folket på småscener i landsorten och sålde skivor på bensinmackar. Dansbandsmusiken var en motståndsrörelse som blev proggmusikens självklara motpol. Det talas om att 5 000 dansband turnerade på svenska vägar under 70-talet, varar runt 800 kunde heltidsförsörja sig.

Den förhatliga folkligheten

Det är sant att orkestrarna på 60-talet i huvudsak turnerade runt med översatta amerikanska låtar. Men i skiftet mellan 60- och 70-tal avviker dansbandskulturen från den generella popkulturen. Dansbandsmusiken blir, menar Johansson Heinö, ”redan från början en nisch, kanske rentav en subkultur, om än en mycket populär sådan.” Snart hade de fler egna låtar, bättre musik och en tydligare identitet.

Det hjälpte dock föga i jakten på kulturell acceptans. Dansbandsmusiken var ständigt nedskriven av storstadstidningarna. Inga tv-program förutom Nygammalt och senare Café Norrköping tog in dansbanden. Johansson Heinö talar om en systematisk underskattning av dansbandens betydelse i Sverige: ”Så många odödliga låtar, sådana enorma försäljningsframgångar och ändå så lite erkännande”.

Även Bert Karlsson vittnar i boken om hur dansbanden aldrig platsat bland finkulturen, utan avfärdats som ”underhållning för folk på vischan”. Han störde sig tidigt på den orättvisa dansbandsmomsen och att reglerna för topplistprogrammen i radion gjordes om så att ”producenterna fick avgöra vilka låtar som skulle tävla i programmet”. Han noterar att dansbanden aldrig varit aktuella för de offentliga kulturstöden.

Hur kommer det sig då att dansbandsmusiken i långa perioder ”osynliggjorts” och ”förtryckts” i den svenska offentligheten, som redaktören PM Nilsson skriver i förordet? Jo, enligt honom på att den är just både kommersiell och folklig. Att ”dansbanden var och är hårt arbetande småföretagare” har inte tålts ”i en kulturbransch som återkommande haft svårt att se och respektera värdet i att sälja till många”.

Mycket ligger i detta, men en viktigare pusselbit ger nog Andreas Johansson Heinö när han beskriver dansbandsmusiken som kulturell företeelse. Han tar hjälp av Colin Nutley som efter några år i landet konstaterade att ”det sägenomspunna, liberala, jämlika Sverige med blicken ständigt riktad framåt är Stockholm, inte Sverige”. Går man i stället in på en dansbana på landsbygden upptäcker man ett annat Sverige, som inte passar ihop med det skyltfönster som uppvisas i huvudstaden.

Kultureliten har därför i decennier förmedlat en bild av dansbandsmusiken som föraktlig, ett omdöme som till slut satt sig hos många svenskar. ”Töntigheten har liksom blivit en slags självklarhet” skriver Lisa dos Santos i sitt kapitel. ”Det är som om musikgenren är förpassad till både något ålderdomligt och okulturellt på en och samma gång”.

Romantikens envisa försvarare

Det stämmer att dansbandsmusiken aldrig varit särskilt trendkänslig, och försök att anpassa sig till nya strömningar i den globala nöjesindustrin har sällan slagit väl ut. Ett tydligt exempel var, berättar Thomas Deutgen, när discomusiken kom på 70-talet. I tidsandan låg att man ”I stället för att hålla om varandra i en kramig Streaplersfoxtrot skulle stå själv och röra på sig i någon slags egenbestämd takt. Man fick vänta till fem minuter innan discot stängde för att få den lugna låten och därmed hitta kvällens ragg”.

Och de dansband som försökte följa med, bli moderna, tappade snart både sin särprägel och publik. För dansbandsmusiken är till sitt väsen inte individualistisk, hipp eller internationell, den är romantisk, traditionell och svensk. Den predikar den livslånga kärleken, inte den fria kärleken. Den fastnar inte i en ungdomskultur, utan berättar om åldrande och minnen likaväl som svärmande för söta flickor.

Ranelid skriver i antologin om dansbanorna som startpunkten för kärlek och äktenskap. Hur han på dansbanan träffade kvinnan han 48 år senare fortfarande är gift med. ”Miljoner människor i Sverige har dansat till musik i flera hundra år. De räknas till en folkrörelse som är äldre än alla idrotter i riket. Det finns ingen statistik som visar hur många kvinnor och män som träffats på dans första gången och sedan ingått äktenskap med varandra, men det borde vara flera hundra tusen par.”

Även Lisa dos Santos tar upp dansbandstexternas romantiska prägel. Hon funderar kring varför gangsterrapparna, som ”tycks älska pistolen mer än kvinnor”, har ”hyllats på flera creddiga musikgalor” och ”ständigt ges utrymme i media” medan deras totala motsats, dansbanden, inte syns på kultursidorna. Det är som om någon bestämt att dansbandsgenren inte hör hemma där, skriver hon.

Kanske är det för att dansbandsmusiken är sentimental och väcker nostalgi – en närmast förbjuden känsla i svensk offentlighet. Det är berättelser om kärlek, tårfyllda avsked och saknad, om ”döda sjömän, moraklockor, minnen på vinden” som är dansbandens styrka. När orkestrarna åter bejakade detta och övergav försöken att anpassa sig till discomusik och 70-talskultur, återkom också publiken.

En mer lyckad influens är i så fall countryn, som ligger närmare i värderingar och berättelser. Gemensamt är längtan efter en hemtillhörighet, minnet av barndomen och landsbygden, melankolin och hjärtesorgen. Men i boken påpekas mycket riktigt att det finns skillnader: dansbandsmusiken är distinkt svensk och mindre mörk. Dansbandsmusiken är, som tydliggörs i antologin av bland andra Jan Jörnmark, en produkt av svensk landsbygd. Dansbanden sjunger på svenska, kommer från småstäder och drar publik på landsbygden där kulturutbudet annars är skralt. De sjunger om Åmotfors snarare än New York, om hembygden i stället för storstan.

Musiken som vägrar dö

Hur kommer det sig då att den ständigt uträknade dansbandsmusiken överlevt trots tilltagande urbanisering, public services negligering och kultursektorns förakt? Att dansbanden trots att de motarbetats haft försäljningsframgångar som definitivt inte proggarna, och få andra svenska artister heller, kan mäta sig med. Att dansbandsveckan i Malung drar storpublik och att Lasse Stefanz lockar ny publik bland unga?

Kanske beror det på, som Lucas Persson hävdar i boken, att dansbandsmusiken helt enkelt inte går att värja sig mot. Att de största dansbandskritikerna ändå alltid kan sjunga med i mer än en handfull dansbandslåtar. Men Timbro pekar, kanske föga förvånande, också på en annan förklaring: att de kunnat dra nytta av en rad frihetsreformer.

Dansbandens framväxt hade inte varit möjlig utan en rad liberaliseringar som genomfördes från mitten av 50-talet. Motboken och underhållningsförbudet på restauranger avskaffades. Prissättning på alltifrån biobesök och hotellrum till parkeringshus avreglerades vilket öppnade för investeringar i underhållningsbranschen.

Vänstern, som tidigt kopplade greppet om det statliga radio- och tv-monopolet, gav inte plats åt dansbandsmusiken. Men när monopolet upphävdes fanns plötsligt en möjlighet för dansbanden att nå ut. Många lokalradiostationer spelar sedan 90-talet nästan uteslutande dansband och countrymusik. Att Bingolotto blev en sådan succé på det nystartade TV4, med som mest över tre miljoner tittare, berodde i hög grad på att dansbanden vecka efter vecka äntligen erbjöds utrymme på bästa sändningstid.

Huruvida dansbandsmusiken också till slut kan uppvärderas i det svenska offentliga samtalet återstår att se. Timbro gör i alla fall ett värdefullt och läsvärt försök att ge den upprättelse.

Tony Gunnarsson är statsvetare och skribent