Thomas Gür: Sowell synliggör människan bakom marknaden

Thomas Sowells omvärldsyn präglas av den begränsade och tragiska visionen om människan i kontrast mot den obegränsade och utopiska. Det är en klassisk konservativ inställning som samtidigt leder Sowell till en klassisk liberal hållning i ekonomiska frågor och göromål.

Ty den begränsade och tragiska visionen säger att det inte finns några lösningar som lämnar alla nöjda, utan bara avvägningar, målkonflikter och kompromisser. På engelska ”trade-offs”.

De tillgängliga resurserna är alltid otillräckliga för att uppfylla alla önskningar som varje människa kan ha: ”Thus there are no ’solutions’ in the tragic vision, but only trade-offs that still leave many desires unfulfilled and much unhappiness in the world. What is needed in this vision is a prudent sense of how to make the best trade-offs from the limited options available …”[1]

Men Sowell applicerar inte denna ansats statiskt, för det val man gör vid valtillfället, utan främst framåtsyftande.

Det finns i investeringssammanhang ett etablerat begrepp, åter på engelska, som förklarar detta framåtsyftande anslag: opportunity cost.[2] Det begreppet försöker fånga de potentiella andra möjligheter som en investerare eller en affärsverksamhet riskerar att förlora i valet mellan olika alternativ. Eftersom denna framtida fördel per definition sällan är mätbar eller synlig blir den ofta förbisedd när beslut ska fattas. Den svenska översättningen, alternativkostnad, tappar det dynamiska elementet i originaltermen som betonar risken för förlust av framtida andra möjligheter.

Om det inte finns lösningar, utan bara trade-offs som dessutom in i en oviss framtid är bundna till opportunity costs, då bör också beslut med inbyggda målkonflikter kring alternativa kostnader och försakade möjligheter fattas av den som har mest kunskap (men långt ifrån fullständig) om dessa  och bäst kan väga olika kostnader mot varandra i sitt liv och sin vardag. Och som därtill måste få ta ansvaret för utfallet av dessa val. Det är alltså både en fråga om optimal kunskaps- och resursanvändning och en fråga om att ta ansvar – såväl juridiskt som moraliskt.

Med detta står vi inför ett slags närhetsprincip som innebär att beslut som är avgörande för individer och familjer bör fattas så mycket av dem själva som möjligt, så att de kan såväl dra nytta av goda beslut som att veta att de också måste ta ansvar för och leva med mindre goda beslut:

”Third-party assessments of the individual terms of the transactions – or of the ‘income distribution’ totals arising from these transactions – are equally unlikely to coincide with the varying individual assessments of the trade-offs made. Neither in economic nor in moral terms is it the question whether a given set of statistical income results for a given time span is justified. The most basic question is not what is best but who shall decide what is best.”[3]

Om man således kommer fram till att resurser är begränsade, trade-offs oundvikliga, blir frågan vem som ska göra dessa avvägningar mellan målkonflikter och genom vilka mekanismer.

Man kan börja med att eliminera att andra än de som berörs av ett beslut, antingen som erhållna fördelar om de är ändamålsenliga beslut eller som bakslag, om de är fattade på felaktiga grunder, fattar det beslutet.

“It is hard to imagine a more stupid or more dangerous way of making decisions than by putting those decisions in the hands of people who pay no price for being wrong.”[4]

Ett system som möjliggör att de som bäst kan göra de avvägningar som krävs och fatta de beslut om hur begränsade resurser ska användas, på ett för dem själva nöjaktigt sätt, är en fri marknad där fri prisbildning fungerar som en signalmekanism om fördelningar av resurser och avvägningar av målkonflikter i enlighet med köpares och säljares preferenser.

Sowell varnar för missuppfattningar om vad marknaden är: ”The very language in which many issues are discussed opens the way to confusing economics with some materialistic preoccupation that violates human considerations. Many economists and others speak of the ’market’ as a shorthand way of referring to a set of conditions in which individuals make their own choices in light of their own respective values. But this language leads some who hear it to imagine that ’the market’ is some impersonal and amoral idol, on whose altar we are sacrificing moral and humane concerns. In reality, the market is merely a mechanism through which millions of human beings express their own preferences and values, rather than have some elite with political power impose that elite’s preferences and values on all.”[5]

Det är kombinationen av individuell frihet, konkurrens och priser/prisbildning som utgör det man med ett samlingsnamn kallar ”marknaden”, framhåller Sowell: ”What distinguishes ’the market’ as economists use the term are (1) individual free choice and (2) the guidance provided by prices which result from millions of people interacting with one another as the exercise that free choice. To say ’the market decides’ is only to say that these millions of people decide, instead of having others’ decisions imposed on them. Like economics, the market is not some separate entity with its own values. It is people making their own choices.”

Det är just det fria marknadsvalets följder för den som väljer, som Sowell har tittat närmare på kring diskrimineringens ekonomi framförallt på arbetsmarknaden. Man kan sammanfatta Sowells syn med att fördomar är gratis, men att diskriminering kostar. Det betyder att den som vill agera i enlighet med sina fördomar på en fri marknad i form av diskriminering också kommer att betala för det. Men konkurrensen mellan olika aktörer innebär också att även om samtliga aktörer har samma fördomar, kommer den aktör som trots sina fördomar inte agerar i enlighet med dem (av till exempel strävan efter vinstmaximering), alltså inte diskriminerar, erhålla en fördel i form av lägre kostnader eller bättre resultat (vilket är ett annat uttryck för lägre kostnader).

Om till exempel samtliga ägare till professionella basketlag är rasister och vägrar anställa svarta spelare, kommer den som övervinner sina fördomar, att ha en mycket stor fördel. Det är därför ingen slump att befolkningsgrupper som antingen har diskriminerats med lagliga påbud (apartheid till exempel) eller har mötts av fördomar i majoritetssamhället, också har haft proportionellt högre närvaro (”överrepresentation”) i starkt konkurrensutsatta branscher som underhållning, idrott eller konkurrensutsatt företagande.

”An employer who refuses to hire qualified individuals from the ’wrong’ groups risks leaving his jobs unfilled longer in a free market. That means that he must either leave work undone and orders unfilled or else to pay overtime to existing employees to get it done, losing money either way. However, in a market where wages are set artificially above the level that would exist through supply and demand, the resulting surplus of applicants can mean that discrimination costs the employer nothing. Whether these artificially higher wages are set by a labor union or by a minimum wage law does not change the principle.”[6]

Empiriska belägg ger starkt stöd för slutsatsen att rasdiskriminering är ett större problem om kostnaderna för arbetsgivarna för sådan diskriminering är lägre och ett mindre problem om de är högre. Till och med i Sydafrika under apartheid, där diskriminering var lagstadgad, anställde vita arbetsgivare i konkurrensutsatta företag fler svarta på befattningar än vad lagen tillät dem att göra. På liknande sätt anställde vita som ville bygga hus i Johannesburg i många fall illegala byggarbetslag som bestod av svarta, men som för syns skull formellt hade en vit person som chef, för att uppfylla apartheidregulationens krav, istället för att betala högre ersättning för ett bygglag som bestod av vita, vilket lagen krävde av dem.[7]

Likväl kan etablerade minoriteter men framförallt nyanlända invandrare mötas av vad som benämns som preferensdiskriminering, det vill säga att arbetsgivare föredrar att anställa personer vars kvalifikationer de har lättare att värdera än personer som genom sina namn, yttre attribut eller sämre språkkunskaper är för dem osäkra kort, vars meriter och kunskaper de har svårt att värdera och där en sådan värdering skulle innebära extra kostnader som det är osäkert om de kan få täckning för.

Det finns dock en person som kan bedöma invandrarens kvalifikationer bättre än någon annan; invandraren själv. Detta kommer till uttryck genom att invandraren anställer sig själv, alltså att han/hon blir egenföretagare. Invandrarföretagen anställer i sin tur andra invandrare, i första hand sina landsmän, vars kvalifikationer han har lättare att bedöma. Entreprenörskapet, som ett individuellt projekt, går i hand med det nätverk som den etniska kollektiva tillhörigheten tillhandahåller. Vi får det som benämns som etniskt företagande, där en etnisk arbetsmarknad uppstår där entreprenörer och företagare antingen anställer egna landsmän eller fungerar som mellanhänder mellan sina landsmän och andra företagare och med konsumenter.[8]

Ett typexempel på det senare var svenskägda arbetsförmedlingar i USA vid 1800-talet slut, som förmedlade svenska hembiträden till amerikanska hem.[9] 1880 var nästan vart tionde hembiträde i Chicago en svenska, och man uppskattar att mot slutet av det seklet var fjärdedel av alla hembiträden i staden var svenskor.[10]

En fri marknad med fri lönebildning utgör ett bättre skydd mot diskriminering, mot att fördomsfulla attityder övergår i diskriminerande handlingar, än politiken, menar Sowell. Tvärtom har politiska beslut och lagstiftning kunnat upprätthålla rasism och diskriminering genom att hindra minoriteter att nyttja sig av marknadens motverkande förmåga, oavsett om diskrimineringen har hetat apartheid eller positiv särbehandling.

På en någorlunda fri marknad kommer inte sakförhållandet att en avskiljbar grupp är underbetald relativt det arbete som utförs kunna existera i längden, eftersom det skulle innebära att det därmed uppstår en möjlighet till mycket höga vinster för den arbetsgivare som anställer ur den gruppen.

Sowell påpekar: ”Even if all outsiders are too blind to see this, then the more fortunate members of that group have unusually profitable opportunities as employers or lenders. When Japanese American farmers began bidding for underpaid Japanese American laborers in the early twentieth century, white farmers had no choice but to join the bidding war rather than to lose good workers. Had they attempted to operate with all-white work forces, they would have spotted an enormous advantage to Japanese farmer, whom they were having difficulty enough to compete against, as it was.”[11]

Just denna poäng, att den grupp skulle kunna vara systematiskt underbetald i längden– att på en fri marknad utföra samma arbete för lägre lön – på grund av fördomar eller diskriminering tar Sowell vidare till ett återkommande påstående om att kvinnor skulle lönediskrimineras relativt män, när de utför samma arbete till lägre ersättning.

Det skulle innebära att en arbetsgivare som ersätter en helt manlig arbetsstyrka med en helt kvinnlig, skulle få ut samma mängd varor och tjänster till en betydligt lägre kostnad och göra betydligt högre vinst, och därmed vinna marknadsandelar och slå ut sina fördomsfulla konkurrenter.[12] Sowell frågar sig varför detta i så fall inte inträffar, och tittar närmare på det empiriska materialet – det vill säga om påståendet att kvinnor får lägre betalt för att göra samma jobb som män, stämmer aggregerat.

Ur den framgår några tydliga mönster:

Ogifta kvinnor har inkomster i full paritet med ogifta män med samma utbildningar och i samma yrken. Samtidigt är det stora löneskillnader mellan gifta män och gifta kvinnor. Och också mellan gifta kvinnor å ena sidan och ogifta män respektive ogifta kvinnor å den andra. Och gifta män har högre snittlöner än både ogifta män och ogifta kvinnor.

Ytterst handlar det om att utfallen av äktenskap och föräldraskap för män och kvinnor är så olika, ty medan äktenskap i snitt ökar en mans deltagande i arbetskraften relativt ensamstående män, minskar den gifta kvinnors deltagande relativt ensamstående kvinnors. Vad som emellertid händer är att hushållets disponibla inkomst ökar.

”Marriage is a joint venture in economic terms as it is in other terms … The income earned is a joint income in origin, as well as in its use. Researchers who take literary statistics based on the fact that the man’s name alone appears on his paycheck set the stage for much understanding of social reality. When the husband is affluent, the wife is not poor, even if her income is only 25 percent of his – or even zero percent of his. Indeed, she is even less likely to be poor in the latter case. Whether there is justice or injustice in the disposition of family money – and in whose favor – cannot be told from income statistics, however frustrating that may be for those who scan the horizon for injustices. Nor can the income statistics deriving from these domestic arrangements prove employer discrimination on the workplace.”[13]

Sowells avvisande inställning till att utomstående avgör vad som är en lämplig trade-off för andra blir därmed inte bara en hållning om ändamålsenlighet i ekonomiska sammanhang om målkonflikter och optimerad användning av alltid begränsade resurser, och förtröstan på marknadens val, så som de definierats. Den är också en konsekvent hållning med utgångspunkten i den tragiska och begränsade visionen av människans förmågor, med dess grundbudskap om att inte förhäva sig i tron att man vet bättre än andra vad som är bra för dem.

Thomas Gür är företagare, översättare och skribent

[1] Thomas Sowell, The Vision of the Anointed: Self-Conguralation as Basis for Social Policy, Basic Books 1995, s 113.
[2] Hos Sowell omnämns begreppet, än tydligare, som ”cost of foregone opportunities for profitable transactions”. Thomas Sowell, Markets and Minorities, Basic Books 1981, s 36.
[3] Thomas Sowell, Knowledge and Decisions, Basic Books 1996 (1980), s 79. Kursiv i original.
[4] Thomas Sowell, ”Wake up, parents!”, Jewish World Review, 18 August 2000
[5] Thomas Sowell, Basic Economics: A Citizen’s Guide to the Economy, Basic Books, 2000, s. 307f.
[6] Aa, s 142
[7] Aa, s 142
[8] Thomas Sowell, Markets and Minorities, s.29.
[9] ”In 1877 Josefina Albinson advertised under the heading ’Mrs. Albinson’s Swedish Employment Office’. She specialized in jobs for female workers.” Ulf Beijbom. Swedes in Chicago. A Demographic and Social Study of the 1846 – 1880 Immigration, Lärdomedelsförlagen, 1971, s 190.
[10] Beijbom, s 172.
[11] Thomas Sowell, Civil Rights: Rhetoric of Reality? Quill 1984, 113
[12] Sowell, Civil Rights, s 96.
[13] Aa, s. 96 f.