Theodor Tralau: Ryssland ligger inte bakom allt ont

För en del år sedan började det dyka upp artiklar i europeisk press om hur den ryska barnserien “Masja och Björnen” användes som ett propagandaverktyg av Kreml. Programmet syftade, enligt flera kritiker, till att hjärntvätta bland annat rysktalande barn i Estland och förändra deras bild av Ryssland.

I ett avsnitt patrullerar den lilla flickan Masja, iförd den sorts skärmmössa som den sovjetiska gränspolisen bar, runt björnens trädgård för att jaga bort harar som har kommit dit för att sno morötter. En tydlig hänvisning till rysk gräns- och försvarspolitik, menade kritikerna.

Genialiskt! Vladimir Putin och hans innersta cirkel regisserar alltså barnprogram för att indoktrinera rysktalande barn i Baltikum och destabilisera regionen.

Men det finns i grunden mycket lite som talar för att barnprogrammet skulle ha skapats av Putins spinndoktorer i en mörk källare under Kreml. Det är snarare ett helt vanligt barnprogram, som vi väljer att se som välplanerad och strategisk manipulation.

Vi vet att Ryssland bedriver ett hybridkrig på flera fronter i Europa. Man rekryterar spioner och anlitar vanliga kriminella för att undergräva staternas sammanhållning och stödet till Ukraina. Man bedriver olika former av sabotage, från små klotterattacker till mycket omfattande och potentiellt extremt destruktiva attentat. Man arbetar också med påverkansoperationer på internet och i sociala medier, samt försöker manipulera demokratiska val – framför allt i östra Europa. Även i Sverige verkar Ryssland för att infiltrera samhället och staten, något som Patrik Oksanen har granskat väl i sin bok “Rysslands hemliga krig mot Sverige” (Volante). Detta hot är verkligt – och oerhört farligt för vårt samhälle.

Men här skapas också en paradox. Det ryska hotet och de riktiga påverkansoperationerna som bedrivs mot Europa gör oss paranoida. Plötsligt kan allt i och från Ryssland vara potentiella påverkansoperationer, och allt som är oönskat kan vara en del i hybridkriget.

I en ledartext i Expressen (16/10) försökte Ann-Charlotte Martéus väcka frågan om Ryssland kan ha stått bakom de uttryck för hat som fick Anna-Karin Hatt att avgå. Vi vet att Ryssland bedriver påverkansoperationer i sociala medier, men det finns väl ytterst lite som pekar på att Ryssland skulle ligga bakom just dessa attacker – Hatt har faktiskt påpekat att hon inte har fått motta mer hat än någon annan partiledare. Det finns alltså en risk här som vi borde tala mer om. Faran är nämligen att vi bygger upp vår egen paranoia och på det sättet tillskriver Ryssland mer makt, kompetens och resurser än systemet egentligen har.

Den här strategin beskrivs på ett fantastiskt sätt i den schweizisk-italienske statsvetaren och analytikern Giuliano Da Empolis roman “Trollkarlen i Kreml” (Editions J förlag). Boken har fått förvånansvärt lite uppmärksamhet i Sverige men är ett exempel på hur väl skönlitteratur kan fungera som källa till politiska insikter. Berättelsen handlar om den fiktiva figuren Vadim Baranov. Huvudpersonen – som bygger på Putins tidigare rådgivare Vladislav Surkov – beskriver hur man genom att stötta olika, motsatta sidor av politiken i sina påverkanskampanjer kan få alla att skylla på Ryssland. ”Överallt kommer våra främsta förkämpar att bli de som anklagar oss för att konspirera mot demokratin i Europa och USA … Det är de som kommer att skapa myten om vår [Rysslands, undertecknads anm.] styrka”

Strategin är inte något litterärt påhitt. Det grundar sig i verkligheten. Den riktige Vladislav Surkov – en postmodern poet, politiker, statstjänsteman och annat – har skrivit ett antal romaner och noveller under pseudonymen Natan Dubovitskij. En av dessa är “Utan himmel”. Där beskriver han hur moderna krig inte längre handlar om att två stater eller allianser slåss mot varandra. I stället ställs företag, regeringar och människor mot varandra. Inget nytt kanske. Men det intressanta i framtidsscenariot är att i mitten av detta kaos, i stormens öga, står Ryssland och drar i trådarna.

Den Ryska federationen ska, enligt Surkovs strategi, undergräva andra länder genom att stödja olika rörelser, också sådana som ser varandra som sina största fiender. Vi vet också hur denna strategi ser ut i praktiken. Ryssland har bland annat finansierat och stöttat såväl Black Lives Matter-rörelsen som nationalistiska grupperingar som motsatte sig just BLM, för att skapa kaos och oenighet inför det amerikanska presidentvalet 2016.

Men när vi anklagar Ryssland för påverkansoperationer eller manipulation utan några större belägg (ibland för att vi nästan hoppas att det ska vara Kreml) riskerar vi att göra oss till Putins nyttiga idioter. Vi bygger upp deras status och deras förmåga att påverka oss.

Det är svårt att veta vad vi egentligen ska göra mot detta. Vi bör självklart kalla en spade för en spade. Det är trots allt en stat som har invaderat två grannländer och som dagligen begår krigsbrott mot den ukrainska befolkningen, samtidigt som man bedriver ett hybridkrig mot Europa och andra delar av världen. Men vi bör vara mer försiktiga när vi slänger oss med Rysslands-ordet. Det är också en stat som blir allt svagare. Den ryska ekonomin går dåligt. Inflationen är hög, och Rysslands ekonomi börjar allt mer övergå till en ohälsosam krigsekonomi. Man har också alienerat sina tidigare allierade runt om i världen och börjar långsamt bli en vasallstat till Kina när man blir allt mer beroende av deras handel för att upprätthålla ekonomin.

När vi tillskriver Ryssland dessa enorma förmågor att påverka och manipulera Europa gör vi oss själva svagare. Ryssland är inte det mäktiga imperium som Putin och hans inre krets drömmer om. Vi behöver hålla huvudet kallt och förstå den auktoritära statens svagheter. Så varför ska vi mata monstret? Varför ska vi nära deras dröm?

Theodor Tralau är student i internationella relationer och ryska på Stockholms universitet