Sten Niklasson: Undergöraren – Rysslands fall

Bland Rasputins alla fiender finns en, vars glödgade vrede har fått sjukliga proportioner. Det är prins Feliks Jusupov, en tjugonioårig homosexuell libertin, som tillhör en av Rysslands rikaste familjer. Tillsammans med några andra sammansvurna bestämmer sig Jusupov för att mörda Rasputin. En raffinerad plan görs upp. Man vädjar till Rasputins fåfänga och oemotståndliga lust till kvinnor genom att påstå att prinsessan Irina Romanova, tsarens systerdotter, vill ha ett nattligt möte med honom i den luxuöst inredda källaren till Jusupovs familjepalats vid Neva.

Som ett led i förberedelserna har en stor mängd cyankalium införskaffats av de sammansvurna. En del av giftet placeras i bakelser, en del hälls i vinet. En tung batong av bly, klädd med gummi, hålls i beredskap, liksom en revolver.

När Rasputin anlänt och satt sig tillrätta för att vänta på Irina, bjuder den nervöse Feliks honom på en förgiftad bakelse. Gästen sätter i sig två stycken utan att synbart påverkas. Feliks förundras. Rasputin borde ha fallit som en klubbad oxe. Med skakande händer erbjuder Feliks honom ett glas preparerat vin, som Rasputin låter sig väl smaka utan att det tycks ha någon effekt. Den desperate Feliks skyndar upp till den övre våningen, där resten av de sammansvurna väntar. Efter att ha hört den stammande prinsen förklara att giftet inte tycks ha någon verkan, beslutar sig sällskapet för att gemensamt kasta sig över Rasputin och strypa honom. I sista ögonblicket hejdas de andra av Feliks, som säger sig själv vilja göra slut på ”monstret”.

Framför brasan har Rasputin nickat till. Han säger sig vara törstig och, trots att klockan blivit halv tre på natten, vill han fortsätta till en zigenarkrog i närheten. Feliks kan knappast tro sina öron. Mannen är inte mänsklig. Full av gift som kunnat döda ett halvdussin hästar, talar han om att gå på krogen. Med darrande händer lyfter prinsen revolvern och avlossar ett skott mot Rasputins hjärta. Denne vrålar till och faller. Det rycker i kroppen, och blodet sprider sig över bondblusen. En tillkallad läkare bland de sammansvurna konstaterar att Rasputin är död.

Någon timme senare går den nervöse Feliks ner i källaren för att själv kontrollera att den dödes puls verkligen upphört. Plötsligt rycker Rasputins kropp till, han öppnar ögonen, reser sig och sluter sina väldiga händer kring prinsens hals. Feliks sliter sig loss, rusar upp för trappan och skriker till de övriga att odjuret ännu är vid liv. En av de sammansvurna griper revolvern och tar sig på darrande ben ner i källaren, där den återuppståndne Rasputin vacklar mot ytterdörren. Ytterligare två skott träffar honom och han faller tungt, denna gång för gott.

I en bil med täckta rutor förs liket till Petrovskijbrons högsta punkt, där kroppen vräks över broräcket ner i ett hål i Nevas is. Några dagar senare upptäcks blodspår på bron, och liket hittas av dykare under isen.

Flera gånger hade Rasputin under sin livstid uttalat profetian att hans egen död skulle leda till kejsarmaktens undergång. Mordet på den mystiske munken får många vidskepliga ryssar att erinra sig dessa ord. Lättnaden över Rasputins frånfälle paras nu med skam och en känsla av kommande katastrof. Strejker och demonstrationer organiserade av bolsjevikerna avlöser varandra. Polisen skjuter rakt in i folkhoparna. Flera regementen gör uppror. Den vältalige, vänsterradikale advokaten Kerenskij tar initiativet och uppmanar ledarna för de marscherande massorna att gripa ministrarna och ockupera stadens strategiska byggnader. Från tsaren vid fronten kommer ett patetiskt telegram till befälhavaren i Sankt Petersburg: ”Jag beordrar att alla oroligheter i huvudstaden redan i morgon skall upphöra”. Men det är för sent. Tsaren är maktlös.

På order av de nya makthavarna grävs Rasputins kista upp för att placeras på någon undanskymd plats på den ryska landsbygden. Den läggs i en jättelik transportlåda för pianon och fraktas iväg på flaket till en lastbil som emellertid får motorstopp på vägen. En folksamling bildas strax och vill veta vad som finns i lådan. När den öppnats och den rikt dekorerade kistan kommer till synes, kräver man att också den öppnas. När Rasputins förvridna och svartnade ansikte avtäcks, ryggar de närstående tillbaka i fasa. Beslut fattas om att dränka liket i bensin och bränna det på platsen. Ett bål improviseras. Rasputins jordiska kvarlevor förintas.

I mars 1917 tvingas Nikolaus II abdikera. I Zürich gnuggar den landsflyktige Lenin händerna av tillfredsställelse. Han återvänder till Ryssland, övertar ledningen över bolsjevikerna och tvingar Kerenskij att fly. De ryska medborgarnas rätt att inneha egen jord avskaffas, en politisk polis inrättas, folkkommissarier tar makten ute i landet. Den kommunistiska revolutionen är ett faktum.

I Jekaterinburg hålls den kejserliga familjen fängslad tillsammans med en läkare och fyra tjänare. På natten den 16 juli 1918 väcks alla elva och beordras gå ner till en lokal i husets källare. Vid tretiden på morgonen störtar män på order från Lenin in och mördar samtliga instängda med kulor och bajonetter. Liken körs iväg, svavelsyra hälls över kropparna, som sedan bränns. Resterna kastas i ett gruvschakt.

Rasputins profetia blev alltså verklighet. Mordet på honom i Jusupovpalatsets källare ledde indirekt till det ryska kejsardömets fall.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Första delen i Sten Niklassons serie om Rasputin finn att läsa här.