Sten Niklasson: Undergöraren

Bland människor som begåvats med stark karisma intog en enkel bonde från den sibiriska byn Prokovskoje i den bebodda världens utkant en särställning. Hans namn var Grigorij Rasputin, och han lyckades, trots sin brist på bildning och sina grova maner, på ett avgörande sätt påverka utvecklingen i det tsaristiska enväldets Ryssland och därmed också hela Europas historia.

Denne storvuxne man från fattiga förhållanden fängslades tidigt av den ortodoxa religionens budskap. Efter att till fots ha företagit flera pilgrimsfärder till heliga platser och, trots att han varken kunde läsa eller skriva, ha inhämtat det heliga ordet, började Rasputin känna sig uppfylld av kallelsen att till andra överbringa den gudomliga nåden.

I ett hus i närheten av sitt hem i Prokovskoje tar han emot dem som söker hans tröst, inte minst kvinnor. Där talas Guds ord, där badas gemensam bastu och där kopulerar man med varandra enligt Rasputins lära: ”Gud älskar sina människobarn enbart om de renats efter att ha badat i synd”.

De rykten som börjat spridas om tvivelaktiga förehavanden i Rasputins hus, får

honom att söka sig till den ryska religionens säte i huvudstaden. När han kommer till Sankt Petersburg i maj 1903, är han trettiofyra år. Han är klädd som en enkel bybo, han har långt svart hår och ett yvigt skägg. Under den breda pannan glöder blicken. Hans brister i skick och uppträdande bidrar till hans trovärdighet som en den ryska jordens äkta son.

Det ryska tsarväldet skakades vid denna tid av en rad oroligheter. Genom en serie missbedömningar hade Ryssland engagerats i ett krig mot Japan. Armén led det ena förödmjukande nederlaget efter det andra. Den ryska flottan förintades till sjöss. Till slut tvingades landet underteckna en neslig fred i Portsmouth. En söndag i januari 1905 förvandlades en fredlig arbetardemonstration till massaker, då demonstranterna utsattes för kavalleriattack. Några veckor senare dödades tsarens bror, tillika generalguvernör i Moskva, av en bomb. Besättningen på pansarkryssaren Potemkin gjorde uppror, tog livet av sina officerare och hissade den röda revolutionsflaggan i masten. Den svage och obeslutsamme Nikolaus II gavs skulden för allt eländet. Tsaritsan, Alexandra Fjodorovna, som är av tyskt ursprung, omgav sig med spåmän och charlataner av olika slag för att döva sin ångest inför oroligheter och upplopp.

Alexandras mormor, drottning Victoria av England, hade överfört anlaget för blödarsjuka till sin dotterdotter. Denna sjukdom, som framför allt drabbar manliga avkommor, hade Alexandra i sin tur överfört till sonen Alexejev. De svullnader och blodutgjutningar, som uppstod hos pojken till följd av minsta stöt, gav upphov till svåra smärtor. Läkarna hade försökt alla till buds stående medel, men ingenting hade hjälpt. Ryktet om Rasputins märkliga gåvor når så småningom tsarfamiljen. I sin nöd ber tsarfamiljen honom att ingripa. Han lyckas genom intensiv bön och meditation lindra Alexejevs smärtor och befäster därigenom sin ställning som en person med övernaturliga krafter.

Rasputins förkunnelse vinner snabbt gehör i vida kretsar, eftersom den erbjuder en attraktiv möjlighet att förena sinnliga fröjder med religiös tro. Ihärdiga rykten gör gällande att Rasputin lever som han lär. Det sägs att han parar förmågan att lindra människors själsliga smärta med en säregen talang att stilla sexuell hunger. Kvinnor flockas kring honom, vägledda av viskningar om en manslem av ovanligt slag. Skandalerna tvingar till slut Rasputin att lämna Sankt Petersburg.

Hemma i Pokrovskoje mottar han flera brev från tsaritsan. Alexandra skriver:

 ”Jag känner mig lugn bara när Du, min mästare, sitter vid min sida, när jag kysser Dina händer och lutar mitt huvud mot Din heliga axel. Åh, hur lätt känner jag mig inte då, och för mig finns bara en önskan: att somna in för evigt mot Din axel och i Dina armar… Kom snart tillbaka. Jag väntar, och jag lider utan Dig… Hon som älskar Dig för evigt.”

Rasputin återvänder till Sankt Petersburg. Under hans bortovaro har behovet av hans undergörande kraft snarast ökat. Men många har nu börjat inse, att det inflytande den sedeslöse muzjiken utövar inte enbart är av godo. Förslag, fientliga mot ”den sista produkten av sekler av okunnighet”, väcks i duman.

Den 1 september 1911 befinner sig tsarfamiljen med uppvaktning på en teater i Kiev. Under mellanakten skjuts premiärministern Stolypin ner med två revolverskott. Dådet, som tillskrivs revolutionära krafter, ökar den redan höga spänningen i landet. Tsaren tyr sig alltmer till Rasputin. Ju mer beroende tsarfamiljen blir av denne gåtfulle gestalt, desto mer beslutsamma blir dennes fiender. Sammansvärjningar görs, och mordplaner smids.

Den serbiske studenten Princips mord i Sarajevo på Österike-Ungerns tronföljare Franz-Ferdinand och dennes hustru utlöser en serie dramatiska händelser, som skulle komma att påverka hela Europas framtid. Regeringen i Wien skickar till följd av mordet ett ultimatum till Serbien, som i sin tur omedelbart vänder sig till Ryssland med begäran om hjälp enligt försvarspakten mellan de båda länderna. Trots serbiska eftergifter förklarar Österike-Ungern krig mot Serbien, vilket tvingar Nikolaus II till mobilisering. Denna ryska åtgärd medför att den tyske
kaisern Wilhelm II skickar ett ultimatum till Sankt Petersburg med beskedet att krig är oundvikligt, om inte tsaren inom 12 timmar avbryter den ryska mobiliseringen. Tsaren vägrar, vilket utlöser mobilisering i Tyskland. Vänskapen mellan Ryssland och Frankrike gör att ett tyskt ultimatum också skickas till Paris, som kraftfullt avvisar hänvändelsen. Den 21 juli 1914 förklarar därför Tyskland krig mot Frankrike. 12 timmar senare förklarar England krig mot Tyskland. Dagen därpå kommer Österike-Ungerns krigsförklaring mot Ryssland. Första världskriget har inletts.

Kriget visar sig bli en katastrof för Ryssland. Hundratusentals ryssar slaktas, och missnöjet över ransoneringar och restriktioner växer bland hemmabefolkningen. Medan tsaren är vid fronten, har tsaritsan Alexandra ansvaret i Sankt Petersburg. Vid hennes sida står Rasputin, som nu i praktiken styr landet. Han griper i sitt högmod tillfället att genom avsättningar och utvisningar bakbinda sina fiender. Bolsjevikpartiet sprider flygblad med nidteckningar av Rasputin och tsaritsan i ställningar som inte lämnar något åt fantasin.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör