Sten Niklasson: Mysterier i Anatolien

Forskare är i allmänhet noga med att underbygga sina upptäckter och teorier med verifierbara påståenden. Naturvetare gör beräkningar och formler, vilkas riktighet kan styrkas av kollegor. Kemiska och fysikaliska experiment kan upprepas av många och bör då ge samma resultat. Arkeologer och historiker har det svårare. De arbetar ofta med skriftfragment, föremål, benbitar och händelser, vilkas ursprung, datering och tolkning är osäkra, och vilkas äkthet inte sällan ifrågasätts.

Konkurrensen om uppmärksamhet och pengar i forskarvärlden är hård. Frestelsen att överdriva och tillrättalägga resultat kan därför vara stark. Publicering i prestigefyllda vetenskapliga tidskrifter förutsätter oftast granskning av ett redaktionsråd, vars kompetens förmodas vara nog tung för att sålla bort fusk och rena förfalskningar. Det är inte alltid tillräckligt.

Den engelske arkeologen James Mellaart (1925 – 2012) arbetade vid Brittiska institutet för arkeologi i Ankara (BIAA) och föreläste vid både Istanbuls och Ankaras universitet. Han visade sig besitta en märklig förmåga att upptäcka så gott som osynliga lämningar från den period – neolitikum – som markerar övergången från nomadiserande jägarkulturer till bofasta odlingssamhällen. Med början 1951 skulle han komma att kartlägga och beskriva över 150 sådana platser i Turkiet, flertalet kalkolitiska, det vill säga från den period mellan stenålder och bronsålder, från vilken exempelvis fyndet av ”ismannen” Ötzi stammar. Eftersom han inte kunde köra bil, företog han långa och mödosamma resor till avlägsna platser med otillförlitliga lokala transportmedel. Upptäckterna av intressanta områden skedde oftast under långa fotvandringar i påfrestande väderförhållanden.

Under arbetet i BIAA träffade han institutets sekreterare, tillika sin blivande hustru, Arlette, som kom från en välbeställd familj med historiska rötter i den ottomanska överklassen. Arlette och Mellaart deltog tillsammans i flera utgrävningar och började efterhand leda egna projekt med fokus i sydvästra Turkiet. De gjorde en uppmärksammad studie av arkeologiska lokaliteter i Jordandalen och bidrog på ett avgörande sätt till utgrävningarna i Jericho.

År 1956 upptäckte Mellaart den tidiga bosättningen i Hacilar 15 km norr om Burdur. Tillsammans med Arlette ledde han utgrävningen av området, som gav rika fynd av dekorerad keramik och skickligt utformade figuriner. Han lanserade teorin att neolitiska befolkningsgrupper i Grekland och Balkanområdet hade sitt ursprung i västra Anatolien. Sentida utgrävningar av liknande platser längs Turkiets kust mot Egeiska havet ger visst stöd åt denna teori.

I november 1958 skulle Mellaarts karriär ta en ny vändning genom hans upptäckt av några kullar på Konyaslätten som kallades Çatalhöyük. Han hade länge letat efter bevis för att utvecklingen av neolitiska bosättningar inte emanerade från floddalarna vid Eufrat, Tigris, Jordan, Orontes och Karun (Bördiga halvmånen), vilket dittills varit den förhärskande uppfattningen. Under fyra års grävningar i Çatalhöyük fann han en större stad med ett hundrafemtiotal byggnader, rikt försedda med reliefer, skulpturer och väggmålningar, vilka slog världen med häpnad, eftersom ingen så avancerad neolitisk konst tidigare påträffats i den delen av Främre Orienten. Staden breder ut sig över 130 000 kvm och beräknas ha hyst 5 000-8 000 invånare. Därmed är den en av de största och tidigaste permanenta jordbruksbosättningarna i Orienten. Sammanlagt hittades under utgrävningarna arton nivåer av bosättning från 7 400 till 5 200 år f.Kr.

En välvillig bedömare skulle förmodligen hävda att Mellaart hade livlig fantasi. Mer kritiskt inriktade kollegor skulle framhålla att hans föreställningsförmåga korrumperade hans omdöme. Ett av hans kontroversiella påståenden var att Çatalhöyük inte bara varit ett samhälle präglat av könsjämlikhet, utan också varit ett tidigt centrum för kultdyrkan av Anatoliens modergudinna Kybele. Ett av fynden på platsen var just en korpulent, naken kvinnofigur med svällande bröst, sittande på en slags tron, vars armstöd var försedda med huvuden av kattdjur. Figuren liknar andra s.k. ”venusfigurer”, till exempel dem från Hohle Fels och Willendorf, vilkas innebörd har getts många tolkningar från chamanistiska till pornografiska. Mellaart insisterade på att de teckningar han gjort av väggdekorationerna i Çatalhöyük stödde antagandet om modergudinnekulten och, inte nog med det, att de geometriska formerna i dessa väggmålningar var ursprunget till mönstren i de kilim-mattor som fortfarande går att förvärva i turkiska basarer och väverier.

Tvivlande forskarkollegor påpekade att dessa teorier var löst grundade och i flera fall måste betecknas som rena påhitt. Kontroversen uppmärksammades av de turkiska myndigheterna, som avslog Mellaarts ansökan om fortsatt grävtillstånd i Çatalhöyük säsongen 1964. Mellaart lyckades visserligen återuppta sitt arbete på platsen men nekades till slut inresetillstånd i Turkiet. Avgörande för detta drastiska beslut var den så kallade Dorak-affären.

I The Illustrated London News den 28 november 1959 publicerades en artikel av Mellaart, i vilken han presenterade tecknade bilder av en ”kunglig skatt” från en utgrävning i nordvästra Turkiet. Han hävdade att skatten var resultatet av plundring av två kungagravar i Yortan, granne med Troja, under det turk-grekiska kriget 1919-1922. Enligt Mellaart bevisade Yortan-fyndet existensen av ett sjöfararfolk i nordvästra Anatolien. Detta folk var samtida med den egyptiske härskaren Sahura som regerade under femte dynastin på 2000-talet f.Kr. Beviset var framför allt en guldplåt med hieroglyfer som innehöll Sahuras namn, och som ansågs en gång ha prytt en tron av trä.

Mellaart påstod vidare att skatten innehöll ett regalt svärd av silver, dekorerat med bilder av havsgående skepp. Bland övriga föremål fanns, förutom yortansk keramik, juvelbesatta dolkar, guldarmband, en elfenbenskam, en gudinnestatyett av elektrum, ceremoniella yxor med inläggningar av lapis lazuli, obsidian och bärnsten samt en vävd matta, som emellertid fallit sönder i samband med gravplundringen.

Problemet var att Mellaart inte kunde uppvisa något av fynden. Han påstod att han sommaren 1958 på ett tåg på väg till Izmir hade träffat en grekisk kvinna vid namn Anna Papastrati, som talade engelska med amerikansk accent. Han beskrev henne som ”mycket attraktiv på ett flörtigt sätt”. Han noterade att hon bar ett guldarmband som uppenbarligen var mycket gammalt. På hans fråga svarade hon att armbandet tillhörde en samling arkeologiska föremål i hennes hem, som hon inbjöd honom att i all hemlighet studera. Väl i Izmir tog de båda den långa vägen med färja över till Papastratis bostad i Karsiyaka, där Mellaart tillbringade flera dagar med att teckna av föremålen. Han sade sig också hos Papastrati ha sett ”halvprofessionell” dokumentation från den plats nära sjön Apolyont vid Dorak, där föremålen påträffats.

Trots flera försök har varken Anna Papastratis eller Dorak-skattens existens kunnat bekräftas. I ett brev från Papastrati till Mellaart, daterat sju månader efter deras påstådda möte, uppger hon en gatuadress i Karsiyaka som visat sig vara obefintlig. Adressen var till yttermera visso felstavad. Jämförelser mellan detta brev och brev som Mellaarts hustru Arlette skrivit på sin Remington i BIAA har dessutom visat på likheter i uttryck och stil.

Misstankarna om att Mellaart hittat på hela historien med Anna Papastrati och Dorak-skatten för att främja sitt rykte som arkeolog, har inte vederlagts. Hans egen kommentar till misstankarna gick ut på att Anna var en lockfågel som anlitats för att snärja honom. Syftet med detta har förblivit dunkelt, och eventuella bakomliggande intressenters identitet har aldrig klarlagts.

De turkiska myndigheternas starka reaktion på Dorak-affären innebar att Mellaart fick avbryta sin forskning i Turkiet. Dessutom stängdes Çatalhöyük för arkeologisk verksamhet i trettio år. Det berodde på ihärdiga rykten som gjorde gällande att värdefulla föremål därifrån stulits och placerats på den illegala antikvitetsmarknaden. Flera föremål från platsen visade sig senare ha hamnat hos en man vid namn Aydin Dikmen. Denne hade förfalskat intyg, enligt vilka han var behörig att införskaffa material för turkiska muséers räkning. Dikmen hade på 1950-talet ”insamlat” föremål från bönder och arbetare vid utgrävningsplatser i Anatolien och smugglat ut dem till sin bostad i München, där han också bedrev en omfattande förfalskningsverksamhet. När den bayerska polisen gjorde husrannsakan i hans lägenhet, hittades bakom väggpanelerna 350 föremål, vilkas värde uppskattades till USD 60 miljoner. Enligt undersökningsledaren var det den största återvunna samlingen stulna antikviteter, sedan konstskatter som nazisterna konfiskerat spårades upp efter andra världskriget.

Det står klart att Mellaart och Dikmen träffats under grävarbetet i Çatalhöyük, och att Dikmen gjort åtskilliga ”affärer” med arbetarna på platsen. Antagandet att Mellaart visste mer om Dikmens ljusskygga verksamhet än han velat tillstå, ligger nära till hands.

Mellaart avled i London 2012. Fem år senare publicerade hans son Alan tillsammans med arkeologen Eberhard Zangger en rapport, enligt vilken Mellaart hade förfalskat flera av de neolitiska väggmålningar som han påstod sig ha påträffat i Çatalhöyük. Ett annat av Mellaarts mera uppseendeväckande ”fynd” var en förhistorisk luvisk inskription (anatoliskt språk), som, när upptäckten offentliggjordes, fick stor uppmärksamhet i media. Också denna inskription anses av flera experter vara oäkta och sannolikt en förfalskning.

”Sic transit gloria mundi”

Sten Niklasson är författare och fd generaldirektör