Sten Niklasson: Monstruösa äventyr

Utforskandet av nya kontinenter och hav under 1400 och 1500-talen medförde rika möjligheter att studera tidigare okända djur och växter. Sjöfararnas berättelser om sina färder innehöll emellertid också vittnesmål om bisarra monster, som inspirerade tidens kartografer att efter egen fantasi infoga groteska scener i sina verk.  Där spänner cycloper sitt lystna jätteöga i betraktaren, enorma bläckfiskar sänker skepp, gigantiska havsodjur slåss med varandra och barbröstade sjöjungfrur med fiskstjärt lockar sjömän i fördärvet.

Några av dessa fantasifulla kartritare avbildade även människoliknande vidunder med demoniska hundansikten och så kallade sciapoder, vilka försågs med en jättelik fot som kunde användas som skydd mot sol och regn. Till och med den store naturalisten Linné inkluderade i sitt epokgörande verk Systema Naturae en klass djur som kallades paradoxa, och som innefattade drakar, satyrer och enhörningar. Men han kom efterhand att betvivla förekomsten av monster och uteslöt lyckligtvis paradoxa i alla senare versioner av Systema Naturae.

Modern genetisk forskning har reducerat flertalet av dessa abnorma varelser till rena fantasier. Det beror på upptäckten att några så kallade ”hox-gener” i varje foster fungerar som en slags ritning för cellerna som säkerställer att organ hamnar på rätt ställe i kroppen och gör rätt saker. Dessa gener styr kroppens grundläggande lay-out längs en axel från huvud till stjärt och kodar för proteiner med uppgift att sätta i gång eller stänga av de tusentals andra gener som behövs för att bygga specifika organ och vävnader. Hox-generna är urgamla och i grunden identiska hos alla djur, från fruktflugor till människor. De sitter i kluster på kromosomerna i samma ordning som de organ de reglerar, det vill säga huvud, följt av bröst, buk och bakre delar. Människan har trettionio hox-gener uppdelade på fyra kluster.

Hox-generna är av fundamental betydelse för uppbyggnaden av livsdugliga kroppar och har bara marginellt förändrats under evolutionens lopp. I sällsynta fall kan de dock mutera och skapa ohyggliga missbildningar, i regel med dödlig utgång för organismen. Sådana mutationer kan till exempel leda till utveckling av flera munnar och ögonpar, andra till att genitalier utvecklas i huvudet eller att vingar växer ut på benen.

För att fungera är dessa hox-gener beroende av vitamin A. Ett förstadium till detta vitamin finns i växter i form av antioxidanten betakaroten och lagras i aktiv form i levern hos djur. Människan behöver vitamin A för en lång rad biokemiska processer, som exempelvis synskärpa, spermakvalitet, mitokondrieproduktion i cellerna och bortforsling av gammalt cellmaterial. Samarbetet mellan hox-generna och vitamin A är så intimt att celler har visat sig bygga speciella tunnlar genom cellmembranen för att släppa in just detta vitamin men inga andra.

Men ironiskt nog kan alltför mycket vitamin A leda till just sådana missbildningar hos foster som hox-generna är till för att hindra. Det beror på att ett överskott av detta vitamin kan störa de så kallade SHH- gener som reglerar kroppens vänster/högersymmetri. De organbyggande cellerna kan då förlora orienteringen, vilket kan resultera i sammanväxt av de båda hjärnhalvorna, ögonen eller de båda armarna/benen. Vitamin A är livsviktigt, men också i större mängd dödligt.  

Om dessa evolutionära finesser visste deltagarna i de expeditioner som utforskade världen ingenting. Befälhavarna på fartygen var mest bekymrade över den dödsbringande bristsjukdomen skörbjugg, som redan efter någon månad till havs kraftigt kunde decimera antalet besättningsmän, och som under flera hundra år resulterade i att tiotusentals döda sjömän fick sys in i segelduk med ballaststen och begravas till sjöss. Men några av de fartyg som med början på 1590-talet skickades norrut för att finna en passage österut till Asien via Arktis drabbades av olyckliga händelser, vilka fått sin förklaring just i effekterna av A-vitamin.

Holländaren Willem Barents gjorde en djärv resa med målet att undersöka om Novaya Zemlya norr om Sibirien var en ö som kunde kringseglas. Många samtida geografer var övertygade om att områdena runt Nordpolen på grund av solens instrålning dygnet om var ett isfritt paradis, och att själva polen bestod av hårda, magnetiska bergarter som påverkade fartygens kompasser. Men Barents upptäckte bara kyla och öde isvidder. Efter hotfulla missnöjesyttringar från besättningarna på sina tre fartyg, återvände han till Holland, fortfarande övertygad om att det fanns en nordostpassage. En ny flotta med sju skepp lastades med varor för byteshandel med asiaterna. Flottan styrde ett år senare norrut igen med Barents som navigatör. Vägledda av rykten om en avlägsen ö, vars stränder uppgavs vara beströdda med diamanter, tog fartygens befälhavare en sydligare kurs än den Barents föreslagit, hittade vad som såg ut som den beryktade ön och steg i land. Men när sjömännen höll på att fylla sina fickor med vad de trodde var ädelstenar, började fasorna i form av en jättelik isbjörn som slet huvudet av en besättningsman och fläkte upp hans buk. Den attacken skulle följas av flera.

Det visade sig att isbjörnarna var starkt aggressiva och motstod yxhugg, gevärskulor och de skarpaste svärd. Efter det att ytterligare några besättningsmän massakrerats, utbröt myteri. Det slogs ner, och fem sjömän hängdes som straff. Fartygen återvände hem med lasten intakt. Diamanterna visade sig vara värdelös kvarts.

Barents gav sig inte. År 1796 seglade han åter upp i ishavet. Hans fartyg fastnade i isen och skruvades sönder. Besättningen lyckades ta sig i land vid en landtunga på Novaya Zemlya och  byggde med stor möda en usel koja av drivved. Omänsklig kyla och tre månaders totalt mörker följde. Av alla motgångar var dock isbjörnarnas ständiga attacker den värsta. Med gemensamma krafter lyckades man till slut fälla en av dem och började omgående att festa på allt ätbart i kroppen, kött, benmärg, inälvor och, bäst av allt, den smakrika levern.

Vad besättningen inte visste var att isbjörnarnas huvudsakliga och så gott som enda föda är sälar, vilka klarar det arktiska klimatet och fortplantar sig genom att lagra mängder av vitamin A i sina fettrika kroppar. Det betyder att också björnarna, för att undgå svält, i sin lever måste bygga upp tolerans för stora mängder av vitaminet och hindra det från att nå andra delar av kroppen.

Efter att ha frossat på isbjörnslever, blev besättningsmännen på Barents fartyg dödssjuka. Värst av allt, efter ett par dagar av svåra smärtor, yrsel och feber, började männens hud att lossna. Flera dog, men de få överlevande tog sig med stora strapatser tillbaka till Europa. Nu vet vi, tack vare den genetiska forskningen varför så lite som 30 gram av A-vitaminspäckad isbjörnslever kan döda en vuxen människa.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör