Sten Niklasson: Maktbegär

En av historiens mest framstående överlevare, den franske biskopen, vivören och briljante kappvändaren Charles Maurice de Talleyrand har utgjort ett föredöme för mången modern politiker. En av dem var hans landsman François Mitterand, som hundrafemtio år senare bekräftade värdegemenskapen med sin store föregångare i yttrandet: ”Mitt namn skall uttalas Talleyrand!”

Under andra världskriget arbetade den unge advokaten Mitterand åt marskalken Pétain och dennes regering i Vichy som för nazisternas räkning skötte det tyskockuperade Frankrikes angelägenheter. När han såg vartåt det lutade i slutet av kriget, slöt sig Mitterand obekymrat till general de Gaulles exilgrupp i London och lyckades övertyga den om allvaret i sitt plötsliga lojalitetsbyte. Efter befrielsen och de Gaulles välregisserade intåg i Paris besatte Mitterand ett flertal ministerposter i gaullistregeringen. Som justitie- och kolonialminister undertecknade han bland annat åtskilliga dödsdomar mot algeriska terrorister. Han misstroddes emellertid i ökande grad av de Gaulle, som i Mitterand såg en farlig politisk uppkomling med obegränsade ambitioner. Det skulle snart visa sig att generalen hade fog för sin uppfattning.

Natten till den 16 oktober 1959 mitt under Algerietkrisen satte sig Mitterand efter en middag på restaurang Lipp i sin Peugot för att köra hem till sin våning på rue Guynemer. Han kände sig  förföljd och gjorde därför en omväg upp mot Luxembourgträdgården, där han hoppade ur bilen och gömde sig i buskarna. Strax därpå öppnade okända män eld mot bilen, som träffades av flera kulor.

Efter det misslyckade attentatet prisades Mitterand i fransk press för sin kallblodighet. Hans politiska stjärna lyste allt klarare, och han började till och med betraktas som en möjlig framtida kandidat till presidentposten. Men Mitterands förklaringar till händelsen var motsägelsefulla och han hade svårt att värja sig mot ihärdiga påståenden att attacken varit arrangerad av honom själv. Han berövades sin immunitet som parlamentsledamot och åtalades. Men, som ibland händer när potentater är inblandade i Frankrike, inställdes rättegången. Med vänners hjälp isolerade sig den politiskt dödförklarade Mitterand på landsbygden, där han slickade sina sår.

När han efter ett drygt år återvände till Paris, hade han förberett sin revansch. Han närde ett innerligt hat till det gaullistparti han länge tjänat, och insåg att hans enda chans till politisk revansch låg i att lämna detta parti och i stället försöka ena den splittrade oppositionen. Han arbetade intensivt och lyckades efter ett par år som utfrusen åter bli invald i nationalförsamlingen. Där öste han sin galla över gaullisterna. de Gaulle hade, rasade Mitterand, kommit till makten genom en statskupp. Generalens regim var därför författningsvidrig.

Som det regerande gaullistpartiets fiende nummer ett blev Mitterand oppositionens tämligen oomstridde kandidat i presidentvalet 1965. Mot alla odds fick han efter den andra valomgången 45% av rösterna och hade därmed säkrat sin ställning som oppositionsledare. Från att från början ha företrätt den nationalistiska högern, förklarade sig Mitterand nu vara övertygad socialist. Genom sin intelligens, charm och administrativa begåvning lyckades han faktiskt förmå den i många frågor djupt oeniga vänstern till samverkan.

Så, i maj 1968, kom det som fransmännen kom att kalla Les Événements eller helt enkelt La Crise. Studenterna i Nanterre gjorde uppror mot ett auktoritärt och elitistiskt undervisningssystem. Efter det att regeringen fattat det ödesdigra beslutet att stänga universiteten, låg snart tårgasen tät också över Quartier Latin. Parisarna hade inte upplevt något liknande sedan stormningen av Bastiljen.

Studentrevolten, som blev föremål för ett överdrivet romantiserande i massmedia, ebbade snart ut, när väl premiärministern Pompidou övertalat de Gaulle att öppna universiteten igen. Studentupproret hade emellertid tänt en gnista i den fackliga rörelsen. Medan de segerrusiga studenterna lämnade barrikaderna för att försöka förverkliga drömmen om en ny skön värld, spred sig revolten till fabrikerna. När landet lamslogs av en generalstrejk, tappade regeringen kontrollen. Läget blev allvarligt. Anarki hotade.

Mitterand var inte sen att utnyttja tillfället. Tillsammans med ledaren för det franska kommunistpartiet höll han en stor presskonferens, där han proklamerade bildandet av en ”folkfront”. Han förklarade sig dessutom med utmanande självhävdelse vara redo att ta över ansvaret som landets president.

Påföljande dag inställde de Gaulle ett sedan länge planerat regeringssammanträde och lämnade landet utan att tala om för någon vart han tog vägen. Paris surrade av rykten. Hade presidenten tagit konsekvenserna av det svaga stöd han åtnjöt och faktiskt dragit sig tillbaka för att ge plats åt någon annan? Eller hade han åkt till Tyskland för att försäkra sig om de där baserade franska truppernas lojalitet, om militära insatser skulle bli nödvändiga?

Efter någon dag återvände de Gaulle till Paris. I ett kraftfullt radiotal till det franska folket meddelade han att han ingalunda avsåg att avgå och att han, och ingen annan, utgjorde fransmännens garanti för stabilitet och ordning. Efter talet samlades bortåt en miljon fransmän på Champs Elysées för att visa sitt stöd för presidenten. Taktikern de Gaulle hade triumferat än en gång. Mitterand hade däremot, genom att så öppet visa sina personliga maktambitioner i en svår stund för landet, ådragit sig fransmännens förakt. Ännu en gång ställdes han utanför politikens centrum.

Ett knappt år senare satte de Gaulle allt på ett kort i en folkomröstning. Hans linje förlorade, och han tvingades avgå. I det följande presidentvalet ville ingen veta av den makthungrige Mitterand, som följaktligen misslyckades med att bli nominerad. Valet blev en katastrof för socialistpartiet. Partiledaren Guy Mollet sparkades utan misskund.

Trots att många fransmän med vänstersympatier misstrodde Mitterand, lyckades denne på socialistpartiets kongress i Epiney 1971 bli vald till partiets ordförande. För att bättre passa in i sin nya roll som vänsterledare, mildrade han sina majestätiska manér, började klä sig mindre formellt och lät slipa ner sina Draculaliknande hörntänder. I det presidentval som följde på Pompidous död 1974 ställde Mitterand upp igen. Även denna gång förlorade han. Obruten av nederlagen, fortsatte han emellertid att bygga upp sin maktbas.

Efter trettiofem års politiskt spel nådde Francois Mitterand år 1981 slutligen presidentposten, som han skulle behålla i ett och ett halvt decennium.

Mitterands föregångare Georges Pompidou och Giscard d´Éstaing, hade valt att inte utmana opinionen genom att utnyttja den legendariske de Gaulles arbetsrum i Elyséepalatset. Sådana hänsyn bevärade inte Mitterand, som i suverän självuppskattning omedelbart tog plats bakom generalens skrivbord.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör