Sten Niklasson: Maestro – från de fina salongerna till bioduken
En av dem som gjorde Toscanini rangen som världsdirigent stridig var Antoni Stanislav Boleslawowicz Stokowski, som så småningom antog förnamnet Leopold, enligt ryktet därför att det matchade den lejonlika hårman han omsorgsfullt vårdade. Stokowski föddes 1882 och var son till en polsk möbelsnickare och dennes irländska hustru. Hans tidiga liv omges av viss mystik, bland annat därför att han talade med en märkbar östeuropeisk accent, trots att han fötts och tillbringat hela sin uppväxt i London.
Redan som trettonåring skrevs Stokowski in vid Royal College of Music. Han blev omsider en uppskattad körledare och organist. 1909 blev han dirigent för symfoniorkestern i Cincinatti. Efter att ha tagit över ledningen för Philadelphias symfoniorkester blev han snabbt en centralgestalt i stadens musikliv. I likhet med Jullien strävade han efter att göra den klassiska musiken tillgänglig för breda publikgrupper och arrangerade i det syftet stora billighetskonserter riktade till ungdomar, så kallade ”pop concerts”.
Också Stokowski var en showman med en stark dragning åt det teatrala. Han kunde med en dramatisk gest svepa ner partituret på golvet för att visa att han inte var bunden till noterna. Vid flera tillfällen lät han lägga konsertsalen och podiet i mörker och med spotlights belysa bara sitt huvud och sina händer. Andra gånger kunde han arrangera belysningen så att hans rörelser på pulten återkastades som skuggor på väggen. Han var också känd för att dirigera utan taktpinne och för att experimentera med olika grupperingar av orkestern på scenen.
Som en av de första stora dirigenterna uppmuntrade Stokowski fri stråkföring och fri andning. Avsikten var att få en fylligare ljudbild genom att eliminera kravet på violinisterna att föra stråkarna samordnat över strängarna, liksom på blåsarna att andas in samtidigt. Metoden var kontroversiell, eftersom den ansågs minska precisionen i orkestern, och Stokowskis efterträdare i Cincinatti, Eugene Ormandy, återgick till det traditionella sättet.
Stokowski blev häftigt kritiserad för att på ett självsvåldigt sätt ändra orkestreringen av berömda verk. Men han var långt ifrån ensam om att ta sig sådana friheter. Till och med Toscanini, som ansågs vara trogen mot tonsättarnas avsikter, gjorde ibland ändringar i notskriften. I Tjajkovskijs Manfredsymfoni lät Toscanini till exempel avsluta första satsen med kraftiga pukslag och stryka hundratalet takter från finalen.
Stokowsky arbetade med partiturets markeringar och anvisningar på ungefär samma sätt som en filmregissör anser sig ha konstnärlig rätt att bearbeta den roman som ligger till grund för hans film. Glenn Gould berättar i en av sina essäer att Stokowsky uttryckt saken så här:
”Noter är svarta streck på ett papper. Vi ritar svarta streck på vitt papper – rena frekvensupplysningar. Men musik är en kommunikationsakt, som är betydligt mer subtil än så. Det bästa en tonsättare kan göra, när han hör en storslagen melodi inom sig, är att fästa den på papper. Vi kallar det musik, men det är det inte. Det är bara papper. Vissa anser att man rent mekaniskt bör reproducera strecken på papperet, men det anser inte jag. Man måste gå betydligt längre. Vi måste försvara tonsättaren mot den mekaniska syn på livet, som idag håller på att bli alltmer dominerande.”
Till de ortodoxa musikkritikernas fasa spelade Stokowsky sig själv i filmen The Big Broadcast of 1937, där han dirigerade två egna transkriptioner av Bachs orgelverk för full symfoniorkester. Han spelade också en roll i filmen One Hundred Men and a Girl. Medan kritikerna kallade honom en gemen posör, och bredde ut sig om hans svek mot den fina konstmusiken, inledde den oberörde Stokowsky ett nära samarbete med Walt Disney, som resulterade i filmen Fantasia. Här inkluderade han sina egna omskrivningar av Bachs Toccata och Fuga i D-moll och Musorgskys Natt på det kala berget, verk som på detta sätt nådde miljoner människor som var obekanta med detta slags musik. I denna film förekommer en sekvens, där han talar och skakar hand med Musse Pigg, vilket bland fundamentalisterna ansågs särskilt ovärdigt en förvaltare av de stora mästarnas verk.
Stokowsky var gift tre gånger, först med konsertpianisten Olga Samaroff, därnäst med den stenrika arvtagerskan till Johnson & Johnson-koncernen, Evangeline Love Brewster, känd som konstnär och flygpionjär, och slutligen med den inte mindre välbeställda modeskaparen Gloria Vanderbilt. Han hade också under 1930-talet en mycket omskriven kärleksaffär med Greta Garbo.
Efter en lång fortsatt karriär, under vilken Stokowski bildade New York City Symphony Orchestra, Hollywood Bowl Orchestra och American Symphony Orchestra samt gjorde en lång rad enastående skivinspelningar, skrev han vid nittiofyra års ålder kontrakt med CBS Records, som skulle upphöra först när han fyllt hundra år. Kontraktet upphörde emellertid i förtid, när Stokowsky avled 1977.
Omdömena om Stokowskys musikgärning har svängt från översvallande till direkt nedsättande och tillbaks igen. Ett skäl till spridningen av de illasinnade ryktena om hans person kan ha varit hans uttalade motvilja mot de amerikanska orkestrarnas hårdnackade diskriminering av kvinnor och färgade. Stokowskys liberala attityd utmanade de starka konservativa krafterna i den tidens musikliv. Numera är enigheten stor om att Stokowsky var en av de viktigaste skaparna av det moderna symfoniska ”soundet”.
Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör
De tidigare delarna delen i Sten Niklasson serie Maestro om egensinniga dirigenter finns att läsa här och här.