Sten Niklasson: Maestro – demondirigenterna

En orkester på 1600- och 1700-talet var ingen njutbar företeelse. Ett sammelsurium av ljud från en armé av idel generaler, som någon uttryckte det. Ett av problemen var bristen på en standardiserad stämning av instrumenten. Visserligen hade britten John Shore uppfunnit något han kallade stämgaffel i början av 1700-talet, men det skulle dröja 150 år till, innan ett franskt förslag om ett riktvärde i form av ettstrukna a med 435 svängningar per sekund vann insteg i musiklivet. Numera är det mestadels försteoboisten i symfoniorkestern, som på konsertmästarens uppmaning ger denna stämton.

Ett annat problem i äldre tiders orkestrar var bristen på samordning i fråga om intonation, volym och tempo. På 1700-talet förädlades det tidigare århundradets primitiva taktdunkande med stavar i golvet till en mer sofistikerad och mindre högljudd stil, enligt vilken kapellmästaren styrde musikerna med gester och dämpade maningar med rösten.

Att stöta takten med stav kunde för övrigt få vådliga konsekvenser. Frankrikes Ludvig XIV, som var mycket balettintresserad och ofta själv uppträdde som dansör, hade anställt mjölnarsonen Jean-Babtiste Lully som hovkompositör. När denne dirigerade ett Te Deum med anledning av att kungen tillfrisknat efter en tids sjukdom, råkade han träffa sin fot med taktstaven så att ett sår uppstod. Blodförgiftning följde med dödlig utgång.

Staven ersattes så småningom av en rulle noter eller en stråke. Så här beskrevs en orkesterledare av en författare år 1700:

”Allt hänger på orkesterns överhuvud, en furste vars makt är så absolut att han genom att höja och sänka sin spira i form av den pappersrulle han har i handen reglerar varje rörelse från det ombytliga folket.”

1800- och 1900-talets symfoniorkestrar var anonyma kollektiv, vilkas storhet var direkt relaterad till dirigentens framgång och ryktbarhet. Dirigenterna blev demoniska domptörer, som överträffade varandra i excentriska manér. Kring dessa mytomspunna despoter samlades ett hov av journalister och PR-män, som alla bidrog till att förstärka bilden av olympisk oåtkomlighet. Det spelade ingen roll om maestron var geni eller fähund. Alla betraktades med respekt på grund av sin upphöjdhet.

En och annan kritiker har försökt sopa ner de maktfullkomliga dirigenterna från piedestalen. Norman Lebrecht, till exempel, skriver så här:

”Den ´Store Dirigenten´ är en mytisk hjälte, en konstgjord skapelse för ett icke-musikaliskt syfte, som upprätthålls av kommersiell nödvändighet… Dirigenten finns till därför att mänskligheten kräver en synlig ledare eller åtminstone en identifierbar galjonsfigur. Hans musikaliska existensberättigande är helt sekundärt till den funktionen.”

Det kan tilläggas att försök med dirigentlösa symfoniorkestrar gjordes i Sovjetunionen. Resultatet manar inte till efterföljd.

Många av de stora demondirigenterna utvecklade en enastående förmåga att fånga publikens uppmärksamhet genom teatraliska trick. En av de mest underhållande var fransmannen Louis Antoine Jullien, som gjorde stor lycka med sina ”monsterkonserter”.

Jullien föddes 1810. Hans talang för musikunderhållning ledde honom efter Napoleonkrigen till chefskapet för en av Paris parkorkestrar. I denna kapacitet uppfann han begreppet ”promenadkonsert”, d.v.s. en konsert, som publiken kunde avnjuta under stillsamt kringvandrande i omgivningen.

Jullien dirigerade iförd vita handskar, som före konserten bars fram till honom på en silverbricka. Han bar dyrbara, om än ofta pråliga, kläder och lät sitt hår växa till en imponerande man, som slängde runt huvudet vid varje rörelse. För att öka effekten i framförandet, lät han musiken ackompanjeras av ljuseffekter. Han kunde låta dra en trädgårdsvält över ett plåtstycke för att efterlikna larmet på ett slagfält, samtidigt som publiken hostande sveptes in i ett rökmoln. Det hände att Jullien trängde ihop flera orkestrar samtidigt på scenen och, som om inte detta var nog, lät ett kavalleriregemente paradera framför scenen med hästar och allt.

Julliens konserter blev våldsamt populära hos den breda publiken. Hans framgångar i England ledde också till gästspel i USA, där han logiskt nog inledde ett samarbete med cirkusdirektören P. T. Barnum.

Tidens musikkritiker beskrev Jullien som en charlatan, hopplöst fåfäng, oorganiserad och vulgär. Men publiken älskade hans spektakulära konserter. Till Julliens förtjänst skall också framhållas att han bland valsernas och mazurkornas allmängods till låga biljettpriser tillika förmedlade Mozart, Beethoven, Hayden och Mendelsohn till den breda publik, som hittills förmenats sådan musik.

Arturo Toscanini föddes i Parma 1867 som son till en fattig skräddare. Nio år gammal visade Arturo sådan talang för musik att han bereddes plats vid konservatoriet. Som tonåring anställdes han som cellist i en operaorkester. Under en turné i Sydamerika gav operasällskapet Verdis Aida i Rio de Janeiro. En tillfällighet gjorde att detta blev Toscaninis debut som dirigent. Så här gick det till enligt honom själv:

”Vår dirigent stod på dålig fot med orkestern, som utnyttjade varje tillfälle att sabotera honom. I Rio fick han nog, kastade taktpinnen, och gick sin väg. Men kvällens Aida måste räddas. Vi försökte med en annan dirigent, men publiken visslade ut honom. Då ropade orkestern på mig. Jag hoppade upp på dirigentpulten, överraskade publiken, som inte kom sig för att vissla, och dirigerade därefter Aida i hela tolv kvällar.”

Vad Toscanini inte berättade var att han dirigerade hela verket utan noter. Hans fenomenala, närmast fotografiska minne, skulle bli legendariskt och bidra till hans omfattande repertoar.

Efter återkomsten till Italien tog Toscanini på nytt plats i cellosektionen och spelade vid premiären på La Scala av Verdis Othello. Verdi fanns i publiken, och efter föreställningen påpekade den unge cellisten för den förvånade och imponerade tonsättaren att det fanns ett fel i notskriften.

Efter att ha varit anställd som dirigent vid La Scala i Milano och där djärvt nog introducerat en rad icke-italienska operor, kom Toscanini 1908 till Metropolitan. Han besegrade den häpna amerikanska publiken genom att dirigera hela Wagners Niebelungensring, det vill säga operorna Rhenguldet, Valkyrian, Siegfried och Ragnarök, ur minnet. Men hans häftiga humör och diktatoriska uppträdande mot musikerna, ledde till slitningar med orkestern. En förorättad primadonna skrek en gång till honom:

”Ni kan inte behandla mig så här! Jag är stjärna!”

”Madame”, svarade Toscanini, ”bara himlavalvet har stjärnor. Det finns inga stjärnor i mina föreställningar.”

1915 återvände Toscanini till Italien. Vid en Wagnerföreställning i Rom uppstod tumult till följd av publikens fientliga hållning gentemot tyskar och tysk kultur. Enligt maestron inträffade följande:

”…man menade att jag inte var riktigt klok och demonstrerade, skrek och jamade som katter. Jag skrek tillbaka och förklarade att det inte var tysk musik jag spelade utan stor musik, och att jag inte ämnade fortsätta att spela stor musik för åsnor.”

Man får föreställa sig den senigt byggde, knappt 160 centimeter långe Toscanini med sina uppåtvridna mustascher darrande av ursinne och med rösten fylld av förakt för den italienska publikens enfald.  För honom var musiken höjd över frågor om person, nationalitet och ras.

Under 1930-talet yppade Toscanini till en början viss sympati för fascismen, men när Mussolini kom till makten, tog han avstånd från dennes idéer, mest därför att han fann honom personligen motbjudande. Vid ett tillfälle vägrade han av politiska skäl att dirigera en opera vid La Scala och blev till följd därav överfallen och slagen av Il Duces hejdukar. Upplevelsen fick honom att lämna Italien och resa tillbaka till USA, där NBC erbjöd honom att bilda en symfoniorkester enbart för radioutsändningar. Toscanini accepterade tacksamt. När nyheten om den nya orkestern spreds strömmade över 700 intresseanmälningar från ledande musiker i Europa och USA in.

Efter en rad lysande konsertturnéer och grammofoninspelningar under 1940-talet var det 1954 dags för den åttiosjuårige Toscanini att lägga taktpinnen ifrån sig. Två år senare dog han av ett slaganfall. Hans kropp återfördes till Italien och begravdes i Cimitero Monumentale i Milano.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Den första delen i Sten Niklasson serie Maestro om egensinniga dirigenter finns att läsa här.